FEBRUARI 2020

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET lyser solen och snön gnistrar vit och orörd, eftersom det tydligen snöat ett par cm sen igår, då det var något slags snöblask, som kom ner från himlen. Ute på bron kan jag konstatera att ekorren sin vana trogen gjort ett virrvarr av spår i snön på nedersta trappsteget. Det kommer att bli en vacker dag i skidspåret för de sportlovsfirare, som kom från Uppsala igår.

Det är åratal sedan jag stod på ett par skidor, men jag ägnar mig ofta åt stavgång. Det är nyttigt, och man får använda hela kroppen, om man låter stavarna göra sitt jobb.

Äntligen börjar det märkas att dagarna har blivit längre. Det har varit några mörka, tunga veckor efter jul, men nu kommer det att reda upp sig. Livsglädjen återkommer, och knäna lovar längre promenader. Åsa från Umeå har i både Go´kväll och Fråga doktorn visat små enkla övningar, som man kan göra om man har ont i knäna och andra krämpor, som gör det olustigt att gå ut och promenera. Och de hjälper! Åtminstone har jag lyckats få min stela och ovilliga kropp att bli lite rörligare, så nu står en liten promenad på schemat varje dag.

Fast en del dagar hinner jag inte promenera, för det kommer andra saker i vägen. Det kan vara roliga saker, som till exempel de kulturdagar, som vi, min bror, svägerska och jag, har på torsdagar, då vi åker till Straejmie, som vi ättlingar till både samer och svedjefinnar, numera säger i stället för Flata. Ibland tar vi med vår äldre syster på föredrag från Jamtli, som vi kan uppleva på vårt fina kommunbibliotek. Vi får en trevlig prat- och fikastund efter föredraget och sedan går vi och handlar i lugn och ro.

Jag vet inte om det ska tas som en varning, men jag tycker det är trevligt till och med att handla på Coop, att det hör till veckans höjdpunkter. Är det så att jag lider av den livsfarliga ensamheten? Ofrivillig ensamhet är väldigt farlig för hälsan, har det talats om de senaste dagarna i både tidningar och TV. Det tror jag nog, men jag känner mig inte särskilt ensam än, men man vet ju inte hur det blir.

Men nu höll jag ju på att beskriva våra kulturdagar. Alltså, vissa torsdagar går vi även på filmstudio, och det är det bästa, för de underbara personer, som ordnar detta ideellt, är verkliga cineaster och väljer både bra och aktuella filmer. Senast var det Aldomòvars nyaste och veckan innan den mångfaldigt guldbaggebelönade And Then We Danced, som utspelar sig i Georgien och ger en inblick i en för oss ganska främmande kultur, vilket är intressant ur flera synpunkter. Senare i vår kommer Roy Anderssons senaste skapelse, och fastän jag inte är något fan av Roy Andersson, ser jag fram emot filmen.

Det behövs faktiskt en motvikt mot alla TV- serier av olika kvalitet. Jag kan bara tala för mig själv, men nog tittar jag mer på TV nu än för några år sedan, fast jag har stor kontroll över mitt TV tittande. Jag slötittar inte, utan tittar bara på sådant, som jag planerat i förväg. Till min förtjusning har SVT börjat sända den utomordentliga serien Hem till byn av Bengt Bratt vissa eftermiddagar. Det var den serien, som fick mig att förstå vad som hände på den svenska landsbygden på 70 t. Den pågick från 1971 till 2006. Jag har sett den flera gånger med ungefär tio års mellanrum, och jag tycker det är det bästa som gjorts för svensk TV genom tiderna. Svensk samtidshistoria, skulle jag vilja säga.

I går kväll tittade jag på ett avsnitt av Kalifat, en mycket obehaglig historia, som handlar om radikaliseringen av unga muslimer, som luras till Syrien. Det ligger lite för nära verkligheten för att man inte ska bli både skrämd och upprörd av den. Jag tror att det är samme författare bakom den här serien, som Innan vi dör, en annan ryslig historia, som dessutom inte verkar ha något slut. I kväll ska jag i alla fall se sista avsnittet av Tsunami, och då hoppas jag verkligen att det är ett avslutat drama, så att man kan lägga det bakom sig.

PAUS ETT PAR VECKOR

En välkänd profil har gått ur tiden. Allas vår Majlis har lämnat oss. Aldrig mer kommer vi att få se henne ute på sina rundor på byn. Ingenting blir sig likt, och vi kommer att sakna henne mycket.

Nu är den här månaden slut, men om ni vill kan ni med största sannolikhet kunna ta del av mina tankar om ditt och datt om några veckor igen. Nu ska jag lägga in mer ved i kaminen  (vi har minus 24 idag), fylla på kaffekoppen och skriva protokoll. Vi hade styrelsemöte i Byföreningen igår.

Barbro Jönsson Åslund

Januaribetraktelsen

Äldre betraktelser