MARS 2020

CORONA CORONA

VIRUS VIRUS VIRUS

När jag gick i skolan fick jag lära mig att coronan var en ljuskrans omkring solen, men sedan några månader tillbaka heter ett otäckt virus Corona. Jag tror det även var namnet på en flicka, besjungen av ett dansband, för några år sedan.

Ungefär vart hundrade år kommer en pandemi, sa man på TV för ett par dagar sedan, och det stämmer nog. För hundra år sedan dog folk som flugor i spanska sjukan, en hemsk pestliknande sjukdom, som utplånade hela familjer.

Riktigt så illa, som det var runt 1918 behöver det väl inte bli nu, för utvecklingen på medicinens område har gått framåt, och samhället har ganska god beredskap för att ta emot smittspridning och virussjukdomar. Vill man ju tro.

Tydligen var det mest unga människor, som drabbades av spanskan, medan coronaviruset är farligast för gamla människor.

Ännu har förhållandevis få svenskar drabbats, och jag vet ingen utom Siv Malmkvist 84, som smittats. Bland alla andra världsnyheter nämnde man det på radion i morse. Hon får inte vara med i årets Let¨s dance, men nästa år är hon välkommen att delta, sa man. Och The Mamas får inte tävla i Rotterdam, hörde jag i går. Ja, Corona slår hårt mot kulturen. Även en liten förening i vår del av världen drabbas. Vår länge med stolthet och glädje emotsedda konsert med Trio Törn i vår bystuga på lördag är inställd. Trist! Folkets Hus är stängt, så vi lär väl gå miste om nästa filmstudiotillfälle också.

Eftersom jag tillhör riskgruppen både när det gäller ålder och fysisk status, är det enkelt för mig att veta hur jag ska förhålla mig: stanna hemma och inte springa runt på byn och hosta och nysa! Och inte gå närmare än en meter, om jag möter en granne på byvägen. Nu har jag ju än så länge inga symptom på snuva, men lydig som jag är, håller jag mig till vad Folkhälsomyndigheten rekommenderar, fast i går tog jag mig till civilisationen och handlade lite, bl a toapapper. Man kan ju bli sjuk – och det kan ju bli långvarigt. Ytterst sällan för sjukdomen med sig diarré, sa en expert för en vecka sedan, och det tycks vara delvis vad folk uppfattat och tagit fasta på, ordet diarré har man alltså kommit ihåg från all information och rusat iväg och hamstrat. I det här sammanhanget kan det nya ordet infodemi, dvs att få felaktig information viralt nämnas. Man ska inte tro allt som skrivs i medierna. Som vanligt kommer man långt med sunt förnuft.

Jag kan inte påstå att jag hamstrade, för jag brukar köpa en förpackning papper då och då. Dessutom köpte jag japansk soja och rörsocker. Den japanska sojan kan bli användbar, om jag vill prova något nytt recept till påsk och rörsockret ska vara till filmjölken.

Nu vet man ju inte hur det blir med påsken i år. Det senaste budskapet var att man inte ska resa inom landet heller, så jag befarar att jag inte behöver fundera på några kulinariska övningar till förmån för barn och barnbarn om några veckor. Läget i Stockholm börjar bli bekymmersamt, har jag förstått, och inte blev jag lugnare av beskedet att man endast har 90 vårdplatser för de sjukaste i området. Ingen i sonens familj verkar ha smittats än, men eftersom två av dem är astmatiker, är jag lite orolig. 

När jag skriver detta, känner jag inte till om någon i min bekantskapskrets har insjuknat i covid 19, som sjukdomen heter, men många har det svårt ändå. Jag har nära släktingar, som känner sig instängda, som inte får besök, som inte kan gå ut osv. Jag kan gå ut när jag vill, och eftersom det blåser för jämnan nu för tiden, är det bara att gå ut  på bron och gapa, så får man frisk luft.

Det gäller att sysselsätta sig. Så jag stickade ett par sockar häromdagen, vilket var nyttigt, för jag hade glömt hur man stickar hälen, så jag fick leta reda på fusklappen, som jag så småningom hittade i en sällan öppnad låda. Jag har en trave böcker, som jag försöker läsa, men en stygg efterstarr sätter käppar i hjulet, dvs jag kan bara läsa i sängen, när jag ställt in huvudet i rätt vinkel och riktat in lampan i rätt läge. När allt det där är gjort, läser jag några sidor och sen somnar jag. Inte bra. En födelsedagsbok jag har framme är så tung att jag bara kan sitta och läsa den vid köksbordet. Den är nästan en dm tjock och över 1000 sidor, så det är mitt läsprojekt resten av vintern/våren.

I dag är det vårdagjämning och den värsta tiden av året har gått. En koltrast åt frukost här i morse i 15 graders kyla, men nu har vi kommit till middagstid och det har blivit fyra plusgrader. Solen har gått i moln, men det är nog bara tillfälligt, för det har varit strålande väder hela förmiddagen.

Det senaste i dessa dagar av isolering, är att ta med sig ett instrument och gå ut på balkongen och spela och sjunga. Det gör man i Italien, tror jag det var, och så kommer grannarna ut på sina balkonger och så spelar de tillsammans. Eller så lyssnar man bara. Man får en fin stund av gemenskap utan att komma för nära varandra. Ett fint alternativ av social samvaro, tycker jag.

Nu går jag ut och lyssnar, men jag tror knappast att jag kommer att få höra någon annan musik än nötväckans sång, och möjligtvis en blåmes eller kanske talgoxen drar en trudelutt, men det är inte det sämsta det.

Ha de!

Barbro Jönsson Åslund

Februaribetraktelsen

Äldre betraktelser