Mats' berättelser                                    20201208

Hur en ganska stor gård blev flera små

Så här såg det ut på Västgården när en karta över gården upprättades i samband med en hemmansklyvning som ägde rum åren 1900-1909    Vid den övre röda linjen går den nuvarande landsvägen och den väg (d), som här är ritad över gården, är den dåvarande byvägen som undantogs för byns gemensamma behov vid laga skifte 1862. Delvis har den samma sträckning som nuvarande väg till Britta och Yngve. En ny ladugård hade byggts 1901, men den har kortats senare. Den äldre stod något längre bak. Det övre kryssade huset, vars hörn nästan går mot källaren (grå), är den gamla parabyggnad, som kan ha varit byggd redan på 1700-talet och som revs 1917. Det vid tiden nya huset, byggt ca 1884, revs 1962. I övrigt finns många uthus, bl.a. bastun i Bastubacken. Där Britta och Yngve bor fanns ett stort redskapslider som kallades Maskin.

Som ni förstått av de tidigare berättelserna så hade livet på Västgården (nuvarande Magnus Forsbergs gård) varit händelserikt på många sätt. Modern Gunilla Nilsdotter (a Mårten Mitchelsa-Gunel), vars hemgård det var, hade gift sig redan vid 17 års ålder och sedan fött 14 barn. I maj 1897 insjuknade hon i kraftiga magsmärtor. Till byn fanns det ju ingen väg på den här tiden och sjöarna var ofarbara p.g.a. islossningen, så hon kunde inte transporteras till Ström och ingen doktor kunde ta sig hit. Hennes smärtor sades ha varit så starka att de måst sätta en silversked i munnen för att hon inte skulle skada tungan. Skeden skall ha funnits kvar hos dottern Marias ättlingar. Gunilla avled den 17 maj och i dödboken anges dödsorsaken ha varit Ileus d.v.s. tarmvred.

Att hon blev sjuk och skulle mista livet blott 49 år gammal var förstås en chock för familjen. Maken Mårten Mickelsson ska mitt i eländet ha hunnit tänka på gårdens framtid och försökt få hustrun att skriva på ett avtal, innebärande att de fyra äldsta sönerna skulle få överta gården. Gunilla ska dock ha nekat till detta med orden: ”De e mien onga allihop”. Och så blev det inget av den saken. Det är lätt att förstå bådas bevekelsegrunder. I århundraden hade det varit omöjligt att dela en gård utan att synemän och ytterst häradsrätten gav godkännande att det var lämpligt. Det var viktigt både för de enskilda bönderna och för staten att en familj skulle kunna leva på en gård. Man skulle vara besutten, som det hette, och kunna betala skatter och andra avgifter till staten. Det hade sen 1700-talet varit möjligt att bryta ut 1/6 av en gård till ett torp under hemmanet, men även det skulle godkännas av synemän och rätt, så att både ägaren av gården och torparen skulle kunna livnära sig.Först 1881 blev det helt fritt att klyva ett hemman i flera små delar utan att kravet på besuttenhet iakttogs. Man kan ana ett visst tryck från skogsbolagen, som ville köpa ut rena skogskiften.

En del av det som hände efter moderns död har framgått av berättelserna om döttrarna, men det kom att få fler konsekvenser för den tidigare relativt stora gården. Maken ärvde ju hälften av boet, medan de tolv barnen ärvde den andra halvan eller 1/24 vardera. Gunillas hemgård var den största i byn och skattetalet var ett tunnland av byns totalt tre tunnland. Vid laga skiftet hade de tilldelats ungefär en tredjedel av byns marker; resultatet var drygt 1 400 hektar. Sen hade maken också skog i sin hemby Kärrnäset och han hade också köpt in delar av båda granngårdarna i söder: Östgården och Nolatgården.

Äldsta dottern Christina sålde ju sin del av arvet till ett bolag, medan Brita, Maria och Karin sålde till de fyra äldsta bröderna Nils, Jöns, Mårten och Mikael Mårtensson. Fadern sålde också sin halva av hemmanen till dessa fyra äldsta söner. De yngre barnen Erik, Erika och Anders, som var minderåriga när modern dog, behöll dock sina morsarv. Hemmansklyvningen påbörjades redan år 1900, men kom att fördröjas av alla dessa köp inom familjen, så den var inte klar förrän i januari 1909. Först efter att den var klar kunde delägarna börja fundera över sin framtid, för då de visste vilken mark som fallit på var och ens lott. Bara en skulle ju få själva gårdshusen på sin lott.                                                                                                      Här är resultatet av delningen av gårdens inägor: Lottning skedde den 15 augusti 1908, dels i fyra större lotter mellan de äldsta bröderna, dels i tre mindre mellan de yngsta syskonen. De smala röda linjerna är gränser.

Aa Mikaels del. Han kom också att äga angränsande del av Östgården och byggde där upp ett nytt hemman, som idag ägs av hans sonson Örjan Wassvall. Emellan dem har Mikaels svägerska Sara Svensson, hans hustru Anna och sonen Mårten varit ägare.

Ab Mårtens del. Han fick således själva hemgården och en angränsande del av Östgården. Idag ägs gården av Magnus Forsberg och mellan dem har Rudolf och Valdemar Strömstedt, Olle Forsberg och Uno Forsberg varit ägare. Britta och Yngve Jonsson har en avstyckad tomt på denna del. Olle Forsbergs mormorsmor var född här.                             

Ac Nils del. Han fick också en del av den angränsande Nolatgården och byggde nytt hus där. Nils sålde 1920 sin del av Västgården till den yngre brodern Erik. Hans hustru Liva blev 1925 ägare både till denna del och det som Erik själv ärvt, men hon sålde 1929 till Folkbanken (som hade inteckning i hemmanen). Banken sålde samma år detta inägoskifte till A. H. Strömstedt, som 1945 sålde till sonen Rudolf, som i sin tur sålde till Olle Forsberg senare samma år. Idag ägs också denna del av Magnus. När Rudolf sålde till Forsberg undantog han den tomt på ca 0,6 hektar som nu ägs av hans dotterson Torbjörn Näslund och som avverkades i våras. Barbro Jönsson Åslund har också en avstyckad tomt på denna del. Hon är brorsbarnbarn till Nils.

Ad Jöns del. Han kom också att få en stor del av Nolatgårdens inägor, men byggde upp en ny gård på den här delen, strax sydost om det stora stenröse som syns på kartan. Jöns del övertogs 1927 av sonen Walter Jönsson och ägs idag av hans dotterson Bo Göransson och mellan dem har Sture Reinemyr, samt Gunvor Göransson och Mary Jonsson, varit ägare. Här hade deras syster Britt Walldén en avstyckad tomt som i våras köptes av Martin Strid och Anna Sjödin.

Ae Erikas del. Den redogjordes i stort för senast, men just den här inägodelen såldes till Per Engström i början av 50-talet (50-årspresent från Gull-Kalle, sades det) och ägs nu av Marlen Jonsson efter hennes köp av Engströms angränsande gård Tre Tallar.

På kartan är också flera undantag inritade. Vissa var undantagna redan vid laga skifte. Dit hör:                    a) den s.k. fägatan om 8,91 meters bredd som garanterade alla rätt att nå till utmark och fäbodar.               d) vägen genom byns inägor. Den skulle vara 2,38 meter bred.                                                                   I samband med hemmansklyvningen gjordes för delägarnas behov en del nya undantag:                               f) väg från bygatan till sjön, 2 meter bred.                                                                                                  g) och h) utfartsvägar till Bonäsvägen 4 meter bred. Här avses gamla vägen mot Bonäset, men den nyare vägen följer delvis gränsen mellan A och litt. E (Nolatgården). Det hörn av Ad som ligger söder om Bonäsvägen och där bl.a. Bystugan står ägs efter en fastighetsreglering av Mats Göransson.                        i) utfartsväg efter norra skifteslinjen mellan fägatan och sjön, 3 meter bred.                                                k) myrtag på Stakamyra (syns på nästa karta), ca 2 hektar.                                                             Dessutom skulle alla utan avgifter kunna forsla skog och gå med kreatur över varandras skiften.

   De fyra äldsta bröderna fick också s.k. hemskiften mellan inägomarken och rågången mot Bonäset.

Vad gäller Aa, Ac och Ad, så har de idag samma ägare som till inägomarken, medan Ab (Mårtens del) delades när Rudolf Strömstedt sålde gården till Olle Forsberg. Den södra delen omfattande större delen av Västerflon följde med Forsbergs köp, medan Rudolf behöll den norra delen mot Storsvehöjden. Redan 1952 sålde han dock det skiftet till Zakarias Zakrisson och idag ägs det av hans sonson Börje Zakrisson. På kartan ser man både de krondiken som grävts, Jakobdiket (från Bollstamyren) och Stordiket (från Österflon) och den gamla bäckens lopp ner mot byn.

Vad gäller den övriga utmarken så fick alla delägarna två skiften vardera. Stamhemmanet ägde all mark på västra sidan om Renåsjön från Mullnäsviken och norrut längs rågångarna mot Kärrnäset och Kronparken. På norra sidan om sjön gick marken från Talludden och Buan och ända mot Kronparken i nordväst. Mikaels del ägs liksom inägomarken av Örjan Wassvall. Mårtens del ägs av Torbjörn Näslund. Nils del, liksom Eriks, ägs av Peder Cromberger, då hans farfarsfar Oscar Carlsson köpte hemmanen av Folkbanken 1937. Jöns del ägs av barnbarnsbarnen Bo Göransson och Staffan Jonsson. Erikas del ägs som redovisats tidigare också av Peder Cromberger. Anders sålde sitt södra skifte till brodern Jöns 1936 och numera ägs det av sonsonen Orvar Jönsson. Det norra skiftet sålde han till Olle Forsberg 1944 och det ägs nu av Magnus Forsberg.

När man studerar alla dessa gårdsaffärer så slås man av de ekonomiska problem som många drabbades av under 1920-talets krisår. Flera hade då lånat pengar hos Folkbanken och banken hade fått inteckningar i fastigheterna som säkerhet för lånen. När tiderna blev sämre och skogsmarknaden föll, eller som det berättas att länsskogvaktaren i Ström också satte förbud när de trots dåliga priser ville avverka för att kunna betala skulderna till banken, då gick arvet ur händerna för flera.                                                                   En annan sak man slås av är ju att 1909 var fortfarande både inägomarken, de uppodlingar som gjorts på floarna kring byn och starrslåttern fortfarande betydande, då självhushållningen var det viktigaste i försörjningen. Idag är det snart 50 år sedan någon av dem som ägde delar av Västgården hade kreatur på sina gårdar och ännu längre sedan någon sådde och skördade en kornåker. På sin höjd finns numera ett litet potatisland och i den mån inägomarken brukas så kommer den som slår från Yxskaftkälen. Myrodlingarna slutade slås i början av 60-talet och starrslåttern upphörde långt tidigare. Och det förr så viktiga nät- och notfisket har upphört helt. Tiderna förändras!                                                                                          Man undrar vilken av delägarna som ska bli den förste att hämta myrjord på Stakamyren för att förbättra jordkvaliteten på den lertunga inägojorden?

Alla lantmäteriförrättningar fram till 1928 finns fritt tillgängliga på Lantmäteriets hemsida, lantmateriet.se . Man söker sig fram via underrubriken Kartor och väljer sen till Historiska kartor.

Mats Göransson

 Föregående berättelse