Jennys boktips    20191117

                                                                                                                                       

Så var det söndag kväll. Vi är glada men trötta idag eftersom vi spenderade en heldag igår i Stockholm. Redan klockan nio hämtade vi upp en kusin och tog tåget till Naturhistoriska muséet och Cosmonova. Vi såg en jätteintressant film som hette Ocean som handlade om vad man hittar i världshaven. Jag blev förvånad över hur mycket nytt vi fick lära oss. Vem hade till exempel hört talas om pyjamashajar? Inte jag i alla fall. Eller, den lilla läppfisken, som fotograferna döpt till Percy, som varje morgon simmade ut till änden av sitt korallrev, letade upp en mussla, simmade hem igen till en speciell korall och kastade musslan ett antal gånger mot den vassa korallen tills skalet gick sönder och sedan smaskade i sig innanmätet till frukost.

För varje år som går så blir jag mer och mer imponerad över olika djurs intelligens. Det gör livet aningens jobbigare eftersom det lätt kan göra mig ledsen när jag tänker på hur många djur behandlas och svårt eftersom jag älskar att äta kött och fisk, men det är samtidigt fantastiskt.

Efter filmen hann vi gå igenom alla avdelningar på Naturhistoriska. När jag var där förra gången, för sisådär tjugofem år sedan, tyckte jag att det var ganska dammigt. Nu hade de använt sina gamla samlingar men presenterade dem utifrån ett modernt perspektiv där miljö, hållbarhet och forskning ingick vilket gjorde att det faktiskt blev förvånande intressant. Våra två killar som var med tyckte också att det var intressant vilket kändes som ett bra betyg.

Jag tycker mycket om författaren Jojo Moyes. En av hennes böcker heter ”Etthundra mil”.

Jess är en ensamstående tvåbarnsmamma som kämpar för att hålla näsan ovanför ytan. Hennes jobb är dels att åka hem till folk och städa, dels att jobba på en pub. Hennes styvson, tonårskillen Nicky, blir slagen och trakasserad av ett ett gäng värstingkillar och dottern Tanzie är bara intresserad av en sak, matte.
Tanzie är ovanligt begåvad i matte och hennes lärare vill att hon ska börja på en privatskola. För att få pengar till det tänker Jess låta henne vara med i en mattetävling som hon är så gott som säker på att hon ska vinna. Men, hur ska de ha råd att ens åka till tävlingen?!
En av Jess arbetsgivare, Ed, har ställt till det ordentligt för sig och hamnat i en insideraffär. Han är för tillfället portad på kontoret och har en massa tid som han inte vet vad han ska göra av.
På grund av olika omständigheter råkar Ed lova att han ska skjutsa Jess och hennes familj till tävlingen, något han hinner ångra ett antal gånger.
Det blir en resa ingen av dem kommer att glömma.
När slutet närmade sig grät jag en skvätt, vilket är ganska ovanligt för mig nuförtiden.

 

 

Jennys boktips    20191110

Idag kom första snön I Uppsala (i alla fall vad jag vet). Hugo pratade med en kompis som var tvungen att sluta för att gå ut och bygga snökoja. Vi fnissade lite eftersom snön inte riktigt låg kvar på marken ens. Men den första snön är ändå svår att motstå, det får man ju medge. Vår familj är  coola eftersom vi redan haft första snön… På Mullnäset på höstlovet.

Jag gottar mig varje gång jag cyklar förbi den mobila däckbytarfirman vid IcaMaxi och ser den ringlande kön. För drygt två veckor sedan åkte jag dit och bytte till vinterdäck. De blev så glada att någon ville ha deras hjälp att jag fick både kaffe och Schweizernöt. Hädanefter ska jag alltid satsa på att vara före alla andra.

Imorgon ska jag ut och skjutsa en författare; Siri Ahmed Backström, barnboksförfattare och illustratör. Hon ska besöka förskoleklasserna. Det blir högläsning och kattpyssel. Barnen ska få göra kattmasker. Det kommer att bli kul. Fast fröknarna är skeptiska… Om de finge välja skulle de alltid ta  författaren och illustratören Per Gustavsson. De är väldigt förtjusta i honom.

Jag tycker förstås att det är kul med omväxling.

Om jag fick välja just nu skulle jag inte gå ut ur huset om dagarna. Jag känner mig fullständigt nöjd med att sitta inne; läsa bra böcker, lyssna på poddar och sticka.

Nu ser tyvärr inte verkligheten riktigt ut så, men drömma kan man ju.

Mitt boktips den här veckan är en deckare.

En femårig pojke blir påkörd och dör. Chauffören smiter och ett polispådrag drar igång. Kriminalkommissarien Ray Stevens och hans kollega Kate börjar nysta i historien som inte är helt enkel eftersom det egentligen inte finns några spår att gå efter. Det hela kompliceras också av att pojkens mamma försvinner spårlöst. I baksidestexten jämförs boken med "Gone girl" och "Kvinnan på tåget."  Ju mer historien nystas upp desto mer fastnar man. Det är oförutsägbart ända till slutet och inte ens när man läst sista sidan släpper spänningen. En riktigt gastkramande bok!
Boken heter “Jag lät dig gå “ och författarens namn är Clare Mackintosh.

 

Jennys boktips    20191027

Imorse när vi vaknade på Mullnäset och tittade ut så singlade snöflingorna ner. Julia, jag och fem barn, eller tonåringar snarare, kom hit på höstlov igår. Regnet öste ner när vi lämnade Uppsala men sedan blev det bättre och bättre längs vägen och vi kom fram till ett rödgult och soligt höstväder. Nu myser vi, kusinerna eldar, spelar spel och läser böcker. Igår kväll bastade vi och vissa mycket modiga personer tog ett dopp i sjön. När vi kommer hit så är det som att alla hamnar i ett annat tempo än vanligt. Det blir lugnt och skönt vilket behövs eftersom vi alla har ett ganska hög fart till vardags.

Just nu känns det lämpligt att tipsa om en snöig och isig bok…

”När isarna smälter” av den franske författaren Joel Baqué är något alldeles eget. Den enda bok jag kan komma på som möjligtvis skulle kunna gå att jämföra den med är ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” av Jonas Jonasson. Men det är ändå inte riktigt sant, för böckerna är inte riktigt lika ändå.

Louis är änkling, tystlåten och lever ett mycket enformigt, inrutat liv. Det är som att han har fått en dimma framför ögonen som gör att verkligheten känns avlägsen. Av en ingivelse får han en dag syn på ett begagnat skåp i en affär, öppnar skåpdörren och får en uppenbarelse! Där inne står en uppstoppad kejsarpingvin.

Louis köper kejsarpingvinen, tar hem den och sätter därmed igång en händelsekedja utöver det vanliga. Det är verkligen inte ofta jag läser en bok och inte har en aning var den ska landa., men så är det med den här. Det fick mig att hela tiden vilja fortsätta läsa för att få veta vart den snirkliga vägen skulle leda.

En klart läsvärd bok!

 

 

Jennys boktips    20191004

                                                                                                                                                                                                               

Tänka sig! Inte visste jag imorse när jag huttrande cyklade till bussen att det inte var en vanlig dag

Idag var en magisk dag och jag har sett något jag faktiskt aldrig sett förut!

Vi puttrade vägen fram med bokbussen, pratade om vad vi ska göra i helgen (fotbollscup hela lördag förmiddag för min del) och lite annat smått och gott när jag plötsligt tittade upp mot himlen och såg säkert tio olika v-formationer med gäss. Det var en vacker syn. Jag blir alltid lite filosofisk och andäktig när jag ser gäss och tranor på resa. 

Jag tittade åt sidan och insåg att där är det också en massa gäss, stora gäng och små gäng alla formade som v. Åt vilket håll jag än såg var det gäss, flera hundra stycken måste det ha varit. Det kändes verkligen som magi! De måste ha övernattat på något bra ställe tillsammans på sin väg söderut.

Förra veckan var jag i Göteborg på bokmässan. Det var otroligt kul, som alltid. Jag har varit där två gånger tidigare och jag blir lite smått galen när jag är i den där miljön. Böcker överallt. Författare och andra man känner igen. Tack och lov är ju böcker tunga så man kommer ganska snabbt till en gräns när man inte orkar bära sina fynd ens mellan montrarna. Och Torkel skickade iväg mig med förmaningen att komma ihåg att jag inte fick köpa mer än jag orkade bära hem. Hm… Efter två dagar snurrade det i huvudet av alla intryck och när jag vaknade hemma i min egen säng på lördag morgon så kändes det som att jag aldrig mer skulle orka kliva upp.  Men det var det värt.

Ett av mina bokmässefynd var ”Odla din egen chili” av Kay Maguire. Vi har odlat chili i tre år, med olika resultat. I år är första gången vi har fått rejäla frukter att skörda men då har vi också pysslat om dem som om de var våra små bäbisar. De har fått följa med på semester, bott i mammas och pappas växthus, vi har planterat om dem, duttat och klappat.

Och nu när vi skaffat den här fantastiska boken så kommer våra odlingar att bli fantastiska, det är jag övertygad om. Man kan läsa om olika sorter, vad man ska tänka på när man sår, sköter om och skördar, hur man får plantorna att överleva på bästa sätt och vad man gör när det blir problem.

Vi ses!

 

Jennys boktips    20190916

                                                                                                                                                                                                                                                                  

Den här veckan får vi klara oss efter bästa förmåga eftersom Torkel sitter och spanar på älgar. Om jag inte missminner mig så har de skjutit fyra stycken än så länge. Och idag lyckades Torkel skjuta en ko! Lite avundsjuk är jag på honom som får hänga med mamma och pappa på kvällarna, för att inte tala om att han fick umgås med mina fastrar häromdagen. Det har nog varit en ganska mysig vecka för honom, det har minsann både ätits surströmming och bastats.

Jag har sett en otroligt intressant dokumentärserie på svt-play; Donald Trump-vägen till makten.

Fyra och en halv timme Trump var kanske lite övermäktigt, men jag kunde inte sluta titta, rysa lite inombords och förundras över hur denne karikatyr till människa lyckats hamna där han är. Varför har ingen lyckats stoppa honom någonstans, någongång på vägen?! Så många misstag han gjort, felbedömningar och tabbar och ändå får han hålla på. Jag fattar det bara inte!

Äntligen fick jag beskedet förra veckan att Elin Olofsson senaste bok ”Herravälde” väntade på mig på biblioteket. Jag har stått i kö sedan januari…

Jag tyckte mycket om den. Jag tycker mycket om Alice, den "fina" flickan som levt hela sitt liv i skuggan av sin lillebror som dog när han var åtta. Halvard tycker jag också mycket om. Halvard som är barn till Jons-Kari, fyllkajan som tar emot karlar för att få sprit. Brita behövde nästan hela boken innan jag började  tycka att hon var okej. Hon är syster till Halvard, misslyckas med allt i livet och är bitter på Alice som har allt (i Britas ögon). Fast, långt innan jag började känna sympati med Brita så tyckte jag synd om henne. Thomasine måste jag också tycka om. Om Fredric, Anna och Gussa tycker jag inte!
Året är 1921. Kvinnorna ska få rösta men karlarna gör mest som de vill med dem. Och hur ska man orka sätta sig in i politik när livet handlar om att överleva? Alice är gift med Fredric men kan inte glömma Halvard som hon älskat ända sedan den gången han försökte rädda en älg från att drunkna. Brita försöker med alla medel att ta sig från den lilla Jämtländska byn där skvallret går och hon alltid döms på förhand. Thomasine hamnar i byn av en slump, egentligen är hon på väg någon helt annanstans.

 Det är en händelserik bok och mer än en gång tänkte jag att det här kommer aldrig att gå vägen. Handlingen är kanske aningens osannolik och fantastisk ibland, men å andra sidan så överträffar ju verkligheten dikten emellanåt också och jag struntar i om det är lite väl fantastiskt och köper historien rakt av.

Vi ses!

 

Jennys boktips    20190914

 

 

                                                                                                                  Sakta, sakta kryper vardagen sig på. Vi är tillbaka I Uppsala sedan en vecka. Semestern är inte slut ännu för Hugo och mig men Torkel börjar på måndag och han är inte på ett glädjestrålande humör, om man säger så… Det är skönt att vara hemma och bara kunna lulla omkring utan stress. Eftersom jag var lite sur för att jag missade både hallon och mylta på Mullnäset så tröstade vi mig med att åka och plocka jordgubbar och hallon på självplock på Ulva Kvarn. Så nu har vi sylt i alla fall. Bären var gigantiska men inte så goda som vildplockade förstås, men helt okej.

Både Hugo och jag går runt i våra Renålandet-tröjor och känner oss snygga och semesterglada. Vi köpte dem på ett av de trevliga fredagscafèerna i Bystugan i sommar och när man tar på sig tröjan så blir det som att cafékänslan kommer tillbaka lite.

I eftermiddag när jag var på Ica Maxi och handlade så träffade jag på en av familjerna som dyker upp varje vecka på biblioteket i Örsundsbro. De blev jätteglada när de såg mig och jag kände plötsligt att det kanske blir ganska bra att komma tillbaka till jobbet  om en vecka.

I  mitt liv har det alltid funnits ganska många tanter. När jag var liten fick jag då och då följa med min farmor till hennes väninnor och mostrar. Det var mycket pladder, kaffe och kakor. Det var kanske inte alltid jättekul, men nu i efterhand är jag glad att jag var med om det eftersom det är en länk till historien och min farmors liv. Min mormor bodde i Stockholm så henne har jag inte följt på samma sätt, men visst har jag suttit med henne också på olika ställen och lyssnat och jag har samma känsla även för de fikastunderna.
Så när jag läste boken "De sista tanterna" av Fatima Bremmer så var det med stor igenkänning. Boken handlar om den generation kvinnor som föddes på 20-30-talen, var en generation före de första tonåringarna och som växt upp med att gå direkt från att vara barn till att bli vuxna, med en tydlig ram runt vad det innebär att vara vuxen.

Det handlar om Sverige, hur samhället och nya generationer förändrats medan dessa tanter levt kvar på sitt sätt, i sin egen takt. Många har varit hemmafruar under större delen av sitt vuxenliv och sett det som sitt jobb och största ansvar. Ett kapitel handlar om tanterna och maten, ett annat om tanterna och kläderna. Det är dels en beskrivning av den värld och de ting som tanterna levt med, dels får vi lära känna några av dem personligen och höra hur de resonerar. Om man är intresserad av svensk historia tycker jag att man ska ge sig på den här boken för den har verkligen mycket att berätta!

Vi ses!

                                                                       

Jennys boktips    20190606

                                                                                                                            

Nedräkningen inför semestern har startat. En veckas jobb kvar och sedan far vi norrut. De övriga i familjen är lediga redan till veckan så man får väl se vad de hittar på. Det är mycket som ska hinnas med de där sommarveckorna. Om jag får välja ligger jag helst någonstans och läser. Mer spännande sommar behöver jag inte. Men lite mer aktiviteter än så ska vi nog trots allt klämma in.

Jag planerar just nu för fullt min sommarläsning. Det känns som att jag tjuvstartar ledigheten när jag fyller på min bokhög med sådant jag vill passa på att plöja. Sedan brukar jag alltid få plocka bort böcker på sluttampen igen eftersom jag inser att jag dels inte får med mig allt, dels att det inte finns någon som helst chans att jag ska hinna läsa allt. Dessutom saknas det ju inte direkt böcker på Mullnäset heller. Av en faster kommer jag att låna det som jag tror kommer att bli sommarens höjdpunkt; ”Stormsystrar” av Lucinda Riley. Det är första delen i en bokserie som är otroligt populär på mitt bibliotek.

Mitt boktips idag är en äkta feelgoodhistoria. En ny bok av Eli Åhman Owetz. Redan innan jag läst den var jag lite uppihejsan eftersom bokbussen i Norrtälje har en viktig roll och bokbussar borde det vara mer av i litteraturen tycker jag.

Malin är 49 år, gift med Lars; traktens snyggaste 50-åring (enligt Malins väninnor). Men vad hjälper det när det enda han bryr sig om är gården och skogen. Malin vill känna sig älskad. Hon vill ha sex!

För att avreagera sig skriver hon ett brev till sig själv som hon sedan tänker slänga. Men rätt som det är dyker Lars upp bakom knuten och i hastigheten stoppar hon in brevet i en lånebok som hon sedan lämnar tillbaka på bokbussen. När hon väl kommit på vad hon gjort är det försent. Boken har hunnit lånas ut igen och brevet är borta. Den som hittar brevet är Erik, en nyskild och nyinflyttad Stockholmare. Han läser och bestämmer sig för att svara…

Vi ses!

 

Jennys boktips    20190513

 

                                                                                                                                                            

Så är det valtider igen då. På bokbussen kommer vi att ge låntagarna möjlighet att förtidsrösta. Första dagen var i fredags. Jisses, säger jag bara, det är inte mycket yta att knöka in röstbås, valsedlar, valurna och en extra tant (röstmottagaren) på. Röstarna ska ju dessutom kunna utföra proceduren utan insyn vilket är ännu svårare, samtidigt som kanske andra personer är där inne och ska låna böcker. Men det är en bra service för de människor som bor en bit utanför samhället och kanske har svårt att ta sig till en vallokal.

 I går morse tittade jag på Sd:s valreklamsfilm. Jag tror på att veta vad ens motståndare håller på med…

Den var ganska knasig och läskig på flera sätt. Jimmie Åkesson går runt i olika europeiska miljöer och pratar om hur rädda vi ska vara om det som är speciellt för Sverige och att EU motarbetar allt detta och vill göra alla länder likriktade. Han vill påskina att vi inte får bestämma något överhuvudtaget i EU. Som att Sverige någonsin skulle ha varit isolerat och avskilt från andra länder och att de saker som han menar är unikt svenskt skulle ha uppfunnits av ursvenskar. Och om han nu hatar EU så mycket, varför vill han själv ha en plats där? Han kan ju ändå inte påverka den stora maktapparaten menar han? Ja, jag gick igång ganska rejält. Och sedan började jag läsa kommentarerna. Några  kloka människor var där och ifrågasatte det hela, men bara alltför många tackade Åkesson för att han “värnar om sitt svenska folk” och landet. Där började jag fnysa så högljutt att jag väckte Torkel. Om det inte vore för att det är så skrämmande många som faktiskt tror på honom och övriga SD så skulle jag skratta åt det som ett dåligt skämt. I stället ryser jag och hoppas innerligt att majoriteten av befolkningen ska vara klokare än så.

Som vanligt i krisiga situationer tar jag till en bra bok som kanske kan få folk att förstå. Apropå länders gränser och segregering av människor så tänker jag på

"Varför kom du inte före kriget" skriven av Lizzie Doron. Det  är en roman om hennes mamma Helena och uppväxten i Israel efter andra världskriget. Elizabeth, och hennes mamma ännu mer, är överlevare. Boken är en kärleksförklaring till mamma Helena som försöker skapa ett nytt liv trots allt som hänt. På sitt egensinniga och oböjliga sätt vandrar hon genom tillvaron med högt huvud och djupa sår. Boken har vunnit flera priser och läses enligt baksidestexten i alla israeliska skolor. Det är en sådan där bok som får en vilja att gråta, men samtidigt stärker ens tro på överlevnad. Alla borde läsa den för att förstå vad det kostar att överleva!

Vi ses!

 

 

Jennys boktips    20190504

 

                                                                                                               

Den här veckan blev lagom lång. Varje år tänker jag att jag ska demonstrera på första maj, men sanningen är att det är i alla fall fyra år sedan sist. Det är bara det att det är så skönt att vara hemma och inte göra något. Men jag har dåligt samvete varje år när jag inte åker dit.

Ett säkert vårtecken här är att det plötsligt börjar svischa förbi barn på cyklar, inlines och andra fordon på kvällarna. Hugo är en av dem. Det är bra när de cyklar runt runt kvarteret för då ser man dem med jämna mellanrum. I söndags var det värre. Då hittade jag dem inte på ett bra tag eftersom hela gänget hade parkerat sig i en av grannarnas studsmatta där de satt och filosoferade.

Även om jag är glad över att ha växt upp på Mullnäset så hade jag önskat mig lite mer kompishäng när jag var i den där åldern. Det var alltid för få kompisar i mitt liv på den tiden.

För några dagar sedan lyssnade jag på “Lundströms bokradio”, man kan antingen lyssna på den på radion eller som podd. Programledaren besökte författaren Isabel Allende. Jag har alltid haft en speciell känsla för Isabel Allende, sedan hennes första bok "Andarnas hus" kom. Hennes roman "Den japanske älskaren" är en av de senare böckerna hon skrivit.
Alma var bara sju år när hon första gången träffade den japanske trädgårdsmästarsonen Ichimei Fukuda. Mötet är starten på en livslång, men inte okomplicerad kärlekshistoria.
När vi får lära känna Alma är hon över 80 år och har just flyttat in på ett äldreboende. På ädreboendet jobbar Irina, en ung kvinna från Moldavien, som har en svår och tragisk historia bakom sig. Irina blir vän med Alma och hennes sonson Seth. Som vanligt i Allendes historier så vävs olika historier in i varandra och man får en insikt i historiska skeenden.
Det här är en riktigt spännande och bra bok, med ett stråk av vemod.

Vi ses!

 

            Jennys boktips    20190411       

 

I år kan man verkligen prata om aprilväder. Under ett par veckor har jag sakta men säkert avvecklat vintergarderoben, förra veckan åkte till och med vårskorna fram. Den här veckan har det varit ett snabbt återtåg till vinterjacka, mössa och vantar.

I söndags vimsade en yrvaken humla runt i trädgården. Jag skyndade mig in och hämtade sockervatten. Det är bara att hoppas på att den hittade det.

Jag har lyssnat på en Moström-deckare. Det blev "Storsjöodjuret" som utspelar sig I Sundsvall och Östersund. Johan Axberg är egentligen barnledig men när kompisen, läkaren Erik, hör av sig och berättar att en kvinna knuffats ner i vattnet vid kasinot i Sundsvall, så dras Johan in i en mordhärva. Parallellt med händelsen i Sundsvall så ser tre ungdomar i Östersund något som ser ut som Storsjöodjuret vilket får stor uppmärksamhet och utnyttjas av komersiella krafter. Samtidigt närmar sig Storsjöyran och hela Östersund bubblar av liv. Jämtlands president Ewert Ljusberg figurerar på ett hörn. Johans farmor har också en viktig roll i boken, på ett något oväntat sätt.  Jag gillar Moströms deckare och den här blev lite extra bra eftersom de rör sig i bekanta miljöer. När folkmassan står på Stortorget och väntar på presidentens tal så känns det som jag är där och känner stämningen.

Vi ses!

 

Jennys boktips    20190320

Just nu är vårt liv fyllt av kalas av olika slag. Det är inte bara ett gäng familjemedlemmar som passar på att fylla år på vårkanten, de flesta av Hugos kompisar, inklusive han själv, firar inom en snar framtid. Det har inte varit ett kompiskalas på hela vintern och nu är det plötsligt ett varje helg i fyra veckor framöver. Så sent som förra året så överlät Hugo med glad hand detta med presentfrågan till mig och jag har antingen köpt lego, vilket alltid har gjort barnen glada, eller en bok, som alltid gjort föräldrarna glada. Men i år är det annorlunda. Nu gäller det att hitta något coolt och det får, gubevars, inte vara töntigt eller barnsligt. Böcker kan gå hem, men det är ytterst viktigt vilken det blir. Oftast blir det i stället en biocheck eftersom det inte kan bli fel, men det är också lite tråkigt och förutsägbart. Ja, det är inte lätt.

Jag tänker mycket på påsken nu och då kommer jag osökt in på bokgenren deckare. Så idag får ni en bok som är lite av en deckare, men kanske inte helt renodlad. Den heter ”Gone girl” av Gillian Flynn.

Nick och Amy ska fira sin femte bröllopsdag, men Amy försvinner, Rätt snart leder spåren mot Nick och han blir misstänkt. Inte hamnar han i bättre dager när polisen hittar Amys dagbok där hon berättar om sitt och Nicks liv  tillsammans heller. Men Nick hävdar bestämt att han är oskyldig och vem kan man egentligen lita på? Slutet är oväntat och gastkramande och jag slog igen sista sidan med en känsla av att jag inte andats under de sista kapitlen.

Vi ses!

 

 

Jennys boktips    20190310

                                                                                                                 

Idag är en sådan där solig vårdag när fåglarna kvittrar som om de vore galna, det droppar från taket och jag önskar att jag satt på Hammarn med värmen i ansiktet, ljudet av skotrar i bakgrunden och doften av grilleld i näsan. Påsken är ju väldigt sen i år så risken är väl att det blir för blött att sitta på sjön och det är fortfarande ett antal veckor kvar att längta. Men å andra sidan kanske man får sol och värme och det är inte helt fel att sitta på mammas och pappas trapp heller.

I torsdags var det Internationella kvinnodagen, en dag som inte borde behöva finnas i vår moderna värld men än så länge behöver uppmärksammas så mycket som möjligt.

"Män förklarar saker för mig"  inleds med att författaren Rebecca Solnit och hennes väninna är på en fest och en äldre man börjar börjar berätta om en bok med en mycket intressant teori. Han förutsätter att de två kvinnorna inte vet och fattar någonting och han uppskattar inte alls när de försynt påpekar att det är Rebecca Solnit som har skrivit boken. Inte förbättras situationen heller när det uppdagas att mannen ifråga inte ens har läst boken, han har bara läst om den. Det hela är pinsamt och lite dråpligt, men visar på hur många män ser på sig själv och kvinnor. Solnit kommer snart in på allvarligare områden. Hon pekar på hur vanligt det är med våld i nära relationer, att män ser kvinnor som ägodelar och att det är så grundläggande i många kulturer att män anser sig vara mer värda än kvinnor och att mäktiga män kommer undan med våldtäkter, sexuella trakasserier och översitteri. I baksidestexten kan man läsa att boken "fått något av en feministisk kultstatus". Det här är en bok som alla borde läsa. Det är en uppmuntran och eloge till alla feminister, en ögonöppnare för alla de som inte tänkt på hur kvinnor förminskas i världen. Alla unga tjejer och killar borde läsa den och tänk om man kunde knövla in budskapet I Horace Engdahls och Donald Trumps hjärnor...

Vi ses!

 

Jennys boktips    20190303

En bok från Jenny

                                                                                                                                                                                                                                                                                              

                                                                                                            

Veckorna rullar på. Ibland önskar jag att man bara kunde sätta ut foten och stoppa alltihop, stanna en stund där man är och få känna efter lite.

Igår var det bokbuss. Jag träffade både ungdomsförbrytare och en nunna, på samma tur. En spännande runda. Tänk att jag vågade satsa på att bli bibliotekarie efter alla lärarår. Det är det absolut jobbigaste och bästa jag någonsin gjort. Varje morgon när jag cyklar till bussen så tänker jag på vilken lyckligt lottad människa jag är som har världens bästa familj och världens roligaste jobb!

Jag önskar bara att tiden inte gick så fort hela tiden.

Hos oss läser vi just nu en äkta klassiker, nämligen  ”Kometen kommer” av Tove Jansson. Hela tiden kommer det så många bra och nya barnböcker så man glömmer lätt bort att det finns galet många äldre klassiker som är värda all uppmärksamhet de kan få. Det hela började med att det kom en nyillustrerad bilderbok med tre nytolkade Muminhistorier som jag lånade hem och tvingade Hugo att lyssna på (eftersom han tror att han är för gammal för bilderböcker)När vi väl börjat läsa blev han helt fast och önskade att vi skulle läsa mer om Mumin. Ha! Tänkte bibliokeksmamman och där är vi nu. Nu är vi snart klara och härom kvällen när jag frågade vad vi ska ge oss på härnäst så ville han ha ännu mer Mumintroll, så då får det väl bli så.

Vi ses!

 

Jennys boktips 20190211

 

En bok från Jenny                                                                                                                                                                                                                   

                                                                                                          

Efter ett par veckors kyla och snö så regnar det nu sedan tre dagar tillbaka. Härom morgonen kom vi ut och upptäckte att ett rådjur bajsat på Speedys toalettsten! Det går inte att med ord beskriva de upprörda känslor som väcktes i den stackars kaninen! Något så fräckt har han inte upplevt sedan grannkaninen rymde i somras och demonstrativt använde toalettstenen. Det här med revir är en mycket viktig sak i en kanins liv!

Jag har haft min bil på service och som så ofta blev det en något dyrare historia än vad jag tänkt mig från början. Mekanikern var i alla fall oerhört trevlig och drog med mig på rundtur så att jag skulle få se hans egna, privata bilprojekt. Bland annat fick jag se en militärjeep från andra världskriget som han grejar med.  Till och med jag, som ser bilar som ett hjälpmedel att ta sig från punkt A till punkt B tyckte att det var aningens intressant. Hur det kom sig att han blev så entusiastisk vet jag inte riktigt. Kanske är det något han bjuder alla kunder på...

Jag har läst en riktigt bra bok! En sådan där som gör ont, men man kan inte sluta läsa. Språket är vackert, på dialekt, som poesi.
"Jag for ner till bror" av Karin Smirnoff är hennes debut. Jana åker hem till den lilla byn Smalånger som jag utifrån dialekten gissar ligger i Västerbotten. Hon kommer hem till sin tvillingbror, föräldrahemmet med alla hemska minnen och människorna från förr. Den här boken hade kunnat vara outhärdligt plågsam men är det inte. Jag funderar på vad som gör den så bra och uthärdlig. Språket är en del i det hela. Det är något med Västerbotten och språket där som jag är väldigt förtjust i. En annan del tror jag är att trots allt det hemska som hänt och på ett sätt fortfarande finns kvar så lyser något hoppfullt igenom. Jana är en överlevare och när jag avslutat sista sidan så var det med känslan att det nog kommer att gå bra. Hon kommer att se till att det går bra.

Vi ses!

 

Jennys boktips 20190201

En bok från Jenny                                                                                                                                         

 

 

                                    

                                                                                                            

 

 Just nu är hela mitt väsen inställt på att gå i ide känns det som. Imorse när jag cyklade till bussen var det -12 grader vilket är rätt kallt här i Uppsala.  Vi har också rejält med snö så det är aningens gruvsamt att ta sig till och från jobbet. Förra veckan ramlade hastigt och lustigt ena trampan av på min ganska nya cykel. Då kände jag mig extra kinkig och sur.

Min bokhög ropar på mig och försöker locka mig att stanna hemma, ligga under täcket och läsa i stället för att jobba. Jag hoppas att sportlovet ska ge mig lite ny energi igen. Resten av familjen är lite likadana. Fast imorgon ska Hugo ha en kompis på övernattning så han är för tillfället väldigt uppåt!

 En väldigt bra medicin mot vintertrötthet är att läsa en riktigt värmande feel good. Mitt tips till alla vintertrötta är därför ”Inte för nära” av Colleen Oakley.

Jubilee har en mycket allvarlig allergi. Hon tål inte andra människor. Efter en traumatisk upplevelse i tonåren när hon höll på att dö efter att en kille kysst henne så har hon valt att isolera sig. I nio år har hon levt helt ensam i huset där hon växte upp. Mamman har flyttat med sin nye man och de har endast telefonkontakt samt att Jubilee får en check av henne varje månad.
Men, så dör mamman och pengarna slutar komma vilket gör att Jubilee måste ge sig ut i den läskiga världen och skaffa ett arbete. Hon får jobb på ett bibliotek dit en dag Eric och hans adoptivson Aja kommer. Det här är en sådan där bok som i teorin borde ha små chanser att fungera, en otrolig handling. Men, det fungerar och gör det så bra att jag grät vid ett par tillfällen, först för att det var så romantiskt och sedan för att det var sorgligt.
Jag var tvungen att läsa ut den på två dagar, det gick helt enkelt inte att sluta. Klart läsvärd!

Vi ses!

 

Jennys boktips 20190119

En bok från Jenny                                                                                                                                                                                                                                                      

Så har en vecka passerat igen. Äntligen en statsminister på plats, fullt med snö utomhus, ganska kallt och jag har flyttat om i biblioteket och åkt bokbuss. Vi har fått helt nya bokhyllor och när vi ändå skulle flytta över alla böcker så har vi städat, gallrat och bytt plats på olika avdelningar. Det är väldigt fint och när de nya möblerna kommer så blir det fantastiskt!

Att åka bokbuss varje fredag har fått mig att tänka mycket på min barndoms bokbussbesök. Inspirerad av detta gick jag in på Strömsunds biblioteks hemsida härom veckan och kollade om Strömsund har kvar sin buss. Det har de tråkigt nog inte. Däremot har de en Bokbil. Till min stora förvåning såg jag att till och med Mullnäset finns med på turlistan även om jag aldrig har hört att mina föräldrar använt sig av tjänsten. Om ni har svårt att ta er till biblioteket så rekommenderar jag er att kolla upp det. Ju fler som utnyttjar bibliotekets tjänster, ju större chans är det att tjänsten inte försvinner.

Man skulle kunna tro att andra världskriget är ett uttjatat ämne i litteraturen. Vad mer kan sägas? Jag har läst en bok som får mig att förstå att mycket finns kvar att berätta, förmodligen lika många historier som livsöden. Författaren Anthony Doerr lyckas i sin "Ljuset vi inte ser" berätta historien om den tyske barnhemspojken Werner, som aldrig någonsin får chansen att välja sin väg, det enda han kan göra är att följa med och försöka överleva, och den franska, blinda flickan Marie-Laure som med hjälp av sin kloke och kärleksfulle far lyckas bli en stark flicka som inte ger upp utan överlever.
Deras öden vävs samman på oväntade sätt mitt i det brinnande kriget och jag önskade hela tiden att det skulle gå bra för dem.

Vi ses!

 

 

Jennys boktips 20190113

 

En bok från Jenny

                                                                                                                    

Ett nytt år är i full gång och jag börjar vänja mig att skriva 2019. Vi har haft en väldigt bra jul. Jag tycker att vi är väldigt lyckligt lottade som kan samlas på Mullnäset och umgås. Det är en särskild känsla med alla kusinerna i olika åldrar som hänger med varandra och jag är helt övertygad om att de kommer att bära med sig den gemenskapen hela livet. Eftersom vi ju också räknar in Ingeborg och Eivor i skaran så är det nio barn mellan 6 och 16 år. I år var det snö och ett perfekt sparkföre på vägen så vi var ute en hel del.

Mitt första boktips på det nya året handlar om kor! Min egen erfarenhet av kor är skräckblandad förtjusning. Jag minns hur jag var i fjöset och laddade länge för att våga sticka fram handen så att farmors ko Blenda skulle kunna slicka på den, för jag visste hur sträv den tungan var. Jag minns hur Julia och jag tog sats för att springa ner till sjön utan att Blenda skulle hinna ikapp oss. Hon var stor som ett hus och vi var små som blåbär, kändes det som. Samma känsla var det när vi kom med båten över sjön och jag nervöst spanade för att se var alla Bengts kor höll hus. Och även om de befann sig  på betryggande avstånd när man kom så hade de en enastående förmåga att komma lufsande i samma ögonblick som man satte ner en tå på land. Då gällde det att hålla sig nära den vuxne som var med. I vuxen ålder träffar jag sorgligt få kor men jag tröstar mig med den här boken.

Rosamond Youngs bok ”Kornas hemliga liv” är ett inlägg i debatten om djurhållning men också en kärleksförklaring till alla djur och kor i synnerhet. Hon berättar om djuren på sin engelska gård. Ända sedan 60-talet då hennes föräldrar ägde gården så har inställningen varit att korna, fåren, hönsen, och alla andra djur, ska få leva sina liv på bästa sätt utifrån det de mår bäst av. I boken får vi följa alla de personligheter som bor på gården, lära känna dem och deras egenheter. Hon berättar om kloka och empatiska kor. Vi får träffa kor som älskar sina människor och kor som vänligt men bestämt tackar nej till onödig mänsklig kontakt. Vissa kor är osmarta och gör misstag och ibland räddar de och pysslar om varandra. Ja, de är lite som människor faktiskt!

Vi ses!

 

 

Jennys boktips 20181217

                                                                                                    En bok från Jenny

                                                              

I Uppsala har vi äntligen fått lite snö även om det är ytterst lite. Vi ser fram emot jullov på Mullnäset. Där ska det väl vara snövitt. Förra året firade vi nyår på Mullnäset och det var ofantliga mängder snö! Varje dag var vi ute och skottade, hela familjen. Jag lyssnade på en hel ljudbok med snöskoveln i fast grepp.

Jag vill tipsa om två bra poddar med bra boktips inför julen. ”Lundströms bokradio” ger alltid bra tips men i det senaste avsnittet pratar de om årets bästa barn och ungdomsböcker och om man behöver tips på julklappar så är det väl värt att lyssna på. En bok de pratar om är ”Fågeln i mig flyger vart den vill”, en bilderbok skriven av Sara Lundberg om konstnären Berta Hansson från Hammerdal. Förra årets Augustvinnare i kategorin Barn- och ungdomsbok.

I ”Norrlandspodden” pratar de också om böcker, bland annat ”Eadnan” av Linnéa Axelsson, en släktkrönika om en nordsamisk familj.

Mitt eget boktips denna vecka har inget med ovanstående tips eller poddar att göra. Jag byter helt spår...

Hannah Richell har skrivit en bladvändare som inte går att sluta läsa när man har börjat! "Skuggan av ett år" heter boken och det utspelar sig i nutid parallellt med 1980. Lila är olycklig och i kris. Hon och hennes man har förlorat sitt nyfödda barn i en tragisk olycka och Lila kan inte se någon mening med livet. Så kommer det ett brev på posten, ett brev utan avsändare, med en nyckel i. Nyckeln leder till en liten förfallen stuga, avsides, långt från närmaste granne. Lila bestämmer sig för att åka dit, för att slippa allt som påminner om det som hänt. Direkt känner hon att huset bär på hemligheter och att något har hänt där, något som fortfarande sitter i väggarna.
Samtidigt får vi följa Kat, som 1980 just avslutat sina studier och tillsammans med sina vänner hittar samma stuga och bestämmer sig för att bo där ett år och försöka klara sig på det naturen ger. Livet i den lilla stugan blir inte som någon tänkt sig och man anar att det inte kommer att bli något idylliskt slut på året.
Spänningen höll i sig ända till sista sidan och jag rekomenderar den varmt!

Vi ses!

 

Jennys boktips 20181207

En bok från Jenny                                   

                                                                                                   

Så var det fredag igen och dags för lite boktipsande. Igår avslutade målarna sitt arbete på biblioteket och på måndag öppnar vi igen. Det kommer att bli en del städning till veckan. Jag har åkt mellan Örsundsbro och Enköping, jobbat lite här och jobbat lite där. I Örsundsbro har det inte funnits lyse förutom på det lilla, skrubbliknande, kontoret så där har jag suttit och grejat. Målarna har nog varit glada för det, för så fort jag har smugit ut i biblioteket så har jag varit i vägen för dem.

När jag var liten hade jag vissa ställen som var mina skattkammare. Ett sådant ställe var på övervåningen hos farmor. Mot väggen hade hon sparat ett antal årgångar med gamla Saxonstidningar. Om jag inte har helt fel, och om jag har det, får någon rätta mig, så var Saxons det som senare blev Året Runt? I Saxons kunde man lära sig en massa matnyttigheter. Där fanns artiklar om spännande människor, Hollywoodstjärnor från alla möjliga tidsperioder och mycket annat. Under många år kunde jag nästan allt om Danny Kay, Marilyn Monroe, Kathryn Hepburn och jag misstänker att jag fortfarande vet mer om kända människor på 1940-talet än vad jag vet om nutidens kändisar. Kanske var det där mitt stora intresse för människor grundlades. Där satt jag, ihopkrupen vid det lilla vindsfönstret i timmar med en stor trave gamla tidningar, hörde farmor vissla för sig själv i köket, medan jag sög i mig alla de de spännande livsöden som presenterades.

När jag tänker tillbaka på mig själv som satt där, så är det kanske inte så konstigt att jag fastnade direkt för Kalle Linds bok ”Snedtänkt, Boken som handlar om det inga andra böcker handlar om”.  Kalle Lind är en journalist och författare som älskar att gräva i historien lika mycket som jag. ”Snedtänkt” är från början en podd där han, tillsammans med olika gäster pratar om olika fascinerande livsöden eller företeelser som för de flesta är bortglömda. Jag har fått en helt ny bild av det Sverige som fanns innan jag föddes och när jag växte upp efter att ha lyssnat och läst.  Boken består av guldkornen från podden,”bäst bitan” . Den är tjock men man måste inte läsa hela om man inte vill, utan det går utmärkt att välja det som intresserar en.

Vi ses!

 

 

 

Jennys boktips        20181129

 En bok från Jenny 

I helgen var vi till Umeå på begravning. Jag har inte varit där på över tjugo år. En gång i tiden pluggade jag på Umeås lärarhögskola, viktiga år i mitt liv. Att återvända efter så många år gav en drömlik känsla. Då och då drömmer jag om nätterna att jag är någonstans, cyklar eller åker buss. När jag vaknar kommer jag på att det är i Umeå.

Mycket var sig likt och jag kom ihåg exakt var vissa affärer, konditorier och annat låg samtidigt som mycket förändrats förstås. Staden har växt. En sak slog mig och det var att det känns som en stad som är stolt över sin kultur. De har ett fint, nytt (i alla fall för mig) kulturhus med muséer, bibliotek och fik. Namnet på denna skapelse är Väven. Även om jag förstår vårt värdfolk som hade synpunkter på det gigantiska futuristiska huset vid ån, så uppskattar jag när det satsas på kultur. Och insidan var fin. Ännu mer glad blev jag över tunneln på stationen som leder till perrongen. På väggarna har de skrivit citat från Sara Lidmans böcker. Man kunde också trycka på en knapp för att höra henne vilket vi förstås inte hann eftersom vi skulle jogga till tåget. Någon sommar ska jag åka dit igen, läsa och lyssna i lugn och ro. Jag tror faktiskt aldrig att jag läst något av Sara Lidman, åtminstone inte på väldigt länge och nu blev jag sugen. Kanske blir det mitt nyårslöfte.

En bok som jag ofta bläddrar i, läser en sida här och en sida där, är ”Häxans trädgård” av Hella Nathorst-Böös. Boken är läsvärd för den som är intresserad av ätliga växter, naturmedicin, historia och då kanske främst kvinnohistoria. Lite religionshistoria och folktro får man sig också till livs. Varje växt presenteras med bild, hur den använts historiskt sett, vad man har trott att den varit bra för och vilka nyttiga ämnen växten innehåller och vad den kan användas till. Jag gillar verkligen att få en översikt och helhetsbild över växterna. Spännande är det också att lära sig att de inte var helt fel ute, kvinnorna som använde sig av läkeväxter. Även om de inte alltid prickade rätt eller förstod varför något fungerade så var de ändå ganska ofta på rätt spår.

Vi ses!

 

 

Jennys boktips        20181118

En bok från Jenny  

 

Tänk att det redan är mitten av november. Ikväll när jag hämtade Hugo hos en kompis såg jag flera trädgårdar med tända adventsgranar. Lite tidigt kan man tycka, men jag är också aningens sugen på adventsljus och fönsterstjärnor. Den som älskar julgranen mest i vår familj är annars kaninen Speedy. Varje år flyttar han  in bakom granen och sitter där så mycket han får, suger lite ibland på en barrig kvist, väl skyddad mot rävar men samtidigt (tror jag) med en känsla av att vara ute i skogen.

Jag gruvar mig lite inför veckorna som kommer. Om drygt en vecka ska de måla om vårt bibliotek. Jag vet inte vart jag ska ta vägen då. Biblioteket stänger i tre veckor och jag vet inte riktigt vad de tänker sig att jag ska pyssla  med, förmodligen kuska till Enköping vilket är dubbelt så långt. Tja, vi får se vad som händer. Fint blir det efteråt i alla fall, det är jag säker på.

Veckans boktips är en sådan där mysig historia utan att vara sockersöt. Sådant gillar jag. ”Som om du inte fanns” är skriven av Kate Eberlen.

Det börjar med att Tess och hennes kompis Doll är ute och tågluffar i Italien. De är arton år och hela livet ligger framför dem. Tess ska börja universitetet efter sommaren, bo i studentrum och leva livet. Sista dagen på resan ber hon en kille ta ett  kort på sig och Doll som ett minne. Det gör han och det är inte mer med det. Killen heter Angus och är i Italien med sina föräldrar. Han tycker att Tess är söt, men han är alldeles för blyg för att ta kontakt.
De åker hem, på varsitt håll, och tänker inte mer på varandra. Boken följer sedan Tess och Gus, som han kallas, under flera år. Deras vägar korsas med jämna mellanrum, men de möter aldrig varandra.

Vi ses!

 

 

Jennys boktips        20181111

 

 

En bok från Jenny                                                         

När folk undrar varför jag läser så mycket så har jag många svar. Dels, som jag skrivit förut, så har böcker alltid varit ett sällskap som gjort att jag väldigt sällan känner mig ensam eller har tråkigt. Att läsa är också ett sätt att drömma sig bort, att bli road och att få glömma sådant som känns trist och tråkigt i ens riktiga liv. Men jag läser också för att lära mig mer om världen och för att förstå saker som händer och andra människor. Inget som händer kommer ur ett tomrum utan allt hakar i något annat.

Det är en av anledningarna till att jag alltid läst för mitt och andras barn och ger bort böcker så fort jag har chansen.  Barn som läser, och det spelar inte alltid så stor roll vad, får tillgång till andra världar och andra människors inre och jag är övertygad om att det hjälper dem att bli kloka vuxna som kan se bortom sig själva.

Trots all litteratur som jag plöjt genom åren så stöter jag fortfarande då och då på berättelser som ger mig nya tankar och perspektiv.

"Hotellet i hörnet på bitter och ljuv" är en bok skriven av Jamie Ford . Vi befinner oss i Seattle och historien växlar mellan 40-tal och 1986. Henry är andra generationens kines. Hans föräldrar pratar inte amerikanska men kräver att Henry inte ska prata kinesiska. Den stränge fadern har satt honom i en amerikansk skola där han är den enda kinesen och totalt ensam och mobbad. Eftersom han är stipendiat jobbar han extra i skolköket. En dag dyker det upp en flicka, Keyko, amerikanska med japanskt ursprung. De blir vänner och mer än så vilket är total katastrof för Henrys far som hatar alla japaner. Det är inte lätt att vara japan under den här tiden i USA eftersom japanerna stod på motståndarsidan i kriget. Det är en vacker och vemodig kärlekshistoria men också en lärorik historielektion. Det visade sig att det var mycket jag inte visste om den här tidsperioden i USA.
Varvat med berättelsen om den tolvårige Henry under kriget så får vi följa honom fyrtio år senare. Han har blivit änkling efter ett lång och lyckligt äktenskap och han har en son som han inte riktigt kan prata med. En dag upptäcks en massa japanska ägodelar som legat i källaren på ett hotell ända sedan kriget. Upptäckten sätter igång en kedja av händelser som förändrar Henrys liv för alltid.

Vi ses!

 

Jennys boktips        20181104

En bok från Jenny                                   

                                                     

Så var det november. Trots att jag verkligen gillar den här årstiden när man utan dåligt samvete får krypa ner under en filt, läsa böcker och tända ljus, så är det också lite tungt med mörkret och den grå himlen som de flesta dagar möter en när man kliver ut genom dörren. Jag ångrar aldrig att jag övergett läraryrket men lite saknar jag höstlovet just nu, ett par dagars extra sovmorgon och att bara ta det lugnt. Men, innan man hunnit blinka är det jul!

Det mest upprörande som hänt i veckan var när en person på mitt jobb, dessutom en beslutsfattare, sa i förbifarten att den fysiska boken nog inte kommer att finnas kvar om tio år! För denna person var det helt självklart att e-böcker och ljudböcker kommer att ta över och att det vore en positiv utveckling dessutom. Så nära hjärtinfarkt och svimningsanfall har jag nog inte varit på länge. Så fort personen försvunnit ut genom dörren var jag tvungen att googla på nätet med frågan ”Är boken död?” Som tur var hittade jag flera forskningsartiklar och inlägg där jag fick ett antal lugnande besked om att den fysiska boken nog aldrig kommer att dö, världen kompletteras bara av andra medieformer.  Men, bara att säga så...Jag blev så fruktansvärt provocerad. Kanske är det en reaktion  på digitaliseringen av böcker och en tröst till alla oss som älskar ”riktiga” böcker som det kommit så många feel good-böcker om bibliotek och bokaffärer de senaste åren.

"Bokhandeln på Riverside drive" av Frida Skybäck är en av de bästa böckerna jag har läst i år. En feelgood som är lite mer oväntad, lite mer djupbottnad än de övriga feelgoodromanerna jag har läst på senaste tiden och jag har läst ett antal. Det är inte det att de andra var dåliga, det är den här som är bättre! Efter att Charlottes man Alexander dött så är företaget som de skapat tillsammans det enda hon lever för. En dag får hon veta att hon ärvt ett hus i London där bland annat en bokhandel huserar. Charlotte övertalas att åka några dagar till London för att ordna upp arvet. Väl där fångas hon av staden, bokhandeln och människorna. Hon blir nyfiken på sin moster som arvet kommer ifrån. Hon har aldrig träffat mostern och hennes mamma har aldrig pratat om henne.
Så bra!

Vi ses!

Jennys boktips        20181012

En bok från Jenny                                   

Nästa vecka är det äntligen höstlov! Eller, som vi på biblioteket säger; läslov. De tidigare två åren jag har jobbat som bibliotekarie så har vi haft bokprat med tema vampyrer, häxor och annat läskigt. Bokprat är väldigt mysigt. Det brukar komma ett gäng bokslukare i 7-9 årsåldern  som kanske fikar lite och så brukar vi tipsa varandra om böcker. Läskiga böcker är väldigt populärt och det kan nästan aldrig bli för läskigt. Ibland tänker jag att det är tur att de inte orkar läsa alltför tjocka böcker för då skulle de välja så otäcka historier att jag nog skulle få arga föräldrar efter mig. Nu kan jag vifta lite med sådant på deras nivå och hänvisa till antal sidor och bilder.

I år blir det dock en aktivitet som inte direkt har något med häxor och vampyrer att göra. På torsdag kommer det nämligen en kille som ska lära hugade barn att rita serier. Det kommer nog också att bli kul och jag har förhoppningar om att själv få lära mig några tricks.

Jag tänkte faktiskt tipsa om flera böcker idag, av författararen Petrus Dahlin. Han har skrivit några riktigt läskiga böcker (tycker i alla fall jag) för den som är någonstans mellan 7 och 10 år. Det som ger mig kalla kårar på riktigt med de här böckerna är att de börjar i något trevligt och vardagligt men slutar med någon sorts twist som får en att haja till. Inte ens mina tuffaste låntagare tycker att de här böckerna är för mesiga.

Vi ses!

 

Jennys boktips        20181012

En bok från Jenny                                   

Den här veckan känner jag mig upprörd i mitt innersta. Jag har nämligen läst en bok som fullständigt fått mig i spinn. Som så många andra tänker jag mycket på miljöförstöring, vart världen är på väg och vad vi kommer att lämna över till våra barn. Efter den senaste rapporten där FN konstaterar att klimathotet kräver mycket större och snabbare förändringar i hela samhället och alla länder för att undvika 3 graders temperaturhöjning inom de kommande fyrtio åren och kollaps så pendlar jag mellan total uppgivenhet och en känsla av att nu jäklar måste väl världen ta sig i kragen!


Boken jag har läst heter "Svinnlandet" med undertiteln "Min resa genom en värld av slöseri- och hur den gett mig ett liv i överflöd" av Andreas Jakobsson. Det handlar om dumpstring, det vill säga när folk uppsöker soprum och containrar för att hitta mat och annat som företag och affärer slängt. Vi pratar inte om dåliga produkter utan poängen är att en fruktansvärd mängd varor slängs, utan att det är något som helst fel på dem. Ett exempel är frukt där till exempel en apelsin i en nätpåse kan vara dålig så slängs hela påsen. Eller att bäst före-datumet är i antågande (men inte passerat) och då slängs hela partiet av den varan. Andreas Jakobsson bor i Uppsala och berättar hur han kommit in i dumpstringsvängen och hur han, först som ett experiment, lever helt på dumpstrade varor. Varför man blir en dumpstrare kan variera. För vissa är det spänningen och utmaningen som lockar, äventyret. För andra handlar det om ekonomi, du kanske är student och inte riktigt klarar dig och då blir det ett sätt att försörja sig. En tredje variant, och som jag själv gick igång på när jag läste boken var miljöaspekten. Vi håller på att göra slut på jordens resurser i en rasande takt och det finns ett antal människor i världen som svälter. Och att då få veta att det slängs tonvis med mat, varje dag, bara för att vi är kräsna kan ju ge i alla fall mig härdsmälta. Jag skulle nog inte själv ge mig ut med pannlampa och plocka ur containrar, men tanken på allt svinn är helt absurd.
Så jag har läst, förfasats och fascinerats. På onsdag kommer Andreas Jakobsson till biblioteket i Stenhagen och berättar och jag ska gå dit för det här är något jag inte kan sluta tänka på! Jag rekomenderar boken starkt!
 

Vi ses!

 

Jennys boktips        20181007

En bok från Jenny

                                                                                                 

En rolig del av mitt jobb är att jag ibland får åka bokbuss. I fredags var det dags och vi tuffade runt i småbyarna runt Enköping. Det finns otroligt många fina ställen mellan Enköping och Uppsala. Jag kan tipsa alla att göra en dagsutflykt och åka runt en vacker sommardag, besöka de trevliga gårdsbutiker och caféer som finns. När jag började jobba på Örsundsbro bibliotek, som ligger mitt emellan Uppsala och Enköping så hade jag inte sett mycket av den delen av Uppland och blev glatt överraskad över hur fint det är.

Bokbussen har alltid haft en mycket speciell plats i mitt hjärta. Det var lyckodagar när den kom  först till skolan på Hillsand på förmiddagen och sedan hem till Mullnäset på eftermiddagen. Vi brukade stå i farmors kök, farmor, Julia och jag med bokpåsarna beredda och spana när det var dags för bussen att komma. Vi lånade många böcker varje gång, det skulle ju räcka i flera veckor. Jag minns den lite dammiga doften när man klev in, för övrigt den enda doften som någonsin finns med när jag drömmer. Nu när jag åker med Enköpings bokbuss så märker jag att den är lika betydelsefull för de människor som besöker den som den var för mig. Att hitta bra böcker och tidningar är förstås viktigt men den fyller också en stor social funktion. Jag är i stort sett nybörjare men chauffören jag åker med känner alla, vet vad de vill ha och bryr sig om hur de har det.

Boktipset den här veckan får bli en otroligt bra, men inte helt lättsmält berättelse.

Chigozie Obioma har utnämnts till en av de intressantaste nya författarna i afrikansk litteratur. Han debuterade 2015 med "Fiskarmännen", en historia som inte gick att sluta läsa, trots att jag hade tryck över bröstet och ont i magen under långa partier. Ben är nio år, med tre storebröder som han står väldigt nära. Det de säger är hans lag. En dag får pappan jobb långt hemifrån och försvinner för en lång tid. Bröderna, som varit hårt hållna, utnyttjar friheten med att bland annat gå till den förbjudna floden för att fiska. På hemvägen en dag stöter de på galningen  Abulu som slänger ur sig ett varsel. Det är starten på en väg som leder rakt ner i avgrundsdjupet! Brödernas värld förgiftas av varslet och innan det hela är över har hela familjens liv raserats.
Det är obehagligt, obekvämt och dramatiskt. Men man måste läsa vidare för att få veta var det ska sluta. Miljöbeskrivningarna får en att se förfallet, känna stanken av sopor och det är inga problem att sätta sig in i den slitna stadens liv.
Jag tycker mycket om hur hela boken är genomsyrad av ett mustigt språk och många färger. Det är tecken, varsel, liknelser och böner. Det är fotboll, skoluniformer och politik. Det är jams och palmolja.

Vi ses!

 

Jennys boktips        20180921

En bok från Jenny

 

 Så var det helg igen och jag ska jobba.  Numera gör jag det var fjärde lördag. Det är ganska mysigt. Folk kommer in på biblioteket utan brådska, lufsar omkring och klappar böckerna innan de väljer. Små barn och deras föräldrar hänger i barnhörnan, leker lite med dockorna, läser högt, bläddrar och umgås. Det får mig att minnas hur det var under Hugos första år när vi travade iväg till Uppsalas stadsbibliotek flera dagar i veckan, till deras då nyfixade barnavdelning, där han sög på böcker  (och gärna på andra barn om de inte var snabba nog att krypa undan), lekte med klossar och bläddrade i böcker. Vi insåg snabbt att biblioteket passade oss mycket bättre än vad Öppna förskolan gjorde.

 Även i denna veckas boktips tänker jag hålla mig till Jämtland. Jag tycker att det är roligt och är mycket stolt över att vi har så bra författare som skriver om en del av Sverige som annars ofta bara figurerar i media när något negativt är på tapeten. Solveig Vidarsdotter härstammar från Frostviken, har gått gymnasiet i Strömsund och bor numera i Skövde. Hon har skrivit två deckare varav jag har läst den första; ”Isvittring”. Boken är en traditionell deckare där det som gör den speciellt  läsvärd är att den utspelar sig i Gäddede med omnejd. Den lille pojken Thomas mördas på elevhemmet. Polisen Ingrid har just återvänt till Gäddede efter att ha jobbat i Stockholm under några år. Det är inte helt enkelt att komma hem och försöka leva upp till sina egna och andras förväntningar. Storyn känns spännande och välskriven och jag har hennes andra bok; ”Nässelvrede” på min att läsa-lista.

Vi ses!

 

Jennys boktips        20180929

 

 

En bok från Jenny

 

När chansen dök upp att få skriva om bra böcker här så var det ingen tvekan!

Jag är en passionerad boktipsare som glatt delar med mig till alla jag träffar, vare sig de vill eller inte. En mycket stor del av mitt liv handlar om litteratur eftersom jag jobbar på bibliotek numera och dessutom ägnar en stor del av min tid hemma åt läsning. Eftersom jag är uppvuxen på Mullnäset, där det inte direkt vimlade av kompisar så lärde jag mig tidigt att uppskatta böcker som sällskap och det är väl den känslan, att böckerna är mina vänner, som följt mig genom livet. Nu har jag både en son och syskonbarn som också är bokslukare och det gör mig alltid lika glad när jag tänker på det. Min övertygelse är att en riktigt bra bok gör en lite klokare och får en att förstå andra människor aningens bättre. Empati och förståelse är egenskaper vi aldrig kan få för mycket av.

Mitt första boktips är en bok skriven av Elin Olofsson, en författare från Östersund. Hon har den där förmågan att beskriva sina karaktärer så att jag, efter att ha läst klart, lyfter blicken och tycker lite mer om människorna omkring mig. Hennes böcker får mig att komma ihåg att alla bär på sina sorger och erfarenheter som får dem att gå genom livet på sitt eget sätt.

"Gånglåt" är Elin Olofssons tredje bok och precis som i de två första böckerna så utspelar sig handlingen  i en liten, jämtländsk by.
Sångerskan och låtskriverskan Sonia, eller Salida som hon använder som artistnamn, kommer hem till Gärningsberg där hon vuxit upp. Nu bor hennes syster Gun-Britt på hemgården med sin man. Sonia har med sig sin assistent Harpan och till gården kommer också Jenny, Gun-Britts dotter. De ska spendera några sommarveckor där eftersom Sonia ska skriva sina memoarer och har bokat Jenny som fotograf. Mellan Sonia och Gun-Britt finns en massa ilska, konkurrens och avundsjuka och de kan inte träffas utan att bråka. Som vanligt i Elin Olofssons böcker är relationerna det väsentliga och det är i förhållandena mellan de olika personerna som saker händer. En stor behållning är också att miljön är  bekant och jag vet precis hur det känns att till exempel stå vid vägkanten, på en skogsbilväg, en svettig sommardag med en bärhink i näven, och myggorna som surrar runt björkslyn som en av personerna gör i boken.

 

 Vi ses!

Jenny