JUNI 2020

För en vecka sedan vajade flaggan på halv stång hos grannarna Göransson.”Byäldsten” Sigfrid har gått bort, nästan 95 år gammal. Vi kommer att sakna den bybo han varit i 70 år.

Det är livets gång; människor föds och dör. Det enda vi kan vara riktigt säkra på här i livet är, att vi en gång ska dö. Det gäller bara att skjuta upp den dagen så länge som möjligt. Aldrig har det blivit så tydligt för en det här med döden, som de senaste månaderna. Om man är 70 plus och tillhör en riskgrupp, gäller det att till varje pris undvika att bli sjuk i den förfärliga sjukdom, som coronaviruset orsakar.

Efter den torra, blåsiga och kalla månaden maj kom så äntligen värmen, och i början av juni fick vi några riktigt fina sommardagar, som kröntes av en uppfriskande regnskur. Det var med frid och ro inombords jag la mig och somnade till ljudet av regnets plaskande mot rutan. Skönt, nu skulle vattentunnorna fyllas och göra det lättsamt att hälla i vattenkannorna.

Nästa morgon var det som om naturen var nybadad och den spirande grönskan syntes särskilt nöjd med sig själv den dagen. Jag tänkte att det ligger mycket i Barbro Hörbergs text ”Med ögon känsliga för grönt”. Det är så otroligt grönt den här tiden på året. Jag brukar roa mig med att räkna olika nyanser av grönt i björkdungen ned mot sjön synlig från mitt altanfönster. Det blir många.

Jag har fått nya morgonvanor. Ja, jag säger fått, för det här är inget jag skapat själv. Det kan vara ljuset, som gör det omöjligt att avgöra om det är natt eller dag, men varje morgon vaknar jag jättetidigt, ibland redan klockan fyra och känner en obetvinglig lust att stiga upp!  Det är inte klokt vad man hinner göra mycket innan man ser grannarna åka till jobbet någon gång efter sex. Då har jag t ex hunnit hänga tvätt, skrivit ett protokoll, druckit tre koppar kaffe, läst tidningen och kollat Facebook. Det gäller att hålla sig sysselsatt så att inte morgonångesten griper tag i en.

Vid åtta så där, när jag ”appat” med min bror och pratat i telefon med min syster, är jag alldeles utmattad och dråsar omkull på soffan och somnar. Det påminner mig om en vår för drygt 40 år sedan, då min lille son väckte mig gruvligt tidigt för att få sina behov tillgodosedda. Sedan somnade han om och jag var klarvaken. Vad skulle jag göra med den lediga tiden jag fick innan familjen vaknade på allvar och dagens bestyr kunde börja? Jo, den tiden ägnade jag åt ”konstnärligt skapande” det vill säga jag sydde en tavla. Tavlan hette ”våren” och var den första av de årstidstavlor, som i 35 år prytt hallväggen hemma hos mig.

Många år har gått sedan den första tavlan, och nu sitter jag här, skriver, och lyssnar på radion. Just nu är det en femåring med svada, som ringt in och pratar om sin lillebror och höns. Klockan är nu sju och jag börjar bli sömnig, så jag tror jag tar en paus några dagar.

Häromdagen hände något, som jag tror man kan benämna som en sensation här i trakten: Man har sett en orm! Ett par nära släktingar till mig höll på att cykla på den, där den låg livs levande och solade sig på landsvägen i närheten av Renåbron. Det var ett praktfullt exemplar, ca 80 cm lång och med det karakteristiska  huggormsmönstret längs kroppen. En viss sorts människor skulle säga att den var vacker, vilket den säkert med ormmått mätt var.

Jag har mycket lite erfarenhet av ormar, tack och lov. Jag har nog sett en och annan i något terrarium med en tjock glasvägg mellan mig och ormen, men en gång har jag mött en huggorm i levande livet. Det var väl en fem år sedan, då Åke och jag befann oss i Storsjö kapell i september. När vi ändå var där nära        

ett kalhygge med lingonröda tuvor och stubbar, passade vi på att plocka lite lingon. Då blev Åke, eller rättare sagt hans bärplockare av metall anfallen av en huggorm. Han ropade på mig, och jag fick se mitt livs första orm. Jag minns att jag blev lite besviken, för den var så liten, inte ens en halvmeter.

Förr i tiden var det bara hundar som hade fästingar, men nu för tiden går man inte säker för dem som människa heller. Inte ens här uppe, så sen något år tillbaka hänger en fästingplockare på en krok i mitt badrum, för tänk om mina barnbarn skulle bli angripna!

Ormar och fästingar. Ve och fasa! Vad ska dyka upp här näst? Mördarsniglar, kanske, eller finns de redan här? Mygg, knott och diverse andra insekter hör ju sommaren till, men så här i början är det myggfritt och skönt.

Vårt traditionsenliga nationaldagsfirande kunde genomföras även i år. Vädret höll sig inom toleransgränserna, dvs regnet, som vi så väl behövde för våra gräsmattor och trädgårdar, kom inte igång på allvar förrän på kvällen. Här i byn är vi mycket för att städa och fixa utomhus, innan sommaren kommer på allvar, så vi har i flera år samlats den 6 juni med röjsågar och sekatörer för att göra fint på såväl Rivallen som Eivors Camping.

Själva städningen gick ganska snabbt, för vi var ju över 20 som jobbade. Sedan kom belöningen: Vi fick fika och grilla, men framför allt fick vi titta på varandra och utbyta tankar. Det kändes som åratal sedan vi träffats, men helt enligt Tegnells påbud spred vi ut oss, för att hålla distansen. Inte för att jag hörde någon hosta eller nysa, men i dessa tider kan man inte vara nog försiktig. Det gäller att hålla sig frisk. Släkten i Stockholm med omnejd funderar som bäst på hur de ska ta sig hit på bästa och tryggaste sätt, nu när det är fritt fram att resa inom landet.

Strömavbrott! Och plötsligt går alla planer i stöpet. Det blev ingen nykokt färskpotatis till den rökta laxen, som jag tänkte lyxa till det med denna afton. Inte heller teve-nyheter. Kvällen var obeskrivligt vacker, inte ett moln på himlen och behagliga vindar. Varför strömavbrott nu? Vad gör man? Jamen, jag har ju en batteriradio för sjutton gubbar.! Fram med virkningen och placera radion på bekvämt avstånd, så kan jag sitta på min altan och lyssna, tänkte jag.

Det fungerade bra, men jag hade ju glömt att det var friidrottstävlingar i Norge? denna kväll på TV och tydligen även i radion. (Man kan byta kanal), Ganska intressant ändå att lyssna på sportreferat för en gångs skull. Den lille gossen Duplantis har hunnit bli 19 och ska flytta till Sverige och Daniel Ståhl vann sin gren. Intressant. Halv tio gav jag upp och uppsökte sängen. Eftersom jag inte räknade med några åtta timmars sömn, kände jag mig ändå ganska nöjd, när jag vid fyratiden kunde konstatera att strömmen var tillbaka. Men nu undrar jag varför?

Det är examenstider. Vädret kan ingen klaga på i alla fall. För min del är det åtskilliga årtionden sedan jag tog min senaste examen. Det var roligt, och jag har ett dunkelt minne av en färd i någons barnsadel susande på cykel genom Uppsalas gator efter en uppsluppen fest på gamla ILU. (tänk att jag fick plats i en barnsadel på den tiden!) Nästa dag satt vi högtidligt uppklädda och uppsträckta i aulan och hade avslutning med rektor, lärare och kurskamrater. Det påminde en hel del om liknande avslutningar under de årtionden som följde. Bara det att då var inte jag den glade studenten., utan representerade etablissemanget.   

Tiden går, och i sommar har mina barnbarn gått ut trean och ettan. Jag fick bilder av mina glada och förväntansfulla älvor häromdagen. De har ett jättelångt sommarlov framför sig Det har man i den åldern. Ingeborg ska åka på fotbollsläger och Eivor ska leka med sina kompisar. Bland annat. Jag längtar naturligtvis efter den dag jag får rå om dem här.

Men nu ska vi snart fira midsommar. Väderprognoserna lovar vackert väder, så det blir nog bra med vår traditionsenliga tipsrunda och fika på midsommardagen. Det blir bara utomhusaktiviteter med fikabröd i papperspåsar, Det viktigaste är att vi träffas och umgås.  

Glad midsommar alla!

ILU = Institutionen för lärarutbildning Uppsala Universitet

Barbro Jönsson Åslund

Betraktelse maj

 Äldre betraktelser