FEBRUARI 2021

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

En morgon, när jag tittar ut genom köksfönstret, ser jag en ”domherrehona” sittande på den höga snödrivan. Hon är alldeles ensam och rör sig inte på flera minuter. Eftersom hon är rufsig i fjädrar och dun och ser mycket uppburrad ut, är min första tanke, att hon är sjuk och ska dö där i min åsyn. Hon äter snö, så förmodligen är hon törstig. Kanske har hon fått sig en omgång i slagsmål, eller så är hon gammal och livstrött. Hon är väldigt grå, ännu gråare och färglösare än de kvinnliga domherrarna brukar vara, tycks det mig.

Plötsligt ringer klockan, som håller reda på tiden för mitt frukostäggkok. Jag vänder mig bort ett ögonblick och spolar kallt vatten på ägget. Nästa gång jag tittar ut är den döende fågeln borta. Jag hade nog fel, för jag kan inte se någon skata eller annan fara för en tätting ute på snön. Det finns bara ett tiotal talgoxar och blåmesar vid fågelbordet, och lättad drar jag slutsatsen att hon klarat sig och helt enkelt flugit iväg till något annat ställe.

Jag tänker mycket på döden dessa dagar. Inget konstigt med det; ”vi går mot döden var vi går” enligt en psalm från 1700-talet, och jag har ingen anledning att bestrida detta påstående. ”Bäst man lever ska man dö” heter det i en 1800-talsdikt av Falstaff Fakir (Axel Wallengren). ”Att ta avsked är att dö en smula” osv. Många visdomsord kommer till mig i dagarna, och en sak man kan vara säker på, är att man en dag ska dö. Vi ska alla dö, men förhoppningsvis inte alla på en gång, utan lite utspritt och helst efter ett långt meningsfyllt liv.

Kanske är de här tankarna naturliga, när man börjar komma upp i åren, men så länge man är någorlunda frisk och kry och har något att leva för, t ex en partner, barn och barnbarn eller en trevlig hobby, vill man fortsätta leva, även om man är mycket gammal. Ibland händer det dock att gamla människor känner att livet är färdiglevt och liksom bara försvinner.

Det hände med vår svåger förra veckan. Det var som han vände livet ryggen till och efter ett par dagar var han borta. Han hade inget kvar, när vår syster, som han levt ihop med i ett över 60 år långt äktenskap, för drygt en månad sedan lämnat honom i outsäglig sorg.

Gunnar har tillhört vår familj sedan mitten av 50-talet, och min bror påstår att han inte kan minnas annat. Eva och Gunnar blev ett begrepp och en enhet i våra liv. Det var synd om honom, kommer jag ihåg, för han hade hösnuva, men som den goda måg han ville bli, hjälpte han till med vår besvärliga slåtter. Med lie. Vi hade varken häst eller tillhörande redskap, så det var högafflar, ”fem- och raksterharvan”, som gällde. Det var inte förrän på 60-talet pappa köpte en begagnad traktor med diverse redskap.

Vår svåger var lekfull i unga år, och högt upp i åldern tyckte han om att ordna fester med tävlingar och ”huvudbry” för gästerna. Han var en duktig snickare och våra barn fick både leksaker och sängar, som han tillverkat, när de var små.

 Så går åren, nya generationer tar plats, och en dag är man gammal, sjuklig och svag. Man orkar inte delta i eller intressera sig så mycket för det som händer i omvärlden. Jag tror att om man får leva tillräckligt länge, kommer det en dag, då man har levt klart. I sådana fall verkar det vara skönt att få slippa livet, men det känns underligt för de efterlevande. Eller som de uttryckte det på äldreboendet: ”Det känns sakensamt”. Men för mig känns det nästan som om jag blivit föräldralös en gång till.

****************************************************************
****************************************************************
På något sätt verkar den långa vintern fortskrida även i år. När jag skriver detta är sportlovsveckorna i gång och vi är en bra bit inne i fastan. Den stora kams- och semledagen är över och fastlagsriset är hämtat i skogen, fast inte utan besvär. Det är minst en meter snö, om man råkar ta ett steg utanför skoterspåret.

Tyvärr kommer inte älvorna att åka skidor här v 9 i år. Den där vid det här laget så bekanta farsoten, illfänas med oss, men har vi nu lyckats hålla oss undan smittan så länge, ska vi väl hålla ut ett tag till. Bara vi får vaccinera oss så. Det går ju ingen större nöd på oss här i glesbygden, men ibland kan det bli lite väl glest. Farmors älvor har blivit fena på skridsko har jag förstått, för även stockholmarna har vinter i år. Men eftersom även barn måste umgås utomhus numera, blir det mycket tid i friska luften för dem. För övrigt verkar det som om Ingeborg ska föra farfarsarvet vidare. Hon tränar nämligen fotboll varje vecka, och har nu gjort det något år. Ibland spelar de matcher, men än så länge tror jag inte resultaten spelar så stor roll. Eivor har börjat med gymnastik och tycker det är roligt. Hon har så mycket energi i kroppen den flickan. Och hjula kan hon ju. Det vet vi, men nu håller hon på att lära sig stå på huvudet.

Luften har blivit annorlunda. Det kände jag igår, när jag var ute och putsade gården lite. Det luktade så gott, som vår, och det var bara 6 grader kallt. Dagarna har redan blivit längre och snart börjar bokrean. Det är som en slags högtid för mig, för även om man har lite ont i en tå eller inte får träffa folk på grund av smittorisk, kan man läsa böcker. Idag ska jag börja läsa en bok av Kerstin Ekman. Jag har under en längre tid läst mest ”feelgoodböcker”, så nu känns det som jag behöver något att bita i, något som håller mig vaken i soffhörnet.

Se upp för semlorna! De kan se ut hur som helst i år, har jag hört. T o m som en hamburgare.

Barbro Lucia Jönsson  Åslund

Betraktelse januari 2021

 Äldre betraktelser