Mats' berättelser                                    20210105

I den här berättelsen blir det än en gång mer om gårdsaffärerna på Västgården (Magnus Forsbergs gård), men nu med mer fokus på hur den äldre generationen kunde få garantier för sin fortsatta försörjning när en gård överläts till nästa generation. Det här var ju långt innan reformen om allmän folkpension. Även äldre måste lita till sin egen förmåga, släktingars välvilja eller ytterst fattighjälp.

               

      Nils Mattsson                                                   Mårten Mickelsson och Gunilla

Nils Mattsson (senare kallad Nils Massa-Goffar) var född på gården 1809 och kom att leva hela sitt liv där. Han avled drygt 94 år gammal 1903 och hade efter dåtida förhållanden levt ett väldigt långt liv. Nils var i sin tur son till Mattes Larsson, som tillsammans med sina föräldrar kommit till det nybygge de började uppta 1779. Sonen Mattes var då fyra år och hade två bröder; en äldre Sven, och en yngre, Pär. De var sannolikt födda i Öhn, där fadern var soldat för en rote. Eftersom fadern avled under krigskommendering 1789 kom hans mor att bruka nybygget tillsammans med de tre sönerna en lång tid. Mattes äldre bror Sven förolyckades 26 år gammal, så det blev Mattes som med tiden kom att bli den nye kronoåbon på detta nybygge. Mattes gifte sig 1804 med Gunilla Nilsdotter från Texan och de kom att få fem döttrar och två söner. De två äldsta barnen, Lars och Mereta, som uppkallats efter farföräldrarna, avled båda i späd ålder.

Nils blev åbo efter fadern 1842 och samma år som fadern Mattes avled, 1846, överlät han en tredjedel av nybygget till svågern Eric Nilsson, tidigare dräng på gården, som året innan gift sig med yngsta systern Kerstin. Som kuriosa kan nämnas att systern Gunild år 1844 födde en dotter utom äktenskapet, som också fick namnet Gunilla. Fadern uppges ha varit en Göran Göransson från Stockholm. Man undrar just hur dessa tu träffats. Gunild gifte sig med tiden med en änkling i Vedjeön, och kom själv inte att få andra barn än Gunilla (som dog ogift i Vedjeön 47 år gammal).

 

 Handling I Skatteköpsbrev

Först 1847, 39 år gammal, kom Nils själv att gifta sig med den jämnåriga Kerstin Jönsdotter från Östgården i Kärrnäset (Nils Massa-Kerste) och året därpå föddes deras enda barn, dottern Gunilla. År 1852 skatteköpte Nils hemmanet, som bestod av halva byn, från kronan och först då blev också affären med svågern helt klar. Lösensumman från kronan var 26 riksdaler och 30 skilling och skulle motsvara 10 års ränta (arrende).

Nödåret 1867, då isen låg kvar på Renåsjön på midsommarafton och det som sedan såddes frös bort, var Nils och Kerste 58 år gamla. Dottern Gunilla var då 19 år, men hade redan varit gift med Mårten Mickelsson i två år och väntade det tredje barnet. I det läget överlät Nils gården till dotter och måg på de villkor som framgår av avtalet:

 

Handling II överlåtelse av gården 1867

 Afhandling

Som jag ej längre mäktar förestå och bruka mitt jemnlikt köpeskattebref af den 19de juni 1852 ägande skattehemman under n:o 1 om 1 tunnelands skatte i Renån och Ströms socken, så har jag funnit för godt att detsamma öfverlåta med fullständig äganderätt till min enda dotter Gunnilla Nilsdotter och dess man Mårten Mickelsson, emot att de till mig och min hustru i vår återstående lifstid utgifver betingade födorådsförmåner enligt derom denna dag upprättade contract, jemte bestämda förmåner till min syster Märit Mattsdotter i hennes återstående lifstid enligt derom förut upprättade contract. Hemmanet får tillträdas den 1sta nästkommande maji med hus jord ägor och lägenheter sådant det nu befinnes, hvad derunder af ålder lydt, eller hädanefter lagligen tillvinnas kan, från hvilken tid tillträdarne ansvarar alla hemmanet åtföljande onera och utskylder af hvad namn och egenskap det vara må. Altså afhänder jag mig berörde hemman och tillegna det bemälte tillträdare at såsom ehverdelig och välfången egendom äga och områda, samt sig derå laga åtkomst söka, som härmed erkännes och försäkras.

Ström och Renån den 10de october 1867

 På en gång närvarande                            Nils (bom) Mattsson

Wittnen                                                     afträdare

A. Rosenberg                                             Mårten M. Mickelsson

Jonas Jonsson                                          Gunnilla G. Nilsdotter

i Finnvattnet

Den som skrivit och bevittnat avtalet är nämndemannen Anders Rosenberg från Öhn, som ofta anlitades för dylika göromål. Det andra vittnet, Jonas Jonsson i Finnvattnet, kom nio dagar efter detta att gifta sig med Nils systerdotter Carin, Västa bäcken.

Avhandlingen lämnades till Hammerdals tingslags häradsrätt och togs upp på tinget den 1 april 1868 som §46 bland lagfartsprotokollen. Där framgår, liksom av avhandlingen, att det inte finns någon köpeskilling, utan det rörde sig om en ren överlåtelse av hemmanet. Samma dag togs födorådskontraktet upp som §45 bland inteckningsprotokollen. Nils Mattsson och hans hustru skulle årligen ha:

½ tunna råg, 5 tunnor korn, 1 tunna låttkorn, 8 tunnor potatis, ¼ tunna ärter, samt gödslad och väl hävdad åker för utsäde av ¼ tunna ärter samt gödslad och väl hävdad åker för utsäde av ¼ tunna potatis allt av årets gröda och fritt från främmande ämnen. Dessutom 4 lispund insaltad kokfisk, 4 kappar salt, 11 alnar hamp- eller bomullslärft, 11 alnar strigväv, 2 par väl färdiggjorda läderskor samt 10 riksdaler riksmynt till tobak.

Vidare skulle de ha föda och skötsel vinter och sommar för 2 kor, 4 getter och 4 får, samt hälften av deras avkommor till nästföljande höst. Till boningsrum förbehölls hela nya byggnaden öst på gården och dessutom nödigt rum i stall, fähus, källare, bad- och bakstuga samt andra uthus. De skulle även ha skjuts till och ifrån kyrka, kvarn och andra nödiga ärenden inom tingslaget. Dessutom tillräckligt upphuggen och inburen ved och 30 lispund välbärgat hårdvallshö.

En öm och omsorgsfull skötsel till dödsdagen ingick också. När en av föräldrarna avled skulle födorådet minskas till hälften.

Kommentarer: en tunna var ca 146 liter, ett lispund var ca 8,5 kilo, en kappe var ca 4,6 liter, strigväven var gjord av grovt lingarn och en aln var ca 59 cm. Man ska komma ihåg att avtalet var en säkerhet för den fortsatta försörjningen ifall det skulle uppstå problem i förhållande till de nya ägarna. Uppenbart är ju att de själva fortsatte med ett fåtal kreatur så länge de orkade och vad gäller ved så har jag hört berättas att Nils själv var aktiv på vedbacken även sista våren han levde. Att de också var ovärderliga för de 12 barnbarnen är lätt att föreställa sig. Det var ofta den äldre generationen som lärde barnen det man skulle kunna på en gård. Här fick vi också lära oss att den stuga som revs 1962 alls inte var från 1880-talet, som min morfar trodde, utan var nybyggd i det här skedet som s.k. födoådsstuga. Och inte minst fick vi lära oss vad som behövdes för att ”de gamla” skulle klara sig under vart och ett av sina återstående levnadsår. Inte mycken lyx där inte.

Nils och hans familj hade drivit gården med självhushållning som huvudprincip. Först på 1860-talet gjordes de första timmeraffärerna i Renålandet och dessa gav både kontantinkomster och tillfällen till arbetsförtjänster. Under de nya ägarnas tid kom ganska mycket att förändras och grunden för detta var skogsinkomsterna och även viss avsalu av jordbruksprodukter till de skogsarbetarlag som om vintrarna bodde i kojor där avverkningar drevs. Skogskonjunkturerna var dock väldigt nyckfulla så man fick vänja sig vid väldigt ojämna inkomster. De nya influenserna ledde också till bättre levnadsvillkor på andra sätt, bl.a. fick man nu statsbidrag till stora utdikningar av myrarna öster om byn, vilket gjorde inägorna mindre angripna av frost. Detta gav säkrare tillgång till säd och potatis, och införandet av växelbruk gjorde att höskördarna från inägorna blev allt viktigare. Även vad gällde åkerredskapen kom nymodigheter som kunde inköpas tack vare skogsinkomsterna.

Nils Massa-Goffar, som han kallades av barnbarn och barnbarnsbarn, förblev nog en gamla tidens man med mycket enkla vanor, och hans eftermäle bland ättlingarna var mycket gott. Dock har det berättats att han tyckte mycket illa om när dotterdöttrarna började plantera träd på gårdstomten, enligt ett nytt mode inspirerat från bl.a. prästgårdarna, och när de började virka och brodera dukar och annat så tyckte han att det var ett onödigt arbete. Det var bättre att bara hänga med händerna än att ägna sig åt sådana onyttiga sysslor. Arbetet för familjens livsuppehälle hade förstås varit nog för honom.

Ett tydligt bevis på att kraven ökade var nästa födorådskontrakt som Nils måg Mårten Mickelsson skrev med de fyra äldsta sönerna som han överlät sin halva av gården till år 1902. Förutom födorådet hade de betalat 6 000 kr och de övertog också försörjningen av morfadern.

Mårten, då 60 år gammal och änkling sedan 1897, gifte samma år om sig med änkan Sara Caisa Persdotter, på Östgården i Äspnäs, som var ett år äldre än han. Liksom den förra hustrun hade hon varit enda barnet på hemgården, men den var sedan 1899 övertagen av tre av hennes söner och själv var hon födorådstagerska. Till historien hör att Nils Massas syster Gertrud hade varit Saras styvmoder under barn- och ungdomsåren. Med en modern term så hade alltså Mårtens båda hustrur varit låtsaskusiner.

Efter giftermålet och gårdsöverlåtelsen kom Mårten mestadels att bo i Äspnäs. Min morfar, som var född på gården 1905, mindes dock hur viktigt det var när han kom hem till Renålandet på inspektion, ibland i sällskap med hustrun. Då skulle alla de hemmavarande barnen och deras familjer stå uppradade på gården som en mottagningskommitté. Om födorådet överlämnades till honom vid dessa tillfällen, eller om det levererades till Äspnäs, förtäljer inte historien. Man kan i alla fall förmoda att Mårten och hans hustru levde rätt gott som födorådstagare, med tanke på bara hans avtal:

 Handling III överlåtelse av gården 1902

För de som har svårt att läsa handstil kommer här uppgifterna om det årliga födorådet:

200 kg rågsikt, 150 kg vetemjöl, 500 kg skrätt kornmjöl, 16 hektoliter potatis, 450 kg hårdvallshö, 35 kg insaltad, god fisk, 15 kg torr sej, 50 kg koksalt, 35 kg fläsk, ¼ tunna sill, 35 meter oblekt domestik 70 cm bred, 60 kg kaffe, 90 kg socker, 50 liter fotogen, 1 par skor, 1 par pjäxor av läder och 50 kronor i kontanter. Allt skulle årligen lämnas till honom före den 1 november.

Dessutom skulle de åt honom sköta 1 ko, 3 getter och 3 får och när kon sinade skulle han ha 4 liter mjölk dagligen. Han undantog också bl.a. det ”nya” hus som byggts på gården för sina behov, men de här senare punkterna får man anta blev ändrade när han flyttade till Äspnäs. De kunde väl knappast förbruka allt födoråd, utan en del gick nog till avsalu och sen får man väl hoppas att det kunde vara förhandlingsbart de år det fanns mindre medel att handla för, eftersom det mesta av födorådet var köpasvaror.

 

Handling IV sönernas undertecknande.

           

Nils 1866-1951         Jöns 1870-1956        Mikael 1874-1859          Mårten 1875-1959

När min morfar Walter var barn bodde hans familj på övervåningen i det hus som alltså byggdes som födorådsstuga för Goffar och Gommer, Nils och Kerstin. De hade hunnit bli sex barn innan familjen kunde flytta till den helt nybyggda gården på Jöns del 1911. Faderns fem ogifta syskon bodde på nedre våningen och Mikael som också hade familj bodde i kammaren i den gamla parabyggnaden.

Redan året efter gårdsöverlåtelsen avled så Nils Massa-Goffar:

Handling V dödsbrevet

Det här är huset som var nybyggt 1867. Fotot är från mitten av 1920-talet när den nuvarande mangårdsbyggnaden började timras upp och mannen på bilden är Evert Strömstedt. Vid den tiden var det skola och lärarbostad i huset. Sen bodde Mårten och Anders, de kvarvarande, ogifta ”Mårten-käran”, i huset till i mitten/slutet av 1950-talet och huset revs 1962.

 Mats Göransson

 Föregående berättelse