20190725

Månadens betraktelse

JULI 2019

Utanför mina fönster

pågår sommaren för fullt. Frågan är om det inte är dags att införa en ny kalender snart, en med en dubbelt så lång julimånad, för då kanske man skulle hinna med allt man vill göra dessa stackars korta sommarveckor. Här försöker vi göra så mycket det bara går under de två veckor älvorna med de smala benen, och deras föräldrar är här.

Det är ingen risk att man ska hinna ha tråkigt under den 31 dagar långa julimånaden. Vissa dagar hinner man inte ens slå sig ner i favorithörnan med favoritboken för tillfället. Så här kan en vecka se ut: På måndag målar vi en husvägg, som vi inte hann med ifjol. På tisdag har maten tagit slut, så vi packar in oss i hyrbilen och kör till S-sund för att proviantera, och när vi ändå är där, passar vi på att hälsa på några släktingar, för jag vill ju gärna visa upp mina barnbarn, som håller på att växa till sig och bli stora och går i skolan nu. På onsdag har Heimlöuta sommarcafé i Skalbäckstugan, och den här veckan ska vi försöka hinna ta oss dit, fast då det är Elins födelsedag, och hon bjudit till fest på kvällen, vill inte tiden räcka till riktigt. Mycket ska ordnas, mat för 15 personer, båt- och badtur ska hinnas med och en del annat. Så kommer torsdagen, och då kan vi äta god fisksoppa hos Britt-Marie, uppvuxen i Älghallen, fast soppan får vi äta i Skalbäckstugan. Sen blir det då fredag, och som traditionen bjuder har Renålandets byförening sommarcafé några veckor i juli/augusti, så då äter vi vår sopplunch på Marlens fik, där det förutom Rikards goda soppa bjuds på konstutställning. Helen heter den unga konstnärinnan, som vi förmodligen med tiden kommer att få höra talas om i större sammanhang är vår lilla bystuga. Efter caféet finns några timmar för bad och båtturer (för hugade spekulanter, dvs de som orkar i sommarvärmen).  Sedan är det dags för 12-årsmiddag på Mullnäset. Jubilaren är Nils från Uppsala, som ofta firar sina födelsedagar omgiven av släktingar i sommargrönskan hos mormor och morfar. På lördag bjuder surstömmingsälskaren Jenny på, just det ja, surströmming på en altan i den för en gångs skull ljumma sommarkvällen. Alla barn sitter dock på en annan altan och äter pastagratäng, och innan vi vuxna ens hunnit ta en tugga av den klämma, som vi så omsorgsfullt tillverkat av tunnbröd, färskpotatis, surströmming, lök, tomat mm, ser vi att ett par pojkar springer ut och in i den uppvärmda bastun. Ja, bastun står redo för den, som vill bada, men ännu är det tidigt på kvällen, och den äldre generationen fortsätter äta och umgås. Bastun får vänta. Snart är det söndag, en dag som bjuder på fint badväder, och för de lyckliga innehavarna av en flotte, en fin dag på sjön. På kvällen drar alla mina unga släktingar till Rivallen för att tälta, innan det är dags att åka tillbaka till Stockholm och Uppsala om ett par dagar.

Ja, så kan en sommarvecka se ut här, och då har vi ändå missat både kams i Äspnäs, kvällscafé i Hillsand, loppis i Älghallen mm. Men, det är mycket kvar av sommaren än. Det regnar visserligen idag, men vattnet behövs för att vi ska få något att skörda. Själv har jag  grävt ner 16 potatisar på två olika ställen, och det har kommit grön och fin blast. Tyvärr tror jag att det ena ”landet” drabbades av frost en natt i början av månaden, fast det ser ut som det kommer ny grön blast. I går rensade jag lite i Åkes jordgubbsland, och jag kunde med glädje konstatera att det lyste rött bland kartarna. Som vanligt hinner barnbarnen resa innan bären mognar, men jag har ju frys, och det är jättegott med jordgubbskräm på vintern.

Mitt i all denna sommarglädje passade min toalettstol på att uppföra sig olämpligt. Den står och rinner hela tiden, och eftersom det är av ett dumt märke, kan ingen i min närhet fixa den, och hos rörmokerifirmorna har de semester. Följden har blivit att vi i över en vecka har haft litet kaos med skurtrasor på golvet för att torka upp vattnet som bildas av kondensen, som bildas av det iskalla vatten, som hela tiden droppar, ganska lite men tillräckligt för att det ska kännas kallt och otrevligt att gå på toa. Visst, jag har ett fint nästan nybyggt utedass, men det har inte liksom inte gått hem hos alla.

Efter att nästan ha gråtit i telefon verkar ändå en gubbe ha veknat och är nu på väg hit för att ta sig an min uppstudsiga toastol.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Såja, så var det fixat. Som vanligt bara ett skitfel, så att säga. Livet går vidare.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Att juli är en populär månad, kan man se inte minst på den trafik, som brusar utanför mitt fönster. Det är ett oerhört tryck på vägen, som ändå varit ovanligt bra i sommar. Jag har t o m fått höra folk fälla positiva kommentarer om den, vilket gör mig glad, för det känns som jag måste försvara både mig och vägen annars. Ibland undrar man så klart vilka alla dessa människor, som åker förbi i sina stora husbilar, är. En dag såg jag faktiskt en husbil med en ordinär husvagn på släp dra förbi. Kul, men de stackars thailändska bärplockare, som släppts ut vid vägkanten en bit från byn, tycker jag synd om! Vad ska dom plocka? undrar jag, för några blåbär lär det inte finnas, åtminstone inte förrän om någon vecka, om det ens blir några, har jag hört från vanligen välunderrättat håll.

Nöjd och ganska glad sitter jag här och väntar på att camparna ska välla in. Jag förstår att dom är på gång, för jag såg Julia cykla förbi för en liten stund sedan. Hon föredrog tydligen att ta sig fram på landbacken, eller så rymdes hon inte i de sjöfarkoster, som fanns att tillgå i går kväll. Med tanke på all utrustning, som verkar behövas för en natt ute i naturen. förstår jag att alla inte fick plats i båtarna. Alla behövde en sovsäck, och det skulle till flera tält. En sovsäck visade sig vara ett cykeltält, har jag fått veta via en app, så någon har förmodligen inte sovit så bra i natt. Regnet var ju väntat och är ganska varmt, och eftersom ingen kommit hem till lunch, förmodar jag att det är både lite roligt och äventyrligt.

Det är bara att hoppas att älvorna inte är på pixiehumör, utan kommer hem som små trallande solar och att hamburgarna jag planerar till dagen huvudmåltid kommer att falla dom i smaken. Roligt har dom nog i alla fall, så länge dom är tillsammans allihop.

Det var allt för den här gången

Barbro Jönsson Åslund

20190617

Månadens betraktelse

                                                   JUNI 2019

OCH LIVET GÅR VIDARE

Det är knökfullt i bussen. Alla har ännu inte fått sina platser, då jag lägger märke till ynglingen, med den moderiktiga frisyren, som ber sin blivande resgranne ta fönsterplatsen, och det bökas en del innan passagerarströmmen kan fortsätta bakåt i bussen. Fortfarande står flera människor i mittgången, då den artige unge mannen ber en kvinna akta sig lite, för han ska bara fälla upp armstödet. I det minimala utrymme som står till buds, lyckas den medelålders kvinnan maka åt sig och hjälpligt undvika att få armstödet i baken. Medan folk fortfarande försöker hitta plats, böjer sig artonplussaren bakåt och undrar, fortfarande lika artigt, grannen bakom sig om det gör något om han lutar sätet bakåt, och den äldre kvinnan, som ser ut att behöva det utrymme hon kan få, svarar att njaäe det går väl bra, och jag, som sitter bredvid henne på andra sidan gången, ser hur den unge mannen behagfullt lägger sig i hennes famn, nästan. Nu har han det riktigt bra med proppar i öronen och ögonen slutna kan han lyssna på musik från mobilen, medan tre personer fortfarande inte fått plats och måste söka lyckan i bussen bakom oss. Ute regnar det ett stilla juniregn, och naturen lyser mycket grön.

Så verkar alla ha kommit på plats, och SJs ersättningsbuss från Ånge till Östersund kan sätta fart. Jag lyckas krångla av mig jackan och sätta på mig säkerhetsbältet och andas ut, men då gör sig min granne till vänster, han som sitter vid fönstret, påmind. Han har det lilla bordet framför sig belamrat med dator, kollegieblock, padda och jag vet inte vad. Jag tror att han är en s k ung vuxen, men det är svårt att se, för han har både keps, hörlurar, mörka glasögon och skäggstubb. Dessutom är han uppenbarligen inte nöjd med det lilla utrymme, som tilldelas var och en i en fullsatt buss. Det förstår jag, för fastän jag försöker hålla mig inom mina gränser, känner jag hans armbåge i sidan hela tiden, och när han vrider sig ett kvarts varv, för att kunna skriva, håller jag nästan på att ramla av sätet, fastän jag sitter fastspänd.

Jag kommer osökt att tänka på någon reklam, som  SJ sänt ut i media någon gång, där man lovar arbetsplats i sina fina konferensvagnar, men det var väl i första klass? Regnet fortsätter att strila mot bussfönstret och vi är fortfarande försenade, men det har utlovats taxi till Strömsund, så jag är lugn av den anledningen i alla fall. Lite sugen känner jag mig, och faktiskt lyckas jag komma åt påsen med nötter och frukt, som jag har att snaska på. Det får mig att glömma mina bussgrannar en stund, och jag börjar så smått planera morgondagen, då jag förhoppningsvis ska vakna i min egen säng och gå ut i den nytvättade naturen tidigt på morgonen.

Vi fick en riktigt fin nationaldag, som vi firade genom att jobba med vårt LEADER-projekt Rivallen. Ca 20 personer samlades och drog ris, röjde och klöv ved. Eftersom det var solsken och så småningom stekhett lämnades rishögarna på strandkanten för att eldas upp vid lämpligare väderlek. Ylva och Stefan lämnade två stora vedhögar efter sig, så nu finns det att elda med för framtida korvgrillning. Veden ska så småningom läggas i den vedbod, som ska byggas i sommar. Platsen för utedasset, som utsetts för länge sedan står också redo.

Jag promenerade den nybyggda vägen från byn (bakom Tores såg börjar den), till Rivallen i den svala morgonen, men vid halvtvåtiden på dagen föredrog jag att ta plats på Mullnäsfärjan, som man bekvämt åkte till nästa plats med. Det var nästan inga vågor, men vinden kändes svalkande, när vi åkte ner till Renåströmmen, till Eivors camping, där vi jobbat med olika saker flera nationaldagar tidigare. Där väntade Gunnel med den utlovade wokade lunchen, som hon är expert på. Solen fortsatte lysa över oss alla, och nu hade ytterligare ett antal personer anslutit sig till vår skara, så vi var närmare 30, som under gemytlig samvaro åt, och drack kaffe med Margarethas goda morotskaka.

Det kändes skönt att få komma hem till den varma men skuggiga altanen efter en givande dag i gemenskap och glädje.

Igår var jag med om att lägga ner en förening, vilket inte är så lätt som man kan tro. Det krävs t ex två årsmöten med 90 dagars mellanrum, si och så många medlemmar, som är positiva till nedläggning. Plus en del byråkrati, vilket känns lite onödigt i det här sammanhanget, då utgången är tämligen klar. Först dog kassören, sen dog ordföranden och strax efter dog ytterligare en styrelsemedlem, och den som axlat ansvaret valde att flytta till annan ort. Under tiden hade flera medlemmar i ”den innersta kretsen” dragit sig tillbaka p g a ålderdom och sviktande krafter. Då inga yngre personer anmälde sig villiga att bilda styrelse, satt vi på årsmötet som en spillra av den tidigare så livfulla och kreativa styrelsen. Vi var två personer kvar i styrelsen. När jag ser tillbaka på de 15 åren i Strömsunds Hjärt/lungförening, som det gäller, kommer jag att tänka på många roliga möten och aktiviteter vi haft i föreningen. Nu är det slut, och lite vemodigt känns det allt.

Sommaren har börjat bra i år. Vi är nu inne i den tredje varma perioden, om jag inte räknat fel. Snart kommer midsommarhelgen, och som vanligt ställer vi frågan: ”Ska vi sitta ute eller inne och avnjuta sill och midsommarfil?” Men nästan viktigast är ju midsommardagsvädret, då vi ju brukar träffas och kora årets renåmästare på midsommardagen. Det är väl så, vill jag minnas, att man måste vinna tipsrundan tre gånger för att få behålla trofén. Tyvärr har jag ingen chans att få den, för jag har bara vunnit en gång, tror jag. I skrivande stund kan jag inte ens komma ihåg vem som vann ifjol. Egentligen är det inte så viktigt vem, som lyckas få 12 rätt, utan det är själva gemenskapen och samvaron under några timmar, som är det som räknas. På kvällen ordnas vanligen en fisketävling vid Eivors Camping, men den brukar jag för min del utebli från.  Jag nöjer mig med att, helt otippat, ha vunnit den en gång på 90-talet. Men det är en annan historia, som den gamle danske sagoberättaren brukade säga.

Nu ska jag ut och kämpa med gräsmattan ett par timmar. Det är ett styvt arbete, och jag kan bara klippa, om någon hjälper mig dra igång den gamla gräsklipparen. Var och en kan väl förstå att jag inte kommer att lyckas hålla den vanliga standarden på årets gräsmatta. Jag hoppas att grannarna inte börjar bråka.

Glad midsommar!

Barbro Jönsson Åslund

20190520

Månadens betraktelse

                                               MAJ 2019

          Välkommen sköna maj!

UTANFÖR OLIKA FÖNSTER VID OLIKA TIDPUNKTER I MAJ

Är det maj, april eller oktober? undrar jag när jag ”gluttar” på min persienn denna söndagsmorgon i början av maj. Som vanligt har jag vaknat väldigt tidigt, och som vanligt är min första aktion, sedan jag kollat väderleken, att trycka på ”kaffeknappen”. Bryggaren är laddad och färdig, för det sista jag gör innan jag lägger mig på kvällen, är att göra i ordning den.

Eftersom jag i ett anfall av våryra forslade bort fåglarnas matbord för någon vecka sedan, finns inte ett liv utanför köksfönstret denna ruggiga vårmorgon. Jag hörde på radion i går morse, att det är dags att sluta mata fåglarna nu, så jag gjorde tydligen rätt, då jag baxade upp fågelhuset på skottkärran och förpassade det till dess sommarplats intill grannens stenröse med den intressanta träddunge, som hyser både ekorrar, nötskrikor och skator.

Om några veckor kommer jag inte ha någon utsikt över eller insikt i det gröna lövverk, som kommer att ljuda av både humlesurr och fågelkvitter. Då kommer den gamla fågelholken, som jag ser från mitt sovrumsfönster, antagligen att ha en hyresgäst.

Nu börjar det se ut som november ute. Det har regnat i natt och vid halvsjutiden började det snöa. Nåja, det är inte ovanligt. Som vi sa i april, då vi några dagar hade varmt och soligt väder: ”Det här kommer vi att få igen i maj.” Så sant – nu är vi där. Tänk om vi kunde lära oss att njuta av det vi har – när vi har det! Det är normalt med en kall och ruskig maj. Sommaren kommer, om vi har lite tålamod.Nu får vi ta fram de tjocka vinterkläderna igen. Jag har inte använt mössa på hela vintern, men häromdagen fick jag ta på mig toppluva, när jag gav mig ut på långpromenad. Ett litet bakslag i vårarbetet får vi tåla. Kvällarna är ljusa i alla fall.

En av de grå majdagarna, då jag eldar en brasa i kaminen, trots att jag i princip slutat elda för säsongen, har troligen något ljud trängt igenom till min dåsiga hjärna i soffhörnan, så jag hasar mig slött till köksfönstret. Då får jag se  ”min” telefonstolpe sväva i luften i klorna på något slags arbetsfordon; traktor, grävmaskin eller….Välj eller fyll i det som önskas! Telia slutför det arbete, som påbörjades för ca ett år sedan, då koppartråden och våra fasta telefoner rök. Nu snyggar de till med att ta bort de överflödiga ledningarna och stolparna. En epok går i graven.

Jag börjar undra hur länge vi haft telefonstolpar och ledningar, som utgjort en lätt störning i naturen. Jag säger lätt störning, för jag tror inte att någon ens uppfattade det som ett skönhetsfel i naturen. Jag tror att telefonens möjligheter av de flesta uppfattats som positiv. Ja, kanske någon bakåtsträvare knorrade över denna nymodighet på 20 - 30 - talen, för det vet vi ju, att nya ”obegripliga” uppfinningar sällan tas emot med öppna armar. Nu har vi i alla fall fri utsikt mot holmarna ”upp-i-sjön”. Den nya mobila fasta telefonen fungerar- så länge vi inte får strömavbrott.

Några dagar senare hade jag anledning att ta på mig gåbortsstassen och utrustad med en ros i en kruka gå på 89-årsuppvaktning. Allas vår Maj-Lis tog emot, fräsch som en nyponros, nyfriserad och iförd nya byxor med ny blommig blus. I köket huserade de för dagen hemvändande döttrarna, mina kusiner, som bjöd de närvarande gästerna till bords. Födelsedagsbarnet, som fortfarande flänger runt på byn, fast numera i lite lugnare takt, tystades genast ner, då hon nästan urskuldade sig för att hon uppnått en så hög ålder. På sin födelsedag ska man vara glad att man fått uppleva ännu ett år. Alla får inte vara med så länge. På den här punkten, liksom många andra, är livet inte rättvist. Hur som helst var det fullt runt 89-åringens bord, och vi hade en trevlig stund, medan vi fyllde magarna med olika tårtor, skålade för födelsedagsbarnet och sjöng ”Ja må hon leva…”

--------------------------------------------------------------------------------------------

Flera dagar har gått och nu är det sommar. Jag har slagit mig ner på altanen och stängt  av luftvärmepumpen. Utsikten över sjön är bedårande. Klockan är halv sex på morgonen, och solen strålar. Inte en krusning på vattenytan. I förrgår var det is på sjön, men igår försvann den. Ingen vet riktigt hur det gick till. Den måste ha smält och sakta runnit genom Renåströmmen och ut i Kärrnässjön. Strunt i hur det gick till! Nu kan sommaren komma på allvar. Jag har studerat flugsnapparen ett par dagar, och som vanligt verkar den konkurrera med blåmesen om ett par, eller kanske tre holkar här utanför. Igår seglade en svala förbi – hoppas det kommer en till snart, för enligt det gamla ordstävet behövs det minst två för att ”göra sommar”. Kan det ha varit en gök jag hörde nyss? Nej, det var nog bara ett spratt mina nya hörapparater spelade mig.

För en vecka sedan var jag och ett par andra från byföreningen på arrangörskurs. Det var trevligt på alla sätt och vis, framför allt var det roligt att få träffa andra människor med ungefär samma intressen och ambitioner som vi. Vi fick bl a höra en ung medarbetare från föreningen Heimbygda föreläsa om hur man kan få ungdomar att engagera sig i föreningslivet. Det var nog ett bra projekt hon hade lett, men det ska ju finnas några ungdomar tillgängliga också. Fast vi ska inte klaga, vi har ju det senaste året fått med fyra ”ungdomar”, som vill jobba med oss; två är pigga 50-åringar och två är i 40-årsåldern. Tänk så mycket kraft de har att ge innan de är 80!

De senaste dagarna har jag ägnat åt vårbruket. Lyckligtvis fick jag hjälp med att frakta hem några säckar jord, och nu har jag pytsat ut både ko- och hönsgödsel och änglamarksjord på lämpliga ställen här hemma. När jag letade i ett skåp hittade jag både det ena och det andra i fröväg, så vi får väl se vad som händer i pallkragarna framöver. Om det händer något. Jag har lämnat en plats för ca tio potatisar, som jag ska sätta senare.

Snart är det dags att kolla gräsklipparen på allvar. Jag har sneglat på den, när jag haft ärende till trädgårdsboden, och den ser lite sliten ut. Det kanske blir till att köpa en ny behändig sak, någorlunda lättstartad inför sommaren. Åkgräsklipparen vågar jag mig inte på, tror jag. Och så måste man komma ihåg att köpa hem bensin. Det är mycket nu.

Nu är klockan över åtta, så nu ska jag ta på mig anständiga kläder och ta en långpromenad. Saken är den att jag ”sköter om” fädernegården några dagar, då min bror och svägerska hälsar på barn och barnbarn söderut i vårt avlånga land (för att dra till med ett slitet uttryck). Det blir 6 km, men det klarar jag, för jag ligger i hårdträning nu. Jag ska nämligen också ut och resa, och det är jobbigt, för man ska orka både frakta bagage och äntra bussar och tåg. Våra vanligaste kommunikationsmedel är ju som bekant inte anpassade till äldre damer med begränsade krafter och av ringa längd.

Vad skådar mitt norra öga? Vem var det som alltid sa så? Dörren till avdelningen onödigt vetande gläntade på sig, och uttrycket bara poppade ut. Nåja, sk-t i det, det blir att ta regnrocken på, för det ser ut att bli regn. Så passande nu när rabatterna ligger mörkbruna av ny jord och några frön ligger i pallkragarna och väntar. Björkarna , rönnarna och häggen får löv och nästa vecka blir det rabarberpaj. Vad kan man mer begära?

Jag har flyttat ut till soffhörnan på altanen för sommaren. En dag gjorde jag ett besök på Karamellen och efter sakkunnig ledning av innehavaren kunde jag gå ut därifrån med fyra nya pocketböcker, två av spanska författare, en av isländsk härkomst och en engelsk. Så nu klarar jag mig under resten av ishockey - VM i alla fall.

Hej, svejs! (varifrån får jag alla arkaismer idag?)

Barbro Jönsson Åslund

20190415

Månadens betraktelse

APRIL 2019

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

Tala om aprilväder! Ena dagen sol från molnfri himmel och ingen snö på gårdsplanen. Sjön har det finaste sparkföre man kan tänka sig efter en natt med sju grader kallt. Härligt! Våren är på väg. Och jag till att skicka lockande bilder med texten: ” Ni skulle ha varit här! Jag fikar i värmen på altanen” till mina barn och barnbarn ”stockholmarna”, som inte kommer förrän till påsk.

Nästa morgon snöar det stora, slafsslaskiga flingor och det är alldeles vitt överallt utanför mitt köksfönster. Det värsta vårruset har liksom lagt sig, och bilderna jag skickar denna dag är typiskt vintriga. Svarskommentarerna, som nästan var åt det skadeglada hållet, lät inte vänta på sig. Det var något om gamla svenska ordspråk som ” Man ska inte ropa hej osv.”

Den riktiga våren brukar komma efter påsk, så det är bara att ”tjôre belene”, som det hette förr, när man skulle ge sig till tåls en stund till.

Vad ska man då ta sig för med, när vädret är ”dåligt” och inte inbjuder till utomhusaktiviteter? Skotta snö eller kratta gården är ingen bra idé, och sola sig kan man ju inte heller göra. Fast jag vet precis vad jag ska göra en lördag i april, när det snöar och regnar om vartannat. Jag stannar inne sedan jag burit in ved och matat fåglarna, som tycks ha förökat sig redan. I trängseln bland matgästerna kan jag se t ex koltrastar, bofinkar och nötväckor. T o m domherrar visar sig bland de trogna talgoxarna och blåmesarna. Hackspetten är tillbaka, men är det en grönsiska eller en grönfink som dykt upp de senaste dagarna? Fastän jag både googlat och konsulterat min pålitliga fågelbok sedan 70 - talet, har jag inte kunnat avgöra vilket.

Själv kurar jag ihop mig under den röda fleecepläden i soffhörnet med en bok. Under de senaste månaderna har jag formligen slukat böcker av olika kvalitet och genrer. Senast läste jag Svälten av Magnus Västerbro, en nästan outhärdlig bok, som handlar om nödåren 1867- 68 - 69. En bok, som borde läsas i lärande syfte av den, som av någon anledning inte kan sin svenska historia så bra. Den ger bl a paralleller med dagens svältkatastrofer i världen och bakgrund till den stora emigrationen i slutet av 1800 - talet.

Det är främst mina släktingar som på senaste tiden hållit mig med lektyr. Eftersom vi alla är läsare (och nu menar jag inte att vi tillhör någon sekt eller frikyrkoförsamling, utan att vi hela tiden läser skrivna texter av skilda slag), sedan barnsben, har jag fått böcker av såväl brorsdöttrar och kusiner som min bror och sonsambo. Så jag har i ett par veckor levt med tre prästdöttrar i 1600 - talets Bohuslän, några veckor med sju adoptivsystrar uppkallade efter stjärnorna i Plejaderna, en veckända med augustprisvinnaren  Aednan av Linnea Axelsson och sedan Haggan av Aase Berg. Jag har bara några sidor kvar av Atwoods Den frystorkade brudgummen. Den som sett dystopin A   Handmade´s Tale efter en roman av samma författare på TV tidigare i vinter, förstår vad det rör sig om. En del av de här böckerna hade jag nog inte hittat utan hjälp av den yngre generationen, men jag är väldigt glad att jag har läst den här mängden litteratur, trots att jag inte tyckt att allt varit bra. Ibland kan faktiskt en bok, som inte riktigt faller en i smaken, ändå ha något att ge. Fast jag har ju en överenskommelse med mig själv efter pensionsdagen: ” Om en bok inte verkar bra sedan du läst 50 sidor, kan du skippa den.” Oftast lever jag efter den regeln, för jag har inte hunnit läsa allt jag vill läsa än, men ibland ”tvingar” jag mig att läsa saker bara för att kunna förstå och delta i debatten, så att säga.

Så här års är ju den stora frågan: Ska föret hålla i sig, så det blir pimpeltävling på påskdagen som vanligt?  Påsken är ju lite sent i år, men det har den ju varit förr och det har gått bra. För ca åtta år sedan var det snöfritt och isen var dålig, så då fick vi ordna en alternativ påskpimpel vid Bystugan. Som vanligt kom väldigt mycket folk, och det blev en gemytlig dag. Börje stekte hamburgare till alla, och Åke ordnade med pimpelfiske på torra land. Om jag minns rätt kostade det fem kronor att agna på kroken, och man fick inte napp varje gång, men många var envisa och erfarna från isen, så de kastade ut kroken igen och gav sig inte förrän de fick napp. Vi hade enkla gissningstävlingar, fiskdamm för barnen, och till slut blev det paketauktion, där paketen innehöll allt från gamla böcker till middagsinbjudningar.  Vädret var toppen och besökarna givmilda och vi kunde vara ute i vårsolen. Det blev bra, men helst vill vi ju vara ute på isen. Som det verkar nu, kommer det att gå bra, för det är väldigt nattkallt.

Alldeles nyss kom ett tråkigt besked från Estrad Norr. Den roliga utomhusföreställning, som byföreningen hade tänkt bjuda kafégästerna på en fredag i juli, är redan uppbokad på annat håll, så den fick vi inte. Kanske kan vi hitta på något annat, men redan i maj kommer vi att erbjuda en musikföreställning i Bystugan, så vi får väl koncentrera oss på det så länge.

Bara snön tinar bort på allvar och det blir vår, tänker jag nu, för det är en tråkig tid ute, innan man kan börja påta i jorden och städa inför sommaren. Det är konstigt att så mycket fult verkar samlas under vintern, och när snön försvunnit ligger det där och skräpar.

Jag tror egentligen inte att man ska berätta så mycket om sina drömmar, om man vill undvika att någon börjar analysera ens psyke och gräva i ens undermedvetna, men jag tycker att mina drömmar är så intressanta, så jag delar gärna med mig. Jag har en återkommande dröm, som hela tiden utvecklar sig och för handlingen framåt. Jag tror att den kom ungefär samtidigt som pensioneringen och går i korthet ut på följande: Jag söker till och kommer in på en ganska krävande flerårig utbildning vid universitetet i Umeå. Till och med i drömmen är jag lite tveksam inför detta, och när den återkommit genom åren, har jag alltid haft dåligt samvete för att jag varit en så usel student. Hela tiden tycks jag ligga efter med insändningsuppgifter. För några månader sedan vill jag minnas att jag helt enkelt slutat studera, för jag insåg att det var för svårt. Jag kom äntligen, i drömmen, till insikt om att jag var gammal nog att inte behöva skaffa mig någon ny utbildning. Jag skulle ändå inte få något jobb.

I morse, när jag druckit mitt kaffe och löst ett halvt korsord, somnade jag om, och då kom en ny variant på det bekanta drömtemat. Jag befann mig i en stor lägenhet i lärdomsstaden. Plötsligt visste jag var jag var och fann mig själv peka på ett hörn i vardagsrummet: ”Där var mitt rum. Det var avskilt med en plastskiva, och på andra sidan bodde en annan student”, fortsatte jag och pekade runt och visade var de olika rummen, åtminstone sex till antalet, hade legat. Var detta 2000-talets brist på studentbostäder, eller hade jag förflyttats till sovjettidens Ryssland? Allt är ju möjligt i drömmarnas värld. Ingenting är logiskt, och när det blir som jobbigast vaknar man. Det är det som är det fina med drömmar. Man behöver inte vara kvar i det besvärliga skeendet, eller reda ut konstiga situationer.

Nu hoppas jag att det här var sista kapitlet i min studenthistoria, för jag har ju varit pensionär i tio år, och numera ”studerar” jag endast sådant jag finner nöje i och för att roa mig själv.

Det får vara slut med drömmar för den här gången, men om det eventuellt finns någon husbehovspsykoanalytiker i läsekretsen, tar jag gärna emot en tydning av min dröm. Till dess får jag nöja mig med min egen amatöranalys.

Det är snart påsk go´ vänner, och då ska vi pimpla och äta godis. Problemet är väl hur man ska lyckas få tag på godis, som är acceptabelt för både människa och natur. Ta det lugnt med palmoljan! Påskfjädrarna slopade vi ju redan i fjol.

Glad Påsk!

Barbro Jönsson Åslund

20190321

Månadens betraktelse

                                           MARS 2019

Utanför köksfönstret

Fråga mig inte varför, men följande citat kom upp i min hjärna, när jag tittade i min almanacka häromdagen:”Beware the ides of March”. ( Se upp för den 15 mars). Citatet tillskrivs en siare, som ska ha varnat Julius Caesar (död den 15/3 år 44 f Kr) i en pjäs av William Shakespeare.

Vissa saker liksom fastnar i ens medvetande, och trots att det är länge sedan jag läste Shakespearepjäser, har tydligen just det här citatet fastnat i mitt minne. Ett lätt obehag dröjde i mitt sinne, och för att skingra tankarna tryckte jag på on -knappen på radion i köket.

Det första jag fick höra var sjunyheterna, som rapporterade om en terrorattack i Christchurch i Nya Zeeland. Så fruktansvärt! Sådana nyheter är nästan outhärdliga för mig, som befinner mig långt ifrån i en helt annan del av världen. Hur ska det inte vara för människor i närheten av händelserna! Efter de senaste årens hemskheter på närmare håll är det svårt att slå sig till ro med att det ju är så långt bort, som man ju kunde göra förr. Numera får vi ju nyheter från de mest avlägsna orter och väldigt snabbt. Man har inte en chans att undkomma. Det är nästan gruvsamt att öppna ögon och öron mot omvärlden, för man vet inte vilka katastrofer, som ska möta en på morgonen.

För att lugna ner mig lite och skaka av mig obehagskänslan, tittade jag ut genom fönstret och såg den sedan veckor tillbaka vanliga synen: En, nej två ekorrar kalasade på fågelmaten så att fröna skvätte omkring, och en mindre hackspett pickade oberört på en talgboll. De fåglar som maten var tänkt för, lyste med sin frånvaro. De kanske föredrog att inta sin frukost på en plats där det var mindre trängsel. Ekorrarna har ingen respekt för mig. När jag försöker skrämma bort dem, springer de lite lojt iväg, men så fort jag avlägsnat mig, kommer de tillbaka.

Ekorrar och hackspettar har också rätt att leva, intalade jag mig, när jag vände mig inåt rummet och fyllde min kaffemugg med den livgivande mörkbruna vätska, som oftast får mig att se mer optimistiskt på tillvaron, när jag varit uppe en stund. Man kan inte låta sig tyngas av all världens olyckor. Jag har ju mitt eget liv att leva, så vad skulle jag nu ta itu med den här dagen?

Jag började med att sopa bron efter nattens snöfall. I den nyfallna snön fanns åtskilliga ekorrspår men även skatspår och t o m hundspår. Skatorna blir fler och fler, vilket tyder på att det finns gott om mat i området. Till morgonsysslorna hör också att bära in ved, för jag behöver elda minst två brasor om dagen än så länge. Då jag har gjort slut på vedförrådet invid huset, får jag nu krångla mig förbi en parkerad snöslunga och en trave sommardäck som hör till den gamla Saaben, för att komma åt veden i ”närvedboden”. Eftersom jag inte vet hur det blir med ved i fortsättningen, försöker jag vara lite ekonomisk, när jag eldar. Luftvärmepumpen får göra det mesta jobbet för värmen i mitt hus.

 Paus ett par dagar

Folk i arbetsför ålder kanske tror att vi pensionärer bara sitter hemma och väntar på att barnen ska höra av sig eller hälsa på, men det är inte alltid så, i alla fall inte för oss som har lyckan att fortfarande ha någorlunda ordning på såväl armar och ben som huvud. Vissa veckor kan det faktiskt vara riktigt fullklottrat i almanackan. I går t ex var det nästan körigt. Det började med att min bror och jag blivit inbjudna till en klass åtta på Vattudalsskolan. Vi ingick i en grupp pensionärer från PRO, som fick glädjen att lyssna på en redovisning av ett arbete i språkhistoria, som eleverna hade gjort. Ungdomarna hade sökt information på sina datorer, och som omväxling riktade sig den muntliga redovisningen inte bara till läraren utan även till åhörare utifrån. Det var vi.

Första reaktionen var nog gemensam för oss pensionärer: ”Vad dom är små!” sa vi till varandra efteråt. Eftersom jag har väldigt liten erfarenhet av högstadieelever i allmänhet och åttor i synnerhet, tyckte jag det var ett intressant och givande besök. Kanske var det ömsesidigt, och jag misstänker att det kostade på en hel del för ungdomarna att prata inför en så pass stor grupp utomstående och dessutom ”gammfolk”. Jag misstänker att deras mest betydande prestationer bestod av att våga framträda så att säga öga mot öga med oss. Vi fick även ställa frågor. Efter lektionen fick vi fika i Marlens kafeteria. Det var både gott och trevligt.

Nu var det dags att hämta vår syster Eva på Tingvalla och uträtta ärenden och handla mat mm. Som tur var hade hon förberett middagen, som hon skulle bjuda oss på, för nu började det bli ont om tid. Efter den goda och rikliga måltiden, fick vi rusa iväg till nästa evenemang. På vägen hämtade vi svägerskan, som varit upptagen på annat håll. Vi styrde kosan mot vårt fina kommunbibliotek. Där hade en massa människor redan samlats i läsesalen för att lyssna på ett par sakkunniga personer, som talade om Fridsbergs barnhem i Hillsand. I publiken fanns både Hillsandsbor och andra intresserade, t o m några personer, som av olika anledningar gått i skola och bott på barnhemmet, innan det upphörde i början av 50-talet.

Stunden i biblioteket handlade om ett stycke social nutidshistora (ca 70 år i slutet av 1800-t och fram till ungefär 1951 ), från närområdet. Jag kan inte påstå att jag hört särskilt mycket om barnhemmet, som skapats för samebarn men även för nybyggarbarn från avlägsna gårdar, så det här blev delvis ny information för mig. Det blev både trångt och varmt i det lilla rummet med den oväntat stora uppslutningen av åhörare. De som ville fick dricka kaffe eller te och äta en smörgås under minglet efteråt, då folk spontant bildade små grupper och samtalade. Vi valde att åka hem efter en händelserik dag i Strömsund. Jag kan bara säga att det gick fort att somna på kvällen. Jag hann bara läsa ett par sidor i en av de för dagen nyinförskaffade böckerna innan ögonen föll ihop.

I dag är det ”ledigt” och jag ägnar mig bl a åt att koka en fläsklägg och några älgben, som jag hittat i frysen. I morgon blir det en dag i Straejmie igen. Då kanske man hinner med Röda korsets rea innan det är dags för After Work (streamat föredrag från Jamtli) på biblioteket.

På lördag ska vi ha årsmöte i byföreningen, och dit får alla, som känner för att höra till vår by på något sätt, komma. Det ska bli pizzabuffé också, och det är första gången, så det blir spännande. Nästa vecka ska några från föreningen gå på Saga och ta del av Estrad Norrs kulturutbud för nästa säsong. Det blir intressant. Kanske har de något som vi kan beställa till vår lilla bystuga, eller varför inte någon rolig utomhusföreställning!  Så kom inte och säg att livet som pensionär är tråkigt! Det finns massor att fylla det med.

Vi hörs om ca en månad igen.

Barbro Jönsson Åslund

20190220

Månadens betraktelse

                            FEBRUARI 2019

                            UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

Det har snöat ymnigt de senaste dagarna. Jag tror Bo har varit här och röjt fem dagar i rad. Det är jag tacksam för, för själv orkar jag ju inte skyffla bort den vita massan, även om den ibland är ganska lätt. Vackert är det i alla fall, och det är underbart när solen skiner, vilket den faktiskt gör ibland.

I går tog jag en sparktur i det vackra vintervädret, och jag tyckte faktiskt det var dagsmeja. Solen värmde i ansiktet och träden skakade av sig sina tunga snöbördor. Under ”Renåbron” huserade en ensam strömstare, men när jag glatt överraskat tilltalade den, tog den sin tillflykt söderut mot Kärrnäset. De fyra änderna, som brukar simma i det strömmande åvattnet, syntes däremot inte till.

Väl hemma igen kunde jag konstatera att det droppade lite försiktigt från hustaket. YES! Det finns hopp om vår. Om en och en halv månad har vi kanske barmark och tjällossning. Ack ja! Drömmar.

Jag läste i tidningen i morse om Ingemar Lind i Tänndalen, han som fotograferar och kåserar, ni vet. Han matar lavskrikor med falukorv och fotograferar dem med en gammal kamera, som ger ett högt ljud ifrån sig. En av lavskrikorna har lagt sig till med det ljudet, och andra har också sina karakteristiska läten, så han känner igen dem, när de kommer.

Plötsligt kom jag och tänka på våra fåglar i Åviken i Storsjö. Vi hade också lavskrikor, som liksom seglade mellan de susande storgranarna bakom huset med ett slags svischande ljud. Från stugans fönster mot sjön kunde vi följa småfåglarnas liv i de gamla holkarna i den stora gammelgranen. En vår klev Åke upp på en livsfarligt vinglig stege och rengjorde och renoverade de två holkar, som hans far hade satt upp för nästan en mansålder sedan. Jag undrar om ”rötjoxan” och ”spikketjetan” finns kvar där.

Jag lyssnar ganska mycket på radio, något som jag började med i mycket unga år. Redan som barn upptäckte jag att man kunde få höra ett och annat, som man hade nytta av på ett eller annat sätt. Medan jag läser nättidningen på morgonen, lyssnar jag alltså med ett halvt öra på radio Jämtland, och ibland kan man få höra något intressant. I morse tyckte jag precis att de sa att en forskare kommit på, att man inte blir särskilt speedad av att ha fått i sig några sockerprodukter. På senare tid har det ju talats en hel del om sockerchocker, och att barnkalasens sötsaker gör att det blir väldigt rörligt, rörigt och högljutt när en hop ungar träffas och umgås. Nu har tydligen någon kommit på, att det kanske helt enkelt beror på att de små liven blir uppspelta och glada av att få träffa andra barn och leka. Kanske skulle det bli lika kul om det bjöds på morötter och blomkål i stället för chokladbollar och tårta. Nåja, kanske inte. Ett vet jag i alla fall, och det är att mina barnbarn kan bli väldigt livliga och upprymda efter en vanlig köttbullmiddag. Jag tror det har något att göra med att blodsockret är högre när de är mätta än när de är hungriga. För det kan väl inte vara den lilla klicken lingonsylt?

Nu måste jag göra ett litet avbrott, för jag ska lägga in ett par doftklossar i kaminen. Tro nu inte att jag har parfymerad ved i min vedbod! Nej, jag lånade bara ett uttryck från en designsida, som Linnea Swedenmark snappat upp och använt i LT. Mina ”doftblock” är ganska stora och gör sig inte särskilt bra som prydnad i någon designad dekorativ vedkorg, bara för att skapa stämning, men de brinner bra i min braskamin.

KORT PAUS             KORT PAUS             KORT PAUS

Såja! Nu kan jag sitta och skriva och njuta av stugvärmen ett tag till. Det är vid den här tiden på dagen, då morgonen övergår i förmiddag, som min hjärna brukar börja planera dagens aktiviteter. Så även i dag. Eftersom jag var ”ute i verkligheten” igår, har jag 18 liter nyinköpt blomjord hemma. Mina krukväxter börjar se ut som om de törstar inte bara efter vatten, utan även efter ny näring, så jag ska nog ta itu med omplanteringen om en stund. Om jag skulle tröttna på växtomvårdnad, kan jag alltid börja skriva en verksamhetsberättelse, för det drar ihop sig till årsmöte i byföreningen. Det är alltid bra att vara ute i god tid.

PAUS       PAUS       PAUS       PAUS       PAUS       PAUS      

Sesåja! Nu har det gått några dagar och jag har planterat om mina krukväxter, och verksamhetsberättelsen är klar. Jag blev både upplivad och stolt, när jag gick igenom sekreterarpärmen och påmindes om vilket givande år byföreningen haft. Vi är inte så många som jobbar för att utveckla byn och samla byborna till aktiviteter, och vi skulle gärna ta emot flera till ”den inre kretsen”, för vi har så trevligt medan vi arbetar med olika projekt och evenemang. I vår förening har vi inga medlemskort och avgifter, utan alla som har någon anknytning till byn och känner någon som helst samhörighet med den och oss, räknas som medlemmar.

Nu är vi inne på ett nytt år, och vi planerar att jobba vidare i ungefär samma stil, och närmast på programmet ligger ett kulturkafé på Saga i Strömsund. Sedan kommer olika tillställningar i vår bystuga med omnejd. Det är bara att hoppas på att publiken strömmar till, för utan besökare faller allt.

Krukväxterna verkar må bra av den nya jorden, men om jag tittar ut genom fönstret, möter mig en annan syn än för någon vecka sedan. Det har varit ett förödande töväder, och istället för mjuk och vit snö, har vi fått ett krympande snötäcke med hård skare och ishalka. Min gårdsplan är livsfarlig att beträda utan broddar på skorna, och jag tar mig knappt ner den korta backen till vägen utan att ramla och slå mig. Jag tänkte sanda, men de ungefär tretton hinkar sand, som brukar finnas i förrådet inför vintern, fanns inte där. Ingen ordnade med sådant i höstas.

Det drar ihop sig till sportlov, och om ”en liten vecka”, ett uttryck lånat från Bella och Gustav av Eva Eriksson, en älskad barnbok från 80-talet, kommer de små ”älvorna” och deras föräldrar för att tillbringa en vecka här. Det ska bli roligt. Hoppas bara att det blir bra väder, så vi kan vara utomhus  och leka vinterlekar på dagarna. Jag tror det blir snö och kyla igen.

Vi hörs om ca en månad, om ni vill.

Barbro Jönsson Åslund

20190129

Månadens betraktelse

JANUARI 2019

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

En gynnare av det här slaget härjar dagligen vid fågelbordet.

Visserligen är det en söt och gullig uppenbarelse, och jag har ingenting emot ekorrar, men han skrämmer småfåglarna, så dom flyger iväg och sätter sig i någon trädtopp, när han kommer hoppande. Häromdagen satt en hackspett och kalasade på några nötter, som jag frestat med, men han var tydligen inte så skräckinjagande, för både blåmesar och talgoxar fortsatte att låta sig väl smaka av det som bjöds. Andra gäster är nötväckor, domherrar och några ganska stora svartvita, som jag inte bryr mig så mycket om. Alla verkar gilla solrosfrön och talgbollar, men även gamla julkaksmulor har gått åt. Jag har mat, så det räcker åt alla, bara dom kan samsas.

Nu har vi firat storasysters födelsedag med blommor, smörgåstårta, vin och semlor, så idag har jag släckt all julbelysning, inklusive granen, utomhus. Det var liksom tradition i mitt föräldrahem att granen fick stå inne över Evas födelsedag, och fastän jag tjatade, var mamma obeveklig, och lät inte granen stå inne över min födelsedag en månad senare. Orättvist! Ja, det var då det, men det är inte utan att jag förstår min mor, för visst är det ganska skönt också, när man städat ut det sista av julen.

Fastän det är en otroligt grå dag just idag, så vet ju alla att när den långa, kalla och tråkiga januari månad är slut, kommer så småningom långa, ljusa dagar med dagsmeja och takdropp. Det är bara att kämpa på med kyla och snö ett tag till. Snöröjaren var nyss här, så jag har nyskottat och fint till helgen. Och precis i detta ögonblick kör plogbilen förbi. Den måste ha kört upp mot Hillsand och Svaningen tidigare i morse.

Apropå snö, jag snappade upp ett snörelaterat uttryck på radion häromdagen: reality skiing, och jag spetsade öronen lite extra för att få höra hur en gäst i Radio Jämtlands studio entusiastiskt förklarade vad denna företeelse innebar. Jo, det är när man åker skidor ute i naturen utan spår. Man får alltså åka upp sitt eget spår, förklarade kvinnan, och för att komma ut i snön får man åka snöskoter. ”Men nu får du väl ge dig!”, hörde jag mig själv säga rakt ut i luften. Var det inte det man fick göra nästan varje vintermorgon för att komma till skolbussen, när man var barn?! Och ville man händelsevis åka skidor frivilligt, fick man väl åka i spårlös snö. Reality skiing! My foot! Som den gamle tedrickande lorden i någon av de otaliga engelska romaner jag läste i yngre dagar, skulle ha uttryckt sig.

Nya företeelser ger nya ord och uttryck. Vårt språk berikas, för det kommer nya ord hela tiden. Vad sägs om flygskam, språkplikt och välfärdsbrott för att ta några av alla de nya uttryck, som kom förra året. En del används allmänt efter en tid och kommer kanske in i SAOL, medan andra glöms bort efter ett tag. Själv tror jag att ordet killgissa kommer att leva kvar. Det kommer nog vi tjejer att se till.

Jag har börjat läsa böcker igen. Efter den heta sommaren, då jag under sömnlösa nätter försökte läsa, och den besvärliga hösten, då jag inte kunde koncentrera mig på annat än möjligen tidningsartiklar, börjar jag nu bli mitt gamla jag, vilket betyder att jag ”konsumerar” minst en bok i veckan. Jag försöker att inte köpa böcker, för här finns inte plats för fler bokhyllor, men jag kan inte låta bli. I många år har ett av julklappspaketen innehållit årets nobelpristagare, men den här julen blev det inte så. Ett av skälen till detta var, som vi vet, att ingen nobelpristagare i litteratur utsågs 2018. Men jag har upptäckt en ny intressant författare, som heter Malin Persson Giolito. Hon är dotter till Leif GW Persson, och bara det gjorde att jag blev nyfiken, då hennes roman Störst av allt… kom i min väg för ett par veckor sedan. Det var en lite ovanlig kriminalhistoria, som jag kan rekommendera. Av bara farten läste jag sedan en, som jag trodde skulle bli en spänningshistoria av deckarförfattarinnan Anna Jansson från Gotland, men det visade sig vara en tröttsam relationshistoria, som jag har läst nog många av. Just nu läser jag en tegelstensroman om kriget i Vietnam på 1960-talet. Den är lite tramsig om amerikanska societetsungdomar och deras romantiska syn på sin uppgift i det här kriget, men jag anar att det kommer en vändning i historien snart. De unga amerikanska soldaterna kommer väl att bli dödade i Vietnam, och sedan kommer historien att handla om de unga änkorna. Jag fortsätter läsa. Alltid lär man sig något, som man, om inte annat, kan stoppa in i facket för ”onödigt vetande”

Ja, jag vet. Jag är lite kräsen, när det gäller litteratur, men jag har läst ganska mycket under nästan 70 år, så jag tycker jag känner igen nästan allt jag läser. Det kan bero på att jag läst boken förut och glömt bort det, men det kan även bero på att det faktiskt bara finns en historia och att det är denna historia, som varieras lite hela tiden. Jag är medveten om att det finns en massa modern litteratur, som jag inte har läst, och jag väntar hela tiden på att den perfekta boken ska hamna hos mig.

För en liten stund sedan nämnde jag uttrycket onödigt vetande, och det slog mig att jag under årens lopp samlat ganska mycket under den rubriken. Jag har alltid haft en förkärlek för livets oväsentligheter i media och föralldel i levande livet också, och det är otroligt hur väl min ”hårddisk” har bevarat både rena fånigheter och mindre betydelsefulla händelser och företeelser, som kommit  mig till del under åren. Är nu detta ”vetande” helt värdelöst, kan man undra. Nej, vill jag genast svara. Det kan vara bra att ha att plocka ur t ex när man tittar på TV. Jag tar med förtjusning del av På spåret på fredagskvällarna, och jag älskar att känna mig duktig, när jag känner till saker som de tävlande går bet på, som t ex upprinnelsen till uttrycket sol-och-vårare eller när jag känner igen Lisa Larssons skulpturer. På lördagarna tittar jag på Vem vet mest. Även här kan jag ha nytta av mitt onödiga vetande. Det är en berusande känsla att för ett ögonblick få känna sig överlägsen, när man kan svaret på en fråga som en tävlande missar. Bor det möjligen en liten besserwisser i mitt inre?

Innan jag börjar komma in på filosofiska frågor, måste jag bara säga några ord om ett av gårdagens TV-program. ”Diagnoserna i mitt liv” hette en scenframställning av och med Olof Wretling, en västerbottnisk skådespelare och författare, som syns i TV-rutan lite då och då numera. Föreställningen var fantastisk; humoristisk, medryckande med en underton av allvar. Budskapet var ganska tydligt: Man gör ofta fel i att diagnostisera barn och ungdomar, för det skapar skamkänslor och utanförskap.  Det är väl innehållet i en text och inte stavningen, som är det viktigaste, lät slutklämmen. Nu ser jag fram emot serien LEKO, där humoristen Wretling har en roll tillsammans med Kakan Hermansson, Erik Haag och Lotta Lundgren.

Det jämngråa vädret verkar hålla i sig, så det lönar sig inte att vänta på solsken idag. Jag får ta på mig varma skor och ytterkläder och gå ut på en promenad. Det lär finnas ett nysladdat skoterspår i skogen här utanför.

Här kommer några ordförklaringar

Flygskam: känsla av att det ur miljösynpunkt är en förkastlig handling att flyga

Språkplikt: krav på asylsökande att delta i undervisning i svenska

Välfärdsbrott: brott som går ut på att utnyttja bidragssystem

Killgissa: självsäker gissning

Vi hörs!

Barbro Jönsson Åslund  

201811231

Månadens betraktelse

DECEMBER 2018  

En dag stod han där på min tröskel med glittrande blå ögon, en förarglig pärla i ena örsnibben och ett fång tulpaner i famnen. Jag släppte in honom, tog emot blommorna och bjöd på kaffe med mandelkubb. Någon gång under de timmar som följde måste det ha sagt ”klick”, för efter den dagen var vi oskiljaktiga i nästan femton år.

Men nu har han lämnat mig. Lagom till andra advent gick han till en annan värld, som vi levande inte vet så mycket om, och häromdagen tog vi avsked av honom  i Det eviga ljusets kapell. Det var en sorglig men vacker stund, och nästan alla var där.

Nu ska jag försöka leva utan Åke. Trots att jag haft mer än ett år att förbereda mig, vet jag inte hur det ska gå, för man kan aldrig förbereda sig på sin älskades bortgång.

Året 2018 är snart slut, och det är dags att summera. Var det ett bra eller dåligt år? Inte har det väl varit något särdeles bra år med tanke på världshändelser, extremväder och politik. Kommer vi att få en ny regering under januari 2019? Ja, man kan ju undra hur det ska bli.

Jag har haft mina närmaste omkring mig hela julen, men nu har barnbarnen med föräldrar dragit till huvudstaden igen. De små älvorna är lika glada att åka hem, som att åka hit trots den långa och besvärliga resan, men till sportlovet kommer de tillbaka, det är nästan bestämt.

Till dess ska jag försöka glädja mig åt att dagarna blir allt längre, att det är många som bryr sig om mig här i byn och på andra platser, och att vi ska ha många roliga aktiviteter i byföreningen.

I morgon måste jag mata fåglarna, för det får man inte slarva med så här års, särskilt som det verkar bli kallt. Kanske ska jag ta en sparktur också i morron. Det lär vara fint före både på vägen och på sjön.

Om ett par dagar är det ett nytt år. Vi hörs då.

Barbro Jönsson Åslund, ensamstående pensionär.

20181125

Månadens betraktelse

NOVEMBER 2018

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET är det kolsvart denna tidiga timme, en söndagsmorgon i slutet av november, eller svinnovember, som Peter Swedenmark skulle ha skrivit på Länstidningens ledarsida, om han hade fortsatt skriva där.

Uttrycket svinnovember är bra, men kanske stämmer det inte så bra just i år, vad väderleken beträffar, för det har varit många vackra dagar hittills denna månad. Om ett par timmar kommer det att ljusna, det är ca 7 minusgrader och träden dignar av rimfrost. På sjön ligger isen snart 2 dm tjock. Den håller för en elefant, påstår min bror. När solen går upp blir det nästan outhärdligt vackert.

Om en stund ska jag gå ut och mata fåglarna. Få se om jag kan lyckas locka dem tillbaka. Jag har hört att bl a  våra två nötväckor tycks ha flyttat till andra matställen. Ingenting att undra över, eftersom det blivit en betydande nyordning här hemma. Jag har inte prioriterat fåglarna den senaste tiden, och förresten har det inte varit vinter förrän den senaste veckan, kan man säga.

Jag har skrivit förr, mer än en gång i detta forum, att tiden går fort, och jag skriver det igen. När dagarna, månaderna och åren går sin gilla gång, och man lever i sin lilla värld, är det mycket som pågår runt omkring en, som bara finns där, utan att man skänker det en extra tanke. Efter många år stod jag där en dag och var beroende av kommunala kommunikationer. Jovisst, det går en taxi förbi här morgon och eftermiddag fem dagar i veckan, men det har inte varit så betydelsefullt för mig. Inte förrän nu, så en morgon stod jag där vid den lilla väntkuren med min välpackade ryggsäck, och vips dök den upp i morgondimman, en taxibuss som stannade och tog upp mig som passagerare. En timme senare satt jag på bussen mot Staare (Östersund på samiska om ni inte visste det) och mindre än två timmar senare kunde jag stiga av bussen precis framför huvudingången till sjukhuset, där min äkta hälft befinner sig sedan en tid tillbaka. Om jag vill kan jag sedan ta halvtvåbussen tillbaka och vara hemma i byn klockan fyra på eftermiddagen. Underbart att det fungerar fortfarande!

Jag tillbringar mycket tid på sjukhuset på en avdelning med underbar personal inklusive en förstående läkare, som verkar ha tid för oss, för mig då han ser att jag behöver det. Trots att det inte är en gråsprängd äldre herre i vit rock, utan en ”ung man” säkert tjugo år yngre än jag, inger han det förtroende, som vi så väl behöver som situationen är nu. Alla är så unga i dagens sjukvård, men de flesta är mycket kompetenta, och nog är de värda löneförhöjning.

Idag ska jag ta fram advent – och jullådorna ur ”finförrådet” (inga möss eller andra objudna tar sig in där) och ställa dem på altanen för framtida bruk. En kartong innehåller kablar och annat elektriskt, och den inger en sådan respekt, för jag är inte så säker på att jag kommer att lyckas få ihop allt, som ska lysa inför den ljushögtid som nalkas med stormsteg. Ja, jag har sett att en del redan har placerat en och annan ljusstake i fönstret. Det behövs ljus i den mörka tid som omger oss och det lär väl bli någon råd med ljusslingorna här också. Jag är faktiskt omgiven av härliga stöttande människor, både släktingar och andra. Alla behövs, som Putte brukade säga, när han var ordförande i Heimlöuta.

Nu ska jag ta på mig varma kläder och mata fåglarna. Sedan ska jag gå ut på isen, med broddar på skorna, för jag får inte ramla och bryta en fot eller ett ben, för då skulle det bli katastrofläge.

Ta det nu lugnt med julstöket. Huvudsaken är att vi får vara tillsammans, brukar min son säga.

Till nästa månad

Barbro Jönsson Åslund

20181018

Månadens betraktelse

OKTOBER 2018

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

Snart är det dags igen. Snart kommer dom. Dom där hemska halloweenhäxorna i sina spetsiga hattar och slängkappor. Då gäller det att vara beredd. ”Bus eller godis”, säger dom, och då får man leta i skåpen och se om man har några sega råttor eller sega kolor, annars kan dom ställa till det riktigt ordentligt för en. Fast om man öppnar dörren och släpper in dom, matar dom med lite pannkakor och myltsylt, eller köttbullar med brunsås och lingon blir dom så snälla, så snälla och stannar några dagar.

Det kan hända att dom busar lite under tiden, men när man väl lär känna dom, märker man att dom är jättemysiga. Ibland plockar dom undan tallrikarna efter maten, och ifjol hjälpte dom till att köra in ved. Men det kan också hända att dom ställer till ett förfärligt oväsen, om en pumpa råkar hamna på fel ställe…

Nyss hade vi brittsommar eller indiansommar, som de säger i Amerika. Under ett par minnesvärda dagar hade vi över 20 grader varmt; det var faktiskt 15 plusgrader utanför vårt köksfönster halv sju på morgonen en dag. Det var alltså varmare än de tidiga julimorgnar i somras, då vi hade olidliga 27 - 30 grader på dagarna. Förutom att det var behaglig temperatur dessa oktoberdagar, var det sagolikt vackert ute, särskilt under de tidiga morgontimmarna. Det blev ett speciellt ljus och de mest hänförande färger, när solen gick upp och spred sina strålar genom morgondimman. Jag önskar att jag kunde beskriva våra björkar och rönnar. Nu ligger löven som en gyllene matta på marken, och grenarna är svartkala. Den spegelblanka sjön väntar på kylan, som om någon månad ska låta den komma till ro under sitt istäcke.

Talgoxarna flockas kring ”vintergranen”, som kom på plats häromdagen. Även i år har vi gallrat lite hos svenskamerikanen i grannbyn. Det anvisade trädet är den vackraste gran vi haft på åratal, men än dröjer det många veckor innan vi pyntar den med ljusslingor. Småfåglarna tycks i alla fall fatta att något är i görningen, men de får ingen mat förrän det blir lite vinter. När den årstiden kommer kan man ju inte förutsäga, med det nya klimat, som vi haft det senaste året. Vem vet, det kanske inte blir någon vinter förrän nästa år.

Jag hoppas faktiskt att vi får både snö, åtminstone lite, och is i november, för det är förskräckligt mörkt den här årstiden. Det är väldigt svart ute efter tio på kvällen, för en del grannar i arbetsför ålder släcker ljuset och sover för att orka jobba på dagarna, andra är pensionärer, som tycker att man ska stiga upp i ottan och inte ligga och lata sig på morgonen. Gatlyset slocknar klockan elva och tänds inte förrän klockan sex på morgonen. Tyvärr har jag blivit väldigt morgonpigg, men tidningen finns att läsa på nätet efter klockan fyra, så om mitt internet fungerar, har jag att göra någon timme innan grannarna vaknar och trafiken kommer igång. Tydligen finns det lite avverkningsbar skog kvar uppåt byarna, för nyss dundrade en timmerbil förbi på vägen. När andra människor tycker det är tid att vakna och stiga upp, är jag sömnig igen och vill sova lite efter morgonfikat. Men varför skulle jag klaga? Jag är ju pensionär och kan sova när jag vill i stort sett.

Det hände en sak när vi körde hem från Strömsund i dag. Det duggregnade och var typiskt höstgrått. Bilförararen tvärbromsade och jag skrek, för säkerhetsselen skar in i diafragman. När jag öppnade ögonen såg jag hur en stor älgko svepte förbi bilen och ner i diket, och när jag vände på huvudet såg jag att det stod en till, förmodligen en tjur, en bit in i skogen. Tur att bilen har bra bromsar! För bara några dagar sedan, kom vi samma väg, ungefär samma tid på eftermiddagen. Då stod en riktig bjässe på vänstra sidan av vägbanan. Det var knappt att man såg den, för den hade samma färg som vägen. Den verkade inte se vår bil, trots att Åke signalerade, utan tycktes helt fokuserad på något i skogen.  Inte förrän efter någon minut, skakade den på den väldiga kronan och såg ut att för ett ögonblick överväga, om den skulle anfalla bilen, innan den masade sig över vägen och in i skogen, där vi tror att han, den ståtlige skogens konung, hade sin käresta. Det verkar vara gott om älg utmed vägarna.

På tal om gott om, det är väldigt mycket skogsfågel också. Vi ser både tjädrar och orrar av båda könen på vissa ställen varje gång vi är ute på vägen, och det är flera gånger i veckan.

En gång såg jag ett par järpar vid dikesrenen, och under resten av bilfärden drömde jag mig bort till en svunnen tid. Det måste ha varit tidigt åttiotal och jag hade inte bara en eller två frysar fyllda med älgkött. Min dåvarande sambo var en ivrig jägare och bärplockare, och han hade kommit hem med en massa järpar, som skulle tillredas vid något lämpligt tillfälle. På nyårsafton det året var det dags. Jag, som knappt stekt en kyckling, förväntades åstadkomma en festmåltid av de döda fåglarna. Tur att jag var väl utrustad med kokböcker, så på något sätt lyckades jag få till ett presentabelt resultat. Varje gäst fick en fågel serverad med passande tillbehör, och jag minns att tallrikarna såg dekorativa ut, med både hemlagat vinbärsgelé och gröna ärtor. Kan det ha varit hasselbackspotatis också? Jag tror att fåglarna var lite sega, men jag minns inte att gästerna klagade. Det blev en lyckad kväll i alla fall.

 Under några höstveckor har vi även sett en stor uggla spöklikt glida genom skymningen, och hökar är det gott om här hemma. Är det de som har ätit upp alla ”våra” fågelungar, undrar vi, för något måste de ju leva av? Det har inte synts några tecken på att det skulle finnas några möss, annat än att grannens katt visade sig med en mus i munnen en dag. Tyvärr sprang den iväg som skjuten ur en kanon, när jag ville visa min uppskattning för att han jagade möss på vår tomt. Kanske har jag använt en skarpare röst och fulare ord någon gång, då jag sett avtryck av kattfötter i någon nyplanterad rabatt. Jag vet inte så noga, men jag sa i alla fall till katten, att det där är glömt nu, och att jag gillar den här sortens jakt i vårt grannskap.

Hösten är en vacker period, och jag är så tacksam för att vi har olika årstider. Det är både rofyllt och vemodigt. Potatisland och grönsaksland ligger avskalade och jordiga efter höstens skörd, och nu är de redo för den första snön. Utemöblerna är inställda i trädgårdsskjulet, och pelargonernas sista blommor lyser röda eller rosa, innan de oåterkalligen hamnar bakom någon gardin eller i jordkällaren. Om åtta, nio månader får vi se om någon av dem lever och får uppleva ännu en sommar. Jag är inte särskilt känslig, när det gäller krukväxter. Det värsta jag vet är fula orkidéer, som envisas med att överleva för att någon enstaka gång bjuda på, visserligen otroligt vackra, men sällsynta blommor. Nej, bort med dem och in med mer pålitliga växter av typen svärmors tunga och elefantöra! De är åtminstone gröna.

Idag skiner solen och snart är det skollov, och om det vill sig väl och det inte kommer någon elak höstinfluensa i vägen, blir det några dagar fyllda av glädje, liv och rörelse hos oss. Men nu ska vi äta gröt och sen ska vi ut och köra ett lass ved.

Hej svejs till nästa månad!

Barbro Jönsson Åslund

20180918

Månadens betraktelse

SEPTEMBER 2018

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

”HÖSTEN ÄR KOMMEN, hör stormarna gny! Svanen tar avsked och svalorna fly”, som min käre kusin, Åke i Söderhamn skrev på Facebook häromdagen. ”Blomman har bäddat i mossan sin grav, vågorna brusa på villande hav.” Osv. Denna vackra höstdikt skrevs av C.F. Dahlgren någon gång under första delen av 1800-talet, och den måste ha funnits i den sångbok, som nyttjades på skolan i Kärrnäset under 1950-talet, för även jag kan åtminstone raderna här ovan, och sjunger dem gärna dagar som idag. Jag tror att Alice Tegnér kan ha tonsatt den, men jag kan inte våga ens halva huvudet på det.

Nog är det ganska lustigt ändå, vad de där 6 – 7 åren i folkskolan har kommit att prägla ens framtid och liv! Vår gamla byskola var egentligen utdömd redan innan jag började skolan; den bestod av två skolsalar, en för småskolan (klasserna 1 och 2) och en för storskolan (klasserna 3 – 7). Det fanns ett kök där faster Ebba (hon kallades så, för hon var faster till Björn) lagade maten, men eftersom det inte fanns någon matsal, fick vi äta lunch vid två långbord längst ner i storskolsalen. Vi fick turas om att hjälpa till att duka och servera. Maten var god, men jag våndades lite när det var fiskbullar. De påminde mig om de små musungarna i bona, som blottades under slåttern på myren därhemma. Det var för övrigt sådan mat, som jag aldrig ätit förrän jag kom till skolan. Det gick ganska bra ändå, för jag lärde mig att blunda och svälja fiskbullarna hela, och den skära såsen var god. Att klaga på maten eller lämna på tallriken var otänkbart. Vi skulle vara tacksamma för att vi över huvud taget fick mat i skolan. Och än i denna dag finns det länder, som inte anser att skollunch är en självklar sak i ett välfärdssamhälle.

Vi hade ingen gymnastiksal heller, så vi hade bara utomhusaktiviteter på gymnastiktimmarna. Det var mycket fotboll och skidåkning. Detta gick inte an i längden, för när jag skulle börja sexan, kom det order uppifrån att vi skulle ha inomhusgymnastik, så vi fick lov att skaffa gymnastikkläder och röja undan en del av den, i mitt tycke, jättestora skolsalen. Men var skulle vi byta om? Jag kan inte riktigt komma ihåg hur vi gjorde, kanske användes småskolsalen eller det pyttelilla materialrummet som omklädningsrum. Några redskap hade tydligen införskaffats under sommarlovet, för jag minns att vi hade en del ruskiga saker, en plint och kanske något annat, som man skulle kunna hoppa över. Varför måste man kunna det? Dessa redskap var ju rena tortyren för de som inte tog sig över.

Annars var det väl mest armar uppåt sträck och knäna böj, eller vad det heter. Den mesta motionen fick vi nog på rasterna, för då var det fotboll – alla mot alla – eller så tävlade vi om vem som kunde springa fortast till telefonstolpen, eller belysningstolpen var det nog, för det fanns elektiskt ljus i skolan men ingen telefon. Det fanns inget vatten heller, så det var helt omöjligt att duscha efter gymnastiken. Om man gick på dass, vilket man undvek, fanns det inte möjlighet att tvätta händerna efteråt. Hygien!?

Själva skolan var alltså i ett uselt skick, och det var problem att få lärare dit. Det fanns en slags lärarbostad på övervåningen, men det var bara ett rum och ett litet kök. I småskolsalen regerade moster Sigrid.(Hon var moster till en massa elever, dock inte till mig), men i storskolan var det värre. I trean och fyran hade jag Anders Wik, som lärare, men de följande åren var det täta lärarbyten. Ibland var det unga studenter utan lärarutbildning, och ibland kom någon äldre farbror i fläckiga kläder. Bäst var det, enligt mitt tycke, när Björns mamma, Lisa Backengård var lärare. Ibland fick vi ha engelska och ibland inte. Det gick så långt att föräldrarna vägrade skicka barnen till skolan, när jag skulle börja sjuan. Men det är en annan historia.

Jag för min del trivdes i skolan i Kärrnäset. Vi hade ganska roligt tillsammans och vi höll ihop. Ingen skvallrade för lärarn, och vi lärde oss ett och annat också. Det märkte jag, när jag kom till en annan skola och fick gå med sådana som läst engelska i flera år, utan att det verkade ha satt några spår. Inte kunde de ta ut subjekt och predikat ur den enklaste sats, och de verkade inte ha hört talas om reguladetri heller. Kanske var det så att det bara var skolbyggnaden som var kass, inte själva undervisningen. Men jag ryser när jag tänker på den stackars lärare, som för att ta sig till bostaden måste gå över en mörk vind och ensam uthärda kvällar och nätter i denna ensliga boning. De stora granarna bakom skolan susade, och regnet trummade mot rutorna och smattrade på taket. Kan någon yngre person i dag tänka sig att inte ha telefon, och endast utedass? Inte ens jag, som ändå vuxit upp under dylika förhållanden, skulle kunna tänka mig att bo så. Jag kan knappast tänka mig ett så hemskt öde, som att jobba som små/folkskollärare i en liten by flera mil från tätorten. Det måste ha känts mycket ensamt. Jag kan avslöja, att jag förr då och då drömde, att jag fått tjänsten som lärare i Kärrnäsets byskola, och att jag skulle bo i den lilla bostaden med blommiga tapeter en trappa upp. Sådana gånger var det skönt att vakna upp och inse att jag hade fel utbildning för den typen av tjänst.

Men nu är det dags att lämna det förflutna och tänka på nuet. Idag kan jag se en hel hop pärhackare, när jag tittar ut genom köksfönstret. Det är ”forsbergarna”,  som räddar vinterförrådet av potatis innan det blir frost. Vi har ett minimalt potatisland, för Åke satte 18 mandelpotatisar i våras. Det är inte mer än man tar upp allt eftersom man äter. Jag tror det är ett bra potatisår. Mats har i alla fall lyckats bra, för vi fick rejäla pärer till surströmmingen i bystugan för någon vecka sedan. Det blev rätt mycket över, som jag fick ta med hem, så jag tillbringade en halv dag med att tillverka kroppkakor. Det är mycket svårare än att göra kams, blev jag varse. Man behöver mer vetemjöl än vad receptet anger. Nåväl några veckor i frysen kommer att göra susen. Det mesta som hamnat där går att på något sätt anrätta, en dag när man inte vet vad man ska ha till lunch eller middag.

Det blev ingen krusbärskräm i år! Den dag då jag tyckte det var lagom att plocka bären, blev jag verkligen snopen. Det fanns inte ett bär kvar, inte ens en kvarglömd kart. Vinbärsbuskarna var också tomma efter bara ett par dagar, men vi hade röda fina klasar rönnbär utanför fönstret. Vi väntade på sidensvansarna, men de kom inte. Istället kom ett gäng trastar och slog sig ner i trädet. Efter någon dag ansåg de att det var dags att dra till nästa ställe, antar jag, för de försvann och lämnade tomma klasar efter sig. Hela tiden sällskapade en skata med dem. Jag tror den inbillade sig att den var en trast.  Lite malplacerad verkade hon, för grenar och kvistar gungade fasligt under hennes tyngd.

Jag vet inte om svanen tog avsked igår, men jag såg den flyga längs sjön och då hade den hela familjen med sig. Under lång tid har de varit synliga som fem vita prickar vid andra stranden, i Mullnäsviken eller Midsjönäset. Svalorna har i vart fall redan flytt, troligen i omgångar.

 Apropå fåglar; vi har en hel hop rovfåglar här. Tidigare såg man dem segla och ryttla i skyn på kvällarna, om man råkade lyfta blicken från TVn, vilket inte är så ovanligt så dåliga program som det är för det mesta. Det har ju visats repriser hela sommaren, men nu när höstmörkret sänker sig över byn redan vid åttatiden på kvällen börjar både Allt för Sverige och Skavlan igen. Lite tråkigt kanhända, men tryggt. Man vet vad det handlar om. Det är som en gammal Beckfilm eller Morden i Midsomer. Man kan börja titta var som helst i programmet, man kommer snart in i det, och när det är slut vaknar man och undrar lite förvirrat: Vem vann/vem var den skyldige? Det verkar vara svårt att hitta en ny och fräsch programidé. Den senaste tävlingen, som började i fredags var inte någon höjdare precis, mest oväsen och avbruten musik. Tänk om man kunde få höra en artist framföra något vettigt någon gång! Då tycker jag barnbarnen har en sundare inställning till fredagsmys: popcorn och kortspel, saga och sova.

Det är inte lätt att roa sig när man bor på vischan, pub en gång om året och bingo ett par gånger. Inte undra på att det går mycket pengar till pocketböcker, fast i dem är ju stilen så liten, så en gråstarropererad åldring kan knappt läsa den. Just nu har jag fyra påbörjade böcker liggande på olika ställen i huset. Beroende på situation och humör läser jag ett kapitel här och där, men jag kommer liksom inte riktigt in i någon av dem. Jag skulle behöva något, som får mig att längta till varje liten stund då jag får läsa, för att boken är så bra. Så var det förr. Varför är det inte så numera, frågar jag mig dagligen och stundligen. Det skulle behövas något som motvikt till den ibland trista verkligheten och det olidliga politiska läget.

Jag förstår inte varför partierna inte kan enas och bilda regering någon gång! Som jag längtar efter att de ska börja infria vallöftena. Snart får inte bara pensionärerna, utan alla, lägre skatt t ex. Och sjukvården ska bli bättre, för att inte tala om skolan, vilket intresserar mig mycket särskilt nu, när mina barnbarn börjar komma upp i skolåldern. Det som oroar mig lite är att bensinen är så dyr, och det har inte talats så mycket om att sänka priset på den under valrörelsen Någon utbyggnad av det kommunala kommunikationsnätet lär knappast vara intressant här, så vi är rätt beroende av våra bilar. Flytta till tätorten går ju inte, för det är bostadsbrist, har jag hört.

Innan jag slutar idag måste jag ta upp en sak som irriterar oss bybor; någon lägger sina sopor i den soptunna, som kommunen så godhetsfullt låter oss ha vid Eivors Camping. Visst, den är avsedd för sopor, men vi tror inte att rastplatsbesökarna har stora svarta fullproppade säckar med sig, när de är ute och kör på vägarna. Det måste vara någon fast boende någonstans i trakten. Någon som inte har en egen soptunna, eller tycker det är för dyrt att betala 35 kr eller vad det nu kostar att tömma tunnan. Fult gjort i alla fall.

Om ni vill, hörs vi igen om ca en månad.

Barbro Jönsson Åslund

20180823

Månadens betraktelse

SOMMAREN är kort osv.

Skillnaden är väl att den här sommaren inte har regnat bort. Den har väl snarare torkat bort. Att värmen och solen terroriserat oss, som inte tål värme så bra, ska jag inte tjata om här, men nog var det bra skönt den eftermiddag i juli, då den första regnskuren på veckor kom. Synd bara att åskan oftast är i sällskap med regnet i sommar. Så var det i går kväll. Sällan har jag hört regnet slå så hårt mot taket, och enligt Åke small det ordentligt, när blixten verkade slå ned i transformatorn ner i backen. Hela området lystes upp, men eftersom både TV och telefon fungerar idag, blev det väl inget elavbrott.

Nu är vädret emellertid normalt igen, och det känns faktiskt riktigt skönt. Trots att det bara är tretton plus och blåser så rönnbärsklasarna ryker, ska jag inte klaga. Jag tar på mig en extra fleecetröja, när jag tittar till de tilltufsade ampelväxterna, det som är kvar av dem, vill säga. Samtidigt kan jag konstatera att blomman för dagen inte hunnit slå ut i år heller. Förra sommaren var det inte nog mycket sol, så jag fick inga blommor av den anledningen. I sommar har det varit varmt och torrt, men jag har väl inte lyckats vattna nog mycket. Förr hade jag alltid stora fina blommor, fastän somrarna inte var så märkvärdiga. I det sammanhanget kan jag också nämna att andra blomfrön vi sådde i början av sommaren inte heller har grott och utvecklats till belåtenhet. Allt som kommit upp och blommat någorlunda normalt är några stackars blåklintar, men sommarblommorna och malvorna är mycket små och förkrympta.

Men vad spelar det för roll om vi köpt några påsar frön och några säckar planteringsjord förgäves!? Det rör sig om någon tusenlapp i vårt fall. För vårt nöjes skull. Vad man tänker på är bönderna, som ska leva av sina skördar. De måste slakta en del av sin boskap, och det måste kännas i både plånbok och själ. Jag har hört att vi uppmanas att köpa svenskt kött, men eftersom vi också uppmanas att inte äta kött, så blir det väl inte lätt att få avsättning för det extra köttet i köttdiskarna. Skönt att man inte är skogsägare, brukar jag säga, och det vidhåller jag denna sommar, då vi sett hur elden skövlat stora skogsområden inte så långt härifrån. Många skogsägare har fått se sina tillgångar bokstavligen gå upp i rök. Att en massa småkryp och växter, som kräver brand för att kunna frodas, i framtiden kommer att dra fördel av årets skogsbränder, är en dålig tröst för dem, som ska leva av skogsbruk nu. Jag läste en artikel av en trovärdig person, som pekade på att det alltid har brunnit skogar förr i tiden, men de senaste århundradena, har vi människor förstått att skogen är värdefull, och då måste skogsbränderna förhindras.

Ja, sommaren var ovanlig på många sätt, men jag känner igen den vemodiga känslan, som alltid kommer den här tiden på året. Inte konstigt att den här känslan kallas spleen (mjältsjuka) på engelska, för det är just i mellangärdet den sitter. Nu har semestrarna tagit slut för i sommar, skolan börjar i dagarna, och de små älvorna med det fladdrande håret och de smala benen har rest hem. Den ena älvan har redan fyllt åtta och börjat i andra klass och den andra, som hjulat sig genom sommaren, har börjat en klass som har beteckningen F (förskoleklass).  Det är många veckor fram till första lovet, men då kommer de till farmor och farfar igen, har de lovat.

Vi ska försöka fylla veckorna framöver med diverse sysslor. Om hösten kommer lika tidigt, som sommaren gjorde, är den redan här. Svalorna har samlat sig och kanske redan gett sig av, för jag såg ett femtiotal sitta på telefonledningen en morgon, men sedan dess har de inte synts till. Svartvinbärsbuskarna dignar av bär, och vi får nog ett par krusbärskrämer också. Jordgubbslandet gav rekordskörd tack vare idogt vattnande under försommaren. Tack och lov att vi tar vattnet från sjön och inte behöver oroa oss för sinande brunnar i vår del av byn.

Som vanligt hanns inte det planerade arbetet med under de veckor sonen var hemma, men enligt maken är det inget att oroa sig för. Om man hinner med 30 % av det man föresatt sig att göra, får man vara nöjd. Huset har i alla fall blivit ompysslat, och det ser ganska välmående ut med lite nya bräder och färg på vissa ställen.

Nu blir det liv i föreningslivet igen, som alltid så här års. I morgon ska vi ha första styrelsemötet, efter sommaruppehållet, i byföreningen. Då kan vi summera sommarens aktiviteter; sommarcaféer och Rivallenprojektet t ex. ”Gubbarna” har jobbat bra på Rivallen i sommar, och för någon vecka sedan, kunde jag efter en promenad längs den nybrutna vägen, vid målet beundra deras arbete. Ett stort fint vindskydd med grillplats finns på plats, och man har röjt undan en del sly. Arbetet är inte klart, men man kan redan nu ana, hur fint det kommer att bli. Nästa sommar kan vi ta med oss mat i en korg och ordna en trevlig grillmiddag där. Det är en lagom lång promenad för både gamla och unga, och om man vill kan ta båten dit.

En dag i förra veckan gjorde vi en utflykt till ostkaféet i Skärvången, och på hemvägen fick vi för oss att ta vägen över byar som Raftälven, Munkflohögen och Raftsjöhöjden, för vi hade inte sett de byarna på länge, eller aldrig. Det är ju märkligt att vi varit i Amsterdam, Berlin och Paris men inte t ex i Fjäl i Lit. Nu ska vi i alla fall göra lillsemester i vårt eget landskap, för i morgon ska vi åka till Åre, säger min äkta hälft. Om det blir lyckat, kan det hända att vi drar till Höga kusten och kanske Stockholm senare i höst. Det kanske blir klart och soligt väder igen. September brukar bjuda på många fina dagar. Vi hörs då.

Barbro Jönsson Åslund

20180722

Månadens betraktelse

JULI 2018

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

Det är en alldeles ovanligt förtjusande gråmysig morgon mitt i ”fruntimmersveckan”. Om vi har tur kanske det kommer en regnskur på förmiddagen. Ja, vi har ju kommit därhän denna underliga sommar, att vi tacksamt tar emot minsta lilla regndroppe, som frigör sig från de blygrå moln, som tornar upp sig ovanför byn, men oftast får vi nöja oss med att titta på hur det regnar runtom, kanske i Skalet eller i Öjarn.

Den här sommaren kommer att gå till historien åtminstone vad vädret beträffar. Efter den snörika vintern fick vi sommar redan i maj. Juni var som vanligt inte mycket att skryta med vädermässigt, men så kom då denna torra och heta julimånad. Aldrig har det varit så (olidligt) varmt en sommar som i år, och det ska tydligen fortsätta ett tag till. Runt om i landet härjar skogsbränder, vilket är fruktansvärt, och vi kan inte vara nog tacksamma att vi hittills varit förskonade.

Gårdagen var fin trots extremvädret. Ganska tidigt på förmiddagen åkte vi och köpte lite virke och färg, för vi måste byta vindskivor på huset. När vi ätit en sen frukost gick vi på kafé i bystugan. Det har blivit tradition att byföreningen har kafédagar i juli, och den här gången var det Marlen med hjälpredor, som basade för tillställningen. Hon bjöd även på konstutställning, då hon med konstnärens dotter lyckats samla in tavlor målade av Göran Grindefors, som vuxit upp i byn. Det var ett trevligt initiativ.

På kvällen, som var ljum och inte så farligt myggig, satt vi med kära släkten på en av de mysiga uteplatser, som min bror och svägerska skapat ”hemma” på Mullnäset. Det var en liten sommarfest med anledning av att äldsta barnbarnet gått ut nian (med strålande resultat) och att äldsta dottern i gården, bytt yrke och tagit bibliotekarieexamen på försommaren. Det var en sådan där kväll, som dröjer sig kvar i minnet, när de bistra höststormarna kommer.

Jag skrev tidigare att vi köpt virke till vindskivor. Det får mig osökt att minnas en händelse för ca sjutton år sedan. Jag hade upplevt min första vinter som ensamstående, och när våren kom såg jag att huset behövde en viss uppfräschning, så jag bestämde mig för att börja med vindskivorna, som var märkbart ruttna. Så när sonen kom hem på semester skulle vi sätta igång. Det verkade ju enkelt. Ingen av oss kunde något om detta, men vi for i alla fall iväg och köpte virke, innan vi började riva bort de gamla vindskivorna. Det var dumt, för det visade sig inte vara så enkelt, som vi trott. Nu blev det deppigt, kan jag avslöja. Sonen insåg att han inte skulle klara av det här på egen hand. Det spelade ingen roll hur duktig snickare hans far hade varit. Vi hade tänkt klara av detta utan inblandning av släkt eller grannar, men nu fick vi ändra tankebanor.

Ganska sent på kvällen satt vi och höll rådslag vid köksbordet, Jakob, Elin och jag. Vart skulle vi vända oss? Så här års höll de flesta på med arbeten på sina egna hus. Och skulle det kosta pengar? Jobbigt!

Då knackade det lite försiktigt på dörren. ”Vem kan det vara?”, muttrade jag lite surmulet och öppnade lite motvilligt dörren. I nästa ögonblick bröt jag ut i ett översvallande : ”Nej, men är det ni? Kom in. Ni kommer som sända från himlen.” Det visade sig vara Elins föräldrar, som lämnat oss för ett par dagar sedan, men avbrutit sin tur i norr för att se hur vi hade det. De närmaste dagarna fick Jakob hjälp av sin svärfar,   och innan sommaren var slut hade vi nya fina vindskivor på huset.

Åren går fort, så nu är det dags igen, och om ett par veckor får min son upp på stegen igen, men nu vet han vilket arbete som krävs och dessutom får han sakkunnig ledning av Åke, som för övrigt gjort flera nya byggnader och reparationer här under de senaste fjorton åren. Det är mycket att göra när man har hus och tomt. Det är inte bara att klippa gräs på sommaren, utan en massa annat, måleriarbeten o dyl.

Solen börjar så sakteliga bryta genom den grå molnmassan. Sjön ligger blank, lika blank, som Storsjön i Härjedalen för en vecka sedan, när vi var där. Vi var ute på sjön i tre timmar och drog långdrag och uttrade lite, men det var för vackert väder för att fisken skulle ta, men vi hade i alla fall ett mål mat med oss hem. En gång var vi ute på sagda sjö och det var lika vackert väder. Vi hade frukosten med oss, men vi kunde inte äta i båten, för smöret smälte och våra hjärnor kokade, kändes det som, så efter att ha legat och flämtat i den lilla stugan, satte vi oss i bilen med AC och körde till Funäsdalen och köpte kylda drycker. Nästa dag var det normalt väder igen.

Vi gjorde nästan alla de vanliga sakerna under våra dagar i Storsjö, fast vi metade inte i Storån och vi la inte några nät. Det varma vädret tog på krafterna. Dessutom är det svårt att vara borta från alla planteringar och odlingar, trots att vi hade pålitliga vattnare hemma.

Nyss kom ett meddelande från Stockholm att det har regnat där i natt. På radion sa dom nyss att det ska komma helikoptrar från bl a Norge och Litauen och hjälpa till med släckningsarbetet i Sverige. Jag hoppas innerligt att de lyckas snart. Det är verkligen obehagligt med dessa bränder. Kanske blir det regn idag. Konstig tanke. Aldrig har jag varit med om att vi önskat regn i juli förut.

Den senaste veckan har jag inte orkat göra något, för all energi har gått åt till att orka leva i terrorvärmen. Vår altan är förvandlad till sovrum och tack vare bäddsoffan har vi lyckats sova någorlunda bra.

Nu ska vi äta gröt och ”planera” dagen, den dag som vi bara ska låta bli som den blir utan några ”måsten”. Kanske blir det ett loppisbesök i Älghallen eller en tur på sjön med metspön. Det känns som stor frihet att ha en helt oplanerad dag framför sig.

Vi hörs!

Barbro Jönsson Åslund

20180628

Månadens betraktelse

JUNI 2018

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET…

Ibland springer tiden iväg och man hinner inte med. Så har det varit denna minnesvärda junimånad.

Vi har haft fullt upp hela tiden. Naturligtvis höll inte det ljuvliga majvädret i sig, men det är ju vanligt med gråblåsigt väder i juni, så det kändes nästan skönt med ”normalväder”. Fullspäckad kan vi väl beskriva vår almanacka. Ca 25 bybor gick samman på nationaldagen och efter det har vi en superfin, nystädad rastplats, den s k Eivors Camping, nere vid Renåströmmen, och samma dag fejades det  vid vindskyddet, där sågen låg förr i tiden.  Där höll flera av byns hushåll till med stortvätt när jag var liten, men nu har alla tvättmaskin, så jag tror inte det finns en enda tvättgryta eller Blenda kvar där. Den gamla sågen med tvättlinor är borta sedan årtionden tillbaka. Men flera båtar ligger där och åtminstone en flotte.

Den stora händelsen i byn var av kulturell art. Jag tror att ganska  många av de eventuella läsarna till detta stycke har hört talas om att vi har haft TEATER i byn. Det var ett spännande äventyr, som byföreningen gav sig in i, men vi tänkte att vågar man inget, så vinner man inget. Estrad norr gav föreställningen potatishandlaren, ett välkänt stycke, som en gång filmats för TV med Rolf Lassgård i huvudrollen. Många av det sjuttiotal besökare som letat sig till spelplatsen, hade nog den föreställningen i minnet, när de bänkade sig på medhavda stolar framför scenen bakom Göranssons fjös.

Det blev en både rolig och intressant upplevelse, särskilt mot slutet då årtiondets åskskur slog ut elen, så att skådespelarna fick genomföra slutet genom att höja rösterna och musikerna fick sjunga utan musik. Slutscenen genomfördes i hällregn, då ensemblen dansade i rosa klänningar framför scenen, som byggts upp på lastbilsflak. Det ska Estrad Norr och delar av teater Barda ha en extra eloge för. Det blev en oförglömlig tillställning, och om någon var missnöjd, nådde det aldrig fram till oss i föreningen.

Fast när vi kom hem sen på kvällskröken, hade vi varken lyse, telefon eller vatten. Lyset kom vid elvatiden, vattnet var fixat på förmiddagen nästa dag och telefonen får vi kanske till veckan, när Telia har skickat en ny router. Apropå Telia, det är inte lätt att ringa och göra en felanmälan, när man har plats 59 i kön och dålig täckning på mobiltelefonen.

Det var aldrig lång tid mellan evenemangen denna månad. På måndag teater – på lördag, midsommardagen, tillställning i Bystugan. Mats stod för den kluriga tipspromenaden för vuxna, och den vanns av Gudrun Forsberg, som hade alla rätt. Barnfrågorna hade Marlen gjort och fikat stod vi andra för. Två lotterier såldes och så fick gästerna vinna saker, som de själva skänkt. Vi var över 80 personer som samlats, och vi kunde med glädje se att många var ganska unga. Otroligt roligt!

De senaste dagarna har det spikats och bankats på vår gavelvägg mot norr, den som piskats av vind och ruskväder i snart fyrtio år. Åke, som är noga med att man ska sköta om sitt hus, har ordnat med bräder och spik, så nu instruerar han Jakob, som får visa att han är sin fars son, fast spika med båda händerna kan han inte. Snart har väggen fått nya bräder i stället för de gamla, som var slitna. Flickorna leker hela dagarna, och redan på ankomstdagen, före middagen till och med, hade de skurat lekstugan. Dagen efter öppnades ett kafé, Smulan, där och jag blev första gäst.

I tisdags satt vi bänkade framför Allsång på Skansen. Ja, bänkade förresten, så snart saften och kakorna konsumerats, dök det upp två dansande dervischer framför TVn. Det var ett gytter av sprattlande armar och ben, så att kaffet i våra koppar skvalpade över. Med så mycket fysisk aktivitet måste det till näringspåfyllnad, så alla skorporna, som farmor så illfundigt blandat kakorna med, åkte in i de små tandlösa gapen. Ja, mina barnbarn byter tänder nu ett antal år framöver. Ingeborg har fått två stora framtänder, och Eivor har en glugg i underkäken. Dessutom har de fått väldigt långa armar och ben, tycker jag.

Jag tror jag ska passa på och lära mig flossa och shuffla nu när jag har fått två experter i huset.

Vi hörs i juli.

Barbro Jönsson Åslund

20180524

Månadens betraktelse

MAJ 2018                    

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

Vid tretiden på natten vaknade jag och kände mig törstig. Alltså steg jag upp i halvmörkret. Nu är det maj, och snart är det ljust dygnet runt, så vi har inte den lilla nattlampan tänd längre.

På min nattvandring lade jag märke till en sällsam sak; även om jag inte har en lampa tänd, lyser det av små lampor överallt i huset. Förr var det bara den lilla lampan på frysen, som lyste, men nu! Jag trodde i mitt halvvakna tillstånd att jag hade kommit fel. Över ytterdörren hänger den del av luftvärmepumpen, som är inomhus och upplyser med blått och rött ljus, att den är på, och att den står på 23 grader. Det är det första jag ser, men om jag fortsätter några steg och tittar till vänster, fångas blicken av den router för internet, som står i fönstret vänd mot Äspnäs. En liten turkosblå lampa lyser om den fungerar, vilket den gör nu. När jag öppnar badrumsdörren, tänds den lilla lampan på elementet.  Bara några sekunder lyser den och visar med sitt gröna sken att termostaten fungerar. Då jag inte har något egentligt ärende därinne, fortsätter jag min nattpromenad.

Vid diskbänken dricker jag ett glas vatten, och när jag vrider mig ett halvt varv, ser jag att den lilla förstärkaren till mobilerna också lyser. Den har rött sken, och med den lilla manicken i gång, kan vi ringa med våra mobiltelefoner, om vi står stilla framför köksfönstret. Nu har jag i princip uträttat det ärende, som jag steg upp för, så jag vänder norrut i huset igen. Då ser mina ögon en ny liten lampa. Jag har ännu inte riktigt vant mig vid den nya routern från Telia, som är placerad bland krukväxterna på fönsterbrädan.  Den lyser med illgrönt ljus.

Just det, vi är nu rustade med ersättning, när Telia klipper av kopparnätet den sista maj. Vi fick ett nytt jack i anslutning till fönstret och en antenn vänd mot Äspnäs för att det skulle fungera. Att vi har telefonjack i två andra rum sedan tidigare, och enligt vårt tycke på bekvämare ställen, kan man inte ta hänsyn till, och enligt en talesperson för Telia får vi själva bekosta om vi inte nöjer oss med det vi har fått.  

Vi är alltså omgivna av små lysande lampor, och om de släcks, finns det skäl att börja oroa sig, för det är tecken på strömavbrott, och då kan vi inte kommunicera med omvärlden. Den nya kopparlösa telefonen fungerar emellertid, så det är inget att klaga på vad det anbelangar.

Våren kom hastigt, som vanligt. De enorma snödrivorna försvann på några dagar, och sjön gick upp en vecka tidigare än ifjol. Under några dagar hade vi nästan högsommar, men när man äntligen kommit sig för med att leta fram sommarkjolen från det innersta dunklet av garderoben, hade det blivit normalt vårväder igen, och man kunde fortsätta använda fibertröjan.

Det påminner mig om sommaren 1959, då Sonja och jag förtvivlat letade efter sommarklänningar i skrubbarna. Det blev plötslig värmebölja i juli, och där stod vi utan riktiga sommarkläder och kritvita ben. Det här var nog den sommar då vi på allvar började förstå vikten av en klädsam solbränna och mascara. Som tur var hittade jag i gömmorna en slags solklänning med en liten vit bolero, som jag sytt på slöjden något år tidigare, och med ett par espadrillos på fötterna, tyckte jag att jag var rätt snyggt klädd, när vi gick på söndagspromenad genom byn. Vi fick även användning för våra sällan använda baddräkter den här sommaren, och det blev ett ivrigt solbadande några flyktiga sommarveckor. Synd bara att jag blev sjuk i augusti och inte kunde ta del av det nöjesutbud, som avslutade sommaren t ex på Paletten i Öjarn. Jag fick försöka föreställa mig hur det var, och som alltid, när man själv inte varit med, hade det varit toppen. Det kunde andra berätta för mig.

Det har varit mycket trädgårdsarbete den sista tiden. Åke har jobbat flera dagar med sitt jordgubbsland, och han har satt gul lök, morötter och rädisor. Det blev några påsar blomfrön i jorden också, innan han ordnade tak av finmaskigt nät över hela härligheten. Man måste skydda i synnerhet jordgubbarna från anfall uppifrån. Sen ska landet stå där och växa på sig tills ”älvorna” kommer på sommarlov. Hoppas de ska lyckas pricka in de mogna bären i år.

Åke sådde frön inomhus redan i mars, så för drygt en vecka sedan fick vi skörda den första gurkan. Potatisen står i sina hinkar och av blastens storlek att döma får vi   ”nypäran” till sillen på midsommar. Fast, det lär ju inte vara bra om blasten blir för stor. Vi får väl se om det blir något under jorden.

Idag har jag firat pingst med att fylla jord i rabatter, lådor och krukor. Det var  skönt att arbeta i det varma vädret. Ovanför mig flög fåglar av skilda slag med olika läten. Jag kunde urskilja flugsnappare, trast, storspov och en falk som olycksbådande seglade över husen. Storspoven är en favorit, för den är inte blyg, utan kommer gärna in på tomten och visar sina ungar, när den dagen kommer. Trastarna är däremot inga direkta favoriter sedan de bajsat ner mina nyputsade fönster för ett par dagar sedan. Flugsnapparna hattar som vanligt omkring den här årstiden och försöker välja holk. Vi blir aldrig riktigt kloka på om de har flera holkar eller om de är flera par, för de rör sig så fort och det är svårt att se, när de flyger in i holken.

Hade jag haft dragning åt det religiösa hållet, hade jag kanske trott, att de nerskitna fönstren var ett straff,för att jag vanhelgade arbetarnas högtidsdag genom att putsa fönster på första maj. Nu har jag över 80 fönsterrutor att rengöra, så jag tyckte jag måste utnyttja de fina dagarna med att putsa åtminstone utsidorna på altanfönstren. Så tidigt första maj smög jag mig ut och jobbade ett par timmar med fönsterskrapor och trasor. Det blir att ideligen klättra upp och ner på stegar, när man utför liknande arbete, och har man tendens till såväl diskbrock som ischias och ont i höfterna, blir resultatet inte bara genomskinliga fönster utan även ont i själva putserskan. Så jag var sängliggande, kan man säga, närmare en  vecka efter detta äventyr. Det är verkligen inte roligt att ha ont, men jag vet av erfarenhet att det går över till en tolerabel nivå efter ett tag. Kanske var det Åkes dundervärktabletter som hjälpte mig att bli redo för nya tag även denna gång.

Nya tag behövs, för vi har fått hem ett lass ved. Veden är välbekant, för den har vuxit upp vid samma myr som jag, men på den tiden min far odlade myren, var det väldigt noga med att rensa bort buskar och sly, för vinden måste komma åt att torka hässjorna, så att det inte blev ”surtappar” i höet. Under de årtionden, som gått sedan mina föräldrar lade ner jordbruket, har björkarna vuxit sig lagom stora till ved, och den nuvarande ägaren till myren har huggit och sålt dem till oss.

Inte tänkte jag, när jag som barn fick den förhatliga uppgiften att ”dra häserö”, eller när jag några år senare avancerat till ”blåraksterräfserska”, att jag en dag skulle få klyva ved som vuxit runt myren, som vi brukade under min uppväxt och ungdom. Större delen av myren tillhörde skogsbolaget, men vi fick använda den som vår egen, och pappa skötte den omsorgsfullt.

Naturligtvis gick vi ut och ”smög oss på” ”vefliinga”så fort vedköraren lämnat gården. Åke kapade och jag klöv och travade som vanligt. Det kändes hemvant, och jag tyckte det kändes som jag stått där vid klyven så sent som igår. Efter en timme gav jag upp, och nästa dag tog jag mig knappt ur sängen, så det fick bli någon sysselsättning, som inte krävde så mycket fysisk ansträngning den dagen. En liten parkbänk behövde målas och en månadskrönika skrivas.

Det kom ett annonsblad från ett av våra vanligaste varuhus häromdagen. Det var fyllt av allehanda sommarartiklar, bl a sommarskor. Nästa gång jag besöker affären, ska jag köpa mig ett par espadrillos, tror jag.

Glad sommar!

Barbro Jönsson Åslund

20180413

Månadens betraktelse

APRIL 2018

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

Farmor bakar, städar, bäddar.

Farmor glad. Barnbarn kommer snart.

Telefonen tidig torsdag:

Barnbarn sjuka. Påsken inställd.

Farmor lessen, bölar.

Farfar tröstar.

Telefonen ringer fredag kväll:

Barnbarn friska. Får vi komma?

Farmor lagar mat, fejar, trallar.

Farmor glad. Barnbarn kommer snart.

Så blev det påsk ändå. Och vilken påsk sen! Svinkalla nätter och soliga dagar. Man kan inte få bättre. Det blev tre späckade dagar med vårvinterliv ute för oss alla, inte bara för barnbarnen. Allt det vanliga hanns med: påskdagspimpeltävling, korvgrillning på Hammarn, snöskoteråkning på sjön, fika hos MajLis och mycket annat. Jag tror t o m att barnbarnens föräldrar hann med en bastusväng på Mullnäset på påskaftonen.

Men så plötsligt står man där med bara minnena kvar. Alla har åkt och internet fungerar igen. När jag letade efter en köttbit i frysen, hittade jag de goda pariservåfflorna från julen, som jag skulle ha bjudit på, och i en kartong på altanen låg det mesta av påskpyntet, som jag struntade i, när vi ”inställde påsken” för några dagar sedan. (Eivor, sex år, hade i alla fall hittat sakerna och jobbat lite i det tysta, upptäckte jag några dagar senare).

Veckan efter påsk blev ovanligt hektisk, med våra mått mätt. Byföreningen var inblandad i två evenemang på onsdagen. Det gällde först ett möte med företrädare för Telia i Skalbäckstugan, där vi ordnade fika för de församlade, som var ett trettiotal människor från byarna här omkring. Alla är ju lite oroade för vad som kommer att hända, då Telia klipper koppartrådarna den sista maj, och vi inte har någon fast telefon längre. Med den dåliga mobiltäckning vi har här, är vi ju hänvisade till den fasta telefonen. Nu erbjuder Telia ett alternativ till den gamla sortens telefon, så hur det är tänkt att fungera, var vad Björn Berg från Telia fick förklara för oss. Det här var för övrigt hans tredje besök här, så han börjar känna igen en del av frågeställarna.

Knappt hade vi diskat undan så fick vi åka till nästa ställe, Saga i Strömsund, där vår förening hade ansvar för kvällens kulturkafé. Mats stod för kulturen med ett utomordentligt föredrag om svedjefinnar, emigration, immigration och integrering. Vi andra ordnade fikat även här. Det blev en lyckad kväll, vill jag påstå. Även här hade vi över trettio personer i publiken.

Nästa dag fick vi ett efterlängtat och roligt besök. Vår minsta lillkusin Elisabeth från Söderhamn, boende i London, kom. Vi har inte träffats på ungefär 59 år, så var och en kan ju begripa att vi hade mycket att prata om. Den som är snabb i huvudräkning kan även förstå att vår kusinskara inte består av några ungdomar längre. Vi hann med att fira den äldsta kusinen, Gunvor, som fyllde 90 år en dag, och den som har Facebook, har säkert sett Gunvor med make Sigfrid dansa till tonerna av Renåvalsen vid det här laget.

Tiden går fort när man har roligt, säger man, och det stämmer, för vi är redan långt inne i april månad, och det droppar av taket. Varje dag tror vi att snön ska rasa av taket på baksidan av huset, men det är lite segt. Den riktiga vårvärmen låter vänta på sig, och vi ser fortfarande inte grannarna, men vi såg en koltrast (tror jag att det var) igår morse, och min bror påstår sig ha sett bofinkar. Det är med andra ord inte alldeles hopplöst. Solen skiner från en molnfri himmel, så det är hur vackert som helst.

Farfar Åke gav barnbarnen var sin fågelholk i påskpresent, och flickorna fick själva bestämma på vilken trädstam de skulle sättas upp. Knappt hade den första holken, som heter Ingeborg, kommit på plats i ”storbjörken” förrän en blåmes inspekterade den. Nästa dag såg vi att även holken ”Eivor” kollades av en annan liten fågel. När flickorna kommer till sommaren, hoppas vi att båda holkarna är bebodda, för det är så trevligt att inifrån altanen titta på hur föräldrarna matar sina små fågelungar.

Just nu i denna stund promenerar en ekorre förbi ute på snödrivan, som vid det här laget går upp jäms med den nedersta fönsterkarmen. Det känns som vi har kommit närmare djurlivet på något sätt. Den nyss nämnda ekorren viftade ilsket med svansen och såg ut som han kastade glåpord omkring sig. Vadan denna temperamentsyttring? Kan det vara den energiska koltrasten, som kom hoppande alldeles nyss? Eller den lilla beskedliga bofinken lite längre bort på snödrivan, som retat gallfeber på honom?  Eftersom jag inte är så insatt i fåglar och ekorrars umgängesmönster, förstår jag inte riktigt vad som händer, men jag vet ju att de alla äter vid  vårt fågelbord.

Jag hoppas verkligen att det blir riktigt vårväder snart, för vintern har varit lång och grå, så nu får det snart vara nog. Jag längtar efter barmark, så att man kan röra sig fritt och slipper hålla sig till den ”tunnel”, som leder till uthusen. Ett milt vårregn vore inte dumt, fast förmodligen kommer vi att drunkna i den översvämning som blir när snön börjar tina, men än så länge kan vi njuta av aprilsolen några dagar till.

Vi hörs om en månad!

Barbro Jönsson Åslund 

20180328

Månadens betraktelse

                   UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

MARS 2018  

Det var töväder häromdagen, och vi tyckte att snödrivorna krympte lite. Nu kan vi se grannarnas fönster, åtminstone övervåningens. Om cirka en vecka får vi sommartid, sedan blir det påsk, och om en månad kommer våren, sa dom på radion. Vi kommer ändå att stå där, lite yrvakna ute på gården en dag i april, och häpet konstatera att nu är den långa, knappt uthärdliga vintern över, men vi är inte där än. Först ska vi fira påsk, och det ser vi fram emot, för då blir det liv i byn med återvändande nära och kära från olika delar av landet.

I år är det nog ingen fara för att vinterföret ska ta slut före påsk i alla fall, men kanske är inte isen den bästa. Jag har hört att det är lite svårt att köra snöskoter på sjön och att det kan vara vatten under snön, men från mitt fönster kan jag se både skoterspår och skidspår på sjön idag. Pimpelsäsongen är igång, men för vår del kommer det inte att bli så många pimpeltävlingar i år. Det har ett skadat knä och en del annat satt stopp för, men påskpimpeln på Renåsjön ska vi nog ta oss iväg på. Jag vet att åtminstone ett av våra barnbarn gillar att pimpla, för hon fick en fisk och pris ett år, så vi får nog plocka ihop fiskeredskapen och ryggsäckarna endera dagen.

Det är årsmötestider nu, men efter förra lördagen är det slut för året, för vår del. Vi hann med både årsmöte i byföreningen och vattenföreningen på samma dag. Praktiskt då det är delvis samma personer, som är berörda. Även i år lyckades vi besätta alla viktiga poster i byföreningen, och glädjande nog har vi fått in fyra ”ungdomar” i verksamheten. I det här sammanhanget räknas man som ungdom om man är i 40 – 50 -årsåldern.

Åke har fått uttala sig i samhällsfrågor, men jag fick bara koka kaffe till intervjuaren, som SIFO skickat ut. Frågorna, som jag inte kunde undgå att höra, handlade till stor del om EU. De flesta var mycket svåra att besvara, och andra var väldigt dumma. Svaren, som ska behandlas konfidentiellt, kommer väl att används under valrörelsen, kan jag tänka mig.

Som jag skrev för en månad sedan, har vi lite dålig koll på grannarna i vinter, för snöhögarna omger vår gård som fjäll omkring en dal, om man kan uttrycka sig så. I morse kunde jag dock se att det rök ur flera skorstenar, så jag drog slutsatsen att grannarna fanns där, och att de vaknat. Snabbt kontrade vi med en egen brasa med rök mot himlen. Det har ju blivit så ljust på morgnarna nu, så man kanske inte ens tänder en liten fönsterlampa, som antyder att man är vid liv.

Grannar ja, det är viktigt att ha goda grannar. Även om vi bybor inte träffas så ofta, är det en trygghet att veta att det finns folk i de omkringliggande husen. Man kanske inte tänker så mycket på det här, så länge man är i arbetsför ålder och lämnar byn över dagen, för att återvända till kvällen. Så länge man träffar arbetskamrater och andra människor på dagarna, har man kanske inte så stort behov av byborna på fritiden, utan tycker det är skönt att bara ha lugn och ro omkring sig. Jag förstår det där, för jag har själv varit i den situationen, men nu när jag är ledig på dagarna, tycker jag det är roligt med föreningsmöten och lite ideellt arbete i byföreningen. Det märks, när vi har våra sammankomster, hur viktig den sociala samvaron är. Efter själva mötet brukar vi umgås kring kaffebordet en stund. Det är rent otroligt vad det finns mycket att orda om. Jag tycker att vi lärt känna varandra på ett helt annat sätt än förr, sedan vi för några år sedan blåste liv i den gamla halvt bortglömda byföreningen från 50 - talet. Det är synd bara att man kanske inte orkar vara aktiv mer än en 10 - 15 år, men sedan kanske det kommer nya, friska pensionärer och tar vid.

Goda grannar, tänkte jag skriva om, men som vanligt drog det iväg. Ett exempel vill jag i alla fall nämna. Det myckna snöandet och frånvaron av töväder har som bekant orsakat tjocka snölager på taken i år. Snön har inte rasat av, som förr om åren. Det började kännas lite farligt, och Åke gjorde sitt bästa för att sätta stöttor på de mest utsatta ställena. Eftersom ingen av oss, av olika skäl, kan ta oss upp på taken, började vi se oss om efter någon professionell takskottare, men innan vi hunnit anställa någon, svängde en bil upp på gården, och Bengt hoppade ut, hämtade snöskoveln ur bagageutrymmet och sa: ”En liten fågel viskade att ni har mycket snö på taken här. Behöver ni hjälp?” Gissa om vi blev glada! Och eftersom det är allombekant att det bakom varje duglig man står en lika duglig kvinna, är det lätt att räkna ut vem den lilla fågeln var.

När jag tittar runt på gårdarna, ser jag att de flesta taken är bara nu. Då jag gick till soptunnan för en stund sedan, blev jag lite blöt om högra toffeln, så nästa gång får jag nog ta på mig stövlarna, när jag ska uträtta något utanför farstutrappan. Kanske är den lilla vattenpölen ett första vårtecken.

För ett par dagar tog jag mig äntligen ut för att plocka påskris. Jag hittade ett ganska färskt snöskoterspår längs ”gammelbunäsvägen”, som är en bit av den skoterled, som går förbi vårt vardagsrumsfönster, över sjön och försvinner mot Öjarn och Storåbränna, om jag inte minns fel. Det är många år sedan jag var ute och åkte snöskoter mellan byarna. Förresten har vi knappt sett några snöskotrar köra förbi i vinter. Annat var det förr när varje skoter, som svischade förbi på helgdagskvällarna störde vår TV så att den sprakade och förvred anletsdragen på människorna, som var i bild. Att det inte är så nu kan bero på flera saker, tänker jag; nutidens TV - apparater är inte lika känsliga, snöskotrarna är bättre, förarna har fått annat för sig än köra skoter på helgerna, bensinen är för dyr osv.

Nåväl, riset har kommit på plats med fjädrar och ägg. Jag vet inte om det fortfarande är ”fult” att sätta fjädrar i påskriset, men jag har för säkerhets skull bara använt gamla fjädrar, som köpts för flera år sedan. I år har jag faktiskt inte sett något i media om hur brutalt man går till väga vid insamlandet av påskfjädrar, men eftersom de verkar finnas i handeln även i år, gjorde tydligen förra årets debatt inte någon nämnvärd nytta för fjäderfäna. Jag kan även meddela att nu har de sista ljusslingorna, efter nära fyra månaders användning, hamnat i sina kartonger i förrådet. Vi förlitar oss på att det naturliga ljuset ska leda oss åtta månader framåt.

Skönt att mellohysterin är över, men jag är inte nöjd med TV - utbudet ändå! Det tycks inte finnas en enda människa i detta land som är smartare än en femteklassare. Det skulle vara jag då, men i så fall måste vi jämföra med den femteklassare jag var 1955. Jag är alldeles övertygad om att jag har tillägnat mig en massa kunskap sedan den tiden, då det inte talades så mycket om t ex asteroider i Kärrnäsets byskola. Men jag kan fortfarande komma ihåg att vi lärde oss säga ”Dneporopetrovsk” och annat nyttigt. Oftast stupar jag på litterära frågor för årskurs 1 och 2, men å andra sidan tror jag att jag skulle klå femteklassarna, om det gällde frågor om Virginia Woolf eller Thomas Mann, men är jag smartare då? Som den smarte läsaren redan förstått känner jag mig inte, för att ta till ett nutida uttryck, bekväm med den här sortens underhållningsprogram på lördagarna.  Vad är syftet? frågar jag mig, och i mitt huvud kommer ett svar: för att visa att det inte lönar sig med utbildning, man blir ändå inte smartare än en femteklassare. Eller?

Som alltid, när teveprogrammen inte är gjorda för mig, eller det verkliga livet inte erbjuder några excesser söker jag tröst i litteraturen. Nyligen avslutade jag en roman av Joyce Carol Oates, Marya, en läsvärd historia, som faktiskt inte har en mordhistoria i centrum. I kväll ska jag börja läsa Det förlorade barnet, sista delen av Elena Ferrantes Neapelepos, som jag tidigare skrivit om. Jag nästan längtar efter att få gå och lägga mig.   

Glad Påsk!

Önskar Barbro Jönsson Åslund

20180217

Månadens betraktelse

                                               FEBRUARI 2018

                                        UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

Ett par OS-medaljer före lunch är inte fy skam, eller hur? Men  man får inte ligga och dra sig för länge, för då kan man missa medaljerna, vilket hände mig första OS-dagen, då jag tog en, som jag tyckte, välförtjänt sovmorgon efter en sen och tröttsam TV-kväll. När jag lite sömndrucken vacklade ur sängen, möttes jag av budskapet att vi tagit vår första guldmedalj, och det hände före nio på morgonen! Så för att inte missa fler stora ögonblick i idrottens historia, dricker vi numera vårt morgonkaffe i soffan framför TVn med en sprakande brasa i kaminen.

Det har ju gått så bra hittills i OS, och ännu har det bara hållit på knappt en vecka. Men man kan få uppleva besvikelser också, där i soffan; Länge, ja säkert trekvart igår, trodde jag att det äntligen hade blivit ordning på skidskyttet igen. Hanna Öberg hade ju överraskande tagit guld i på morronen, och nu skulle det bli ett par medaljer till av ädel metall trodde vi, så som herrar skidskyttar ilade i skidspåren och sköt fullt i både liggande och stående ställning. Det var en fröjd att se, nästan som på Ferrys tid, men allt eftersom minuterna gick, knappade såväl norrmän som fransmän m fl in på våra killar och till slut blev det inte ens en bronsmedalj!

Medalj, och en sådan av guld, blev det tydligen idag, när vi tillfälligtvis inte bevakade OS. I slalom den här gången. Det är bara att glädjas åt framgångarna och inte jämföra sig med Norge, men man får stå ut med en del sura kommentarer från soffgrannen. Jag, som tillbringat större delen av mitt liv i skolans värd och vet att man måste vara positiv i sina omdömen för att nå framgång, försöker alltid komma på orsaker till de ibland lite skrala resultaten bland våra blågula ungdomar i Pyeongchang; kanske har de sovit dåligt, kanske har de ont i magen, eller lider de av obesvarad kärlek? Vem vet vilka personliga kval de lider i tysthet.

Jag förstår ju att de svenska idrottsmännen inte alltid kan vara på topp, och idag, när den värsta besvikelsen lagt sig, kan jag tänka klarare när det gäller ÖFK och deras (katastrof)match mot Arsenal. Jag har sett i pressen att de blev krossade av Londonlaget. Nu tycker jag ju inte att vi ska se det så, för egentligen hade vi väl innerst inne förstått, att det skulle gå som det gick, men säg så här: det är inte många svenska fotbollslag som kommit så långt att de fått chansen att förlora mot Arsenal! Om jag vore mer fotbollskunnig, skulle jag kanske t o m tycka att ÖFK gjorde en ärofull insats som inte förlorade med mer än 0 – 3. Jag kommer nog att följa deras framfart även i fortsättningen, som det känns nu.

Idag är det fredag, och vi ser fram emot en rätt så skaplig TV-kväll. Själv tittar jag väl på vartannat program, dvs På spåret med glädje, sen försöker jag hitta på något en timme, Facebook, kanske för att återkomma till Scott & Bailey. Därefter tar min TV-kväll oftast slut, för jag orkar inte med Leif och Billy. Det får vara någon måtta på eländet. Just det, elände.

Nu har vi lidit oss igenom två s k Mellokvällar, och fyra återstår. En och en halv timme på bästa lördagstid. Inte kul! Så här är det: Själv känner jag det nästan som en plikt mot samhället (jag tänker på svenska folkets skattepengar  och engagemang, som går till detta i mitt tycke dravel), så jag tittar en timme för att se och höra de olika låtarna och artisterna. Klockan nio försöker jag få maken, som suttit och dåsat med ett korsord eller kollat senaste på FB i sin nya mobiltelefon, att intressera sig för mig och försöka hitta någon gammal Beckfilm eller något avsnitt av Morden i Midsomer. Det senare har visat sig vara en riktig räddningsplanka i liknande situationer. Man kan börja titta mitt i ett avsnitt, för man kommer så lätt in i handlingen. Men, när det som sist förlidna lördag inte gick att hitta vare sig det ena eller det andra, utbryter det gärna en slags letargisk stämning i det Åslundska hemmet, och man går och lägger sig tänkande på flydda tider, då man orkade ordna fester, eller gå på andras fester på helgerna.

Som en räddande avslutning på helgen har vi ju haft Bron under ett tiotal veckor, men nu ska ju Saga och Henrik med kollegor ta avsked av oss för evigt, och jag vågar inte tänka på hur söndagskvällarna kommer att se ut i framtiden. Nu tror ni väl att vi bara tittar på TV här i huset, men vi gör mycket annat också. Fast jag medger att teven fått större betydelse med åren. Det är rätt skönt att slå sig ner i soffan och titta på nyheter och annat, när middagsdisken är avklarad, särskilt på vintern.

Solen tittade faktiskt fram en stund i veckan, och dagarna har blivit längre. Det märker man tydligt, för det känns inte meningsfullt att tända alla fönsterlampor på morgonen längre. Häromdagen såg jag hur några småfåglar undersökte en av holkarna i storbjörken. Det var tre olika sorter: en talgoxe, en blåmes och en tredje lite gråaktig fågel. Jag kunde inte avgöra vad det var för sort. Tydligen var det lite konkurrens mellan de tre, för det såg ut som om de knuffades framför holkhålet.

Några andra ”vårtecken” har jag inte kunnat se i alla fall inte utomhus. Vi tog en tur till Staare, som vi sextondelssamer säger numera, och då passade min dyre make på att köpa lite såjord och fröer, så nu ska det sås tomater och gurka. Eftersom vi vid ett tidigare tillfälle släpat hem en säck blomjord, har jag sysslat med att plantera om krukväxterna i veckan som var. Av de sparade pelargonerna, som stått i jordkällaren några månader, ser det ut att vara liv i ett par i alla fall, så de har fått både nya krukor och ny jord. Det blir roligt att se om de tar sig.

Det påminner mig om att det är dags att ta ner julgardinerna nu. Redan? Jag satte ju nyss upp dem, eller hur var det med det? Tänk det har redan varit fettisdag och vi är långt inne i fastan och jag har varken bakat semmelbullar eller satt upp vårgardiner!  ”Adventlysena” på altanen packades ner för en vecka sedan, men ljusgardinerna får sitta uppe någon vecka till. Det är så mysigt när det lyser ute, för några andra ljus ser vi inte för all snö, som samlats kring huset.

Numera känns det inte som om vi bor på en backe, för när vi går ut på gården, får vi en känsla av att bo i en grop. Runt omkring oss har vi stora snöhögar, så vi ser inte grannarna längre. Det är ganska skönt när solen skiner ändå. Det kände jag häromdagen, då den gjorde ett kort besök. Det är inte utan att jag längtar efter en skidtur i ett riktigt fint skidspår. Synd bara att jag blivit lite stel i lederna, så jag tror inte jag tar mig upp själv, om jag skulle råka ramla i en backe, för som jag tidigare berättat har jag aldrig varit någon säker skidåkare, i synnerhet inte i backar.

Som vi längtar efter våra barnbarn! Vi har så mycket snö, och jag vet att de tycker det är spännande med snö. Visserligen har det snöat i Stockholm också, men där har de bara snön ”till låns” några dagar innan den tinar bort. I år har Ingeborg sitt första sportlov, så då ska pappa och lillasyster Eivor komma några dagar. Det ska bli roligt och se hur de ställer sig till vintersporter i år. Förra årets snöfattiga vinter var inte så lämpad för skidåkning, så då fick de pröva på skridskoåkning i stället, och det tyckte de om. Annars kan man ju alltid gräva grottor i snödrivorna, något som vi gjorde när jag var barn. I timmar kunde man vara sysselsatt, och jag minns inte att det var kallt, för man rörde sig hela tiden. Sådan utomhusvistelse på vintern skulle jag vilja att mina barnbarn fick ta del av. Vi får väl se hur det blir om en vecka eller så.

Glädjande nog såg vi att det lyste i Tinas stuga i går kväll.

Vi hörs!

Barbro Jönsson Åslund

20180119

Månadens betraktelse

JANUARI 2018

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

GRÅTT GRÅTT GRÅTT…

Jag tror aldrig jag har upplevt en så grå vinter som den här. Knappt hade det gamla året lagt sig för att dö, och det nya fötts och vaknat på nyårsdagen, förrän det började snöa och blåsa på ett oroväckande sätt. I stället för trettondagstö fick vi några dygn senare den temperamentsfulla stormen Cora vinande kring knutarna, och som en följd av detta ett strömavbrott, vilket dock varade endast tre timmar den här gången. Vi hade riggat alla ljusslingor vi har, fixat lite kaffevatten i en tillbringare och kollat tider för TV-repriserna. Jag hade just satt mig till rätta med pannlampan och en bok i soffhörnan, då lyset kom tillbaka, men Cora var en envis dam, som ställde till mycket jobb för oss i flera dagar. Vår trogne snöröjare jobbade febrilt för att ta undan den hårda drivan framför garaget, så vi tog oss ner på vägen med bil på måndagsmorgon, då vi hade en tid att passa i ”stan”. Resten av veckan höll vi på och grävde fram vedtraven, som står intill huset och vägen till utedasset, för att inte tala om själva ingången till huset. Det var nära att vi inte skulle ta oss ut, så hårt packad var snön.

Nu har vi ju faktiskt haft några solskensdagar också, men det glömmer man lätt, när man tittar ut genom fönstret idag. Snön ryker och jag tror att det snöar, men det är inte lätt att avgöra i allt det gråa. ”Det blåser ostlig vind igen”, sa Åke alldeles nyss. ”Nu får vi en sån där hårt packad driva framför garaget.” Så är det nog, tyvärr. Skönt att vi inte behöver ut med bilen idag. Det ser ut som det skulle bli en eftermiddag i soffhörnan med en bok, något som jag i och för sig inte har något emot. Om det skulle råka bli strömavbrott, har jag alltid min pannlampa till hands.

På tal om böcker, jag tror jag har lärt mig allt jag kan genom att läsa böcker. När jag var i tioårsåldern tog pappa ut en bok från ”svalanbokhyllan” i kammarn och gav mig med orden: ”Du kan börj mä n henna, se få ma si saan.” Det var R.L. Stevensons David Balfours sällsamma äventyr och den följdes av Catriona och kanske Skattkammarön också, för det fanns en hel serie av den författaren i hyllan. När det visade sig att jag ”tålde” denna vuxenlitteratur, fick jag fri tillgång till allt läsbart, som kom i min väg.

Genom att i unga år läsa den svenska arbetarlitteraturen fick jag veta t ex hur det var att vara statare, nybyggare i södra Lappland eller emigrant till Amerika, men eftersom jag även läste andra romaner, veckotidningsföljetonger och flickböcker, lärde jag mig ett och annat om det borgerliga stadslivet och hur man levde på gods och slott därtill. T ex var det tydligen vanligt att stadsbarn åkte hölass på landet om somrarna och att unga flickor utbildade sig till sjuksköterskor och gifte sig med den snygge och skicklige läkaren på sjukhuset. Från sagornas värld visste jag ju redan att en svinaherde kunde få kungariket och halva prinsessan, eller hur det nu var, om han var munvig och klyftig.

Genom åren har det alltså blivit många böcker, men veckotidningarnas kärleksromaner övergav jag, när jag en gång i min ungdom upptäckte att det var i stort sett samma historia som återkom. Förutsägbarheten var för stor. Många både spännande, intressanta och lärorika historier har det blivit, men av någon anledning blir det allt svårare att hitta något, som får mig att ligga vaken och läsa hela natten.

Några läsupplevelser kan jag ändå nämna, när jag nu ändå är inne på mitt älsklingsområde. Under några år har jag följt Bricken från liten sågverksunge till utarbetad 51-årig farmor i Vibeke Olssons serie om sågverksarbetarna i Sundsvallstrakten under tidigt 1900-tal. Här möter man en värld, som i alla fall jag inte har haft någon djupare kunskap om förut. I historieböckerna stod det väl något om strejker och så, men det finns ingen bättre historieundervisning än att få  ”leva med” och identifiera sig med huvudpersonerna i en levade skildring från den tiden.

Jag har  på senare tid även läst Jan Guillous romanserie om släkten Lauritzen och just avslutat den senaste boken, 1968. Eftersom jag tydligen är årsbarn med författaren, har även jag ”upplevt” kårhusockupation, FNL-rörelsen och kollektivboende, fast från ett helt annat perspektiv. Nu tyckte jag det var intressant att läsa om det som hände 1968 skrivet av en person, som så att säga levt i ”händelsernas centrum”. En person med stockholmsperspektiv från överklassen.

Annars bör man för att få kunskap om Stockholms utveckling från småstad till modern storstad på 60-talet, läsa P. A. Fogelströms ”stadsserie”. Den är suverän i det fallet.

Att tiden för första världskriget var en svår tid även när det gäller sjukdomar, har jag förstått. Föräldrarna talade ibland om spanskan och lungsoten, och min äldste farbror dog i TBC på 1920-talet. När jag började skolan blev vi calmettevaccinerade och sen var det aldrig mer tal om det, men för några dagar sedan fick jag en skrift, som förklarade begreppen, i min hand. Det var den nyutgivna boken Sollidenbreven sammanställd och utgiven på Spargo förlag av Mats Göransson och Peter Lucas Erixon. Här möter man människor från byn Raftälven, som drabbats av lungsoten och vistas tidvis på Sollidens sanatorium.  Genom att ta del av den brevskrivning, som förekom mellan de inlagda och familjen hemma får man känsla och förståelse för hur svårt det måste ha varit inte bara för den som var sjuk, utan även för de hemmavarande.  Ibland blev de sjuka friska, men lika ofta slutade det med döden. Det är svårt för en nutidsmänniska att förstå hur svår längtan efter familjen kunde bli i ett land för hundra år sedan med dåliga kommunikationer och frånvaron av mobiltelefoner.

Från svensk socialhistoria till jämtländsk sporthistoria. Jag trodde länge i min enfald att en slags skidstafett i Reinåa från 1956 var glömd av alla nu levande bybor. Många av deltagarna har under de årtionden som gått lämnat jordelivet. Det skulle vara roligt att veta vem eller vilka, som låg bakom iden till denna skidtävling, som säkert var både meningsfull och rolig för de flesta deltagarna och andra bybor. Säkert var det en solig vinterdag, som lockade man ur huse för att samlas kring ett välorganiserat evenemang till glädje för alla. För min del har jag gjort allt för att glömma den. Döm av min förvåning och FASA när resultatlistan dök upp på Facebook i förra veckan. Med samma sorts blodsmak i munnen som då, 1956, kunde jag läsa att jag hade till och med sämre resultat än jag kom ihåg. Kanske var det då jag blev skidvägrare i ca tio år. Jag brukade påstå att jag inte ägde några skidor, och när det var djup snö på sjön vägrade jag ta på mig skidorna.  Sedan, i 20-årsåldern, började jag åka skidor igen, och jag blev inte alls sist på tävlingarna. Då tyckte jag det rent av var roligt att åka skidor.

 För första gången i mitt liv har jag fått ett sportintresse, men jag tycker fortfarande inte att jag behöver titta på sport på TV för att få reda på hur det går. I motsats till Karin Boye tycker jag inte ”att det är vägen som är mödan värd”. Nej, det räcker med att få resultatet, men jag tycker oftast det är roligare att en svensk vinner än en norrman.

Men nu ska ni få höra! Jag har börjat titta på fotboll! Jag har hittills tittat på tre hela matcher med ÖFK Östersund. På TV, men ändå. Jag tror att det är deras kulturarbete, som gjort dem så bra. Idag hörde jag att biljetterna till matchen mot Arsenal den 16 februari är till försäljning, men jag tror jag sitter framför Teven istället för att riskera att dra på mig blåskatarr. Häromkvällen tittade jag på Sportgalan på TV, bara för att jag hört att Harry, nej förlåt, Graham Potter och ÖFK Östersund var nominerade till bästa tränare respektive bästa prestation, och så fick de dessa utmärkelser! Glädjen var stor i vår soffa, men eftersom champagnen gick tillsammans med hummern för någon vecka sedan, fick jag skåla med maken i kolsyrat Renåvatten.

Nu ska ingen förledas att tro att mitt intresse för sport är annat än ytligt. Jag är mer som en numera framliden medarbetare på kommunen, som hade olika halsdukar beroende på vilka lag som spelade och som alltid höll på det lag som hade övertaget. Skillnaden är väl att jag håller på hemmalaget om det gäller ÖFK Östersund. Det är så roligt och otippat att lilla Östersund har lyckats ta sig till Europa Leage. 

Annars kan man nog jämföra mitt sportintresse med min mors, och många med henne. Det fanns en tid på 1980-talet då det hette : ”Det är Ingemar på TV”. Så sa även mor, men när det kom till kritan vågade hon knappt titta, för det var för spännande. Det kanske blir så för mig den 16 februari.

Till dess: Ha de bra!

Barbro Jönsson Åslund

20171220

Månadens betraktelse

December 2017

Utanför köksfönstret

Ibland är det som att livet eller kanske ödet sätter krokben för en. Kanske snubblar man bara till, stukar foten eller faller. Beroende på hur djupt fallet är, och vilken sorts människa man är, reser man sig olika snabbt, men oftast kommer man upp på något sätt igen, för så är de flesta människor funtade  enligt min erfarenhet.

För att citera Stefan Sauk i ett underhållningsprogram på TV för länge sen: ”De e mycke nu”, men vi har klarat av våra åtaganden i olika föreningar, nu senast grötfest i HjärtLung, ljusslingorna är uppsatta, julkakorna är bakade, även de mjölkfria, och vi har skickat ett stort paket till barnbarnen. Åke har köpt en säck frön och en hink nötter till våra gäster vid fågelbordet, som vanligt. Han försöker få ekorren att inse att han inte är välkommen, men det struntar Kurre i. Det är som vanligt en strykande åtgång på mat.

Ja, vi har skickat paket till Stockholm! Barnbarnen med föräldrar kommer inte hem som planerat var, men det kan vi stå ut med, fast det kommer att bli väldigt tomt här hemma. Det viktigaste är ändå att de små ”älvorna” får fira jul med båda sina föräldrar hemma. Den senaste månaden har vi haft stor glädje av den moderna tekniken, då vi dag för dag kunnat följa händelserna bland de närmaste, och det kommer att bli många meddelanden, samtal och bilder via whatsapp.

Det kommer mig att tänka på den jul då jag var 10 år. Mamma fick en knöl i knävecket bortopererad på luciadagen, så hon kom hem ett par dagar före jul, och sen satt hon med rakt ben vilande på en stol under julhelgen. Jag var ledig från skolan för att hjälpa pappa ”sköta om”. Jag hade lärt mig mjölka hos släktingar på sommaren, så jag kunde klämma ur Jasmin de få droppar hon gav ifrån sig, och getterna behövde inte mjölkas den tiden på året. Att pappa skulle mjölka var otänkbart.  Han kunde ju inte det! Eva, som gick på Verkstadsskolan i Östersund, fick inte ledigt ens en dag i slutet av terminen, men när hon äntligen kom hem, blev det snart julpyntat och fint.

Det värsta med den julen var att vi inte kunde åka till momma och moffa på Kil´n på juldagen. Det gjorde vi alltid annars, och det var roligt, tyckte vi. Där var det så fint; julljusen strålade alldeles särskilt, och granen var pyntad med vackra saker t ex glasfåglar i olika färger. På skåpet i salen fanns skålar med frukt och godis, mycket mer än hemma, kanske för att vi var så många på juldagen, för min morbrors familj med många barn var också där. Det var värme, glädje och gemyt.

Visst har vi funderat på att åka till barnen, men av olika anledningar valde vi att inte göra det. Vi kommer att fira jul efter bästa förmåga och ta itu med bekymren på det nya året.

Till eventuella läsare:

En riktigt god jul och ett gott nytt år!

Barbro Jönsson Åslund

20171120

Månadens betraktelse

         Svinnovember 2017

                                                UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

 I morse var det väldigt svart utanför fönstret, när jag klev upp, första gången. Efter ett par timmar, när jag både fikat och somnat om, såg jag att sjön var isbelagd. Hela sjön var täckt med blank och fin is, och det var 9 grader kallt. Hoppas det blir kallt och uppehållsväder ett tag framöver, så att isen blir riktigt stark, så att inte någon älg, räv eller snöskoter går genom isen i år.

 Några hungriga talgoxar satt på den övergivna pumpan och pickade ivrigt på den. Jag vet inte om fryst pumpa är så vidare näringsrikt för talgoxar eller andra småfåglar, men jag tror de föredrar solrosfrön. Pumpan är ett främmande inslag i vår närmiljö, men den var en viktig och spännande detalj för barnbarnen, som var här under den besynnerliga helg, som kallas Halloween. Jag var själv med när pumpan, drygt 6 kg, inköptes, och när den gröptes ur och under högljudd diskussion fick det rätta skräckinjagande utseendet. Med ett tänt ljus inuti, stod den sedan på altanräcket och såg läskig ut, medan vi åt middag. Ganska snart efter helgen glömdes den bort, men nu har fåglarna i alla fall försökt hitta någon nytta med den.

På tal om fåglar, i förrgår såg jag en nötskrika i den största björken. Det är inte så ofta den är här, och den hade faktiskt sällskap av några domherrar i samma träd. En söt, men ovälkommen gäst vid fågelbordet är den ekorre med kompis, kanske bror eller syster, som äter upp fåglarnas mat. När de kommer får inte fåglarna plats, men när vi jagar bort dem, springer de bara iväg och undersöker holkarna i de närmsta träden. Som tur är tycks de terrorisera grannarna också, för vi ser dem inte varje dag.

Solen skiner, och här sitter jag i morgonrock och tofflor. Det går inte för sig! Frukostäggen och gröten puttrar på spisen och teven förbereder något sportevenemang. På radion är Melodikrysset i full gång. Hur många gånger har jag inte försökt lösa melodikrysset, men jag stupar alltid på någon alltför modern artist, eller så ringer telefonen, när det är bara några frågor kvar. Jo, jag har faktiskt skickat in någon gång, men jag vann förstås inte. En gång löste jag alla kryss i PRO-tidningen och skickade in i Åkes namn. Han vann! Typiskt, tänkte jag för mig själv. Priset var ett par lotter utan vinst.

För några dagar sedan var det Fars dag, men eftersom vi inte har någon far i huset, firade vi inte, så näringslivet blev inte gynnat av oss. En far, som tydligen har erfarenhet av farsdagspresenter, är Per Orvegård i LT, som jämförde farsdagspresenter med morsdagspresenter till de senares fördel. Enligt honom får far tråkiga saker som slipsar och tubsockor, medan mor får trevliga spaupplevelser och middagar. Nåja, vad är väl en vecka på spa i Storåbränna, när man kan få Kellermans senaste Rockyalbum och därmed många ”fnisstunder”, vid sänggåendet. Jag får alltid senaste Rockyalbumet i present, och då menar jag inte speciellt vid Mors dag (som vi heller aldrig firat speciellt mycket i vår familj) utan lite då och då, när det faller sig så.

På tal om Rocky, vars liv jag följt, sedan han var en ung valp på ca 20 år, har det varit en synnerligen intressant bekantskap, som lärt mig mycket om hur det manliga släktet tänker och känner. Rocky och hans vänner har genomgått en utvecklig från förhoppningsfulla ungdomar till unga vuxna med karriärdrömmar, äktenskap och barn, alla utom Rocky, som är en lite gnällig 43- åring nu. Han är fortfarande ungkarl och försöker leva som han alltid gjort, men det är tydligen inte lika kul att åka på musikfestivaler som förr, för alla andra besökare verkar vara så unga och oansvariga. Det är ju så det är i livet. Plötsligt är det som om alla har inte bara vuxit ifatt en, utan de har även vuxit om en. Man går till doktorn och väntar sig att bli undersökt av en förtroendeingivande gråsprängd herre, minst 20 år äldre än man själv – och så är det en pojkspoling eller en flicksnärta, som lyssnar på ens hjärta eller vad det nu är. Det är svårt att ta in det där, att rollerna liksom är ombytta – det är jag som är den som är minst 20 år äldre. När hände den här förvandlingen? Det är nästan kusligt hur fort tiden går.

Ingen har väl undgått debatten METOO i media den senaste tiden. All gammal och ny sk-t kommer upp, och det verkar inte finnas något område, som inte infekteras av sexism och sexterrorism. Man ”visste” ju att det fanns stora genialiska filmregissörer, som hade sina ”harem” av skådespelerskor, men att det var så vanligt i så många branscher! Vi har ju skrattat åt de gamla skämtteckningarna med sekreteraren i chefens knä, men att det kunde vara så på allvar och oftast påtvingat, för att man skulle få behålla jobbet! Tanken svindlar! Det är nog mycket vi inte fått reda på  än, skulle jag tro.

 För bara några dagar sedan pratade jag i telefon med en gammal väninna, och hon kunde på stående fot berätta om åtminstone tre tillfällen från sin ungdom, då hon utsatts för sexuella trakasserier, vilket hade sårat henne enormt. Jag tror att många s k ”gubbskämt” beror på att de som tar till dem och en ”vänskaplig” klapp på något ”lämpligt” ställe,  inte förstår att det inte är så kul för den som råkar ut för det.  Från min egen gröna ungdomstid erinrar jag mig, att det var väldigt populärt bland folkskolepojkarna att ta flickor på brösten, men det var bara att försöka freda sig, och man skulle för allt i världen inte ha blandat in någon lärare eller förälder i det. Det var något så onämnbart detta, ungefär som mens och andra kroppsliga funktioner, att det inte gick att tala om.

Nu, när landets kvinnor har samlat och rest sig och för kampen, inte bara för lika löner för lika arbete, utan även mot sextrakasserier, hoppas jag att alla killar och män får upp ögonen för hur man bör behandla sina medmänniskor. Jag hoppas att t o m skolbarnen ska sluta använda de fula ord, som jag inte ens vill nämna, de dagligen slänger ur sig mot varandra. Ett fint initiativ, som jag såg om i TV, var hur en ung fotbolls- eller hockeytränare alltid tog tillfället i akt att prata om dessa saker med pubertetskillarna han hade i sin träningsgrupp. Jag tror att de fick en tankeställare, när en kille bara snäppet äldre än de själva, tog upp de här sakerna.

Nu står grötkastrullen på bordet, och melodikrysset är redan färdiglöst, inte av mig kanske, men av en mängd andra förhoppningsfulla lösare. Ibland brukar jag gå in och lösa Ring så spelar vi på nätet och skicka in, för då kanske det blir jag som någon lördagmorron får vara med i programmet. Fast även om jag kan de flesta frågor både där och i Vem vet mest, tror jag att jag skulle drabbas av det välkända hjärnsläppet, så jag struntar väl i det tills vidare.

Till nästa gång:

Ha de, som norrmännen säger

Barbro Jönsson Åslund

20171024

Månadens betraktelse

NU har dom varit här. Vi vet inte säkert om det var sidensvansar eller björktrastar, för vi såg dom aldrig. Det brukar vara så att en dag, när vi varit borta flera timmar, är våra rönnar renrakade då vi kommer hem. Så även i år. Vi återvände efter en relativt lyckad lingonplockningstur häromdagen, och då fanns det bara en ensam klase kvar i ett träd.

Det har inte blivit några turer i svampskogen i år, men jag har varit ute i andra ärenden. En promenad i skogen en halvmulen oktoberdag med fuktig luft och dofter av jord och mossa är en fin upplevelse. Eftersom jag bara behöver korsa ett gärde för att komma till skogen, blir det ganska många vändor, innan jag fyllt mitt vinterförråd av lingon - och blåbärsris, mossa, enris och blå enbär. Det kommer väl till pass, när alla blommor vissnat, och man vill göra lite extra fint efter veckostädningen. Enbären använder jag till vinterns älgstekar.

Det lät lite väl präktigt detdär om veckostädningen, men faktum är att vi städar i alla fall vissa veckor. På sista tiden har vi mest koncentrerat oss på att städa ute. Åke har klippt gräset för sista gången för i år, tror vi, och häromdagen rev vi upp de sista utblommade malvorna, atlasblommorna, vars blomknoppar inte orkade slå ut och de högväxande dillkronorna. Det kändes lite tokigt att ta bort sideneternellerna, som i år givit ett rikt överflöd, men efter den första riktiga frostnatten såg det mesta lite spasmodiskt ut, som Filip Skräplund skulle ha sagt. Så nu är det bara ringblommorna och de praktfulla tagetesarna vid Lillstugan kvar av utefägnaden. En frostnatt till och de står inte säkra de heller.

Så här års brukar vi leta gran och sätta ut fågelhuset. Som de vanemänniskor vi är, har vi gjort det även i år. Vi har en stor, vid och kraftig gran i år, nästan som den Kalle Anka och Pluto brukar ha. Den är vackert mörkgrön och talgoxarna har godkänt den. Det är en amerikansk gran från Kärrnäset. Vi hade lov att ta den, och jag tror att det kan betraktas som en välgärning, eftersom den störde sjöutsikten. Nu står den så majestätiskt framför vårt köksfönster, och om ca en månad kommer den att krönas med ett klädsamt ljusnät. Framför granen, ännu närmare köksfönstret, har fåglarna sitt hus, men än så länge finns det inga frön i det, trots att ett par talgoxar tittat uppfodrande in genom fönstret och undrat varför det dröjer så. Nåja, än så länge går det ingen nöd på dom, och förresten har dom redan fått ett par talgbollar att snaska på. Jag undrar hur länge min käre make kan hålla sig, innan han går ut och öppnar säcken med solrosfrön, som han köpte i förra veckan. Häromdagen såg vi att en ekorre var här på besök, men han hittade inget intressant, så han rusade iväg med något annat mål i sikte.

Det har varit väldigt tyst om valet av litteraturpristagare i år. Han är väl inte lika känd för allmänheten, som Bob Dylan, så det är väl svårt att ha någon åsikt. Många har nog sett filmen Återstoden av dagen, som bygger på en bok av Kazuo Ishiguro. Det är för övrigt en mycket fin film med Emma Thompson och Antony Hopkins, lite vemodig vill jag minnas. Eftersom jag inte hittade boken i min hylla, har jag förmodligen inte läst den, så den upplevelsen har jag kvar. Årets Nobelpristagare brukar dyka upp i ett paket på julafton, så jag får ha lite tålamod. Jag har läst någonstans att Ishiguro även skrivit lyrik till pop - eller rockmusik, men det var visst inte så bra. Positivt är väl att Ishiguro inte verkar vara lika ”storbjuden”, som Bob Dylan, utan planerar att komma till Stockholm den 10 december. Det är ju roligt att priset går till en relativt ung författare, men jag tror att han kommer att bli bortglömd med åren, medan Bob Dylan och hans texter och musik kommer att leva långt efter upphovsmannens död.

Den som är observant kommer säkert ihåg att jag använde ett tänkt citat av Filip Skräplund för en stund sedan. När jag var barn tillhörde Filip och Kaspersson julförnöjelserna. Hette skaparen av detta seriealbum möjligen Einar Lindberg? Det var framför allt herr Skräplund, som fångade mitt intresse. Han hade ett så målande språk. Det var bl a kraftuttryck av typen kemikaliskt och spasmodiskt som fångade mitt intresse. Och hur kunde denne kverulantiske och inbilske hypokondriker ha en så ljuv hustru? Hon var vacker, klok och ofantligt förstående. Det brukade sluta med att han gråtande i hennes famn fick både tröst och förlåtelse, särskilt om någon tjej varit dum mot honom. Man kan ju fråga sig om det var någon bra förebild för en uppväxande flicka. Kaspersson var mer en äkta gubbtjyv, som oftast fick på nöten av en vacker flicka eller ett bastant fruntimmer, dubbelt så lång som han. I vilket fall som helst tillhörde detta seriealbum våra jular, och jag tror inte någon stördes av kvinnosynen eller något annat. Vi tyckte bara det var roligt. Jag tror serierna finns än idag, men jag har inte kollat hur det står till med vare sig genusperspektivet eller moraliska aspekter.

Förutom att Filip och Kaspersson roade oss vid jul, kunde man använda albumet som målarbok. Jag brukade få lov att måla de svartvita stripparna, när serierna lästs. Jag minns att det var lite knivigt att inte måla utanför linjerna, för det var ju så små teckningar. Det roliga var ju att ingen bestämde vilka färger det skulle vara, utan jag fick välja själv. Fast helst ville jag rita mina egna bilder eller måla fritt. Problemet var att jag aldrig fick nog mycket papper. Var det riktigt kris fick jag värma strykjärnet på spisen och släta ut tomma mjölpåsar och rita på dom. Med detta i minnet har jag alltid sett till att det funnits ritpapper och kritor eller färgpennor hemma till barn och barnbarn. De flesta barn tycker om att rita och måla, konstnärsämnen eller ej.

Till jul skulle man också ha Jul i Jämtland och Smålänningens jul m fl. På den tiden var det verkligen jultidningar, som gömdes så fort de levererades av försäljaren. På julaftons morgon låg de i en prydlig hög, nästan dolda av en röd julduk, på radiobordets hylla. Radion stod alltså på ett särskilt bord i kammaren (våra tiders vardagsrum). Radion var en mycket betydelsefull tingest, för det var ju därifrån jag fick input, och särskilt innan jag hade tillgång till det skrivna ordet, var jag mycket beroende av den. Egentligen fick jag inte ha radion på, om det inte var barnprogram, men eftersom det var så få barnprogram, lyssnade jag på annat också. Jag var ju ofta sjuk och hemma från skolan, och då fick jag lyssna på radioteater och annat spännande, men ibland var batteriet så dåligt, så jag fick ha örat tätt intill radion.

Även i år har det varit jultidningsförsäljare här, och naturligtvis har vi handlat en del, fast utbudet har blivit ett helt annat. Det är mer böcker, musik eller spel nu, och jag brukar passa på och köpa någon julklapp. I går var jag faktiskt och tog ut kontanter, för jag tror inte att den unga försäljaren tar kort. Lite kontanter måste man ha hemma även i dessa tider, fast man ska passa sig så att man inte blir bestulen. I dagarna har någon fräck person gått runt bland äldre och utgett sig för att var än från hemtjänsten än från polisen. Det har jag hört på nyheterna och läst i tidningen. Fast hit kommer nog ingen, för vi har ju så dålig väg.

Sjön ligger blank och stilla som om den väntar på kyla, så att den kan frysa till is. I kväll kommer Mullnäsets lampor att spegla sig så vackert i vattnet, och jag kommer än en gång att tänka på den lilla fotogenlampa, som lyste upp vårt kök, när jag var liten. Om man skulle gå till källaren, på övervåningen eller på dass, ryckte man åt sig en ficklampa i förhoppningen att dess batterier inte var slut. Vi hade en massa ficklampor i olika storlekar liggande på symaskinsbordet nära dörren.  Alldeles nyss kom Åke med husets ficklampor och bytte batterier i dom. Bäst att vara redo, om vi får strömavbrott.

Om jag ska vara riktigt ärlig, tycker jag att det är skönt med höst, alltså riktig höst när man inte har så många måsten ute längre. När man med gott samvete kan ägna sig åt inomhussysslor. Det kan t o m vara roligt att laga en riktigt god lördagsmiddag, t ex en mustig älggryta och en maffig äppelpaj, duka lite fint med ljus och servetter, öppna en flaska rödvin (eller en bag in box) och ta en fin bild och lägga upp på Facebook. Nä, det där sista brukar jag strunta i.

Jag har börjat brodera igen. Ja, det är väl lite förmätet av mig att kalla det brodera, för det jag gör är att sy någon slags bild med olikfärgade garner, som jag tiggt ihop av personer, som slutat sy. En del garn har jag även köpt på Röda Korset. En gång höll jag på i 15 år med att sy en bonad till väggen där vedlådan står. Den gången utgick jag från en ringblomma på det som jag trodde skulle bli mitten av ”broderiet”. Det svällde ut och blev tre gånger så stort som beräknat. Det var som att det levde sitt eget liv. Tur att tygstycket var så stort. Den här gången har jag ett mindre tygstycke, och jag har utgått från några oregelbundna geometriska figurer. Vet inte vad det kommer att bli, förmodligen något med blommor. Det brukar det bli.

Men nu tror jag att det blir en stund i soffhörnan med Peter Lucas Erixons nya bok Mäld. Jag har tjuvläst lite här och där, och det har gjort mig nyfiken.

Ha det så gott i höstmörkret!

Barbro Jönsson Åslund.

20170928

Månadens betraktelse

September 2017 - Utanför köksfönstret.

HÖSTEN lurar numera utanför alla våra fönster, och mörkret sänker sig obevekligt allt tidigare för varje kväll som går, men än prunkar ringblommor och tagetes vid Lillstugan. Jag är inte så lite stolt över dessa blommor, vilka jag dragit upp av frön, som jag så nitiskt samlade i fjol. Rönnarna är fulla av vackert lysande rödorangea bär, som jag ska försöka hinna plocka en del av, innan sidensvansar och trastar kommer svepande och plundrar träden. Jag ska använda bären vid tillagning av det älgkött, som jag hoppas kunna fylla frysen med så småningom.

Apropå älg, en av de första älgjaktsdagarna åkte vi av någon anledning till Strömsund, ganska tidigt på förmiddagen, när vi fick se en älgko stående mitt på vägen ca 100 m framför oss. Tydligen väntade hon på någon, för hon fortsatte lugnt glo på vår bil, som närmade sig, men hon kände väl på sig att vi inte var jägare och således ofarliga. Mycket riktigt, innan vi kommit fram till henne, kom en älg lugnt promenerande från skogen. Ett ögonblick senare hade de båda liksom ”vänt på klöven”, och efter ett menande ögonkast stuckit in i skogen, och vi kunde fortsätta vår färd.

Som alla vet har det regnat en del den sista tiden, men vad är det jämfört med de hemska oväder, som förekommit i världen t ex i Miami? Det känns som våra regnblåsiga dagar är ett lite futtigt samtalsämne vid postlådorna. T o m den dåliga vägen kan kännas som ett litet problem, då man tänker på omvärldens katastrofer. Vi behöver ju varken frukta översvämningar eller orkaner här uppe på backen, även om höststormarna kan vara svåra ibland. Och vägen är faktiskt riktigt dålig, men det har det varit så länge jag kan dra mig till minnes, men vi tänker fortsätta klaga på olika sätt.

Att det hjälper att protestera och göra myndigheter medvetna om dåliga förhållanden får vi bevis på, för nu ska Post- och Telestyrelsen titta lite närmare på förhållandena, när det gäller internet och telefoni i Strömsunds kommun, kunde man läsa i LT häromdagen. Anledningen sades vara att det kommit klagomål just därifrån.

En vecka senare

Nu har vi kommit hem från vår resa till Storsjö kapell med omnejd. Vi hade tur med vädret; det regnade nästan ingenting, så Åke kunde fiska i sällskap med brorsonen Bengt, som numera bor på föräldragården. Vi träffade släktingar och gamla bekanta till Åke och hade en riktigt trevlig veckända.  Vi blev bjudna att tillbringa lördagskvällen hos Bengt och hans son Erik. De bjöd på tacos och vi hade en gemytlig afton.  Efter den obligatoriska turen över Flatruet till Funäsdalen och åter, kunde vi på tisdagen nöjda återvända hemåt med fisk i lasten. Hemma väntade 20 kg älgkött, så det var bara att slipa knivarna och sätta igång och lägga in i frysen. Jag tycker vi kan känna oss ganska nöjda för tillfället. Lingonen börjar bli mogna, så nästa regnfria dag bär det nog iväg med hinkar och kaffetermos till någon lämplig skogsbacke. Häromdagen fick vi även en säck ekologiskt odlad potatis från Mullnäset.

För en tid sedan fick jag för mig att storstäda lite. Längst in i en mörk vrå bakom en sällan rubbad fåtölj låg en grå tygpåse. Den grå tygpåsen hade två smutsvita knytband, och när jag förde den upp till näsan hände något märkligt. De eventuella läsare, som är bevandrade i fransk litteratur, känner till Marcel Prousts klassiker ”På spaning efter den tid som flytt”, en roman som många hört talas om, men inte lika många har läst. I den förekommer den berömda madeleinekakan, vars smak får en person att minnas flydda tider. Den fula smutsgrå tygpåsen blev så att säga min madeleinekaka, då jag genom att lukta på den genast förflyttades, i tankarna, tillbaka till 50-talet.

Vi spelade kula på min skolgård, ibland så tidigt på våren att man fick gräva gropar i snön. Jag minns att man satsade ett antal stenkulor i olika färger och att man skulle putta ner dem i gropen. Tyvärr kommer jag inte ihåg reglerna i detalj, men en lyckosam dag gick man med vinst och hade således fler kulor med sig hem än man hade med sig till skolan på morgonen. I längden blev det besvärligt att ha kulorna i fickan, och jag klagade hemma. Jag behövde en påse till mina kulor. Pappa förstod problemet och gick helt enkelt ner till båten, tömde den lilla Delfinmotorns verktygspåse och gav den till mig. ”Här får du till dina spelasteinskulor”, sa han och sen berättade han förmodligen någon anekdot från sin egen skoltid.

Den grå tygpåsen luktade av bensin och olja, fast inte på något oangenämt sätt, och den passade utmärkt att samla kulörta stenkulor i. Tiden gick och jag blev stor, slutade spela kula på våren, och den illaluktande tygpåsen hamnade i ett skåp i mitt flickrum. Där låg den med en handfull kulor i till en dag på 2010-talet, då den tydligen hamnade bland mina barnbarns leksaker. Nu var påsen tom och hade alltså av någon anledning lämnats i ett sällan besökt hörn i vårt vardagsrum. När jag slutat sniffa på den grå tygpåsen och kom till nuet igen, beslöt jag mig för att lägga den på ett säkert ställe och ta fram den nästa gång flickorna är på besök. Då kommer jag, liksom min far, antagligen att berätta någon passande anekdot från skoltiden, kanske den om hur jag spelade åt mig så många kulor att påsen var full.

Nu har det gått några dagar till

Barometern har gått mot vackert väder en hel vecka, men utanför fönstret fortsätter det envisa grå, regntyngda vädret att dominera. I dag är det måndag och vi är lite ”svårstartade”, men det är ett privilegium man har som pensionär; att man kan sitta och dega med en mugg kaffe, lyssna på Radio Jämtland, kolla Facebook och så småningom ta itu med något slags arbete. I dag måste jag ta hand om en massa tvätt, som jag äntligen lyckats torka på altanen. Sen ska jag kanske gå ut och klippa ner humlen, som har gjort sitt i år.

Vi har haft en väldigt trevlig helg. I lördags firade vi Britta på 80-årsdagen tillsammans med släktingar och bekanta från när och fjärran. Det är det roliga med jämna födelsedagar, att men träffar folk, som man inte sett på länge. Riktigt roligt är det att se att släkten utökas hela tiden. Jag kunde räkna till inte mindre än fem förskolebarn bland gratulanterna.

På kvällen bevistade Åke och jag ett kulturellt evenemang i Tullingsås. Det var en småtrevlig tillställning, som hette Danielssons ormolja, en satirisk monolog, som framfördes av Peter, skådespelare och musiker. Efter själva monologen spelade han både banjo och gitarr och gav oss inblick i amerikansk kultur med sång och steppdans.

I söndags hade vi familjelunch med mina syskon, svåger och svägerska. Vi testade årets älgkött, som befanns vara till belåtenhet. I det sammanhanget kommer jag osökt att tänka på hur det var, när pappa kom hem med älgkött för så där 60 år sedan. Jag tänker på hur mamma stod vid spisen och lagade till allt detta kött för att konservera det i glasburkar, som ställdes i källaren. Så enkelt det blev i slutet av 50-talet, när byn bildade en ”frysfackförening”, och satte upp ett fryshus, där alla medlemmar disponerade ett fack att fylla med kött, bär och annat. Det var härligt med ”färskt” kött hela tiden.

Det börjar lukta mat. Åke lagar frunch bestående av gräddstuvad pyttipanna. Efter en så bastant måltid, är det nog bäst att röra på sig en stund. Det blir nog lämpligt att gå ut och titta till bärbuskarna. Få se om Elisabeth, Margareta och Ann-Mari lyckades plocka av svartvinbärsbuskarna i lördags. Jag får väl i alla fall ta itu med krusbärsbusken, som dignar av fullmogna bär. ”Jag går och lastar ved”, säger Åke. Ja, det är sant, vi måste köra in veden innan snön kommer.

Om ni vill, hörs vi igen i oktober.

Barbro Jönsson Åslund

20170821

Månadens betraktelse

Augusti 2017

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

Det första jag ser, när jag tittar ut genom fönstret, är en björk med rödbruna löv nere hos Britta och Yngve. Hösten kommer nog tidigt i år. Klockan 6.30 i morse var det 6 grader ute och 8 på vår altan. Inte underligt att tomaterna har stannat i utvecklingen, och blomman för dagen har nyss börjat utveckla knoppar. Synd om den inte hinner blomma, för det är min älsklingsblomma.

Semestrarna verkar vara över för i sommar, och endera dagen börjar skolorna igen. Det får mig att minnas hösten 1951, då jag började skolan. ”Äntligen”, tror jag att jag tänkte, för jag hade förberett mig hela senaste året. Det fanns en gammal ”Nu ska vi läsa”, som jag ofta ”läste” i, och jag tränade på att skriva både bokstäver och siffror i en anteckningsbok, som mamma hittat i ett skåp. Nåja, att jag läste var väl att ta i, för jag kunde bara läsa enstaviga ord, men när min snälle far försökte få mig att komplettera mina kunskaper, tog det så att säga hus i helvete. Vi blev osams och jag avslutade lektionen med mitt vanliga: ”Je kan sjalv”, vilket jag inte kunde, och föräldrarna var nog oroliga och gruvade lite för hur det skulle gå, när fröken i skolan skulle få mig att göra som hon sa. Det visade sig att den erfarna lärarinnan, ”moster Sigrid” kallad av många här på byn, var bättre pedagog än min far, så efter några veckor läste jag på riktigt och kunde stolt uppvisa min första läxa för mamma och pappa.

Tyvärr minns jag inte den första skoldagen, men jag tror nog att jag höll mig nära min kusin Ingeborg, som redan gått ett år i skolan. Däremot kommer jag ihåg att en del av storskolebarnen var förfärligt långa och stora, men de visade sig vara väldigt snälla, och om jag sjöng lite för dem blev de ännu snällare och bokstavligen bar omkring mig på skolgården, på sina axlar. När jag en dag hade min nya röda hemstickade kofta på mig, kände flickorna igen den, och någon påstod till och med att hon stickat några varv på den, för storasyster Eva hade haft den med sig till skolan. Fjortonåriga skolflickor tog med sig ett handarbete till skolan på den tiden, tydligen. Det här var ju en halv mansålder före mobiltelefoner och ”sociala media”.

De första dagarna på terminen fick vi av någon anledning ingen skollunch, så vi fick ha med oss egen mat. Jag vet inte vad de andra hade, men jag minns att min matsäck bestod av mjölk i en grön flaska med patentkork (som Eva fått av pappas moster Ulrika då hon började skolan) och tunnbrödsmörgåsar med getmese eller rårivna morötter. Om vädret var vackert, fick vi sitta ute på skolgården och äta. Det var riktigt mysigt. Jag tyckte det mesta var trevligt i skolan. Det var kanske därför jag stannade i skolans värld närmare 58 år.

I dagarna ska mitt äldsta barnbarn börja skolan på riktigt. Hon har gått i förskolan, så det blir ju inte alldeles nytt, och hon har redan gått sexårsklass i den skola där hon ska tillbringa de närmaste åren. Jag kan se henne framför mig, som en liten späd älva med hjälm på en röd cykel. Ja, den här älvan cyklar till skolan, för det är bara en trafikerad väg att korsa, och dessutom är det alltid någon vuxen med. Kanske har hon på sig födelsedagströjan från farmor och farfar, om nu Post Nord har lämnat fram paketet i tid, och kanske har hon det långa, ljusa håret flätat dagen till ära. Jag tror att hon tycker det känns både spännande och ”stort” att börja ettan. Tänk bara så mycket hon har att lära sig, hon som redan kan så mycket. Jag tänker att lillasyster av rena farten och behovet att hänga med, kommer att lära sig en massa också, som att läsa t ex.

För bara några veckor sedan sov jag med flickorna i vår Lillstuga. När tandborstningen var avklarad, fick de välja varsin bok i pappa Jakobs gamla bokhylla. Eivor valde Edith Unnerstads ”Klarbärskalaset” med Ilon Wiklands underbara illustrationer, och Ingeborg tog en bok om hästar. När systrarna låg nerbäddade på var sin ände av bäddsoffan började jag läsa för Eivor. Efter en bra stund tittade Ingeborg upp från sin bok och sa med ett belåtet leende: ”Farmor, du behöver inte läsa för mig, för jag kan läsa själv.” Så var det med det, och tur var det för både Eivor och jag var rätt trötta, när Klarbärskalaset var slut.

Nästa morgon vaknade Eivor först och vi hade halvviskande ett djupt samtal om existentiella frågor, innan Ingeborg äntligen vaknade. Det är många saker som rör sig i en 5-årings huvud; Kan man dö när man är liten? Kan man dö fast man inte är sjuk? Ska du och farfar Åke dö? Och mycket annat om viktiga saker i livet. Det gäller att tänka sig för, innan man svarar, för det är lätt att ge onödigt utförliga svar. Det kommer ständigt nya frågor, och då får man svara på dem.

Nu är alltså sommaren slut för den här gången, och det är dags för en sorts sammanfattning: vädret har det inte varit mycket bevänt med, men på det personliga planet har det varit rätt bra. Vi har inte haft tråkigt på grund av sysselsättningssvårigheter i alla fall. Jag ligger fortfarande efter med vårstädningen, för vi har haft fullt upp med olika sommaraktiviteter, men jag kanske kan slå ihop vårstädning med julstädning i år. Om jag börjar med fönstren i oktober, innan frosten kommer, kanske jag har hunnit få upp julgardinerna till första advent.

MEN än har vi faktiskt en del kvar på sommaragendan. Vi har varit ute med båten några gånger, en gång med strandhugg på Hammarn för fika, och i förra veckan hade vi en härlig tur med lunch och metspön ombord i strålande solsken och lätt sydostlig vind. Nästa dag gjorde Åke en härlig fiskgratäng till middag, och den uppmärksamme läsaren har redan förstått att vi lyckats fånga några firrar, faktiskt sex fina abborrar. Då vi båda gillar att sitta i båten, hoppas vi givetvis på flera fisketurer före isläggnignen.

Vi gjorde ju en fin Stekenjokksrunda tidigare i sommar, men vi har fortfarande turen till den västjämtska fjällvärlden kvar. Och höga kusten.  För att inte tala om ostkaféet i Skärvången! Och när ska vi hinna besöka Åkes hembygd Storsjö – Ljungdalen med Flatruet och andra platser? I flera år har jag köpt kläder i det stora blå tältet i Funäsdalen, men i år har jag fått gå i flera år gamla paltor…   Det får helt enkelt bli så att vi tar nya tag nästa sommar.

Fast innan det blir riktig höst med älgjakt och lingonplockning, ska vi ju gå på pub i Zakrissons ”Fjös”, vilket är en begivenhet som vi alla ser fram emot. Det känns tryggt och bra att ha gångavstånd till puben för en gångs skull. Annars är det rätt långt mellan pubrundorna nu förtiden, senast var väl i Oxford 2008, tror jag.

När jag reser mig för att dricka vatten, råkar jag titta ut genom mitt södra köksfönster och får se att en främmande bil står parkerad på vägen nära Björnen. En dam i röd jacka fotograferar vår fina nalle, som sedan ett par månader står mitt i byn. Sedan systrarna Strömberg var här och avtäckte den för några veckor sedan, har vi sett att han haft många besökare. Vår Bjenn är en värdig representant för Björnvägen, synd bara att själva vägen inte är det.

I går eftermiddag, när vi satt ett gäng och åt surströmming, knackade det på dörren, och en vänlig dam undrade om det fanns någon möjlighet att ta sig från Bonäset över sjön till andra sidan. ”Ja, med båt”, svarade jag, och hon såg lite besviken ut, när hon fick höra att det inte fanns någon bro över. Saken var den att hon och hennes sällskap hade tänkt sig att med sin husbil köra upp till Gäddede och sedan längs Vattudalen ner till Strömsund igen. När hon fick veta att det är 6 mil till närmaste asfaltväg blev hon nästan bestört. Det hade ju börjat så bra, men efter asfalten i Södra Öhn började problemen med den gropiga vägen. Efter en kort överläggning beslöt sig paret för att vända och gick därmed miste om fina vyer längs vägen mot Bågede.

Det här är endast ett exempel på hur den dåliga vägen saboterar för både boende och turister i vårt område. Något måste göras, och vi kom vid vårt köksbord överens om att vi inom byföreningen ska göra en skrivelse till berörda myndigheter.

Med denna goda föresats slutar jag min ”epistel” idag.

Vi hörs, om ni vill!

Barbro Jönsson Åslund

20170724

Månadens betraktelse

                 Juli 2017 utanför mitt köksfönster

Juli månad ska vara varm, framför allt varm, så att man slipper strumpor i skorna och ytterkläder, när man går ut. Man ska kunna springa i bara ”foppatofflor” ner till båten, och om man råkar kliva i vattnet, när man skjuter ut den från land, gör det inget, för vattnet är varmt. Man ska kunna bada hela dagen, även på kvällen. Och naturligtvis ska det vara solsken, men ibland är det faktiskt skönt med några moln, för man vill ju inte bränna sig…

Tyvärr stämmer inte idealbilden med verkligheten i år heller. Mer än halva månaden har gått, och det känns skönt med ett par rejäla sockar och en (eller två) fleecetröjor, även inomhus, men det är ju ändå sommar, och då ska man väl inte behöva elda, eller?

Vad ska man då ta sig till, när den ena dagen efter den andra blåser eller regnar bort? Ja, ett sätt är väl att resa till någon varm plats och lägga sig på stranden av ett blått hav och sola sig, men om man som jag passerat medelåldern och slutat sola sig på det sättet, krävs det andra sysselsättningar. Det finns faktiskt en hel del man kan göra utan att ha passet med. Förresten upptäckte jag häromdagen att mitt pass hunnit gå ut sedan vi senast var utomlands. Paris, var det väl för ett par tre år sedan. Det var en trevlig resa, men som sagt det finns trevliga saker att göra på närmare håll.

Förra måndagen packade vi en liten övernattningsväska och gav oss iväg, trots att molnen hängde olycksbådande och blytunga ovanför oss. Vi hade hört en bekant berätta om en tur över Stekenjokk, och det lät så roligt, så vi ville göra likadant. Vi hade i alla fall tur med vädret, för det klarnade upp och vi kunde njuta av den vackra utsikten. ”Kameran! Var har du kameran?” undrade min fotosugne man. Jag letade, men den fanns inte i den röda väskan, som jag hade tänkt stoppa den i. Trist. Trist även att det kändes som full orkan, när man vågade sig ut ur bilen.

Det är alltid roligt att återse trakter, som man besökt för ett tag sedan, så vi hade en trevlig tur. Saxnäs är fint och där ligger Ricklundsgården, och nu drog jag mig till minnes hur intressant konstnären och hans fru hade inrett sitt liv här i byn. Vädret inbjöd alltså inte till några längre utomhusvistelser – jag hatar blåst – så vi fortsatte förbi Trappstegsforsen tills avtagsvägen till Marsliden dök upp. Då kom jag på att jag inte varit i Marsliden, och det hade inte Åke heller, så vi åkte dit och hyrde en stuga över natten. Då hittade jag kameran, bredvid den röda väskan i baksätet. Typiskt, tänkte jag och fotade utsikten från stugfönstret, vilket var bra, för sedan började det regna, och den sköna utsikten försvann i kvällsdiset.

När jag hör ordet Marsliden, tänker jag på författaren Bernhard Nordh, vars roman från 1937 heter ” I Marsfjällets skugga” och handlar om nybyggarliv i just det här området. Jag minns en sommar, kanske i slutet av femtiotalet, när vi i min familj hängav oss åt att läsa den romansvit, som börjar med ”Mina fem söner”. Det handlar om Isak och Rebeckas fem söner, alla med bibliska namn: Simon, Ruben, Levi, Dan och Matti. Det var något av det roligaste jag hade läst, och hela familjen samlades kring de här historierna. Vi läste upp vissa passager, t ex som när Ruben och hans fästmö Ylva gick på bio. De gick från Lappland söderut till Östersund för att ta del av detta underverk, som de bara hört talas om. Eller tvillingarna Dan och Levis olika bravader. Deras far, tror jag det var, sa någonstans att de var två personer men tänkte som en. De pratade så också.

Nordh skrev en del vildmarksromaner, kanske inte av någon högre litterär kvalitet, men jag hade stor behållning av några av dem, när jag var ung. Jag har för mig att han hade en skrivarstuga i Marsliden, och han hade stor kännedom om nöden, fattigdomen och svälten bland befolkningen i södra Lappland i slutet av 1800-talet.

Förr om åren besökte vi otaliga loppisar under en sommar, men nu är vi mera inne på att åka till olika sommarcaféer. Det är roligt att se hur man har löst ”uppgiften”, från enklaste tänkbara med termos och pappmuggar till mormors finporslin i vacker miljö. Hittills har vi varit i såväl Havsnäs som Tullingsås. Det är en trevlig sysselsättning, men man får passa sig så man inte får halsbränna av allt fikande. För att inte tala om de extra kilon man riskerar att lägga på sig, kilon som plötsligt sitter där en dag, om vädret mot förmodan skulle bli varmare, och man får för sig att sätta på sig baddräkt eller ännu värre, bikini. Fast jag tror knappast att vattnet hinner bli badvarmt i sommar. Förr badade jag gärna i 16 grader, men det var länge sen.

Man får alltså hitta på annat att göra. Det mäktiga Hällingsåfalllet i Frostviken kan man ju alltid besöka en ruggig dag i juli, om man orkar köra den leriga, av timmerbilar sönderkörda vägen, som leder norröver. Ett annat omtyckt utflyktsmål är Jamtli, och bara någon dag sedan hörde jag en liten flicka undra om det inte var dags att åka dit snart. Där kan man tillbringa många dagar innan man sett och upplevt allt, men det är ju roligare om vädret är bra.

Man kan även fjällvandra, om man har bra utrustning. Jag känner flera familjer, som brukar göra det, men även då är man ju beroende av vädret.

Nu finns det ju intressanta utflyktsmål på närmare håll. Framför allt behöver ju det uppväxande släktet ut på landet och se djur och natur. En närstående familj åkte iväg till närmaste getgård en dag. Föräldrarna för att köpa ost och barnen för att titta på ”de söta gasellerna”. Det är kännetecknade för tidens barn att de knappt har sett en get och därför kan förväxla dem med gaseller, som de förmodligen sett på TV eller i någon djurpark. Min mor skulle ha blivit rent förfärad om hon hört om barbarnsbarnens okunnighet på området.

Alldeles nyss var jag ut för att känna på kvällsluften. Det har inte regnat på hela dagen, och det ska visst bli fint senare i veckan, men i natt blir det nog frost. Brr. Det går åt skogen med våra gurkor i år, och tomaterna hinner nog inte mogna, om det inte blir varmare på altanen. Hjortronen är förmodligen i fara och blåbär blir det inga, har jag läst i tidningen. Jordgubbarna vill inte mogna, och min mangold, som brukar vara klar så här dags, har knappt fått sina första blad. Det verkar bli ett ”nödår”, fast vi lär inte kunna jämställa oss med 1867 års nybyggarfolk. Våra frysar är alldeles för välfyllda med bär och älgkött från ifjol.

Återstår den sysselsättning, som i mitt tycke passar alla dagar i alla väder: att läsa en god bok. Nu senast läste jag Elena Ferrantes omtalade och kritikerrosade ”Min fantastiska väninna”. Den var fängslande, och fastän historien utspelar sig i Neapels fattiga miljöer på femtiotalet, kan jag identifiera mig med huvudpersonen. Spelar ingen roll om man fötts i en skogsarbetarfamilj i en liten by i Norrlands inland eller i en skomakarfamilj i ett fattigt kvarter i Neapel. Jag kände igen mig när det gäller vänskap, kärlek och strävan mot en bättre framtid. Det var precis som att vara tonåring i ”Reinåa”, fast inte lika bråkigt och stökigt som i Neapel.

Glädjande nog har vi en del besökande på Eivors camping även i år. Nästan varje gång men kör förbi sitter någon eller några och grillar och ser hemmastadda ut där. Vi har sett både husbilar och husvagnar, som parkerats inför natten. Mindre roligt är det väl när sommarsoptunnan, som kommunen beviljat oss, fyllts med vad som ser ut som medhavda sopor i plastsäckar, eller när man inte använder det nyskurade dasset, utan gör sina behov  ”on the premises ”, för att använda ett engelskt uttryck. Men de flesta besökarna beter sig ”som man ska”, tack och lov.

Nu ska jag gå och lägga mig och läsa nya ”Vi läser”, som kom med posten idag.

Det kommer nog en sommar igen, bara vi håller ut.

Carpe Diem,

Barbro Jönsson Åslund

20170627

Månadens betraktelse

UTANFÖR OLIKA FÖNSTER I JUNI MÅNAD 2017

”Sommaren är kort, det mesta regnar bort…” är man oftast böjd att hålla med Ledin om, och i synnerhet idag och ett par föregående dagar har man haft anledning att gnola den här låten. Enligt Åke, som håller reda på väderleksprognoserna och kollar barometern här hemma, ska det fortsätta regna ett tag till, kanske månaden ut.

För min del bryr jag mig inte så mycket om vad det är för väder, men när man vaknar tidigt på midsommardagen och det hällregnar, kan man hålla sig för skratt. Vi ansvarar, tillsammans med några andra i byföreningen, för helgens begivenhet d v s tipspromenad med fika och lotteri. Nåja, det kanske skiner upp till tolv, tänker vi hoppfullt och dricker vårt morronkaffe i lugn och ro. Det är ingen brådska, jag hinner med ett korsord, bara för att kolla intelligensen efter en natts relativt god sömn. Få se nu: ”Vad äter en kanin, när den koprofagerar?” Konstigt ord, jag kan kanske googla. Få se nu…

Men, vad i he----e!? Plötsligt slocknar min sänglampa. Bara så där! Radion tystnar mitt i ”Ring så Spelar vi”.  Fattas bara att vi får elavbrott, nu när E.ON har jobbat hela vintern för att höja säkerheten och för den sakens skull ska höja avgifterna och allting!! Åke kastar sig på den fasta telefonen, som ännu fungerar, och får svar från E.ON: ”Elen beräknas återkomma i morgon”. Panik i två minuter, sen börjar vi planera. ”The show must go on”, som det heter.

Vi rådgör med Mullnäset och Zakrissons. Vi har Trangiakök och termosar, och det har dom med. Det gäller att komma igång med kaffet. Orvar sätter iväg för att placera frågorna längs banan, och jag sätter iväg efter för att testa frågorna. Efteråt får jag gå hem och byta om, för jag är lika blöt som om jag hade varit i sjön.

Folk är ändå fantastiska! Över 60 personer samlades i bystugan, och många gick ut i regnet med glatt mod för att komma tillbaka med nästan oläsliga, av vätan skrynkliga svarsblanketter. Lotterna såldes, och alla fick (köpa) fika. Prick kl tolv kom strömmen tillbaka, och vi kunde använda kaffebryggarna. Puh! Alla kunde andas ut, och efteråt kändes det som det ändå varit en ganska lyckad tillställning.

Vi föredrog att kura inomhus på eftermiddagen, men vi såg hur folk drog iväg till den traditionsenliga metartävlingen vid Eivors Camping. Tala om entusiaster!  Att frivilligt utsätta sig för ösregnet en gång till samma dag, måste väl vara en bedrift. Ryktet säger att vissa t o m kom till tävlingsplatsen på flotte med partytält. I det sammanhanget kan jag passa på att nämna att jag vann nämnda tävling första året (1990, var det kanske) med en gädda på 1,5 kg. Dagen efter åkte jag till London med prispengarna (220 kr, tror jag det var)

Juni månad såg ut att bli en kall, torr och blåsig historia, som vanligt, höll jag på att säga. När balkonglådorna kommit på plats, petuniorna börjat växa och humlen kommit igång med att slingra sig kring ställningen och bli fyllig och vacker, började stormen härja med isvindar så att björkkvistar och blomblad rök. Som vanligt hade vi målningsarbeten att göra före midsommar. I år var det vår Lillstuga som behövde en uppfräschning, så där försökte vi huttrande med blåfrusna fingrar stå upprätt i blåsten och fästa färgen på stugväggen. ”Det är alldeles för torrt”, var ett vanligt konstaterande första halvan av månaden. Det var då det. Det är väl ganska typiskt att regnet kom just när man skulle måla, torka tvätt och lägga presenning över veden! Nu har vi snart fått nog med vatten uppifrån, 65 mm under de senaste dygnen. Vad sägs om det?

Det har i alla fall blivit väldigt grönt och vackert ute, som vanligt så här års. Nedanför köksfönstret har Åke sin vana trogen anlagt en färgsprakande rabatt med bl a blommor av den art, som bilden visar. Jordgubbarna har stora gröna kartar och rabarbern blommar. När barnbarnen var här för en månad sedan åt vi rabarberpaj, och om en månad får dom jordgubbar, när dom kommer.

Nyss såg vi att skatan släppt ut sina telningar. Det såg både jobbigt och lite rörande ut, när hon matade ungar, som är större än hon. Häromdagen blev vi vittnen till hur en björktrast matade gapande barn, som balanserade på telefonkabeln.  Utanför fönstret flyger flugsnapparna med stor brådska och matar ungar i åtminstone fyra holkar. Undrar hur dom upplever sommaren. Ingen rast ingen ro. Tyvärr saknar vi rödstjärten i år. Förra sommaren hade vi en familj i holken i häggen bakom huset. Dom var lite skygga i början, men allt eftersom tiden gick vande dom sig, så jag kunde obehindrat hänga tvätt bara några meter från deras boningsplats. Det är roligt att se att så många småfåglar uppskattar de holkar vi satte upp förra våren, både här hemma och på andra ställen. Andholkarna har vi inte kollat.

Den stora händelsen den här månaden är väl att vi fått en ny ”invånare” i byn. Han kom för ett par veckor sedan från de stora skogarna i Hälsingland, förmedlad av Ellen i Sundvall. Byn har fått en gåva, i form av en björnskulptur i trä, av syskonen Strömberg. På själva midsommarafton fick den sin plats mitt i byn på ett betongfundament, som gjutits av Åke, Orvar och Mats. Med hjälp av Bo och hans traktor, Magnus och en del andra bybor, kunde man få den ståtliga björnen på plats. Så nu står han där vid Björnvägen och tittar intresserat på alla förbifarande bilar och andra trafikanter.

Det är roligt att den s k Eivors Camping verkar populär även i år. Det har blivit tradition nu, att vi ska röja och städa där på nationaldagen. Så även i år. Vi var väl ett trettiotal vuxna och barn, som tillbringade dagen med att fixa, äta lunch och känna gemenskapen med varandra. Och – det regnade inte! Redan efter några dagar såg vi att grillplatsen utnyttjades av vägfarande. En del husvagnsekipage har t o m övernattat på platsen, och det kommer säkert fler under juli månad. Det är roligt att turistande människor uppskattar vår vackra natur.

Vad har vi då att se fram emot nu när sommarsolståndet har varit, och vi (enligt en del pessimister) går mot en mörkare tid? Inte en vecka med mer än en röd dag förrän i november? Jo, säger jag (som är optimist) jag vet allt det där, men än så har vi några veckor med ganska ljusa nätter, och snart kommer den riktiga sommaren med värme och sol. Men innan månaden är slut måste vi se till att vi inte har några ogiltiga pengar gömda eller glömda, för nu kommer det nya sedlar och småpengar.

Vad ska vi då med ”riktiga” pengar till i dagens läge? Jo, i synnerhet under sommaren måste man ha börsen full med sedlar och slantar, när man ska besöka alla dessa sommarcaféer, loppisar och dylikt, som poppar upp överallt så här års. Snart ska jag börja baka, för Åke och jag ska ha sommarcafé i bystugan en dag i juli.

Ha de!

Barbro Jönsson Åslund

20170531

Månadens betraktelse

UTANFÖR TRE FÖNSTER

Sällan har man haft så stor anledning att hålla med Wivallius i dikten ”Klagevisa över denna kalla och torra vår” som i år. Vi hade aprilväder två månader i rad, kan man säga; tidig i mars och sen i maj. Att vårvädret är kallt och torrt är ingenting nytt, det tyder nämnda dikt från 1600-talet på, men kanske får vi en vacker sommar i stället.

En lite regndisig majmorgon dricker jag mitt morgonkaffe i en liten faluröd stuga vid Vasaloppsvägen i Mora. Från fönstret kan jag se raka fina tallar som står omgivna av lingonris och björksly. Fyra ekorrar och en trädkrypare uppehåller sig i tallarna. Jag vet inte vad de gör, men det är en väldig fart på dem. Om jag anstränger mig lite kan jag skymta vasaloppsspåret mellan stammarna, och solen börjar tveksamt skicka sina strålar genom en tallkrona.

Vi har alltså tagit oss till Dalarna för några dagar av gemensamma upplevelser, för vi har båda varit här förr men inte tillsammans. Vi har mer eller mindre medvetet undvikit dalahästar och andra souvenirer, men bygdens två stora konstnärer har vi besökt. Eftersom vi varit i Mora några dagar, har vi varit på både Zornmuseet och Zorngården. Det var fantastiskt att få se tavlorna igen, men även Zorns bostad gjorde intryck på oss. Vi hade en ypperlig guide, som entusiastiskt och kunnigt berättade om bl a de moderna bekvämligheter, som man hade långt före ”alla andra” och om de förmåner, som tjänstefolket åtnjöt, t ex tandläkarbesök och praktik på fina stockholmsrestauranger, för att lära sig laga mat.

Det var tydligen fru Zorn, som skötte det praktiska och hon måste ha varit en framsynt kvinna, som även skapade museet efter makens död. Zorn blev ju med tiden väldigt förmögen, mycket på grund av sitt porträttmålande bl a i Amerika, så det fanns pengar för Emma Zorn att ”ruscha” med.

En annan dag besökte vi Sundborn för att titta på Carl Larssons gård. Många av Carl Larssons tavlor är väl bekanta för de flesta, särskilt interiörerna med Karin och barnen. Allt står till synes orört, och man känner igen t o m pelargonerna i fönstren. Tydligt är att Carl Larsson var duktig på att trolla med perspektiven, för allt ser mycket större ut på bilderna han skapat än i verkligheten. Överallt ser man dukar och andra textilier, som Karin Larsson, född Bergöö, skapat. Till och med möbler designade hon, lite grova men funktionella. Typiskt för tiden var ju att hon fick ge upp sina konstnärsdrömmar, när hon gifte sig och fick barn. Inte mindre än åtta blev det med åren. För min del hade jag svårt att föreställa mig så många barn rasa i de i mitt tycke, små rummen, men allt var hemtrevligt slitet och möblerna hade flera lager färg, kunde man se.

De båda konstnärerna var goda vänner och besökte varandra så frekvent att Carl Larsson t o m hade ett eget gästrum hos Zorn, där man även kunde beskåda Prins Eugens rum. Av de två dalakonstnärerna känner jag nog mest för Carl Larssons ”lättare” stil, för jag är inte så mycket för tavlor med frodiga, ofta nakna dalkullor och pompösa porträtt av amerikanska presidenter, men jag tycker båda är intressanta och beundransvärda.

Det andra fönstret jag tittar ut genom ligger nästan gömt för insyn bakom försommargrönska, som blommande häckar och en kaprifol på tillväxt. Det hörs glada barnaröster genom den halvöppna balkongdörren, som leder direkt till en uteplats med ett litet staket runt om. Då och då skymtar jag barn, som gungar jättehögt eller klättrar högst upp i klätterställningen. Där svischar en blå cykelhjälm förbi. Hjälmbäraren är nog Eivor, som provar den stora cykeln, som hon ärvt av Ingeborg, när hon fick en ny för några dagar sedan. Farfar Åke har fixat och donat med båda, så nu kan de sitta ordentligt och nå ner till tramporna.

Nyss kom några andra barn och kikade in genom dörren, som leder direkt till köket, och de undrade vad det skulle bli för middag. Det visade sig att flera barn skulle få köttbullar precis som Ingeborg och Eivor. Vi har stannat till på Äppelgården hos barnbarnen några dagar. Eftersom föräldrarna är mycket upptagna, får vi hjälpa till med lämning och hämtning på förskola och skola. Först hämtar vi Eivor, vars förskola ligger ca 5 minuters promenad från hemmet. Sen hämtar vi Ingeborg på hennes skola. Det gör inget om vi glömt vägen, för Eivor skuttar glatt före och visar.

Tro inte att barnen är trötta efter en jobbig dag på förskola och skola! Nejdå, sedan de slängt in ryggsäckarna sticker de ut till kompisarna på gården. Och så säger man att dagens barn rör sig för lite! Det gäller inte de här. De rör sig hela tiden.

Vi får även laga middag och äta med barnen, för föräldrarna kommer hem sent. ”Vad vill ni ha?” undrade vi och fick svaret: ”Köttbullar, fläskpannkaka och fiskpinnar.” Bara att verkställa. Lätt som en plätt. Vi brukar göra så här några gånger om året, för det är så trevligt att få en inblick i barnens vardagsliv. Samtidigt kan föräldrarna i lugn och ro jobba längre eller uträtta ärenden efter jobbet.

Slutligen sitter jag vid det vanliga fönstret här hemma. Sjön är spegelblank och nära andra stranden ser jag tre orangea ”prickar”. Det är Jakob och hans döttrar, som sitter i båten och metar. Det är flytvästarnas färg, som lyser så starkt. Mullnäset är smaragdgrönt och björkarna har fått små ljusgröna musöron. Gullvivor och scilla blommar på tomten. Nu ser jag att båten har vänt fören hemåt. Snart kommer flickorna och deras far upp för backen, utan fisk, skulle jag tro, men vad gör det? Huvudsaken är att de får ta en båttur, sommarens första, för det dröjer förmodligen ett par månader tills de kommer åter. Besöket blev kort men intensivt den här gången. Ett par dagar går väldigt snabbt.

Nu är det som vanligt här igen. Det har blivit lite varmare, kanske bara för någon dag, så det gäller att hinna med en massa, innan det blir regn och blåst igen. Här går tvättmaskinen hela dagen, för man måste passa det sagolika torkvädret. Om en stund ska jag gå ut i solskenet och jobba lite i min örtagård. Det är alltid lika spännande att se vad som överlevt kylan och vad som behöver skaffas nytt. Dragon, oregano, salvia, gräslök, timjan och mynta kommer troget år från år, men dill, persilja och lavendel måste jag fylla på med varje år.

Blomfröna jag samlade i höstas har grott, men plantorna ser ganska ynkliga ut än. Jag omskolade en del häromdagen, och jag tröstar mig med att det är ett par veckor än innan man vågar sätta ut dem. Det är tagetes, och de är lite ömtåliga, så de tål nog inte de frostnätter, som brukar komma i juni. Jag hörde göken i väster alldeles nyss, och det har vi ju hört Ewert Taube sjunga att västergök är bästergök, så vi får med tillförsikt se den analkande sommaren an.

So long folks

Barbro Jönsson Åslund

20170420

Månadens betraktelse

               UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET APRIL 2017

Det var den påsken det! Men vilken påsk! Här oroade vi oss för att våren kom några veckor för tidigt i år, och hur skulle det gå med påskföret, men så kom vintern åter i påskveckan. Vi hade ända ner till 12 minus, vilket inverkade positivt på både de snödrivor som fanns kvar och isen på sjön.

Jag har nästan gett upp hoppet om att mina barnbarn ska lära sig åka skidor, men dom åker redan skridsko, ganska bra dessutom, och eftersom det var så fin is, har dom nu blivit riktiga hejare på att använda en sparkstötting. Skidorna, som dom fick för ett par år sedan, har dom på grund av snöbrist aldrig använt, så dom är nog för små, om det blir snö nästa jul. Ett julklappsbekymmer mindre, tänker jag.

Lagom till påskhelgen blev det vinterns finaste före på sjön, och solen spred sitt sken över nejden. Det var som gjort för utomhusaktiviteter. Eftersom det var väldigt lite snö, märkte vi inte av så mycket snöskotertrafik här på byn, men på sjön var det som det brukar. Som vanligt steg invånarantalet åtskilligt, då många nära och kära vill uppleva den s k femte årstiden här lagom till påsk.

Kulmen på detta utomhusfirande brukar vara den årliga pimpeltävlingen på påskdagen. Så även i år, då ca 100 personer mötte upp, när Jenny J och Andreas G, som årets arrangörer startade tävlingen. Det var strålande sol, och en nära släkting slog huvudet på spiken med orden: ”Bättre än så här kan det inte bli.” Väldigt roligt var det att släktens barn lyckades dra upp en hel del firrar, t ex Cecilia, som fick en gädda på drygt 1 kg och Ingeborg, som fick två fina abborrar och slog både föräldrar, farföräldrar och en och annan storfiskare på byn.

Det är ju särskilt viktigt att det blir roliga upplevelser för barnen sådana dagar, för vi vill ju att de ska trivas och vilja komma hit igen. Vem som vann pimpeltävlingen? Jo, en kvinna, Jaana P vann och inte nog med det, hon vann förra året med. Cecilia blev visst tvåa. Kvinnor kan!

Förutom friluftsliv bestod vår påsk av en rad fester. Det började med Eivors femårskalas på skärtorsdagen. Att äntligen fylla år och nästan nå upp storsyrran! Så nu är dom fem och sex till augusti, då Ingeborg fyller sju. Vi var uppe tidigt och sjöng, överöste jubilaren med paket, och sen var det fest för närmaste släkten, 21 personer, med kladdkaka, skattjakt och ”påskkärringvandring” på byn.

Nästa dag hade min ” storsyrra” och svåger, som fyllt 80 och 85, födelsedagsfest i Bystugan för syskon m respektive, syskonbarn och syskonbarnbarn, 23 personer. Vi fick god mat och dryck, kaffe och kladdkaka. Det var trevligt med sång och anekdoter från vår barndom, och en särskild tanke gick till vår mor, som skulle ha fyllt 100 år den dagen, om hon levt. Vi passade även på att fira ”lillbrorsan”, som faktiskt fyllde år på långfredagen.

Nästa dag var det dags för nästa födelsedagskalas. Ett syskonbarnbarn hade fyllt åtta för några veckor sen, så det passade bra att fira, när alla var samlade. Gissa vad Hugo bjöd på! Kladdkaka!!! Jag tror att en del barn i släkten levde på kladdkaka och påskgodis under tre dagar. För min del kommer det nog inte att bli kladdkaka på långliga tider.

På annandagen var vädret lite sämre, men det passade bra, för då reste de flesta påskfirarna hem igen. Det gick en strid ström av bilar dragandes släpvagnar med en eller flera snöskotrar förbi på vägen. Alla såg ut att vara på väg söderut. Våra stockholmare hörde av sig  på kvällen efter en lyckad hemresa med bil, buss, tåg och tunnelbana.

Nu är det lugnt i byn igen. Vi jagar ekorrar som vanligt, och gläds åt att talgoxen sjunger i björktoppen. Det regnade på förmiddagen, så nu är sjön alldeles   ”vattnig”  igen. Det blåser lite, solen skiner och termometern vid söderfönstret visar 19 plus. Nu försvinner nog sista snön, får vi hoppas, för nu vill vi gärna ha riktig vår.

Det är några dagar kvar av april än, men det är dags att planera nästa begivenhet i byn, vilket är sista april, som vi tänker fira med tacos i Bystugan, lite sång och kanske en brasa, om det inte blir oväder. Så nu ska jag genast gå ut och sätta upp en liten ”affisch” på anslagstavlan.

Vi hörs!

Barbro Jönsson Åslund

20170320

Månadens betraktelse

MARS 2017

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

Det är fortfarande vitt utanför fönstret, men om jag går ut på farstubron, kan jag känna något grönt i luften. Våren är på väg, var så säker. Skatflocken, som stulit småfåglarnas mat hela vintern, har vuxit till dubbel storlek. Och att de har något viktigt på gång, kan jag härmed meddela. Vi har sett dem flygande omkring med kvistar i näbbarna, och det brukar betyda att de funderar på att bygga bon och bilda familj. Så nästa år är de förmodligen ännu fler. Det är för övrigt trångt vid matbordet, för ofta har vi en eller två ekorrar, som också tycker om solrosfrön. I morse var det faktiskt fyra, och vi låter dem äta, men vi vet att vissa grannar kastar vedträn på dem, när de gästar deras fågelbord.

I almanackan står det att det är mars, men snödjupet, temperaturen och väglaget tyder på att det är april. Tänk om det blir sommar redan i maj i år, dvs riktig sommar och inte bara fyra dagar värmebölja innan isen gått av sjön! Inte mig emot. Vi skulle hinna skörda jordgubbar och potatis till midsommar, något som folk söderut tycker är fullt naturligt. Solrosorna skulle kanske börja blomma redan i juli och inte i augusti, som de har för vana att göra. Vi skulle kanske hinna ut och meta småabborre dubbelt så många gånger ( alltså två ) som vanligt.

Men… det är alltså mars och ännu får vi gå med inte bara stumpor och skor, som det står i den gamla visan, utan även vinterskor och ytterkläder, för när som helst slår den ”riktiga vintern” till. Det säger vi hela tiden. Om någon vecka får vi sommartid igen, och det brukar kännas bra efter några dagar. Dagarna blir längre, sägs det. Det har visst något med näringslivets lönsamhet att göra.

Ljuset kommer tillbaka även i år, och vi vaknar jättetidigt på morgnarna numera, men en oskriven regel säger: ”Inget morgonkaffe före klockan halv sex”. Det är den bästa stunden på dagen, då vi lyssnar på nyheter, läser och löser korsord. Det är fritt fram att somna om, om man så önskar. Numera, då jag har ett fungerande internet, brukar jag masa mig upp efter en stund och dricka påtår, läsa tidningen och ta en titt på Facebook. Jag har alltid varit lite ”låg” på morgonen, så det här livet passar mig utmärkt.

Vår eller inte, Åke har börjat så. I går gjorde han i ordning ett bord framför ”bästa fönstret”, och sedan ålade han sig förbi en gräsklippare och en utemöbel i trädgårdsboden, där han hämtade diverse attiraljer för förodling inomhus. Sedan skred han med stort allvar och omsorg till verket. Nu står det ett antal fint rengjorda och nysådda miniväxthus på bordet framför fönstret. Han säger att han har sått såväl gurka och tomater som paprika och squash. Förra sommaren åt vi hemodlad gurka från tidig vår till sen höst, så han är en rätt så duktig amatörodlare. Själv är jag mera inriktad på blommor. Det ska bli intressant att se hur det kommer att lyckas med alla frön jag samlade i höstas. Det är snart dags att göra en provsådd, men jag är inte lika metodisk som min man, så det kan nog bli pannkaka av alltihop. Fast i år ska jag komma ihåg att sköta om dahliorna, som jag en gång fått av min svägerska Ingrid. Tyvärr hann de nästan inte blomma förra sommaren, men om vi kanske får längre somrar i framtiden, hinner de nog. Förutsättningen är ju förstås att jag kommer ihåg att sätta knölarna i jorden.

Vi har varit i sta’n. För den som eventuellt inte vuxit upp i Jämtland vill jag förklara att sta’n är Östersund, men eftersom det bara fanns en stad i länet, var det ingen som sa Östersund utan sta’n. Vi sa inte Strömsund heller, för det var lite tillgjort, nej vi sa Flata.  Under min uppväxt uppfattade jag Strömsund som lite ”finare” än t ex Gäddede, Hammerdal och ”Föling”, för Strömsund var ju municipalsamhälle. Fast snäppet över var väl ändå Sveg, som var köping. Senare avskaffades dessa begrepp, och numera kallar man ju alla småsamhälllen för stad, trots att jag har för mig att man en gång i tiden avskaffade begreppet stad, och bestämde att man skulle tala om kommuner i stället. Rätta mig om jag har fel!

Nåväl, vi var alltså ett gäng från Flata, som åkte in till sta’n för att bevista ett årsmöte. När mötet var slut frågade Åke, som körde, om någon ville gå i affärer, när vi ändå var i sta’n. Då hov vår ordförande, en äldre dam, upp sin stämma och förkunnade att hon i så fall hade ett ärende till JULA. Herrarna i sällskapet jublade, för det är ju väl bekant att det brukar vara ”gubbar” som vill gå till den butiken. Själv blir jag yr och benen domnar bort, innan jag gått genom halva affären. Samma fenomen dyker upp på Clas Ohlson, Byggmax och liknande butiker. Jag tror det är något med belysningen. Lysrören i taket, kanske.

Det visade sig sedan, när vi samlades vid bilen för att anträda vår resa hem, att alla hade haft ärende till JULA. Passagerarna i baksätet, fick sällskap med en torkvinda, som inte riktigt fick plats i bagageutrymmet. Alla verkade ändå ganska nöjda.

Jag kommer så väl ihåg min första resa till Östersund på egen hand. Jag var nog elva år, när jag fick åka och besöka min syster, som gick på Verkstadsskolan i sta’n. Jag fick ta ledigt från skolan en lördag på vintern (Ja vi gick i skolan på lördagarna också på den tiden), och pappa följde med mig med postbussen till Flata och löste biljett, som det hette, och såg till att jag kom med tåget. Innan tåget gick var vi till Nordfors bokhandel och försåg mig med reslektyr. Jag fick välja en bok att läsa på resan, och jag valde ”Britt-Mari lättar sitt hjärta” av Astrid Lindgren. Det var en stor dag, för annars fick man bara böcker till jul och på födelsedagar, om ens då.

När vi var framme i sta’n stod Eva och flera av hennes kompisar på perrongen och väntade på mig. Det blev en i mitt tycke spännande helg i Östersund. Vi hann både gå på bio och äta på något slags restaurang, som jag tror hette Hushållskolans matsalar mm. På söndag eftermiddag, fick jag åka hemåt igen. Jag skulle tro, fast det minns jag inte, att jag hade en hel del att berätta i skolan på måndag. Det var inte så vanligt med stadsresor på den tiden.

Tänk vad tiderna har förändrats,  och tur är väl det, fast nog hade jag velat uppleva en dag 1955, bara för att jämföra med idag. Undrar vad jag skulle ha tyckt om den jämförelsen.

Nu kommer posten. Det verkar vara något fel på den lilla gula bilen, för idag är det en blå postnordbuss. De som fortfarande har papperstidningen får både lördag- och måndagstidningarna idag. Man kör ju inte ut lördagstidningarna längre. Annars är det mest reklam på måndagarna. På så sätt får vi veta vad vi inte kan undvara den här veckan. Det är väl dags för fastlagserbjudanden nu, i stället för festivalerbjudanden nu när den s k ”mellon” är slut.

Vi hörs i april när det börjar spritta i knoppar och kroppar

Barbro Jönsson Åslund

20170220

Månadens betraktelse

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET FEBRUARI 2017

Konstig vinter, eller hur? Vi vet inte om det ska bli sträng kyla och en massa snö igen, eller om det ska bli vår nu. Det är egentligen bara skönt med en mild vinter; det går mindre ved och el, man behöver inte nöta på yllekalsongerna, man kan gå ut utan att frysa om nästippen. Fast… riktigt bra är det ju inte, för det är ju så ohyggligt halt och isigt. Apropå is ja, hur ska det bli med pimpeltävlingarna i år? Det sägs att isarna är dåliga, och påsken är sen. Hur ska det bli på påskdagen! Vi är flera som redan undrar. Så här såg det ut i februari förr:         

Man tog en skidtur över vit nyfallen snö i ett skogslandskap, där solen lyste stark mellan de skuggande granarna. Man kunde t ex leta reda på Mats´ välskötta 6 km långa skidspår och få sig en härlig tur. Det var tider det! Nu råkar jag veta att Mats även i år åker skidor i skogen, men eftersom jag inte vågat mig på skidåkning på några år, får jag hålla mig till Magnus´ ca hälften så långa skoterspår, men det blir en lagom lång stavpromenad för mig. Trots att det suger lite i skidåkartarmen, vågar jag inte åka skidor numera, av den enkla anledningen att jag inte tar mig upp själv om jag ramlar, tror jag. Tyvärr har kroppen blivit lite stelare med åren, så jag får tänka mig för lite, när jag väljer vintersportaktiviteter.

Förr tillbringade Åke och jag några sportlov i Storsjö kapell, och då hade vi våra nya fina skidor med. Det var en fröjd att åka på skidor som var anpassade efter ens vikt och längd, så vi åkte flitigt. En dag skidade vi från Ljungdalen till Kesudalen, halvvägs till Helags, i ett fint skidspår i vacker natur, men tyvärr var det 20 minusgrader, så det var inte så mysigt att dricka det medhavda termoskaffet ute.  Andra dagar åkte vi i skogen i vår stugas omgivningar och på sjön. Ibland försökte vi fiska, men det gick dåligt vill jag minnas.

För länge sedan, på 1900-talet, började skidspåret vid husknuten, och man hade en lång rad ungar efter sig, när man var ute och åkte. Det var bara jag av mammorna som hade sportlov, så då fick jag sporta med Jakob, Jenny, Julia, Johanna och ibland även Börje och Ulrika eller någon annan kompis till barnen. Några hundra meter bort kunde vi åka i backar på Unos nyplanterade ” kalyta”. Gissa om jag blev snopen då jag ett antal år senare, då barnen vuxit upp och jag fick åka ensam, upptäckte att man inte kunde åka skidor där, för det hade blivit en tät skog av de späda tallplantorna.

Då för länge sedan började jag alla lov med att baka bullar, för vi hade ofta en skock bullätare runt bordet efter skidturer eller andra utomhusaktiviteter. Jag tyckte verkligen inte om att baka, men jag tyckte att sonen skulle få känna doften av nybakat inte bara hos mormor utan även hemma. Att jag inte var så värst bra på bullbakning visste jag, och inte blev det bättre av att en av de små kompisarna, jag tror det var Jocke, högt och tydligt tillkännagav att det smakade mjöl av bullarna.

Jag funderade rätt mycket på det där med mjölsmaken, för det är ju rätt mycket mjöl i bullar, men sen tänkte jag att jag tar väl lite mindre mjöl då, så får vi se hur det blir. Det blev lite kletigare, knepigare och inte lika trevligt att baka, tyckte jag, men bullarna blev faktiskt mycket godare.

Det har varit väldigt mycket firande den sista månaden. Vi har förutom en del ojämna födelsedagar firat två 80-åringar, en 85-åring och en 90-åring. Piggast av dem alla var 90-åringen, min gamla lärare, mentor och kollega, som jag alltid har beundrat och velat likna. Tänk att vid så hög ålder ha sin intellektuella skärpa kvar och kunna delta i det sociala livet som förr. Det är något att önska sig av ålderdomen. Den jubilerande damen hade öppet hus, och många f d kollegor och vänner dök upp. Ett tag kändes det som man förflyttats till Hjalmars personalrum igen. Där fanns t ex en f d rektor, en f d kanslist, en f d bibliotekarie, plus en del f d lärare i diverse ämnen som kemi, verkstadsteknik, data, engelska och svenska. Som vanligt var jag yngst vid kaffebordet. Trevligt!

Det händer allt en del i vår by också. Ett gäng ”gubbar” bestående av Bengt, Bo, Orvar och Magnus har renoverat Bystugans kök. Det blev jättefint med nya skåp, arbetsbänkar och till och med ett städskåp. Nu gäller det att få tag på en bättre spis, för jag tror den nuvarande är lite sliten. Sedan är det bara att förverkliga de projekt, och idéer, som förhoppningsvis kommer att dyka upp i bybornas hjärnor. När jag skriver bybor, menar jag förstås alla, som känner sig som bybor någon gång emellanåt, dvs som vill vara här.

Innan man kunde byta köksinredningen, fick vi lov att städa ur de gamla skåpen. Intressant, må jag säga. Inte visste jag att det fanns en stor zinkbalja, som sett bättre dagar eller en emaljerad jätteslev,  men mest anmärkningsvärt var ändå de mängder av snapsglas, som stod i ett skåp. Eftersom det förekommit många fester i stugan under dess 60-åriga historia, är det väl inte så underligt att det finns spetsglas. Det anmärkningsvärda är glasens storlek! Jag vet inte om de är 6 eller rentav 8 cl stora. Det måste ha blivit dyrt att bjuda på ett glas av den storleken, och med tanke på den sortens kalas, som jag minns från 60-talet, var det väl tveksamt om glasen över huvud taget användes.

När min föräldrageneration fyllde 50 år, var Bystugan nyuppförd, och det var vanligt att man bjöd byborna på kaffekalas, när man fyllde jämnt. Förtäringen bestod av kaffe med kakor och tårta. Till påtåren bjöd man vanligen på ett glas, kanske konjak till herrarna och körsbärsvin till damerna. Jag antar att glasen köpts till något sådant tillfälle, men man undrar ju hur de som handlat tänkt. Det finns ett par tänkbara scenarier; någon totalt omedveten person, när det gäller vanlig konsumtion av rusdrycker, köpte glasen. Eller var det en beräknande person, som tänkte att det är bäst att köpa stora glas, ifall man bara får en konjak?!

Vi ställde i alla fall in glasen högt upp i ett av de nya skåpen, för vi kan ju använda dem till en förrätt eller dessert, om vi får för oss att servera en trerättersmiddag någon gång i framtiden, vilket inte är otänkbart med det fina köket.

På tal om sportlov, när jag tittade ut för en stund sedan, såg jag en snöskoter och ett par figurer på andra sidan sjön i ”Linnäsvika”. Jag tror att det var ett par sportlovsfirarande uppsalabor, som försökte pimpla. De blev nog inte så länge på isen, för de blev troligen blöta i spöregnet. Vilken konstig vinter!

Ekorrarna bryr sig inte så mycket om vädret. De fortsätter lugnt att äta upp maten för småfåglarna. Det bästa man kan göra i det här läget är nog att strunta i vädret, för man kan ju som bekant inte göra något åt det, så jag tar mig en tår nybryggt kaffe och en kanelbulle utan alltför mycket mjöl.

Ha det bra till nästa gång vi hörs

Barbro Jönsson Åslund

20170125

Månadens betraktelse

JANUARI 2017

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

Innan jag gör något mer måste jag åtgärda mitt köksfönster. Den starka januarisolen avslöjar en del fingeravtryck efter såväl knackande skathatare som snöglopp och regn. Lika bra att ta bort julgardinerna också, när jag i alla fall är i gång. Det ska bli skönt att slippa allt det röda nu efter nästan två månaders julstämning.

Så där ja. Det känns skönt. Det är som om det har blivit ljusare både ute och inne. När det gäller solens placering på himlen brukar Åke citera sin mamma, som jämförde solens förflyttning och läge mot ett berg i horisonten så här: Vid trettonhelgen ”tuppsteg” och vid tjugondag Knut ”häst och lass”. Nu vet jag inte hur hon skulle ha beskrivit solens förflyttning idag, men att den sticker i ögonen, när man försöker göra något i vårt kök, det är visst och sant, men efter den mörka december vill man ju inte stänga ute solen heller.

Det nya året verkar bli ungefär som det gamla; dagar och veckor går, och innan man vet ordet av blir det vår och sommar. Det är de trösterika ord vi ger varandra, när vi vaknar med 30 minusgrader utanför fönstret en morgon. Tur att vi har ved inom räckhåll, så vi kan elda i kaminen, för sådana dagar räcker inte den nya luftvärmepumpen till. Vi får till och med slå på ett par element för att hålla värmen i huset. Skönt att den här stränga kylan oftast inte varar mer än ett par dygn! Annat var det på 70 – 80-talen.  Då var det 36 minus i flera veckor på vintrarna, om jag inte minns fel. På den tiden var det riktiga vintrar med snö och kyla i lagom proportioner från november till slutet av mars och inte som nu, när vi har ett synnerligen omväxlande väder. Man kan ju inte lita på vädret längre. Ibland är det både höst, vinter och vår i samma vecka. I januari! Igår hörde jag en klimatforskare i TV, som menade att vi i framtiden kommer att få mycket kortare vintrar än vad vi har nu. Är det bra eller dåligt, kan man undra. Kommer vi att få längre somrar, eller kommer det att bli två månader längre höstväder?

Så här års försöker många människor leva upp till och hålla sina nyårslöften, och då känns det skönt att man inte lovat något. Att röra på sig mer och äta mindre är väl alltid aktuellt, men det är nog svårt att hålla utan löften. Jag tycker om att vara ute och gå, men de senaste dagarna har ishalkan varit ett hinder för mina promenader. Man får se till att inte halka och bryta någon vital kroppsdel. Om ca 1 ½ månad börjar pimpelsäsongen, om det finns några säkra isar, och då måste man vara så vältränad som möjligt. För att inte tala om veden, som ska fixas i april – maj.

Vad kan man då syssla med denna tråkiga månad då de enda aktiviteterna utomhus verkar vara snöskottning (för tungt) och skidåkning (för jobbigt)? Jo, TVn har en central roll i vårt liv just nu. Helgerna är fyllda av olika skidsporter på olika orter, och det sysselsätter åtminstone halva vår familj. Nåja, det kan nog hända att en sportidiot som jag hamnar i TV-soffan också, om det är skidskytte, för det är ju inte lika enformigt som vanlig skidåkning. Min åsikt är annars att skidåkning ska upplevas och inte tittas på.

På tal om TV, nästan varje kväll går någon serie som man kan följa, oftast av thrillertyp. Det är något att se fram emot under de mörka vinterkvällarna, och nu när vi bytt bredbandsleverantör, kan jag även titta på SVT play, så det är inte mycket jag missar. Vi får heller inte glömma Bastubaletten! Det är ett halvtimmesprogram om en handfull gubbar, som badar bastu och dansar i ett vackert sommarlandskap. Varför inte? Kan ett fotbollslag i Östersund, kan väl ett antal norrbottensgubbar dansa balett. Kul!

Intressantast är nog ändå spektaklet med den nye presidenten i USA. Först trodde man ju inte sina ögon och öron, då man hörde vem som skulle få denna ansvarstyngda post. Nu får man inte missa några nyheter, för man vill ju veta vad den nye presidenten har kläckt ur sig senast. Hur ska det bli i USA? Det lär vi väl inte få reda på, för om han får bestämma ska väl medierna bara ta upp det som han har godkänt. Nog har jag läst en del dystopier, t ex Orwells 1984 och Bradburys Fahrenheit 451, men nu tror jag att verkligheten håller på att hinna ikapp fiktionen inte bara i USA utan lite varstans i världen. Vad kan man göra? I USA, Stockholm och Åre m fl orter har man tydligen gått i protesttåg efter presidentinstallationen, och det är ju ett sätt, men vad får det för effekt?

Ett enkelt men välbeprövat sätt att komma bort från den alltmer skrämmande verkligheten är annars att fördjupa sig i en god bok. Vanligtvis brukar jag ha fullt upp med julklappsböckerna under januari månad, men i år blev det inte så. Bob Dylans Sångtexter 1961-2012 (som jag önskat mig) är en stor bok, som inte lämpar sig att sträckläsa och absolut inte i sängen. Det är mera så att jag slår upp och läser en eller ett par sånger i taget. De flesta dikterna är små berättelser, som kräver eftertanke. Alla som någon gång lyssnat till Dylan, vet ju att det inte alltid är så lätt att höra texten, särskilt om man inte har så bra hörsel.

I kväll ska jag faktiskt drömma mig bort med filmens hjälp. Jag ska titta på Guldbaggegalan, tänkte jag. Visserligen har jag hört Fredrik Sahlin m fl säga att 2016 var ett dåligt filmår för Sveriges del, men man kan ändå få tips om vilka filmer, som kan tänkas vara sevärda. Ibland kan det vara kul att höra tacktalen, men för det mesta är vinnarna ”helt oförberedda” och det märks ju. Filmerna får man väl se på TV om ett par år, om man inte orkar ta sig till en biograf.

Tyvärr blir det långt mellan biobesöken numera. Det är inte så lätt att pricka in en bra film, som ofta går bara en gång, bland allt konstigt som visas. I många år gick jag på filmstudio, något som jag saknar mycket. Inte bara det att man fick se väl utvalda, lite udda och smala filmer, utan att man kom ut ett par kvällar i månaden och träffade andra med samma intresse. Det är inte samma sak att titta på film hemma i soffan, även om man kan hasa sig ner till liggande ställning iförd favoritmjukiskläderna.

Skymningen sänker sig över Renålandets by. Om man tittar ut skulle man kunna tro att det var april, så lite snö har vi för tillfället, men det stämmer inte med ljuset. Det är bestämt dags för en liten stund av vila i soffhörnan nu, kanske med ett korsord. Det passar så bra till ljudet av Snooker på TV.

Barbro Jönsson Åslund, välmående pensionär

20161231

Månadens betraktelse

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

DECEMBER 2016

Nu är glada julen slut, slut, slut…  Fast granen bär vi inte ut än, och amaryllisen hann inte blomma till julafton, så den får vi glädjas åt i mellandagarna, medan vi äter rester och minns hur mysigt vi hade det för några dagar sen, när de yngre generationerna var här.

För mindre än en vecka var vi färdiga med förberedelserna; sängarna var bäddade, tomtarna och ljusstakarna placerade på sina givna ställen, kakorna bakade, sillen inlagd och sötosten kokad. Med andra ord, vi var redo. Det var bara att hämta barnbarnen, som kom med bussen i sällskap med sina föräldrar. Jag fattar inte vad vi gjorde innan vi hade barnbarn! Vilka torftiga jular vi måste ha haft! Vilka tråkigt pyntade granar vi hade, och ingen flyttade om julpyntet till bättre ställen osv.

Spänningen var stor dygnet före julafton – skulle det komma snö, eller skulle vi få behålla blåisen över helgen? Som tur var kom ju snön, och på julaftons morgon var allt det bruna fula gömt under ett vitt täcke, och en del familjemedlemmar fick sig lite behövlig motion med snöskoveln före julfirandet.

Den julafton vi upplevde kan närmast beskrivas som idyllisk, dvs alla i huset var friska, renskrubbade och klädda i bästa stassen, som sig bör, julmaten och julkakorna verkade falla i smaken och ingen saknade vare sig rullrånen eller knäcken, som av olika anledningar inte längre tillhör våra traditioner. Årets julglögg gjord på kråkbär var dock förträfflig liksom Åkes ris à la Malta.

Vid lämplig tidpunkt gick farfar och flickorna för att hämta posten, och kan man tänka sig! Just då dök stortomten och två nissar upp, och vi fick julklappar av dem. Synd att flickorna inte var hemma och kunde ta emot sin klappar själva, men vi lovade att se till att de fick sina paket, när de återvände. Alla verkade nöjda och glada med innehållet i de färgglada och mer eller mindre proffsigt inslagna paketen.

Åke fick en fågelmatare i ett paket, och på juldagen hängde han upp den innehållande en talgboll i älghornet på uthusväggen. De talrika småfåglarna lät sig väl smaka, som vanligt. Själv fick jag Bob Dylans samlade texter (som jag önskat mig) och planen var att luta ner mig i soffhörnan och fördjupa mig i texterna njutandes några praliner, men precis som när jag var ung och bodde hos mor och far, kom något annat i vägen.

När jag var ung önskade jag mig alltid böcker till jul, och hade jag tur fick jag dem också. Om jag hade fått bestämma, skulle jag ha legat på soffan och läst hela julhelgen, men mamma och mostrarna hade alltid andra planer och det var bara att underordna sig. Vi hade väldigt stressiga juldagar, tyckte jag, för då skulle vi dels gästa släkten dels ha släkten hos oss, och det var för all del kul att träffa kusinerna, men det var på tok för mycket fokus på kakor och mat, tyckte jag. I mellandagarna gick folk och hälsade på varandra och det bjöds på kaffe och ”alla sorterna”. När jag var i tioårsåldern snickrade pappa ett couronnespel, vilket utnyttjades flitigt under jularna i många år framåt. Det var ett trevligt spel, och om jag minns rätt deltog även morfar i spelet. Ibland blev det rent av turneringar, som kunde hålla på ganska länge. Min kusin Åke var en riktig fantast, vill jag minnas.

Nu var det alltså juldagen 2016, en ganska lugn och mysig dag, då vi inte behövde göra någonting, egentligen. Barnen lekte med sina julklappar, vi åt rester från julbordet och kakorna släpptes fria. Jag tror att det var någon slags skymning hela dagen, men inne hos oss lyste stjärnorna i fönstret och TV-skärmen. Vi hann se två barnfilmer och en vuxenfilm mellan födointagen, men läsa i soffhörnet var det inte frågan om.

På annandagen känns det alltid som man blivit lite däst, så ock denna dag, så det var läge för en promenad. För en gångs skull var det vackert väder med solsken och uthärdlig temperatur under julhelgen. Det brukar ju vara endera jättekallt eller slaskväder, kan jag läsa i min dagbok.

Apropå dagbok, det kanske inte är så vanligt att man för dagbok i våra dagar, men jag har gjort det hela mitt liv. Jag tror jag gjorde det mest för att ha något att skriva om, när jag var mycket ung, men på senare år har jag märkt att anteckningarna är en guldgruva. Det är underbart att kunna få slut på en meningslös diskussion genom att slå upp fakta i en gammal dagbok. Känslan av att minnas rätt, när det gäller vädret eller något annat jätteviktigt, som när sjön blev isfri t ex, är obeskrivlig. Man kan liksom platta till meningsmotståndarna bara genom att läsa upp ett stycke ur ”boka”. Ibland har jag fel, men inte ofta.

Det kan vara intressant att följa utvecklingen genom att läsa gamla dagböcker och brev. Det är inte precis världshändelserna som avhandlas i de äldsta epistlarna. Intressena har en tendens att förändras genom tiderna, och tur är väl det. Det skulle varit sorgligt om det handlat nästan uteslutande om killar, när man var låt oss säga i 40- årsåldern. En gång för länge sedan brände jag faktiskt en hel binge med dagböcker från de första tonåren, för jag stod inte ut med det tramsiga innehållet. Samma väg gick en hel hop ungdomsbrev. Hur korkad får man vara? tänkte jag efter femtio år, när jag läste dem igen. Fast jag ofta säger att jag har både ett barn och en tonåring inom mig, vill jag tydligen inte kännas vid alla deras sidor. Idag handlar det inte så mycket om pojkar utan mest om vardagslivet, det som händer oss, och det är rätt mycket upprepningar av vad vi gjorde föregående år, så det är nog inte så intressant att läsa för en utomstående, men för mig är det värdefull information. Förresten är det nog bara jag, som kan tyda den pyttelilla och otydliga handstilen, om ens jag kan.

Julhelgen har varit och vi är inne på mellandagarna. Året är snart slut och det är dags att tänka på det som varit. Har det varit ett bra eller ett dåligt år? Det beror på hur långt utanför den egna sfären man ska tänka och hur lång tid bakåt. Om vi tänker på de senaste månaderna har vi upplevt både tråkigheter och glädje. Vi har tvingats ta farväl av ett par personer, som haft stor betydelse i våra liv; Eivor, pappas kusin, som alltid bott här i byn och Kalle, som var kassör och alltiallo i HjärtLungföreningen. När personer i ens närhet går ur tiden, får man sig en tankeställare. Livet pågår inte i all evighet och det enda man vet är att vi alla en dag ska dö, men så länge någon kommer ihåg en och pratar om en finns man kvar. I vår familj talar vi ofta om de kära som lämnat oss. Vi använder gamla citat och påminner varandra om hur det var, och då känns det som om de här personerna ändå finns med på något sätt.

Så till glädjeämnena. Vi har lyssnat mycket på musik i advent. Till och med i vår lilla Bystuga var det en fin konsert, när en stråkkvartett från Stockholm besökte oss. Senare i december besökte vi Ramsele kyrka och lyssnade på Roger Pontare med kör, och lördagen före jul lyssnade vi på fin musik och körsång i Gåxsjö kyrka. Alla tre konserterna gav oss fina upplevelser i vintermörkret. I dagens tidning läste jag att det är väldigt viktigt att lyssna på musik, i synnerhet om man lyssnar på sina favoriter. Det påverkar tydligen både hjärta och lungor.

Vi får heller inte glömma adventskalendern! Den var så bra! Full med viktiga tankeställare men utan tydliga pekpinnar. Vissa avsnitt var så spännande att vissa knappt vågade titta. Vi såg vartenda avsnitt och höjdpunkten var naturligtvis på julaftons morgon, när vi satt tre generationer i soffan och myste till sista avsnittet. Vi hade spekulerat lite i förväg, och den i familjen som satt inne med kunskap (som textar på SVT), hade inte försagt sig, så det var spännande in i det sista. Se det var en riktig historia, som den gamle H C Andersen kanske skulle ha sagt.

Om man ska summera världshändelserna, går man väl nästan bet när det gäller att hitta något positivt. Nog har det varit ett rysligt år med krig, terroraktioner, presidentval i USA, gängskjutningar, klimatförändringar, dopningsskandaler och jag vet inte vad. Det händer nästan bara hemska saker i världen och allting får vi reda på. Ibland tror jag nästan det var bättre förr, när vi bara fick nyheterna genom lokalpress och ett begränsat utbud av nyheter från TT. Då behövde man inte bekymra sig över vad som hände i Aleppo eller i Paris. Allt var så långt borta. Fast när jag tänker efter; jag vill nog inte byta bort den tiden då vi levde isolerade i vår egen lilla värld, och det var märkvärdigt att åka buss till Strömsund, eller rälsbuss till Östersund.

I förra veckan krånglade mitt internet ett par dagar, och jag höll på att bli konfys. Jag kunde ju inte läsa tidningen (som jag läser väldigt snabbt, det intessantaste är nog dödsannonserna) men värst av allt, jag kunde inte se vad vännerna på Facebook hade för sig! Det är rätt trevligt med ”fejan”. Vissa dagar har jag t ex haft kontakt med fyra kusiner runt om i Europa och ännu flera gamla vänner i olika världsdelar före klockan nio på morron. Det rör sig om människor, som jag knappast skulle ha haft någon kontakt med alls om vi inte träffats på FB.

Så kom då nyordslistan, i går tror jag det var, och det gamla fenomenet att göra slut med en person genom att sluta höra av sig har äntligen fått ett ord: ghosta. Jag vill minnas att man ghostade hej vilt i min ungdom, fast om man skulle prata om det fick man ta till en omskrivning med en massa ord. Andra intressanta ord är pokenad och pappafeminist.

Ja, nu är det inte många dagar kvar av det gamla året och tidningarna är fulla av nyårsmenyer, och i januari kommer de nya dieterna och bantningstipsen. Vi har inte planerat Nyåraftonens meny än, men jag brukar få gratinerad hummer, oxfilé och champagne av min ”huskock”. Nyårslöftena brukar vi däremot dra in på.

God Jul, hoppas jag ni har haft och Gott Nytt År tillönskar jag eventuella läsare.

Barbro Jönsson Åslund

20161120

Månadens betraktelse

NOVEMBER 2016

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

Svinnovember, tycker en del, och nog kan det tyckas deppigt, när det ser ut så här utanför fönstret, men jag tycker det är ganska mysigt. Man får tända fönsterlamporna tidigt på eftermiddagen, om man nu ens har släckt dem på morgonen. Det lilla snötäcke vi har lyser upp lite i dimman, men något snöskoterföre har vi väl inte ännu. Sjön har snöat igen, och isen har ett virrvarr av sprickor, och man kan se att det har blivit vatten på den. Det behövs några nätter ordentlig kyla innan den blir stark nog att fara över. Det är bara att vänta på att Mullnäsgubben ska komma med spark och yxa över sjön. Det är han som bestämmer, när vi får gå på isen. Så har det alltid varit.

När jag var liten var det min far, Nisse på Mullnäset, som provade isen, och nu är det min bror Orvar. Jag kommer ihåg hur vi väntade på att få fara över sjön på nyisen. Hade man tur, kunde den ligga blank ett par dagar. Det var en fröjd första dagen, oftast en söndag, när man fick ut på skridskorna. Vanligtvis samlades byns barn och unga på viken hemma, för isen var av någon anledning bäst där.

Eva och jag hade till att börja med bara ett par hemgjorda ”skrixskor”, som pappa sa, men sen sparade jag till ett par ”halvrör”, som man skruvade fast på pjäxorna med en liten nyckel. Pappa hade gjort en kombinerad bandy -och ishockeyklubba åt mig, för vi skulle ha på skolan. Om jag inte minns fel hade de andra flickorna ungefär samma utrustning som jag.

Pojkarna hade riktiga skridskor, åtminstone en del; Sture, Örjan och kanske Rune. Åke också, tror jag, men han och Sven var lite för stora för att roa sig med oss, så jag minns inte så klart. Vad jag däremot minns, var att det fäktades med en och annan köpt klubba i alla fall.

Det var inte bara barn och ungdomar ute på isen den dagen, utan de flesta bybor gjorde sig ärenden med spark ut på isen, och vad var naturligare än att göra ett besök på Mullnäset? Mamma kokade kaffe och dukade fram bullar och kanske ett och annat ”krus”. Hon tyckte det var trevligt med så mycket ”främmande”, och efter middagen, när det hunnit bli mörkt, kunde även hon ta sig en tur över sjön. Vi brukade skoja med henne om att nu när alla andra varit på sjön vågade hon också ge sig ut.  ”Isen håller för en häst”, brukade pappa säga.

Isen var väldigt betydelsefull för oss, som inte hade någon väg, och det kändes jättelätt att ta sig till skolbilen nästa dag, även om fotleder och vader värkte efter gårdagens skridskoåkning. Det gällde att utnyttja den blanka isen, men tyvärr brukade det fina föret inte bli så långvarigt. Ändå var det en tapper skara, som försökte hålla en liten plätt fri från den obevekligt fallande snön, men vi hann nästan aldrig åka efter allt arbete vi lagt ner.

Vi har som sagt inte så mycket natursnö än, ja vi har ju förstås ingen konstsnö heller, för här åker vi skidor när det blir skidföre, men jag har sett på FB att man åkte skidor i Uppsala för flera dagar sedan. En dag var det snökaos söderut, och kollektivtrafiken i Stockholm brakade ihop. ”Man får gå mycket”, sa Jakob, men barnbarnen var överförtjusta och ville inte gå in på kvällen. Det var så roligt med snö, tyckte de. Så vi får väl hoppas att vi kan bjuda på skidföre till jul. Förra året var det bara is och skare, när de skulle prova julklappsskidorna.

Vi har i alla fall så pass mycket snö, så vi kan se att det finns en massa djur härikring. Tydligen smyger några rådjur omkring husen på nätterna. Här finns inga oersättliga växter, bara ett par vindpinade rosenbuskar, som de gärna får knapra på. Vinbärs- och krusbärsbuskar tycks inte intressera dem och jordgubbarna är inhägnade. Värre är det för en del grannar, som lyckats få både äppelträd och syrener att leva och trivas. Jag tycker mig ha hört det mumlas om både bössor och ”kunde jag bara skjuta …” och en del annat, som visar att rådjur inte så populära, trots att de är vackra att se på.

Annars har vi även sett spår efter ekorrar, lekatter och rävar, och en uggla svävar över nejden. Otaliga är de småfåglar, som återigen äter oss ur huset, nästan. I år har vi även talltitor, men vanligast är nog talgoxar och blåmesar. I flera dagar har vi även haft ett tiotal domherrar, och några nötväckor har gjort sig hemmastadda. Fåglarna är välkomna och bidrar mycket till trevnaden, men vad är det för bordsskick de har!? ( Utan att göra några jämförelser i övrigt, kan jag säga att de är värre än barnbarnen på den tiden då föräldrarna kröp om kring med tre trasor efter varje måltid; en för barnets ansikte och händer, en för bordet och en för golvet. Men det var för länge sen)  Nötväckorna är nästan värst. Snabbt plockar de frön och spottar ut dem, innan de hittar något som duger och flyger iväg till någon björkgren, där de äter upp det.  De har ett väldigt intressant rörelsemönster; de rör sig så snabbt och ibland är det svårt att se vad som är fram och bak på dem. Jag tror att andra fåglar är lite rädda för nötväckorna. Talgoxarna och blåmesarna väntar respektfullt tills de härjat färdigt vid matbordet och flugit iväg.

Ibland kommer en nötskrika eller t o m en lavskrika seglande och gröngölingen verkar ha kommit åter. Tyckte jag inte att jag hörde trumvirvlar, när jag var ut på altanen alldeles nyss? Någon, kanske en mellanspett, försöker utvidga ingången till en flugsnappsholk igen. Tyvärr har vi ständigt en flock skränande skator på tomten, och på något sätt lär de sig konststycket att äta talgbollar, som hänger i små behändiga hållare. De låser fast sig med fötterna och håller balansen genom att flaxa febrilt med en vinge. Vet inte hur det går till, men om de får vara ifred, lyckas de äta rätt mycket. Nu har Åke, som för en envis men ojämn kamp mot skator och kråkor, kommit på ett sätt att skrämma dem. Han har bundit fast en råttfälla, ogillrad, så att den liksom hänger nedanför de åtråvärda talgbollarna. Det funkade ett par dagar.

Det är en rätt skön tid det här, innan det blir advent och julstöket tar vid. Jag har i några dagar suttit vid symaskinen och försökt förfärdiga ett par julklappar till barnbarnen. Det är bäst att passa på innan de blir kritiska och tittar på baksidan av ett litet broderi. Jag litar på att deras ögon än så länge fångas av färg och form och har överseende med farmors fula stygn. Jag har sytt en hel del i mina dagar, men jag kan inte sy raka sömmar. Så är det. Min gamla sylärare på yrkesskolan, där jag kämpade i två år i min grönaste ungdom, skulle få spader om hon fick se hur jag trakterar en symaskin. Tur att jag omedelbart insåg att min min plats i livet inte var vid en symaskin.

Det spelar ingen roll att jag fått nya linser i ögonen och att jag provat in nya glasögon, jag kan nästan inte sy i alla fall. Det är visserligen lättare att trä på nålen än före operationen, men det är inte perfekt. Kan det vara något med balanssinnet som gör att sömmen blir som en slalombana.?  ”Åldern”, viskar någon i mitt vänstra öra.

Snart är det första advent, och vi rustar oss. Granen är insvept i ”ljusgardiner och slingorna på husen är kollade. Min make letar efter två ljusslingor, som han köpte i början av oktober. Vi kommer säkert att hitta dem på något säkert ställe, kanske tillsammans med min apotekspåse, som försvann vid ungefär samma tid. Det ska bli skönt att få tända ljus både ute och inne under några veckor, men just nu försöker vi hålla ut i novembermörkret genom att värma oss med en brasa i kaminen och en varm och mustig soppa med hembakt bröd till middag.

Vid köksfönstret som vanligt

Barbro Jönsson Åslund

20161019

Månadens betraktelse

ETT ÅR GÅR FORT…

Återigen sitter jag här och tittar ut på en gran framför fönstret. Den är faktiskt lite större och kraftigare än fjolårets. Det har blivit lite kyligare i luften, men det är fortfarande soligt och lugnt på dagarna. En del gulorangea löv håller sig ännu kvar i björkarna mot vägen. Andra dalar ett och ett mot marken i ett lugnt tempo.

När jag tittar ut ganska tidigt en morgon, ser jag vår goda granne Britta  utfodra fåglarna med frön. Är det inte lite väl tidigt på säsongen? Tydligen inte, för samma dag kommer det välbekanta lilla röda huset fram härhemma, och lite senare på dagen hos MajLis. Alla tycks ha lite överblivet från i våras i beredskap. Jag har sett att både Granngården och Dollar$tore annonserar med fågelmat till extrapris nu. Fåglarna tycks finna det helt i sin ordning och pickar i sig frön och spottar skal som om det inte varit 5 månaders uppehåll vid ”matborden”. Snacka om att leva i nuet!

Vi kör lite ved på dagarna. Veden ska förflyttas från traven på ”vedbacken” till ett ”velir” på gården. En del får t o m plats under taket vid ytterdörren. Allt för att vi inte ska behöva pulsa i snö, när vi tar in ved till vintern. Det gäller att spara på krafterna i vår ålder, och just därför har vi installerat en luftvärmepump, så förhoppningsvis ska det gå mindre ved framgent, men en och annan brasa ska det väl bli, åtminstone morgon och kväll. Det är bra mysigt med en sprakande brasa i kaminen.

När vi lastade släpvagnen en dag, hittade vi först ett rejält getingbo bland veden och lite senare ett ”ringölbo”. Båda bona var tomma, så vi kunde ostört beundra de olika typerna av byggnationer. Getingboet var nog det vi beundrade mest; ett så utsökt arbete utfört av till synes planlöst irrande getingar! Vi hade ofta besök av ovälkomna flygfän på altanen i somras, så jag misstänker att vi har fler tomma bon i närheten, kanske på vinden. Det gick ju bra, för ingen blev stucken av de närgångna besökarna, så vi behövde inte vidta åtgärder, så att säga.

Hela sommaren såg vi en sädesärla med ungar, så vi misstänker att hon hade två kullar. Hon hade tagit bra hand om sina telningar, kunde vi se, för de var stora och välvuxna. Nu är de borta.

Vi har varit en sväng till Härjedalen igen. Ärendet den här gången var att hämta en vackert röd snöskoter, som vi köpte förra gången vi var där. Den gamla vedkörarskotern från förra århundradet börjar bli lite medfaren, men när vi föreslog att vi skulle sparka till Hammarn och grilla sistlidna Långfredag, kom det högljudda protester från barnbarnen: ”Vi vill åka snöskoter! Vi vill åka snöskoter! Det är så roligt att åka snöskoter”. Det är det förvisso, men det är ännu roligare att ha ett fordon, som inte riskerar att falla ihop under färden, så när vi fick ett fint erbjudande, kunde vi inte annat än slå till.

Man kan inte gärna besöka Storsjö Kapell utan att fiska, så vi hade förstås några nät i en balja bak i bilen. Vi kom fram tidigt på fredagseftermiddagen, så det verkade vara slöseri med tid att inte slänga ut dem redan då. Alltså åkte vi till Åviken, där vår lilla stuga ligger, och lastade i båten, vars motor lagt av redan i somras, så någon måste ro. Då hörde jag (som en älskad brorsdotter brukar säga) min mun säga: ”Kanske jag kan ro båten”. Det kunde jag.

Det hade varit ner till 12 minusgrader här för några dagar sedan, men det fanns ingen is på sjön, bara lite rimfrost i träden. Vackert! Sjön var spegelblank, annars hade jag inte gett mig in på det här äventyret, för sist Åke och jag la nät här på tumanhand blåste det kraftigt, och jag orkade inte riktigt hålla båten, som ville driva med vinden. Dessutom gjorde jag illa höften, när jag skulle stiga ur den halkiga båten. Det är mer än två år sen, men jag känner mig starkare nu.

När jag satt där med eftermiddagssolen i ögonen, kom jag att tänka på andra båtfärder och nätläggning, och hade Jakob eller barnbarnen varit med, hade jag nog berättat för dem om hur det var när jag var ung flicka och fick följa min pappa ut på sjön. Det bästa var att tidigt på morgonen, i stället för att mjölka getter i ”sommarfjöset”, få följa med och ta upp näten. Oftast hade vi lagt näten  vid holmarna eller ända uppe vid åmynningen, så det tog en stund att åka, för båtmotorn var inte på särskilt många hästkrafter, och båten var egentligen lite för stor för den. Det gjorde inget, för det här gillade jag; att sitta i solen, för jag minns aldrig att det var fult väder, och känna vinden i håret. Pappa var snäll, så han skällde aldrig om jag var lite fumlig, eller så var jag rätt snabb i uppfattningen och snabb med årorna på den tiden. Fisk? Kanske fick vi abborrar och en och annan ”knivslirgädda”, som far sa, och de var inte matnyttiga. En gång krockade vi nästan med en bäver. Jag råkade t o m slå till den, då jag skulle skynda mig ut med årorna, men den blev nog lika överraskad som jag och for iväg med en faslig fart.

En gång i min barndom, mitt i slåttern, vill jag minnas, sa mamma på lördagskvällen att hon inte hade någon söndagsmat, men det var väl inte värre än att de kunde ta upp lite fisk ur sjön. Så föräldrarna for iväg och slängde ut alla fyra näten, spottade tre gånger och kom hem lagom till radioteatern, som vi brukade lyssna till på den tiden. Nästa morgon var de optimistiska ända tills de fått upp det sista nätet ur vattnet. Fångsten var inte stor; några små abborrar och ungefär lika många mörtar. Ingen vidare prognos för söndagsmiddagen, med andra ord. Men min mor, som var en rådig kvinna på många sätt, lyckades förvandla den usla fångsten till de läckraste ”köttbullar”, som tillsammans med potatis och (grädd)sås blev en smaklig måltid. Om jag inte minns fel kom det ”främmande”, något som inte var ovanligt en sommarsöndag, och självklart skulle även de ha mat. Senare i livet har jag också lärt mig att ströbröd, ägg och kryddor kan göra underverk med en gädda eller annan tråkig fisk, men jag får aldrig till den goda såsen…

”Nu får du ro lite”, avbröt Åke mina tankar och förde mig till nuet och båten på Storsjön i Härjedalen. Vid det här laget hade vi kommit en bra bit ut på sjön, och kunde se bitar av Lundörrsfjällen bakom skogen, och vår lilla stuga blev mindre och mindre. Det var sista nätet så vi spottade:”tvi,  tvi, tvi”! Jag vände båten och rodde mot land ganska nöjd med mig själv.

Under natten kom lite pudersnö, som låg kvar på morgonen och det var ca 5 minusgrader. Som tur var hade Bengt kommit hem, så jag slapp vara med och ta upp näten. De kom hem efter dryga timmen frysande och milt svärande över det vinterväder som rådde. Jag bjöd på frukost, och sen fick de jobba med nät och fisk i flera timmar.

Nu är vi hemma igen, vilket känns skönt, för de slitna frasen ”Borta bra men hemma bäst”, är inte så dum ändå. Det finns mycket att göra även så här års. Jag lyckades tvätta altanfönstren rena från flugskit och vägdamm häromveckan, men det slog mig nyss att jag nog ligger efter med köksskåpen. Jag hann inte städa dem till jul. Får se till att få det gjort snart. Ute har vi i alla fall gjort vinterfint. Det finns inte en enda blomsterpotta kvarglömd, och rabatterna är rensade. Åke har till och med grävt ner ett hundratal lökar, fast inte tulpaner, för dem äter rådjuren upp. Innan vi tog bort alla vissna och frusna blommor, tog vi massor av frön till nästa år. Jag tror vi är självförsörjande när det gäller krasse, ringblommor och tagetes, men en del andra växter som praktmalva och lobelia är vi inte säkra på. Vi får se hur det går till våren.

Det börjar bli skumt utanför fönstret. Det är inte mycket jag kan se längre utanför fönstret. Jag kan t ex inte se det jag endast hört ryktesvägen, att man tagit bort några björkar hos Gunvor. Ja, det ser jag ju inte när det är ljust heller, för vår jordkällare står i vägen. Att Bo tog ner en massa träd för ett tag sen, har jag däremot sett med egna ögon. På facebook har jag dessutom sett att man fått upp ett nytt garage hos Bengt. Jag har suttit här medan Åke har varit ute och skruvat lite i den nya skotern. Alldeles nyss stack han in huvudet genom dörren och förkunnade att han var redo för en liten paus, så nu ska vi gå till Majlis och dricka kaffe, smaka på hennes nybakta klickar enligt Ollepetterlinnéareceptet och spela Rams.

Nästa gång vi hörs har det antagligen blivit vinter, eller åtminstone vintertid.

 Barbro Jönsson Åslund

20160922

Månadens betraktelse

UTANFÖR ETT STUGFÖNSTER I HÄRJEDALEN

Vi har varit i Härjedalen några dagar, närmare bestämt i Storsjö Kapell. Innan jag träffade Åke, inskränkte sig min kunskap om denna vackra by det som en gravallvarlig röst på radion rapporterade kalla och mörka vinterdagar, då jag som liten flicka kämpade med morgontrötthet och påklädning: ” Storsjö Kapell 43 grader.” Det var alltså ett riktigt köldhål.

Under de senaste tolv åren har jag lärt mig annat. Vissa julidagar kan det vara omöjligt att äta lunch i båten, för solen smälter smöret och mjölken surnar i hettan. Jag vet efter långa lata dagar på Storsjön, ibland upp till sju timmar i brännande sol med utter och långdrag. De många fjällen och höjderna runt omkring gör att sjön blir som en kokande gryta i värmen. Det är lätt att man bränner huden sådana dagar.

Jag sitter vid ett relativt stort fönster i en mycket liten stuga ca tjugo meter från stranden och tittar ut över det blå vattnet. Om jag lyfter blicken från bryggan och båtplatsen, ser jag Lindholmsholmen, som Åke kallar den, i fjärran. Den ligger väl tre km bort, och en gång fick vi lov att ta i land där, för att det hastigt blåste upp till storm, när vi var ute och fiskade. I den lilla stuga på holmen bodde för länge sen Åkes gamle vän, som lärde honom allt om sjö- och naturliv. Här satt vi på en sten, och när Åke berättat om uppväxten här en stund, hade det lugnat sig, och vi kunde åka hemåt.

Det lär finnas 52 holmar i Storsjön. Vi har under åren gjort strandhugg på nästan alla, när vi kört sjön runt. Man kan se att många gårdar och ställen ligger vackert kring sjön, och när man kommer någon kilometer ut, kan man se att byn omgärdas av fjäll, t ex Helags. Det är sagolikt vackert.

Vi åkte skidor här för några år sedan, och en oerhört blåsig och grinig aprildag försökte vi oss, ganska resultatslöst, på att pimpelfiska här utanför. En gång låg det alldeles färsk björnspillning utanför stugdörren, när vi kom hit. Inte bara en hög, utan både en stor och en liten. Lite fundersam blev man då.

Sent en försommarkväll kunde vi iaktta två bävrar, som kom simmande från var sitt håll. När de möttes framför vårt fönster pussades de en stund, och sen simmade de tillsammans in i viken. När vi gick ut, kunde vi höra dem småprata, men sedan försvann de, så vi vet inte hur deras möte slutade.

Jag glömmer aldrig hur snopen jag blev, när vi kom en av de första dagarna i maj och det inte fanns något vatten i sjön. Jo, det fanns vatten, fast långt bort. Då kom jag ihåg att Åke berättat för mig om sjöregleringen, men det såg konstigt ut. Det var nästan overkligt att promenera på sjöbottnen till de närmast belägna holmarna. Nu förstod jag plötsligt varför man inte kunde köra rakt fram med båten utan svänga förbi skär, som vanligtvis inte syns. Det löste sig med vattenförsörjningen även denna gång, för det fanns en källa, som man kunde ta vatten ur, och vid nästa besök var sjön åter vattenfylld.

Här sitter jag och tittar på en båt en bit bort. I den sitter Åke och hans brorson Bengt. De ska lägga några nät, så om det vill sig väl, kan de få fullt upp i morron med att ta reda på olika sorters fisk; harr, sik och kanske någon öring.

Jag försöker göra en summering av den gångna sommaren, för att den snart är ett minne blott, kan man lätt konstatera, om man tittar sig omkring. På bordet framför mig ligger en av årets sista rosor från Åkes hemgård i en skål med vatten. Asparna lyser gulröda och några björkar har redan tappat sina löv. Daggen ligger kvar i gräset hela dagen.

Sommaren har varit fantastisk! Aktiviteterna har varit många och ibland ganska energikrävande, så vi har inte hunnit stelna till mer än vanligt. Det har varit uthusröjningar, loppis, auktion, surströmmingsfest, födelsedagar, fjöspub mm. På tal om den lyckade Fjöbattnpuben, en så kul tillställning på klanen Zakrissons skulle! Där roade sig såväl stora som små, inte minst släktens enda kvarvarande morbror/farbror Anders från Trollhättan! Han var kvällens danslejon, där han stuffade runt med tjejer i olika åldrar. Eller som någon ung dam lär ha uttryckt att han var ”den finaste gamla gubbe” hon dansat med. Vadå? Han är ju inte ens 84, och som min syster brukar säga, troligen konserverad.

Barnbarnen har till vår stora glädje besökt oss i omgångar även denna sommar. Deras ben blir längre för var gång vi ser dem, och Ingeborg har t o m tappat en tand. De är mycket aktiva, klättrar i träd så att fågelholkarna ryker. Det var Eivor, som med andan i halsen kom inspringande och berättade att en holk ramlat ner, och nu var hon så orolig att det var någon fågel i den. Vi kunde lugna henne med att rödstjärten redan hade flugit sin kos.

Sommaren gick fort, alldeles för fort, som vanligt, men vi har hunnit umgås med en del människor också. Vi har haft gäster från t ex Hillsand, Uppsala, Trollhättan, Småland, Stockholm och Chicago på vår altan, och Lilla stugan har varit upptagen av nattgäster mer än en gång.

Nu börjar höstaktiviteterna med föreningsliv och TV-serier på kvällarna. Vi ska ha styrelsemöte i Byföreningen endera kvällen, och till helgen ska vi ha Trivselkväll med bingo i Heimlöuta.  I går ringde ordföranden i Hjärt/Lung och kallade till säsongens första möte. Det är förmodligen dags för något höstevenemang, kanske musikcafé. Som kontaktperson för PRO får jag då och då små meddelanden och affischer att sätta upp på anslagstavlan. Trots att jag inte är någon föreningsmänniska, har jag alltså lyckats bli insyltad lite här och där. Synd bara att vi är så få, som jobbar i föreningslivet. Många är medlemmar, men det är svårt att få med folk, som är beredda att arbeta aktivt och ordna saker. Det kanske beror på att det är först som pensionär man har tid.

Nu ser jag att båten vänt mot land, så nu ska jag gå ner till bryggan och ta emot fiskarna. Vi ska visst bli bjudna på middag på byn i kväll.

Ooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo

Det har blivit en ny dag, och jag sitter åter vid fönstret och blickar ut över sjön. Det är ganska tät dimma, men jag ser ändå båten, som sakta glider iväg med två skugglika personer i. Ser lite spöklikt ut. Om en timme vet vi hur stor fångsten blev.

I går kväll blev jag nästan nersprungen, eller nerskuttad?, av en hare när jag skulle besöka ”prevetet”, som Örjans mamma brukade säga. Vet inte vem som blev mest överraskad, men han hade sån fart, så han hörde nog inte att jag hojtade en hälsning till honom. Jag fick i varje fall inget svar.

Det kan bli lite ensamt här, så en eftermiddag tog vi bilen och körde iväg, lite på måfå. Man hamnar alltid nånstans, resonerade vi. Halvvägs till Ljungdalen fick vi en överraskande upplevelse. Tjugo meter framför bilen kom två till synes stora katter spankulerande över vägen. Åke bromsade hastigt och utbrast: ”Såg du? Två lodjursungar!” Just det, två alldeles livs levande lodjursungar. Jättesöta! Fem meter in i skogen stannade de, tittade förundrat på oss med huvuden på sned, nästan som om de förväntade sig något av oss. Vi vågade inte stå där mer än ett par minuter, utan körde vidare. Man vet ju inte om mamma Lo väntade på att kusten skulle bli klar för att förena sig med Love och Lovisa, som de kanske hette. Vi var alldeles uppspelta av händelsen och fantiserade om deras liv medan vi fortsatte till området bortom Ljungdalen, där vi kunde beundra utsikten och njuta av de många ljuspunkterna, som tydde på att många ägare av de ca 600 stugorna där var hemma.

Nästa dag åkte vi över Flatruet till Funäsdalen och åt pizza, vilken var godare än den vi en gång åt i  Venedig. Mysko!

Jag har sett Flatruet och Skarvruet i olika väder, årstider och tider på dygnet, och det är så vackert, så vackert. Man blir rent förstummad av fjällens färgskiftningar och den lika skiftande växtligheten, men nu fick jag se något ännu märkligare. Här fick vi på nära håll se hur man drar bredband över fjället. Jättestora rullar med rör ligger som rösen med jämna mellanrum, och stora maskiner som gräver och lägger ner. Fantastiskt! Jag passade på att ta några bilder, för den här synen lär man väl inte få se i vår by under min livstid, tänkte jag. Det är bara att hoppas att Net ett inte får för sig att försämra villkoren.

Dimman har inte lättat, så jag får inte den där perfekta bilden av Lindholmsholmen idag. Jag tar alltid minst en bild av den, när jag är här, men det får nog vänta en stund. Däremot kan jag ana att båten är på väg in mot land igen. Bengt ror lugnt och fint, Åke sitter akterut och bestämmer över näten.

Tyvärr var fångsten bara måttlig, men vi får nog ändå några goda fiskmiddagar de närmaste veckorna. Av gäddan på ett par kilo kommer det att bli fiskfärs. Det blir säkert jättegoda fiskbullar.

Nu får ”gubbarna” jobba med näten och fisken några timmar. Det blev 32 sikar och ett par harrar. Jag ska sätta på kaffevatten och ägg, så att killarna får frukost innan de börjar jobba.

Vi behöver nog en dag extra att vila (lata) oss på efter det här, men i övermorgon åker vi hemåt igen.

Vi hörs!

Barbro Jönsson Åslund

20160823

Månadens betraktelse

AUGUSTI 2016

Utanför köksfönstret

Augustimorgon. Ett regntungt dis ligger över sjön och himlen är blygrå i öster. Det ser ut att bli mer regn. Från min plats vid fönstret kan jag se att regnmätaren är halvfull. Om jag höjer blicken lite, får jag bevittna ett vanligt skådespel så här års. På telefonledningarna sitter ca femtio svalor uppradade. I går morse var det över hundra, enligt Åke. Där sitter de och tycks vänta på något. Ibland flyger en fågel och verkar byta plats med en annan, men så liksom på ett givet tecken, lättar alla och det ser ut som de ger sig iväg, men efter en gir över byn, återtar de sina platser. Kanske en bil eller ett annat övergående ljud skrämde dem.

Dag efter dag upprepas detta. Är det samma svalor varje morgon, och i så fall, var befinner de sig på dagarna? Eller är det nya fåglar, som flugit väldigt långt och passar på att vila sig lite innan de drar vidare söderut? Vi vet inte, men fint är det och en dag är de borta.

Det verkar som om sommaren är slut, fast det kan fortfarande bli varmt fram på dagen och mot kvällen, men björkarna får ny färg och rönnbären blir allt rödare. Myltan är övermogen för länge sedan, åtminstone på myrarna. Kanske kan det finnas några kvar, sent mogna i någon råk, men det är knappast troligt.

Apropå hjortron, detta åtråvärda bär, som jag länge tyckte var något överskattat, men som jag numera liksom resten av familjen tycker mycket om – jag har själv för ovanlighetens skull varit ute på myltmyren. Jag ger mig inte gärna ut på slika äventyr, men en närstående till mig, som hade ”rekat” dagen innan, bedyrade att det bara var tjugo m från vägen till myren och att man ledigt kunde plocka fem liter på en yta stor som köksgolvet, eller om det var toagolvet. Klart jag förstod att det var överdrift, men han lyckades i alla fall fresta mig. I verkligheten var det väl snarare tjugo minuter än tjugo meter att gå och så långt mellan bären att det var en lyckträff, om man kunde plocka fem bär under en ryggböjning. ”Dom har varit här och plockat sen igår” menade maken, men som han så riktigt anmärkte: ” Det är bara nyttigt för dej att röra lite på dej.”

Nåväl, bärhinken tyngde inte och det luktade gott från myren, lika gott som det luktar när man kokar myltsylt. Gott luktade det även av det nykokade kaffet, som var belöningen efter myrstrapatserna. Det var heller inte så svettigt och myggigt denna dag, så jag förlät honom.

Nu låter det som om jag är väldigt lat, men jag har aldrig lockats av promenader på blötmyrar. Redan som liten flicka, då jag hade ännu kortare ben, fick jag nog av detta, när jag så snabbt som möjligt skulle färdas till skolbussen genom väglöst land. På den en och en halv km långa stigen skulle man ta sig över ett par myrar. Jag kan än idag känna suget om mina stövelklädda fötter, storlek 29 eller så, och höra klafset när jag mödosamt drog upp foten ur myren för att ta nästa steg. Den halkiga spången lyckades jag ju sällan balansera på.

Jag plockar gärna bär såsom blåbär och hallon, men helst av allt lingon. Då plockar jag för hand, för jag tycker så mycket om att känna dessa fasta och ”rensamma” bär i handen, och så går det så fort att rensa dem när vi kommer hem. Oftast tar vi bärplockningen som en förevändning för att göra en utflykt med en kaffetermos och några goda smörgåsar. Det är ljuvligt att sitta på en stubbe omgiven av överblommad ”alamônk” och några år gammal tallplant en solig dag med hög och klar sensommarluft. Om turen är med en och sommaren varit gynnsam, kan man få hinken full efter ett par stubbar.

En gång plockade Åke och jag lingon vid ett besök i Storsjö i Härjedalen. Som vanligt plockade jag för hand och Åke med plockare. När hinkarna var nästan fulla, ropade han på mig. Jag skyndade mig de få stegen och när jag kom fram fick jag se något jag aldrig hade sett ute i naturen förut. Det var en orm, en huggorm. Den hade ogillande angripit Åkes bärplockare, men den var så liten, så den kunde inte göra så stor åverkan på den. Nästan lite besviken över ormens ringa storlek, kunde jag ändå känna mig nöjd med att bärplockningen var slut för dagen. Det är kanske inte så dumt att vara lite vaksam, när man plockar bär för hand, åtminstone i Härjedalen.

Till de som tyckte att juli månad var stressig med alla sommarkafeer, loppisar och auktioner, kan jag säga att det är inte slut än. Även augusti bjuder på ett antal ”måsten”: kräftor, surströmming, svampplockning mm. Än så länge har vi bara hunnit koncentrera oss på surströmmingen, som för övrigt är riktigt fin i år. Surströmming är en av de saker, som man inte kan ha något ljumt förhållande till, antingen älskar man den eller så hatar man den. Det är tydligen inget som har med ålder att göra, för jag vet flera barn, som med god aptit äter denna delikatess, dock inte mina barnbarn. Vad som förbryllar mig är att man kan sitta och äta tacos eller varm korv i lukten av surströmming, för man kan inte påstå att det doftar gott förrän man tagit en tugga och känt smaken.

Det bästa med surströmmingen är ändå nypäran, direkt upptagna ur landet, som serveras till. Jag tycker inte alls att det behöver vara mandelpotatis, som vissa hävdar. Det vanliga, när jag var liten, var att man fick äta nypäran med en klick smör, om man inte ville ha surströmming.

Tyvärr har vi inget bra kantarellställe att besöka. Vi hade flera fina trattkantarellställen, men eftersom svamparna helst växer i gammal skog, försvann de ett efter ett när skogen höggs. Jag glömmer aldrig känslan av att stiga in i urskogen och lämna kallblåsten bakom sig. Det var som att komma in i en annan värld med gröna mossbeklädda stenar och kullfallna träd. Det enda som hördes var granarnas sus. Här och där fanns små gläntor där solen tittade ner och gav ett trolskt sken. Försiktigt, för att inte av misstag trampa på någon svamp, nästan smög man fram, och rätt som det var såg man en liten gul knapp, kanske en trattkantarell under utveckling. När man böjde sig ner för att ta den, såg man att det var flera, ja alldeles fullt av fina ”trattisar”. Det var en underbar känsla att gå där och fylla korgen, plastpåsen eller vad man nu hade med sig. När det sista fina stället försvunnit, fick vi faktiskt ”ärva” ett ställe av min morbror Ivar och moster Asta, men säg den lycka som är beständig. Efter ett par år förvandlades även detta ställe till en ful sönderkörd kalyta.

Trattkantareller kommer inte förrän i september, men det finns ju andra svampar. Nu har det regnat ett par nätter, så det kommer nog diverse soppar och tickor, som kan vara väl så goda, i brist på annat. Fast om jag ska vara riktigt ärlig, tycker jag att själva plockandet är roligare än att äta svamparna.

Alldeles nyss hörde jag på radion att sommaren kommer åter nästa vecka. Det låter ju bra och faktum är att när jag tittar ut genom fönstret, ser jag att det grå diset håller på att skingras och solstrålarna försiktigt bryta fram. Kanske blåser vattnet ur gräset, så att Åke kan klippa det idag. Det växer fortfarande så att man nästan kan höra det.

En tom timmerbil skramlar förbi. Om ett par timmar kommer den åter med ett lass timmer. Eftersom det har regnat de senaste dygnen, blir vägen i det närmaste ofarbar igen. Vägen är det eviga samtalsämnet när man träffar folk på byn. Alla har åsikter om den, oftast negativa. Vi har vacker natur, som vi gärna delar med oss av, men man får ju skämmas för vägen och jag tycker det är svårt att inte ta åt sig, då människor klagar på den, fast det inte är mitt fel att den tidvis är gropig och lerig nästan värre än ett nyuppgrävt potatisland. Vi tycker att vi också borde få asfalt på vägen. Det är väldigt mycket trafik här förbi, det kan vi, som bor nära vägen, intyga. I år har vi sett ovanligt många husbilar, ofta tyska ellet nederländska. Undrar vad de tycker?

Nej, nu ska jag sluta klaga och se framåt i stället. Närmast är det Fjösbatt´npuben att se fram emot och sedan kommer september med sina färger och klara luft. Vi hörs då, om ni vill.

Vid köksfönstret (och ett par andra fönster också)

Barbro Jönsson Åslund

20160723

Månadens betraktelse

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET juli

”Vi hade i alla fall tur med vädret” är ett gammalt välkänt citat från en TV- film, som med tiden blivit kultförklarad. De orden har vi haft anledning att upprepa många gånger hittills i sommar; nationaldagen, midsommaren, Dundermarknaden och förra veckans loppisdagar bjöd på vackert sommarväder. Nu hoppas vi att det blir skapligt på lördag, då Eva och Gunnar ska ha auktion i Öjarn.

Vädret, ja, som vi fjäskar för detta väder. Vi bevakar väderleksrapporterna i radio, TV och dagstidningen och däremellan är det alltid någon, som knackar på barometern och tillkännager om den är hög eller låg. Vi har massor av planer på roliga saker vi ska göra om det blir vackert väder. En del saker har vi redan gjort. T ex har vi fikat på Hempan, provrott den ”nya” båten, haft korvgrillningslunch med närmaste släkten och en del annat.

Barnbarnen har varit hemma, och dom har kunnat leka ute de flesta dagarna. Dom har varit med pappa på sjön mycket. Och flera dagar har vi fått nyrökt abborre, som dom fångat, till frukost, Det är roligt att fiska, får jag höra och ivrigt pekar dom ut den speciella fisk som Ingeborg eller Eivor fångat. Ibland kan det uppstå en liten dispyt om hur det egentligen förhåller sig, men alla tycker det är gott med rökt fisk, särskilt om man fångat den själv. Jag har också hört att dom badat i sjön. Jag har inte sett det med egna ögon, men både baddräkter och handdukar har varit blöta mest hela tiden. När det blåste, som det också gjorde ett par dar, försökte dom tränga ner sig i dom gamla badbaljorna på gården, men det var inte så lyckat. Det var mest en massa långa ben och armar, som hängde utanför. Tänka sig att det bara är några år sedan de fick plats båda två i samma balja!

Ja, det är härligt med barnbarn, men vi hann inte med allt den här gången heller. För första gången grät jag inte när dom åkte, för dom kommer tillbaka om ca tre veckor. Hoppas det finns några jordgubbar kvar då.

Fåglarna har tydligen fött upp sina ungar, för vi har sett en del ovana flygare kring huset. Men, vi har även sett lekatten svischa förbi, och man kan ju undra vad den matar sina ungar med en sommar som denna, då det verkar finnas varken sorkar eller möss. Och hökarna är lite väl närgångna. Vi människor är glada att det inte finns sorkar och möss, men hur går det för alla som ska leva på dom? Vad äter grannens katt t ex? Vi brukar se när den jagar annars, men nu var det ett tag sen, fast jag tror nog att katten får mat av sin husse, men vad lever rävarna av? Det är kanske bäst att inte fördjupa sig i detta ämne allt för mycket.

Glädjande nog har vi även i år hört ett massivt humlesurr i den blommande sälgen bakom huset. Vackra fjärilar svävar allt som oftast förbi, men vad man ska tycka om dom vet jag inte. Jag misstänker starkt att det finns ett samband mellan de vita kålfjärilarna och de allt större hålen på mina prydnadsväxter. Bladen på alla hängkrassar har fått ett invecklat spetsmönster. Åkes trädgårdsmalvor artar sig bra däremot. Jag har aldrig sett så frodiga malvor förut. Det kanske beror på all jord han släpat hem till dom.

Tomaterna är snart ätliga, fast dom har inte blivit röda än. Gurkor av olika slag har vi ätit ett par månader nu. Jag trodde inte att man på sin altan och inne i huset kunde odla så många olika gurkor. Vissa är bäst inlagda medan andra är jättegoda att äta som dom är. Vi har även skördat zucchini och rädisor, så klart. Sallad har vi så gott som slutat odla. Det är inte lönt, när man kan köpa av Curt på Eide.

Vi hade en Pokémon i vår trädgård häromdagen! Jag vet inte vilken sort det var, om den var ond eller god, men som tur var fångade Hugo den. Man vet ju inte vad en sån kan ställa till. Nu har jag ju hört att dom finns där igen efter ett tag, så om någon vill vara så vänlig och fånga den, kan den finnas i närheten av vårt jordgubbsland nu. Lägg märke till att jag skrev i närheten av och inte i jordgubbslandet! Jag vet inte riktigt hur man ska ställa sig till dessa Pokémoner. Att dom har många olika utseenden, kunde jag sluta mig till, när jag såg Nils födelsedagstårta, som hade massor av dom som dekoration.

Kommer ni ihåg när ”alla” fick en Tamagotchi i julklapp någon gång på 80-talet? (tror jag det var) Det var nån slags krävande företeelser, som terroriserade sina ägare dygnet runt. De skulle matas, sova gå på toa  och jag vet inte vad hela tiden. Då verkar det vara bättre att jaga Pokémoner, för då måste man gå ut och promenera, och det är ju bra, så länge man inte är ouppmärksam i trafiken. Man får heller inte bli förvånad om någon knackar på och ber att få fånga den som står på ens köksbord. Undrar hur dom kommer dit?

I den oroliga och ofta onda värld vi lever, kan det behövas förströelser av olika typ, gärna fantasifulla. Man kan ju både jaga Pokémoner och fiska på sommarlovet. Det ena behöver inte utesluta det andra, har jag sett. Själv löser jag korsord men lyckas allt sämre. Jag trodde att jag skulle bli klipskare av denna sysselsättning, eller åtminstone hålla hjärnan i trim, men nu har jag hört att man inte blir smartare av att lösa korsord, man blir bara bättre på att lösa korsord. Det är en otrolig aktivitet bland både stora och små semesterfirare i byn. Om jag vänder på huvudet och tittar ut över sjön, ser jag allt som oftast någon farkost. Det kan vara en bemannad flotte, en roddbåt eller en kajak.

Åke och jag var ute på sjön och metade i går eftermiddag. Solen sken mest hela tiden, och det fläktade av en svag vind från norr. En ensam mås svävade ovanför oss. Kanske hoppades den på att vi skulle tappa någon fisk, men det gjorde vi inte. Vi hade ca tio abborrar, som vi tog hem, smörstekte och åt med tunnbröd till middag. Inte så dumt.

En sommarmånad går fort, det vet vi ju och ändå har vi ingen slåtter att tänka på nu för tiden. Jag trodde jag skulle få mycket tid över till läsning, när jag blev pensionär, men jag har aldrig läst så lite i hela mitt liv, som jag gör nu. Vi har så mycket att göra, så när jag försöker läsa efter sänggåendet, somnar jag efter ett par minuter. Men, man får ju många, oftast trevliga upplevelser och god nattsömn av att vara aktiv.

Vi ses på hemsidan i augusti, om ni vill.

Barbro Jönsson Åslund

20160619

Månadens betraktelse

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET JUNI 2016

Vad var det jag sa? Tre veckors kallblåst efter de första fina dagarna i maj. Nu blev det ju inte riktigt så farligt, men efter de vackra dagarna i början av juni behövdes inte ens tre dagars ”västablås” för att ödelägga det som vi med möda förhoppningsfullt hunnit ordna inför sommaren.

Inte bara torra grenar från vår allt fulare mittbjörk (vi har tre björkar), utan även klasar av det som skulle bli en vackert blommande rönn fram emot helgen, har hittats på backen. Och ingenting kan man göra för att förhindra detta. Det här är väl priset man får betala för att ha byns vackraste utsikt, kanske, men idag kunde man ha varit utan den.

Just idag går det vita gäss på sjön och då och då får vi lite ”regnskvitter” mot rutan. Jord och damm blåser in genom vädringshålen på altanfönstren. Usch! Om det kunde komma en riktig regnskur i alla fall! För som de gamle sa: ”Före midsommar kan det aldrig komma för mycket regn.” Men efter! När det blev dags för slåttern förr i världen, var det alltid en kamp mot regnet, som kunde hålla på i ”dagatal”, för att inte säga veckor, om det ville sig illa.

De första dagarna var det ganska mysigt att vakna till ljudet av smattrande regn mot taket. Alla höll till inomhus. Vi läste böcker och sov middag. Mamma kanske bakade en kaka till eftermiddagskaffet, och man kunde t o m få koka kola, om det fanns överbliven grädde. Vi hade det ganska bra och mådde gott. Ingen ide att sätta igång med något. Vi skulle ju göra ”höjanna”. Men på tredje dagen av skvalandet började pappa bli lite orolig, och på den fjärde blev han på dåligt humör. Nu var det inte roligt längre, för det bara drog ut på tiden, och det förhatliga arbetet måste ju göras!

Nåväl, det där ligger långt tillbaka i tiden, och våra bekymmer för några zucchiniplantor och en raserad humle ter sig måhända lite överdrivna. Det har väl blåst förr också. Jag drar mig till minnes en kall juni på 70- talet, när jag så storslaget lovade måla föräldrahemmet. Visst målade jag, men jag hade både vantar, yllesockar och långkalsonger för att härda ut. För att inte tala om den gången då jag i vanlig ordning satt upp balkonglådor och dagen efter började det att storma. Mina fina petunior låg slokande på backen och även jorden hade blåst ur lådorna. Mer än en gång har det snöat vid midsommar. Om man bara kunde acceptera att det jämtländska klimatet är så här, men vi hoppas så mycket av sommaren, och vi vill att den ska vara lång. Vi borde veta att den ”riktiga sommaren” kommer först i juli, om vi har tur. ”Sommaren är kort, det mesta regnar bort”, som den gode Ledin har så rätt i. Men än kan vi hoppas, för det är bara juni än.

Ett par dagar efter det att jag skrev denna litania, vaknade vi av att det var solsken! Och det var kav lugnt! Vi trodde inte det var sant. Det var stört omöjligt att somna om. Jag kände att detta måste firas på något sätt, inte något stort, men ändå, så jag beslöt att byta tandborste. Det blev en ljusgrön som grönskan ute. Efter frukost samma dag kom Åke glädjestrålande in och fullkomligt slet mig från diskbänken. Han hade något i tallen och häggen bakom lekstugan, som han höll på att göra färdigt innertaket på farstukvisten på. Vad kunde det vara? Jo, två fullständigt ”nya” fåglar. De flög glatt omkring och liksom siktade in sig på två, tre holkar i området. Det var två väldigt vackra fåglar, tydligen två hannar, i alla fall enligt de tre fågelböcker, som vi konsulterade. Det är rödstjärtar, som tycks ha fastnat för varsin boning, den ene i tallen, den andre på Lillstugans vägg. Men var är honorna? Eftersom vi inte lyckats få syn på dom, antar vi att dom ligger och ruvar. Det är lite blyga fåglar, för dom vill inte visa sig så mycket för mig. Med Åke pratar dom, för honom har dom vant sig vid.

Om någon undrar, kan jag meddela att flugsnapparen fortfarande är singel, och att han inte har sjungit ihjäl sig än. Om det har hänt något på familjefronten, har han lyckats dölja det väl bakom det allt tätare lövverket. Vi hoppas i alla fall att det blir ungar.

En ”milstolpe” på sommarens färd genom bygden är den blommande guckuskon, denna vackra orkide, som finns på vissa väl valda platser kring byn. ”Alla” vallfärdar för att beskåda den på ett av dess hemligaste ställen, på Vintervägmyren, som alla känner till. Vi ”kollade in” den igår, men vi tyckte att blommorna såg lite spasmodiska ut (som Filip Skräplund skulle ha uttryckt det). Det såg ut som dom ångrade att dom kommit så tidigt i år. Det verkade som det varit både torrt och kallt för dom. Tyckte vi.

Den stora nyheten här hemma är varken att vi besökt de mest älskade i Stockholm, eller att vi dras med en envis hosta, utan att jag genomgått en kataraktbehandling för tre veckor sedan. På ca en timme skrapades gråstarren bort och linserna byttes ut på båda ögonen. Operationsrummet liknade ett behandlingsrum hos tandläkaren, men här satt man behagligt bakåtlutad, utan salivsug och andra hemskheter i munnen. Betydligt behagligare än hos tandläkaren, med andra ord. När jag kom hem upptäckte jag dock en del olägenheter. Att mina gamla glasögon skulle vara obrukbara visste jag ju, men att jag knappt såg på annat än ca 50 cm håll, kom som en överraskning. Fast nu kan jag läsa tidningen på datorn utan glasögon i alla fall. Läsglasögon hittade jag snart för 20 kr paret på en  lågprisbutik i området, så jag kunde läsa  och lösa korsord nästan som vanligt. Om jag vill titta på TV får jag låna ett par av Åke. Han t o m putsar dom innan jag använder dom.

Vad är då problemet, frågar ni? Jag får ju gå till optikern och få nya glasögon efter midsommar. Jodå, det blir nog bra och jag längtar efter den dagen. Med mina ”nya” ögon har jag sett så mycket sk-t i huset, så jag blir rent rädd. Jag har alltid tyckt mig vara, om inte någon fanatisk städare, så i alla fall ganska normal på området, och jag gillar att ha ett rent badrum. Men det värsta var ändå synen som mötte mig i spegeln! Jag har aldrig sett mig på det avståndet förut. Det är inte så att jag  trott att tiden inte satt sina spår, men när Fagerlund kom alla dessa djupa fåror i mitt ansikte? Och varifrån kommer pormaskarna på näsan ? Jag börjar tycka att jag var en lyckligare om än ovetande människa, när jag varje morgon såg mitt suddiga släta ansikte i spegeln. Men en sak är säker; jag kommer hädanefter försöka hålla inne med alla försmädliga kommentarer om jämnårigas åldrande. Det är inte bara alla andra som märks av tidens tand, även om det oftast känns så.

Nu skiner solen och vi har slutat ta in våra växter över nätterna, för nu blir det sommar, och nu är det sommarlov åtminstone för barnen/ungdomarna. Lärarna får väl kämpa ett par veckor till med allehanda utvecklingsarbete och s k fortbildningar. Jag längtar inte tillbaka. Jag har det bra här, där jag får sitta ute och lukta på blommorna och lyssna på en och annan kvittrande fågel. Har jag tur kommer även en humla surrande på väg till sitt viktiga pollinerigsarbete i vårt jordgubbsland.

Låt oss ta vara på de vackra dagar vi får och strunta i hur det enligt vår åsikt borde vara!

Vi kanske ses i sommar

Barbro Jönsson Åslund

20160521

Månadens betraktelse

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET i maj 2016.

”SKÖNA MAJ VÄLKOMMEN TILL VÅR BYGD IGEN!”  I år kunde man för en gångs skull helhjärtat instämma i Runebergs hyllning av våren, för en så skön början på maj kan jag inte dra mig till minnes. Ja, en gång på 70-talet, när man kunde sitta ute på en sommargrön gräsmatta och läska sig, men det var i Uppsala, så det räknas inte. Det var innan det ”riktiga livet” började.  

Det vackra vädret fick oss att tro att sommaren var här och vi jobbade som små ekorrar med att rensa i rabatter, sätta tomatplantor och Granngårdens billiga pelargoner i krukor ute på altanen osv. Även en förvuxen dahlia och Åkes fina gurkplantor hamnade vid de nytvättade altanfönstren, till synes väldigt tacksamma i början, men snart kom det vanliga majvädret igång med frostnätter och lite småkyliga dagar, så vi fick elda stearinljus för att växterna inte skulle frysa.

Så länge isen ligger på sjön och det skymtar vitt på fjällen, är det inte sommar, och då ska man ha både strumpor och mössa, fick man höra när man var barn. ”Tänk på dina öron!”, sa min snälla mamma, som mindes vinterns besvär med mina inflammerade öron. Så lydig, som jag var, satt mössan på i solgasset, både då jag traskade hemifrån på morron och när jag kom hem igen på eftermiddan. Däremellan fick håret fladdra i vinden.

Flera personer har rapporterat om åskväder redan, och förr sa man att det var ett dåligt omen när åskan gick på svagisen. Men vad var det då som skulle hända om åskan var ute så tidigt? Inte ens ”byäldsten” Sigfrid kunde svara på den frågan. Vi får väl se hur det blir, kallblåst i tre veckor, som vanligt, kanske.  Eller som dom sjunger i Lund på första maj: ”Vårvindar friska, leka och viska …”

Vanligtvis brukar fåglarna vara som tokiga så här års, men här är det oroväckande lugnt. I flera dagar har vi iakttagit en ensam svartvit flugsnappare, som flyger in i holkarna och ut igen. Sen sitter han på en gren och kvittrar innan han gör om samma runda som för att se om något nytt har hänt i de fem holkar han verkar ha paxat för. Någon hona har vi inte sett till, fast en dag såg vi att det kommit en ny flugsnappare, och vi gladde oss, men ganska snart upptäckte vi att det var en hanne det med. När han började intressera sig för holkarna, blev han bortjagad av den förste, som nu sitter klagande så allen på sin gren. Hur han ska få ordning på familjelivet, kan man ju undra.

Annars verkar dom få ”flygare” vi sett, uppträda i par. I morse såg vi två talgoxar inta sin frukost vid det numera utlokaliserade fågelbordet, som man endast ser från sovrumsfönstret. Efter maten gjorde dom intressanta flygturer än till vår egen tall än till grannens björkdunge. Man får hoppas att dom har bättre lycka med familjebildandet än den storhetsvansinnige flugsnapparen. Vi har även sett ett par storspovar, som vi ställer hoppet till. För ett par år sen fick vi nämligen fint besök, när de besökte oss med sina tre ungar en bit in på sommaren. Naturligtvis är det samma par som kommer hit år för år, hoppas vi. Just nu, i detta ögonblick ser vi att de båda uppehåller sig på gärdet bakom huset. Hanen spatserar omkring och honan ligger på äggen, påstår Åke. Spännande! Men var är göken? Även om den är en snyltare och familjesplittrare, är den ju ett säkert vårtecken med sitt hohoande och kokoande.

Det är trevligt med fåglar och vi vill att de ska komma och föda upp sina ungar här som de alltid gjort. Åke tillverkade en massa fågelholkar i höstas, och vi satte upp dem lite här och där. Senast för nån vecka sen satte vi upp en ”andstut” på Köukudden. Ja, jag var bara med som sällskap och hantlangare. Jag är värdelös, när det kommer till klättrande på stegar och spikande, och eftersom jag inte ens orkar bära stegen, får jag hålla i hammare och spik, när vi är ute. Nästan i smyg har jag mobilen med mig, för att jag ska kunna ringa efter hjälp, om Åke ramlar ner, men som tur är, har han bra balans, för här omkring är det så dålig täckning. Det ska bli spännande att se om vi får några hyresgäster, eller om fåglarna har dött ut. Enligt Fågelvännen har salmonella spridit sig bland småfåglarna, så det är därför de blivit så få. Vi misstänker att de många falkarna och hökarna i området bär skulden.

Nu flög en ensam trana genom byn. Den såg lite moloken ut när den flaxade bortåt Örjan till. Kanske har den nyss mist sin make/maka och sånt är aldrig roligt. Det är trist att bli ensam, och särskilt besvärligt blir det när man blir gammal. Mest troligt är det också skälet till att två av byns 86-åringar flyttat till äldreboenden på Flata under den senaste tiden. Man vill nog bo kvar i byn så länge man orkar, men till slut går det inte längre. Tråkigt är det i alla fall även för oss som bor kvar. Det låg något vardagligt tryggt i att se Eivor i blå jacka och med röd rollator eller spark knoga sig uppför backen och genom byn. Man visste att allt var som det skulle, att allt var som vanligt. Men livet är föränderligt. En del av vår miljöbild har förändrats, vilket är vemodigt, men vi kan fortfarande glädja oss åt Majlis, som sneddar över åkrar och gärden på väg någonstans, oftast med en kasse i handen.

Idag är det faktiskt lite vemodigt väder, grått och lite småkallt. Det är snö i luften, men det blir inget kvar på marken, vilket är bra, för det grönskar för fullt och nere hos byns ”storodlerska” Britta lyser det blått i rabatterna. Jag har sett både krokus och underbar scilla där. Jag har även lagt märke till att hon anlagt ett nytt jordgubbsland i år. Vi kan nog se fram emot ett prunkande land med kål och vackra blommor på andra sidan vägen även i år. Jag har nämligen sett vissa förberedelser. Tyvärr ligger vår tomt ett par växtzoner högre än hennes. Här blåser ”västavinn” nästan hela tiden, och trots att vi bor på det som väl en gång var Olle Forsbergs bästa ägor, är det inte särskilt bördigt här. Varje vår köper vi säckvis med jord till rabatter och grönsaksland (förfäderna skulle vända sig i sina gravar om dom visste) , och visst får vi både blommor, sallad och rädisor så småningom, men det dröjer. Jag har min ”örtagård” för skoj skull. Om jag har tur blir de fina blå blommor i mitten på sommaren, och det är kul att kunna skörda både oregano, gräslök och timjan, för att nämna några.

Vi har visserligen ätit hemodlad gurka i ett par veckor nu, men de gurkorna har skördats inomhus. Det dröjer nog minst ett par veckor till innan vi vågar sätta ut alla plantor på altanen och vid söderväggen. Man kan inte lita på vädret än. Jag tänker ofta på den gamle blomsterhandlaren från förr, som ogärna sålde petuniaplant och annat för utomhusbruk före ett visst datum i juni. Detta på grund av risken för frost. Vi är kanske lite för optimistiska när det gäller blomplant. Vi vill ju så gärna att det ska bli sommar, fort fort. Egentligen är maj månad den bästa av månader, för då har vi alla förväntningar kvar, och myggorna är få än så länge. Vi kan fortfarande drömma om värme och sol, om grillfester i trädgården utan myggmedel och koftor och allt vi ska göra bara det blir sommar.

Nu har solen tittat fram lite, så nu kan vi putsa de där sovrumsfönstren och laga den där trasiga persiennen. Det är ganska tråkigt arbete men ack så trevligt att ha det gjort. Det är roligare att  betrakta världen där utanför, om man har genomskinliga rutor. När detta arbete är gjort, unnar vi oss en kopp kaffe och ett av Åkes nybakta wienerbröd, innan vi likt Candide går ut och odlar vår trädgård.

Om ni vill hörs vi om ungefär en månad igen.

Barbro Jönsson Åslund

20160418

Månadens betraktelse

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET APRIL 2016

För ett par dagar sen trodde vi att våren var här, och Åke flyttade fågelhuset några meter för att komma åt att städa bort en del osnyggheter, som bildats under vintern. Lite senare såg vi en ensam grönfink, som satt i toppen på granen och såg vilsen ut. Han undrade förmodligen vart maten tagit vägen, men eftersom han tydligen inte hittade något att äta, ruskade han på huvudet och flög sin väg. Då småfåglarna verkar inta sin föda på annat håll numera, tänkte vi flytta deras matbord till dess vanliga sommarplats bakom huset.  

Den mesta aktiviteten på fågelfronten står annars en blåmes för. Det är väl för tidigt för flugsnapparen, och jag ser inte så bra på håll, så jag vet inte vad det är för sort, men vi brukar ha båda som gäster i våra holkar. Den har i alla fall visat ett tydligt intresse för en fågelholk i en av björkarna på tomten. Jag ser den nu från min plats vid köksbordet, hur den flyger ut och in och verkar ha bråttom. Kanske är den mitt i vårstädningen. Senare i sommar kan vi ligga på soffan på altanen och betrakta hur blåmesar och flugsnappare flyger ut och in och matar sina ungar i holkarna, men det är åtskilliga veckor dit.

Vi har även sett hur skatorna vimsar omkring par om par och jagar varandra, och några svischar förbi med kvistar i näbben. Ska dom försöka bygga bo i vår enda tall i år igen? Vi har ju sagt till på skarpen att vi inte vill ha några skator på vår tomt! Vi har väl inte varit tydliga nog, för dom tycks bara bli fler och fler för varje dag. Senast i morse var det hundratals skatspår i nysnön på gården. Ja, det har snöat i natt, så det var så vitt och fint ute. Det luktade friskt och gott, men efter bara några timmar hade det fina vita tinat bort, så nu är det bara dom vanliga snödrivorna kvar. Jordkällaren är i det närmaste bar, men jag tror inte det är läge att elda bort ”gammfynna” idag heller. Det är nog för blött.

Ingen vår utan jobb med veden vi ska elda i vår braskamin det kommande året. Alltså är vi mitt i ”vefliinga” nu. Det är riktigt skönt att ha något ”riktigt arbete” att utföra utomhus. Det är intressant att få känna av alla slumrande muskler som slagit sig till ro under den långa vintern, då man jäst i soffan och knappt orkat använda benmusklerna till mer än en och annan promenad. Nu blir det liv i hela kroppen, och det är många oanvända muskler som gör sig påminda. Usch, vad man är ”lömjen”, när man ska resa sig från TV-soffan på kvällen, eller när man ska stiga upp på morron. Men det känns bättre och bättre för var dag som går. I takt med att det färdiga vedstaplarna växer, känner man att man blir allt starkare, och när det börjar kännas riktigt bra att gå ut och arbeta, är det slut. Det är bara att ställa vedklyv och motorsåg inomhus och dra en presenning över hela vedstapeln, så att det inte regnar på den.

Då är det lugnt på vedfronten ett tag, men när den torkat, och ”ringöla” flyttat ut sina ungar ur det bo, som hon troligen kommer att bygga inuti vedstapeln, är det hög tid att frakta in veden i ”velire”, så att den finns nära till hands, när höststormarna börjar tjuta runt skorstenen. Kanske kommer även lekatten att visa sina ungar i närheten, för jag såg den första dagen då jag klöv ved, och att den pinkat in sitt revir kändes tydligt, när jag handskades med veden. Det är många arbetsmoment med veden, och kanske är det sista året vi har så mycket ved. Vi blir ju inte mer arbetsföra med åren, så vi har börjat tala om att installera en luftvärmepump. Vi behöver ju inte utesluta vedeldningen för den skull. Om inte annat än för trevnaden vill vi nog elda en brasa då och då.

Visserligen är det bara april, men det är redan små gurkor på Åkes plantor. Han har slutat handla fågelfrön för säsongen och börjat köpa blomfrön i stället. Han har sått massor av frön av olika sorter och han pysslar dagligen med sina små och större plantor. Vi har provisoriska drivbänkar framför de gynsammaste fönstren. Jag kan se på hans nöjda min, när han planterar om och vattnar sina skyddslingar, att han föreställer sig sommarens blomrabatter. Själv har jag än så länge bara två krukor med sammanlagt fem plantor av blomman för dagen, som jag ska ställa på altanen om någon månad. Jag kommer även att köpa några pelargonior, när det blir dags att sätta i krukor ute.

Man känner en viss otålighet så här års. Kan inte den riktiga våren komma snart! Vi längtar efter gräs och ljumma vårvindar. När snön försvunnit för gott, kan man ta fram lövräfsan och göra lite fint ute. Det är mycket trevligare än att vara inne på vårkvällarna, för det är inte så roliga TV-program längre. Det är mest fåniga tävlingar och dåliga kriminalserier. Länge dröjer det innan nästa omgång av Bron kommer, men i väntan på den läser jag en bok av Hjort/ Rosenfeldt: De underkända. Det är en riktig pärla för en avdankad lärare, som tycker att ungdomarna på radio och TV inte vet och kan något numera. I boken mördas personer som deltagit i dokusåpor och andra fördummande ytlighetsprogram, och inte nog med det, även en TV-3 chef får sätta livet till. Jag tycker mig skymta en viss kritik från den forne TV-chefens sida. Jag har inte läst hela än, så jag vet inte hur man ska lyckas få stopp på Sven Cato, som mördaren kallar sig, men jag kan varmt rekommendera boken och lånar gärna ut den om någon vill läsa den.

Apropå dumhet, i veckan som var hörde jag i ett frågeprogram på radio en yngre kvinna, som inte kände igen en av de mest spelade Beatleslåtarna! Och det var the Beatles som framförde den! Jag blev alldeles chockad. När jag sansat mig lite, började jag fundera på hur länge sen gruppen var som mest populär och kom fram till att det var när jag var i 20 –årsåldern. Alltså, det är väl ungefär som att jag skulle ha känt igen Ulla Billqvist och Yngve Stoor när jag var ung. Ja, det gjorde jag ju förstås, men det fanns ju inte lika mycket musik då. Vad jag vill säga är att det här med musik är en generationsfråga, liksom mycket annat i samhället. Den moderna musiken är ju så dålig, tycker vi som tillhör inte bara den äldre generationen, utan till och med den äldsta generationen, men så har det alltid varit.

Förr kunde jag med lätthet lösa både Melodikrysset på lördagsmornar och Vi tidningens kluriga kryss, men nu är det stört omöjligt. Jag stupar alltid på någon ungdomsmusik eller något okänt namn, som vanligen visar sig vara en filmstjärna eller musiker, när jag googlar på dom. Allt som oftast drömmer jag mig tillbaks till den tid då jag hörde mig själv gnola en konstig melodi, som visade sig vara ur Nirvanas senaste CD, eftersom yngligen därhemma spelade den musiken nästan dygnet runt under en period, och jag blivit  i det närmaste hjärntvättad. eller då en entusiastisk sjuttonåring förklarade datavärldens mystiska förkortningar på whiteboardtavlan i klassrummet. Det händer att jag längtar tillbaka till den ungdomsvärld jag omgavs av för bara några år sedan. Det ligger mycket i uttrycket: ”Man lär sig så länge man har elever”( och ungdomar i huset).

Hoppet står till barnbarnen, men eftersom dom ännu är så unga, får jag lära mig om barnkultur, vilket inte är att förakta. De här fyra, femåringarna besitter stor kunskap när det gäller både sånger och litteratur. Jag har fått lära mig mycket om barnböcker de senaste åren. Det skrivs många både bra och dåliga böcker för barn nu för tiden, men jag har till min glädje märkt att även äldre litteratur kan fängsla. Det viktigaste är att man pratar om historierna med barnen. Jag har även fått lära mig en del nya barnvisor, men även när det gäller sånger funkar de äldre. För flera år sen sjöng jag helt spontant: ” Bonden han körde till furuskog, hejom, fejom, fallerallera…” för Ingeborg och hon tyckte det lät roligt, särskilt hejom, fejom.

Jag tror att det bästa är om vi kan lyssna på och lära av varandra oberoende av vilken generation vi tillhör. Det är väldigt lätt att förkasta ungdomens åsikter, men om man tänker efter lite, för några årtionden sen var det ju vi som var de unga. Vi visste ju bäst på den tiden. Och om några år är dagens unga medelålders och börjar irritera sig på ungdomen. Det går runt, det går runt och aldrig har någon ungdomsgeneration varit så förfärlig som dagens, för att fritt återge Sokrates´.

Nu ska jag snart ta på mig stövlarna och en vindtät jacka och gå ut en stund. Jag ska titta på veden och om det torkar upp, kanske vi kan jobba lite med den i morron. Jag ska även titta lite närmare på den lilla röda rabarberknopp, som jag tyckte mig skymta där snön försvunnit. Det får mig att tänka på när jag gick första klass i skolan och vi läste en liten dikt i Folkskolans läsebok då min klasskamrat Björn läste högt: ”Jag vill opp, jag vill opp, sa Rabarbroknopp.” Med dessa rara ord slutar min aprilbetraktelse.

Ps. Det snöar igen. Jag tar på mig en regnkappa när jag går ut. DS.

Barbro Jönsson Åslund

20160318

Månadens betraktelse

 UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET MARS 2016

Just när man börjat vänja sig vid lugnet och tryggheten i tillvaron, händer det som regel något dramatiskt i den lilla eller den stora världen. I vår lilla värld hände sig häromdagen att Åke blev biten av en gröngöling! Tur att han hade handskar på sig, så kraftig näbb som denna hackspett har.

Egentligen var det dumt gjort att bita, för Åke skulle bara hjälpa gröngölingen ur en prekär situation. Den dumma fågeln hade flugit rakt in i altanfönstret, så det sa duns, och sen låg han halvt avsvimmad nedanför fönstret på snödrivan, eller rättare sagt mellan snödrivan och väggen, där det liksom bildats ett smalt dike, som hindrade den gröne att ta sig upp. Det var alltså då, när Åke räckte fram en hjälpande hand, som han plötsligt blev biten. ”Aj”, sa Åke, ”det där gjorde ont.” ”Rätt åt dej”, sa gröngölingen (tror jag)  ”för att du ordnat det så dumt för en stackars hackspett, som försöker ta en genväg.”

Nu slutade fågeläventyret lyckligt i alla fall, för på något sätt lyckades Åke få upp fågeln på snödrivan, så att den kunde få luft under vingarna och flyga iväg. Vilken stor fågel! Jag har aldrig sett en gröngöling på så nära håll förut och tyckte den var imponerande, cirka 30 cm, enligt fågelboken Tydligen glömde han faran han utsatts för ganska snart, för bara någon dag senare var han här igen och försökte äta av småfåglarnas talgbollar. Det tycks vara gott om hackspettar i år, för vi har ett par större hackspettar, som ideligen hackar på trädstammarna, när dom inte försöker förvandla flugsnapparholkarna till hackspettholkar genom att göra ingångshålen större.

Äntligen har pimpelfiskesäsongen kommit igång! Vi har tagit fram våra ryggsäckar, pimpelspön, stövlar, ullsockar stickade mössor, extra vantar, solglasögon och varma jackor. Det blir ganska fullt på köksgolvet, när vi plockat fram allt vi behöver inför första pimpeltävlingen för året. Om man har tur finns alla grejer där man ”tycks minnas” att man lämnade dom, när säsongen var slut ifjol, men oftast får man leta som en galning, innan man hittar saker på helt andra ställen. Viktigt är ståltermosarna för varma drycker plus smörgåslådorna, för om det inte nappar, blir man hungrig och behöver något att syssla med så att tiden går lite fortare.

Första tävlingen för säsongen har redan varit, och det var med förväntan vi begav oss till tävlingsplatsen. Det är alltid lika roligt att träffa gamla pimpelvänner sen förr om åren. Vissa personer träffar man bara under de här vårvinterveckorna, och det är knappt man känner igen dom under resten av året, då dom har normala kläder på sig.

Så får man gå ut på isen, oftast en kvart innan startskottet går. Man har en snäll make, som borrar ett hål åt en, man sätter en maggot på kroken på älsklings- pimpelspöet och tävlingen kan börja. Om man inte fått napp efter fem minuter börjar man fundera på att byta hål, om det går. Om man inte fått något efter ytterligare fem minuter byter man kanske spö, och får man inget då, börjar man fundera på varför man egentligen bryr sig om att betala en hundring för ett sånt tvivelaktigt nöje som pimpeltävling över huvud taget. Men om det nappar är det förstås sk-tkul. Jag har aldrig vunnit en pimpeltävling, för om jag får, vad jag tycker är bra med fisk, finns det alltid dom som har fått tre gånger så mycket. Jo, en gång vann jag faktiskt damklassen på en PRO-tävling.

Det positiva med pimpelsäsongen är annars att man har en anledning att vara ute några timmar oavsett väder.  Och man träffar trevliga människor, pratar lite grann, kanske om andra tävlingar man varit på. Det bästa är sen när man kommer hem efter en lång dag utomhus - man sover så bra på natten, och tyvärr framför TVn också. Det spelar ingen roll om det är favoritprogrammet man väntat på hela veckan.

Annars har det varit en lång vintersportperiod, vilket har avspeglat sig i husets TV-vanor. Själv har jag lite svårt att uppbåda intresse för sportaktiviteter på TV, (och annars också för den delen). Jag tycker det räcker om man får veta vem som kom först. Skidskytte var ju för all del lite intressant förr, men sen pajasen Ferry slutade, har i alla fall mitt intresse avtagit. Oftast sitter jag i alla fall framför eller intill TV-apparaten, för det finns ju saker man kan göra medan man ”tittar”. I fjol vinter t ex stickade jag fem koftor, två kjolar och tre par sockor under skidsäsongen, men eftersom behovet av hemstickat inte är direkt skriande, har jag i vinter ägnat mig åt ett annat favoritintresse, nämligen att läsa. Det går väldigt bra att läsa särskilt under 5- mil eller andra långlopp, då det ändå är lite tråkigt referat. Den bästa sporten att läsa till är utan tvivel snooker, för det är lagom stillsamt och referenten låter gråtråkig och höjer tydligen inte rösten ens om det blir spännande. För spännande är det ibland, påstår Åke.

Jag har alltså läst en hel del i vinter, t ex en biografi om Astrid Lindgren av en dansk, som heter Jens Andersen. ”Denna dagen ett liv”, som boken heter, är delvis lika spännande som en äventyrsroman, eller varför inte en kärleksroman, åtminstone i början. Hon hade det inte lätt med karlarna i ungdomen, den goda Astrid, men det rättade till sig så småningom. Det var en märklig kvinna med många bottnar, inte bara som barn – och ungdomsförfattare.

På senare år har jag hittat en ”ny” favorit inom litteraturen, nämligen Leif GW Persson. Problemet är bara att mina armar domnar bort, när jag försöker läsa hans tegelstensromaner i sängen. Annars är det sällan jag hittar något jag gillar så där jättemycket numera. Det känns som jag har läst allting. Typiskt är när jag på bokrean hittar en bok, som verkar intressant, och när jag börjar läsa den känner igen innehållet. Mycket riktigt, den finns redan i en hylla i sovrummet. Det blir en tur till Röda Korset med en påse böcker snart. Det är där jag normalt brukar införskaffa min litteratur numera, och när jag läst ut böckerna går jag tillbaka med dom.

Snart är det påsk, och då blir det liv och rörelse inte bara här hemma utan i hela byn. På Skärtorsdagen brukar folk, inte bara påskkärringarna, börja samlas och det kommer fram en och annan snöskoter.  Vad alla undrar är hur föret på sjön ska bli och om solen ska skina. Kulmen på påskhelgen får väl den årliga pimpeltävlingen påskdagen anses vara. Det är ärofyllt att bli mästare i denna anrika tävling, så det är, gissar jag, varje-person- med- anknytning- till- byns dröm att någon gång bli Renåmästare.

Jag vet inte vad som är viktigast hos oss, men för ett par veckor sedan ringde en liten flicka till mej: ” Fajmoj, vill ni komma på mitt kalas?” Vi hade talat om födelsedagar på nyåret, så hon vet att hon ska fylla fyra i år. Jag sa att naturligtvis vill vi vara med, och så frågade jag var hon ska ha kalaset. ”Hos er” , blev det tvärsäkra svaret, så jag antar att jag bör göra vissa förberedelser inför det stundande kalaset, som tydligen ska gå av stapeln under hennes påskvistelse här.

Otaliga är de födelsedagslekar, jag lekt med Ingeborg och Eivor de senaste åren. Dessa lekar upprepas enligt ett visst mönster: Ett ”födelsedagsbarn” ligger i sängen och ”blåsover”, och de övriga deltagarna i leken sjunger: ”Ja må hon leva…” Märkligt nog är det aldrig farmor, som har fördelsedag, utan det är ett eller två barnbarn, som ligger där och väntar på födelsedagssång och presenter. Det ska bli trevligt att för omväxlings skull få uppleva en ”riktig ” födelsedag, fastän ett par veckor för tidigt.

Hoppas vädret blir vackert och att vi alla får en riktigt trevlig Påsk!

Vid köksfönstret som vanligt

Barbro Jönsson Åslund

20160218

Månadens betraktelse

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET FEBRUARI 2016

Plötsligt en dag upptäcker vi att det är alldeles tyst och stilla vid fågelbordet! Det är förresten den dagen då vi ska räkna fåglarna och skicka in den årliga rapporten till SOF. Här har funnits massor av talgoxar, blåmesar, domherrar, nötväckor och enstaka hackspettar, men nu - tomt! Vad har hänt? Har fågelmaten varit förgiftad, eller är det någon rovfågel som rensat medan vi varit på något av alla dessa årsmöten, som kräver ens närvaro så här års?

I samma veva upptäckte vi en ny gäst, som gärna ville smaka på läckerheterna. Herr Melin, som vi kallar den  lille vite gynnaren med svart svansspets, sprang omkring här en morgon och försökte förgäves hoppa upp på en fläsksvål, som hängde precis utom räckhåll för honom. Han gjorde många tappra försök, men hur han än hoppade nådde han inte ända fram. Nästa gång jag tittade, hade han dock lyckats ta sig in till en svål, som låg under fågelbordet, i ett utrymme omgärdat av hönsnät. Det var honom väl unt, så vi lät honom hållas, men efter ett par dagar var även han borta.

Julen varar väl till påska, eller något liknande, har vi sjungit för några veckor sen, men aldrig har det väl varit så sant, som i år. Knappt hann man släcka utegransbelysningen, förrän almanackan flaggade för fastlagssöndag och fettisdag. Oj, vad det kändes bråttom helt plötsligt, men jag lugnade mig, när jag genom ett annat fönster kunde se att min goda granne Ylva ännu lät flaggstången lysa till prydnad för hela byn! Ett tag till, det är ju så mörkt på nätterna än. Här hemma lyser en och annan slinga ett bra tag till, natt som dag i alla fall till fastlagssöndan.

Så var det då det där med fastan. Någonstans ligger en hund begraven, eller åtminstone har någon missförstått ett ord eller begrepp någon gång under en tid som ligger före vår räckvidd, för om jag förstått ordet fasta rätt, betyder det att man inte får äta. Åtminstone är det så när jag kommer till Dagny på provtagningen. ”Du har väl fastat! Inte ätit något”, säger hon och spänner ögonen i mig, innan hon sticker hål på mitt skinn och suger ut blod i minst sju rör. Men under den årstid, som innehåller fastan stoppar man ju i sig både gräddbullar och fetkams av bara den. Tidningarna är fulla med recept på den godaste semlan, som i nutiden kan se ut hur som helst och även smaka hur som helst, har jag förstått. Undrar vad kung Adolf Fredrik skulle ha tyckt om en wrapsemla med saffransgrädde? Fast det kanske var så hetväggarna såg ut på den tiden. Vad vet jag. En sak vet jag, för det har jag läst i en bok; att nämnde kung åt ihjäl sig, men inte på semlor, som det stod i historieboken. Inte enbart. Han råkade bara ta en semla efter en måltid på kanske 25 rätter, och det blev så att säga ”droppen”.

Nu när jag en gång för alla lyckats klarlägga denna historiska sanning av vikt, kan jag övergå till att tala om mitt eget förhållande till semlor. Även jag har en gång nästan, fast bara nästan, dött på grund av en semla. Så här var det: Det var på den tiden då byns ”tanter” lite då och då bjöd till ”damafton”, en gemytlig tillställning då byns kvinnor i olika åldrar samlades hemma hos den som inbjudit några timmar, oftast en vardagkväll. Man bjöd på förtäring, handarbetade och ventilerade det senaste som hänt i när och fjärran. Det brukade vara ganska roligt att lyssna på vad ”tanterna” pratade om. Så när byns i särklass mest välfyllda krusskåls ägarinna samlade damerna till junta i fastan, hängde jag med min mor dit . På den tiden var jag en långhårig, hålögd speta på 45 kg, som blev mätt av ett glas mjölk, så det är ju inte förvånande att de blev som det blev.

Kvällen började bra, det sorlade hemtrevligt i både kök och kammare och det både stickades och virkades. Någon sydde på en stramaljtavla, rent av. Så kom då höjdpunkten. Kaffet serverades, men det kom inte, som förväntats, någon semla på bordet utan ett jättelikt fat med bullar, mjuka kakor och säkert åtta sorters småkakor. Skönt, tänkte jag och knaprade försiktigt i mig några sorter. Allt gick bra, påtåren serverades, men sen! Vad hände sen? Kan någon gissa? Jo, då kom semlorna fram, och det var rejäla, stora bullar med massor av grädde. Jag kände mig som Vilse i pannkakan, fast det visste jag inte då utan kanske 15 år senare. Klart jag måste äta en, om inte annat för att inte skämma ut min mor. Man måste vara artig och tacksam. Så de så.

Vad ont i magen jag fick! Som tur var, hade vi hunnit hem då de värsta smärtorna satte igång. Synd var att vi inte bodde modernt på den tiden. Det kan vara ganska kallt att tillbringa natten på ett utedass i februari.

På tal om kyla och snö. Före jul talades mycket om bristen på snö. Och visst var det rätt så varmt för årstiden? Som vanligt kom både kyla och snö, precis som det brukar. En vecka var vår eminente snöröjare här tre dagar i rad. Vad jag inte förstår är varför skidtävlingsarrangörerna envisas med att ha tävlingar i de snöfattiga områdena. Att dom inte lär sig!!!  Det verkar rätt opraktiskt att frakta snö till barmarksområden för att anlägga skidspår i grönskan, när det finns så mycket naturlig snö på andra ställen.

Tänk, vad enkelt det skulle vara att samla alla skidåkare på ett ställe och låta dom glida runt i riktiga skidspår i riktigt vinterväder. Det skulle ju bli roligare att titta på TV, om inte annat. Man slapp se de missprydande gröna partierna på sidan om spåret t ex. På vår TV är det mycket sport, men ibland tycker jag att det är lite svårt att veta om det är en repris sen i fjol, eller något annat år. Det är ju samma människor hela tiden som gör samma saker.

TV är ett bra medium, åtminstone för oss lite äldre, som har långt till både biografer, teatrar och museer. Man lär sig mycket, bl a om ungdomskulturen. I vår ålder har man ju ingen som spelar den senaste musiken hemma, och det är ofrånkomligt att man blir lite obildad, när det gäller aktuella pop- och rockstjärnor. Så därför tittar jag med ett öga på det här spektaklet, som ges på SVT1 på bästa sändningstid på lördagskvällarna, bara för att jag kanske någon gång ska känna igen något som spelas i Melodikrysset, vilket är omöjligt att lösa för en som inte har yngre generationer hemma. Men behållningen av programmet är ändå Jonas Gardells schlagerfestivalskola.

Vi har nyligen varit på bio! Vi såg En man som heter Ove. En film som alla borde se. Den är nästan lika bra som boken och borde väl ha något att ge alla, om inte annat för att förstå varför en man kan bli som Ove. Jag vågar påstå att vi alla har en liten Ove, som lurar inom oss.

En snöig dag i februari

Barbro Jönsson Åslund

20160119

Månadens betraktelse

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET JANUARI 2016

Vi går mot ljusare tider, men det är fortfarande mörkt ute, när jag tittar genom köksfönstret första gången på morgonen. De senaste dagarna har det varit under 20 grader kallt, och då finns det bara ett att göra; på med kaffebryggaren , elda i kaminen och somna om efter morgonfikat.

Nästa gång jag tittar ut, förstår jag att det ska bli en av dessa underbara solskensdagar igen. Solen färgar himlen rosaröd bortom Göranssons tak, och temperaturen har faktiskt sjunkit ytterligare ett par grader. De första morgongästerna vid fågelbordet har vaknat och är i full gång. De är inte så många idag, ett par talgoxar och någon enstaka blåmes än så länge. Kan det vara den sista tidens köld, som tagit kål på småfåglarna, eller är det höken, som jag tyckte mig skymta häromdagen, som är den skyldige? Nu vet jag ju inte om det verkligen var en hök, som jag såg sittandes på fågelhusets tak, men trots att det var i motljus, är jag ganska säker på att det inte var en skata eller en av alla hackspettar vi sett här. Säkert är att, vad det nu var, hade skrämt bort alla fåglar, som så att säga hör till familjen.

Jag har alltid tyckt att januari är den värsta månaden av alla. Till och med värre än november, för i november kan man i alla fall se fram emot advent och julmånaden, då man får tända fler och fler ljus och ha det mysigt inomhus, men vad har man att hoppas på efter trettondagen? En oändlig räcka av kalla dagar och ännu kallare nätter, de så kallade oxveckorna. Jo, men vi går ju mot ljusare tider, får man höra. Visst, men det är nu som spåren efter den goda och mysiga julen också börjar visa sig. Hur ska man kunna komma i form, motionera utomhus, ta långa raska promenader etc då det är 25 minus hela tiden? Någon dag är det kanske bara 12 grader, och då drar vi gärna det gamla slitna skämtet: ”Oj, bara 12 grader kallt idag. Det börjar nästan töa. Ser du om det droppar från taket?” Så där håller vi på och försöker peppa varann.

Inte nog med att det är kallt och att julmaten har lagt sig som ett varmt vaddtäcke omkring magen, julkakorna, som man lagt ner stor möda på att baka för en månad sen, är inte slut! Tyvärr håller de sig väldigt bra i kylan på altanen, som är vårt bästa förvaringsutrymme så här års, men till vilken nytta? frågar man sig. Helst ska de inte ätas, åtminstone inte varje dag, för i våra tider får inte ens folk över 70 vara överviktiga. Även vi ska vara ”vältränade” och helst se så ungdomliga ut som vi känner oss. Det gäller även att hålla blodtrycket på plats och diabetesen på avstånd. Man vill ju se barnbarnen växa upp, och med tanke på att de bara är 5 och snart 4 är det bäst att ligga i med promenerandet. En klok människa på TV sa i förra veckan, att det inte var så farligt med övervikt, bara man rör på sig i friska luften. Eller som sonen brukar säga: ”De e huvvesaken du myk dä”

Så i går lyckliggjorde jag byns kråkfåglar med en burk ”överblivna” syltkakor och finska pinnar. Troligen är det fler än jag som matar dem, för jag tycker att de har ökat i antal. Det kanske är fler än jag som har onödiga kakor hemma. Jag skulle tro att även en och annan grisfot eller någon skinkskiva går samma öde till mötes.

Den här månaden ska man även städa bort julen. Ja, det tar nästan hela månaden innan man plockat bort allt det man dragit fram under de fyra adventsveckorna, och egentligen är det ganska skönt att allt återgår till det normala igen. Det känns bara irriterande när man råkar på en liten kvarglömd tomte bakom gardinen i början av februari. Och rött, som var så vackert för några veckor sedan, verkar lite skrikigt och påträngande nu. Men nog är det fortfarande lite mysigt att det finns några ljusstumpar kvar att tända till middan, även om de råkar vara röda.

Vi går mot ljusare tider, som sagt var, och även om det känns långt till våren, så vet vi av erfarenhet att när januari är slut, går det fort sen. Ett tu tre vaknar vi en morgon och behöver inte tända utelampan, och i samma veva glömmer vi att tända fönsterlampan i sovrummet, när vi dricker vårt morgonkaffe. Men än lyser fönsterlamporna vid tretiden och utegranen och några ljusslingor får allt brinna ett tag till, för som det heter i sången går natten fortfarande tunga fjät runt gård och stuva.

Vid köksfönstret

Barbro Jönsson Åslund.

20151222

Månadens betraktelse

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET del 3 Julspecial

Snart så kommer julen, snart är julen här…

Hela huset doftar av julkryddor. Det är Åke som bakar ett pepparkakshus. Han har det där tålamodet för sådana sysselsättningar, som inte jag har. Jag har för övrigt slutat baka pepparkakor. Egentligen tappade jag lusten för den sortens bakning på tidigt åttiotal.

Jag var en ambitiös småbarnsmor med åsikten att barn bör få känna doften av nybakat bröd då och då, varför jag alltid startade ett lov med att baka bullar till glädje för de lediga barn vars mammor inte hade lov. Barn ska även få baka med sina mammor, tyckte jag. Själv hade jag aldrig bakat med min mor, för hon hade inte tid att ”leka” så, inte förrän hon fick barnbarn.

Nu var det alltså 1982 och en lördag förmiddag i advent. Jag hade gjort en bamsedeg och utrustat den femårige sonen med en liten kavel och själv hade jag den normalstora. Iförda rödrandiga förkläden och med vita snibbar på huvudet skred vi till verket. Det kan ha varit så att jag var lite splittrad inför tanken att fjättrad vid pepparkaksdegen vara både tålmodig och pedagogisk de närmaste timmarna, men vi stod lugnt där sida vid sida och kavlade varsin bit deg. Det var riktigt mysigt till att börja med. Men sen!  Det gick inte så bra; degen kletade sig fast på bakbordet, det blev mjöl både här och där, första plåtens bockar blev både sneda, vinda och brända. Det kan ha osat annat än brända pepparkakor, det vill jag vara osagt. Kan det stackars lilla barnet ha läst av sin mors kroppsspråk? I vilket fall som helst kastade han ifrån sig kaveln, slet av sig både snibb och förkläde och hoppade ner från den lilla pall han stod på och deklarerade: ”Jag vill inte baka mer”. Klokt beslut från hans sida och jag förstod honom, för det ville inte jag heller. Sen dess har jag ändå bakat många julpepparkakor fast ensam, men nu har jag slutat.

Det är så skönt att ha kommit till insikt om att det faktiskt finns en hel del som man inte behöver göra. Man behöver inte längre fortsätta läsa en påbörjad bok, som inte fängslat en de första 50 sidorna, bara för att den räknas till klassikerna eller är skriven av en nobelpristagare. Man måste inte städa alla köksskåp till jul och fram för allt man behöver inte baka rullrån! Alla andra har dem ju på sina kakfat till julhelgen. Men jag har kokat sötost, inte för att jag känner mig tvingad, utan för att mina nära och kära tycker den är god.

Julstöket är i full gång och helgen närmar sig med stormsteg. Jag tyckte jag såg att ett par tomtar redan slagit sig ner på sina vanliga platser på altanen, och en av dem försökte titta in genom fönstret, vilket får mig att osökt tänka på min barndoms tomtar. Hos oss visade sig aldrig tomten, men i december började han, enligt min mor, kika in genom köksfönstret på kvällarna, Man skulle vara snäll, för annars kanske man inte fick några julklappar. Julklapparna kom för det mesta från Åhlén och Holm, i god tid beställda för den provision, som mamma genom att vara agent för sagda firma, hade samlat ihop under det gångna året. Det var väldigt spännande, när det stora paketet kom. Vi barn fick inte vara med när föräldrarna öppnade det, fast jag minns att storasyster påstod att hon tittat i nyckelhålet och sett en del spännande saker. Men hon berättade inte vad hon sett, så jag antog att hon bara retades, som vanligt.

Tomten visade sig som sagt inte, utan lämnade julklapparna ute på bron, eller om det snöade, i farstun. Han hade faktiskt kommit en gång, när lillebror var i tvåårsåldern, men han  blev vettskrämd och bet pappa, i vars famn han satt. Det dröjde nästan 25 år innan tomten knackade på igen.

Som pensionär hinner man med julförberedelserna på ett annat sätt än då man jobbar, helt klart. Vi började i god tid före första advent, och nu har den sista ljusslingan kommit på plats. Fåglarna har fått en röd hållare för jultalgbollarna, och de har även fått en bit späck att picka på under kalla dagar. Nu är dagarna väldigt korta, och då fåglarna tydligen bara äter när det är ljust, skulle man ju tro att maten skulle räcka längre, men det gör den inte. Tyvärr har vi även ett antal objudna gäster, ett tiotal skator, som slår sig ner och äter det de kommer åt och skrämmer bort småfåglarna. Jag brukar inte mata dem, men de ser välmående ut, så jag tror att någon granne göder dem. Ja, det kan väl hända att jag delar ut en torr råglimpa någon gång, men då lägger jag brödet bakom utedasset och inte vid boningshuset. Tydligen har de en spanare ute, för så fort man vänder ryggen, till kommer en svärm av kråkfåglar, och inom några sekunder har de sopat rent.

Häromdagen tyckte jag mig se att två fåglar, en talgoxe och en domherre, samsades vid den röda talgbollshållaren. Jag ropade på Åke för att visa på den goda sämjan utanför vårt fönster, men han förklarade för mig att jag hade fel. Han, som har bättre syn än jag, såg att det var en fågel, som liksom både slingrade sig runt hållaren och lyckades hålla sig fast samtidigt som han kunde äta av den goda hemgjorda havregryn- och margarinbollen. Det var en liten hackspett, som slagit sig ner i vår trädgård. Jag betraktade den senare då den försökte hacka  ett större hål i en blåmesholk.  Då det inte lyckades gav han sig på en rönn i stället. Förmodligen tröttnade han efter ett tag, för nu har han inte visat sig på några dagar.

Nu har Åke tagit ut den sista plåten pepparkakshusdelar, och jag har fått smaka, men de måste svalna innan han kan montera ihop delarna. Huset ska sedan stå till allmän beskådan, på ett väl synligt ställe i vårt vardagsrum. Om det blir lika fint som förra årets, kommer barnbarnen säkert att falla i beundran när de får syn på det.

Under tiden som jag suttit här och skrivit har det blivit beckmörkt ute, men alla ljusslingor lyser upp huset och gårdsplanen. Få se om vi får en vit jul, eller om vädergudarna ska lyckas i sitt försök att ta bort allt det julmysiga, som barnbarnen längtat efter i flera veckor. Om julen blir grön befarar jag att vi köpt fel julklappar, men än är det ju några dagar kvar till dopparedagen, så det kan ju hända att det blir kallt igen.

Eftersom vi handlat, bakat och lagat mat i flera veckor nu, kommer vi helt säkert att hinna allt vi ska göra till jul. Det är bara att mata fåglarna, sätta ljus i utomhuslyktorna och griljera skinkan. Sen kan vi värma glöggen och börja fira jul!

God Jul och Gott Nytt År! tillönskas alla eventuella läsare.

Barbro Jönsson Åslund

20151117          Månadens betraktelse

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET del 2

Så har då den första snön kommit och den ligger kvar. Enligt den senaste rapporten utifrån har det börjat snöa igen, och väderpessimisten här hemma uttrycker farhågor om att det här är det väder vi har att vänta oss dom kommande två veckorna, minst. Det ska vi väl ändå inte tro, men det kan ju bli en snörik vinter i år med. Det har ju hänt förr.

Fåglarna tycks i alla fall trivas. Dom verkar till och med lite upplivade där dom flyger i skytteltrafik och skräpar ner med tappade frön och bajs på broräcket. Nyss såg jag att vi hade ett femtontal domherrar och flera grönfinkar (vi har bestämt oss för att kalla dom så), en bergfink och ett närmast oräkneligt antal talgoxar. Har inte grannarna börjat mata än?

Apropå snö och kyla, så börjar jag tänka på min barndom och dom besvärligheter som den första kylan förde med sig. Ja, eftersom jag har kommit upp i ”farmorsåldern”, är det naturligt för mig att tänka mer på den tid som flytt än att planera för framtiden. Man inser lätt att den mesta tiden ligger bakom en.

Den första frostiga dagen var en sorglig dag, när jag var liten, och mamma lade fram dom kläder jag förväntades ta på mig . Det var en försvarlig bunt med yllekläder, men det mest fruktade av allt var strumporna. HEMSTICKADE LÅRHÖGA GRÅ ULLSTRUMPOR! Värsta sortens tortyrredskap, som inte ens förtjänar att visas upp i ett Per Albintorp på Jamtli! Jag får röda kliande utslag både här och där bara jag tänker på dom.

Jag kan liksom se mig själv stå på kökssoffan, eller om det var riktigt kallt ute, på vedlådan bredvid spisen och gruva mig, innan jag försiktigt försökte trä ena stumpan på vänster fot och sedan sakta, sakta dra upp den till knäet. Samma procedur med högra strumpan. Så långt gick det bra, men sen blev det värre. Dom förtretade strumporna skulle ju en bra bit ovanför knäna, och även om benen var korta, kliade och stacks det nåt fruktansvärt. Det hjälpte inte ens om man stod med benen brett isär och gjorde sig så liten man kunde inuti strumporna. Det var omöjligt att inte känna dom . Nästa dag gick det lite bättre, men när man töjt ut  strumporna och dom kändes lite mindre kliiga, då var det dags att tvätta dom, och så var dom lika hemska igen.

Det måste ha varit jobbigt för mamma också, att ha ett så ”kvirigt” barn, men det fanns tydligen flera strumpvägrare. Två av mina flickkusiner bl a. Som tur var, hade dom en påhittig mamma, som helt enkelt sydde halvlånga flanellkalsonger att ha under strumporna. Mamma fick låna mönstret till detta underbara plagg, varvid hon med viss möda lyckades förfärdiga ett par åt mig på den gamla trampmaskinen av märket Husqvarna, som fanns i vårt hem. Så lätt det gick med påklädningen sen!

Snön ställde till en del vedermödor för en liten flicka, som inte bodde vid landsvägen. Dom allra första åren minns jag inte mycket av, men jag har hört talas om en slags skidkälke, som man fick åka i när föret tillät det, annars drog föräldrarna en i pulka.

Sen efter några år förväntades man ta sig fram på skidor över dom vita vidderna, och jag kan försäkra eventuella läsare om att en backe ner till sjön, en 600 m bred sjö och en brant backe upp från sjön, innan man kom till vägen och skolbilen, kunde ta på krafterna för en liten sjuåring med korta ben. Särskilt om skidspåret snöat igen över natten, kunde det vara lite knepigt, för det fanns inte alltid någon vuxen tillgänglig, som kunde åka före. Det var att kämpa på, och jag kom alltid fram i tid.

Jag vill inte gå så långt som att säga att jag hatade snö, men nog tyckte jag det var bra underligt att stadsbarn i böcker blev så till sig, när det började snöa. Inte förrän jag var vuxen började jag uppskatta att ta mig fram i ett skidspår av egen fri vilja och utan att jämföras med någon. För man skulle ju alltid tävla!

Jag hade ingen talang för skidåkning, eller också hade jag ingen fallenhet för träning, och jag ramlade i alla backar, så jag ville inte tävla. När jag blev lite äldre, brukade jag säga i skolan, att jag inte hade några skidor.

Nu kan jag faktiskt tycka att det är trevligt med snö, men det beror nog på att jag bor nära vägen och har en pålitlig snöröjare, som tar bort det värsta på gården. Dessutom blir det så rent och vackert ute när det blir vitt. Jag har även sett att mina stockholmska barnbarn blir yra av förtjusning över snön ibland, särskilt om man kan göra gubbar och lyktor av den.

Ja, men det finns ju snöskotrar, tänker ni. Nu ja! Och visst är dom trevliga. Jag har faktiskt sett att dylika fordon redan är i farten, trots att vi inte har någon is att tala om på sjön än. Man får hoppas att förarna inte förivrar sig och hamnar i vattnet av misstag.

Medan jag skrivit denna betraktelse, har det snöat en halv dm till, och om jag inte såg fel var det plogbilen som passerade i ett vitt moln av snö. Fåglarna skakar av sig snön och fortsätter äta ett par timmar till, men i skymningen försvinner dom på ett nästan mystiskt sätt. ”Nu har dom ätit ur en säck ,” sa Åke nyss. ”Dags att köpa solrosfrön i morron igen”

Betraktare vid köksfönstret som vanligt

Barbro Jönsson Åslund

20151023           Månadens betraktelse

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET                                 

   Det pågår en intensiv aktivitet utanför vårt köksfönster. Fåglar flyger hit och dit till synes helt planlöst. Ibland ser jag en talgoxe vila ett ögonblick i toppen av den lilla granen, som vi skaffat inför vintern, men i nästa ögonblick är den igång igen. Ja, talgoxen är inte ensam, utan det är ett stort antal fåglar, som svischar omkring. Vi har flera olika sorters småfåglar där ute. Vad gör då dessa tättingar egentligen? Jo, dom äter.

Det började med att vi tog bort de missprydande och skymmande solrosorna ur köksrabatten. Sedan ägnade Åke en halv dag åt att rengöra och måla fågelhuset, som stått på en undangömd plats under sommaren. När det nymålade röda lilla huset tagit solrosornas plats i rabatten, kom dom. Plötsligt var luften full av bevingade individer, och vi undrade häpet: ”Var kommer dom ifrån? Har dom suttit bakom knuten och väntat på detta ögonblick, eller har dom nån slags radar inställd på fågelmatning?” Det kändes nästan lite kusligt.

Så fort Åke vände ryggen till tog dom huset i besittning. Dom inspekterade det utan och innan, satte sig på taket,  tog ett varv runt huset, flög upp i den intillstående granen, liksom för att ta sig en titt på avstånd. Något var ändå uppenbarligen fel. Man kunde se att dom undrade: ”Var f-n är maten? Här ska finnas mat! Det kommer vi ihåg.”

Vi såg alltså på fåglarnas kroppsspråk att dom var irriterade, men vi sa till varann att det är för tidigt att börja mata dom, innan den första snön ens har kommit. Än så länge kan dom lätt skaffa sig föda själva.

Nästa dag gick Åke ut och fyllde fågelhuset med överblivna frön från i våras. Sen åkte han till Strömsund och köpte en säck solrosfrön, tolv talgbollar och några påsar blandade nötter. En talgoxe betraktade honom förnöjt medan han fyllde på matbordet. Ett ögonblick senare hade ett tjugotal talgoxar och blåmesar samlats kring maten.

Hur gör dom? Hur sprids ryktet om att det finns mat hos Åslunds på backen? Har dom någon spejare ute? Kommer dom ihåg från i vintras att dom brukade få mat här? Sprids kunskapen månne genom muntlig tradition, eller har dom helt enkelt funnits här hela tiden, fastän vi inte har lagt märke till dom? Frågorna hopar sig.

Igår hade antalet matgäster fördubblats. När jag öppnade ytterdörren för att uträtta något utomhusärende, flög dom åt alla håll. Endast ett par nötväckor hade stannat på telefonledningen, men när jag dröjde kvar på gårdsplanen en stund, fick jag en utskällning (ja det lät så), så jag skyndade mig in igen. Man vill ju inte med sin närvaro hindra dom lite blygare fåglarna från att få mat i magen.

Om några veckor har vi förmodligen vant oss vid varandra, vi och småfåglarna. Dom kommer bara lite lojt flytta sig några meter, när vi dyker upp och fortsätta med sitt eviga ätande, så länge det finns något att äta. Sen blir det ett oherrans liv och en särskilt påstridig talgoxe brukar knacka på fönstret och hota med att picka i sig fönsterkittet, om det inte kommer någon påfyllning snart. Så då går Åke ut och fyller på mat, medan dom sitter och tittar honom över axeln och ibland sitter dom rent av på axeln. Fastän jag sällan matar dom verkar dom förstå att jag också är ofarlig.

Igår eftermiddag upptäckte jag en ”ny” sort bland talgoxar, blåmesar och nötväckor. Det var en gröngulaktig lite långsmal fågel, som jag inte är så säker på, så jag får väl fram med fågelboken igen.

Snart kommer domherrarna och lyser upp vår tillvaro med sina vackra röda bröst. Det ser vi fram emot. Under tiden fortsätter våra matgäster att äta och flyga. Inte underligt att dom behöver äta  hela tiden, så mycket som dom rör sig. Själva blir vi trötta bara av att betrakta dom och skaffa fram mat åt dom, åtminstone  vissa dagar.

Betraktare vid köksfönstret

Barbro Jönsson Åslund