Jennys
boktips 20221006
Hejsan.
Här kommer en riktigt höstlig hälsning från mig. Utanför fönstret är allt brunt, rött och orange. Solen har faktiskt tittat fram ett par gånger under dagen men det är ingen tvekan om att det är kall höstluft som regerar.
Förra veckan var jag och mina systrar hem en sväng på Mullnäset. Där har hösten kommit ungefär två veckor längre än här. Varje morgon när jag tittade ut över Renåsjön låg dimman tät. Jag älskar att åka hem till Mullnäset så här års. Jag får elda i kaminen, kan ligga på soffan och läsa med gott samvete och allt har liksom ett lugnare tempo. I Uppsala är det också härligt med höst men här ska man jobba, städa, göra en massa saker som gör att det är svårare att koppla av.
Häromdagen lyssnade jag på Förlagspodden där de diskuterade bokmässan och lite annat smått och gott. Ganska ofta när jag lyssnar på de där två gubbarna, Kristoffer Lind och Lasse Winkler, tycker jag att de är rätt jobbiga. Men ibland blir det intressant vilket gör att jag fortsätter lyssna. I det här avsnittet pratade de om att Kristoffer Lind varit i något arabtalande land häromsistens, kommer inte ihåg vilket det var, och att han där fått veta att många läser på engelska vilket gör att många yngre har problem att läsa och skriva på arabiska. Även om det inte är på samma sätt i Sverige så kunde han ändå göra en koppling till att många svenska ungdomar läser mycket på engelska samt att universitet och högskolor använder engelsk litteratur och att studenterna förväntas skriva på engelska och att detta kommer att utarma svenskan på sikt.
Jag fann det här väldigt intressant i synnerhet eftersom jag har tänkt på det själv. Mina högstadieelever, mitt barn och syskonbarn läser mycket på engelska och i alla fall Booktok-tjejerna i åttan väntar hellre på att jag ska skaffa böckerna på engelska än att de läser på svenska. Nu är ju det förstås lite av en modegrej också, men ändå en trendspaning.
Som den gamla svenskaläraren jag är har jag i många år förfärats över hur svårt många har för att använda de och dem. Nu har jag, pinsamt nog, själv börjat tvivla emellanåt på det rätta ordet och behöver tänka efter och ibland gör jag helt klart fel.
Men, det är ändå ingenting mot det senaste, nämligen användningen av sin och sitt. Jag ser det till och med i tidningstexter vilket gör mig fullständigt galen. När man gör fel så blir det en annan betydelse.
Låt mig ge ett exempel. Pelle tog hans boll och dribblade mot mål i stället för Pelle tog sin boll och dribblade mot mål.
Så okej, vems boll tog han? Lisas boll? sin egen boll? Det kan bli totalt fel!
Det är ett evigt jobb att vara språkpolis, men är man språk- och litteraturnörd så är det omöjligt att undvika. Som tur är så har jag människor i min närhet som upprörs lika mycket som jag så vi kan tillsammans få ur oss våra aggressioner
Mitt boktips har ingenting med ämnet grammatikproblem att göra utan jag vill tipsa om min bok för att vi lever i en orolig och svår tid på många sätt. Jag har fortfarande inte kommit över traumat att så många röstade på SD. När jag pratar med folk så förstår jag att det finns en besvikelse över politiker och hur de hanterar olika frågor. Jag känner likadant men det finns inget i världen som kommer att övertyga mig om att ett parti med rötter och fötter i nazismen kommer att vara lösningen.
Hur många gånger har jag inte hört argumentet att SD lovat att bensinen ska bli billigare, kriminaliteten ska gå ner och ekonomin ska bli bättre om vi slänger ut invandrarna? Men tro mig, de kommer inte att lyckas med allt det där. Det är deras sätt att få folk att rösta på dem, om de plockar ut problem som är svåra att lösa och påstår att det är enkelt. Jag fasar för vad som kommer att hända när de får bestämma. Och det kommer att bli allt för snart.
Boken heter "Biodlaren från Aleppo" och är skriven av Christy Lefteri. Biodlaren Nuri och hans fru Afri måste fly från sitt hem i Aleppo på grund av kriget. Deras ende son, liksom många andra, har blivit dödad och ingenting finns kvar. Vi får följa deras flykt genom Europa, deras kamp för att överleva när de ganska ofta bara vill dö. Hur ska man kunna fortsätta leva när allt man någonsin älskat och brytt sig om är borta? De hamnar i olika läger, råkar ut för både goda och onda människor och möter andra flyktingar, alla med sina fruktansvärda historier.
Berättelsen känns tyvärr väldigt aktuell med tanke på de krig som härjar i världen just nu och alla de människor som rör sig i världen på jakt efter ett tryggt liv. Om jag fick bestämma skulle alla på Migrationsverket och alla politiker läsa den.
Den gör väldigt ont att läsa men så, så bra!
Ha det så bra så hörs vi snart, hoppas jag.
Hälsningar
Jenny