FEBRUARI 2026

Utanför mitt köksfönster

Äntligen är den långa kalla månaden januari slut, och nu har årets andra månad börjat.

Tyvärr verkar även den här månaden bli kall, åtminstone i början. Kyla och solsken. Det är väl normalt vinterväder, och vi bor ju i vinterlandet, så det är ju väntat att termometern ska visa 26, 4 minusgrader på morgonen. Men om det blir flera dagar i rad, kan man väl få börja klaga. Till och med fåglarna verkar ha flytt till annan ort. Själv läser jag ett kapitel i boken jag för tillfället har  på sängkanten och somnar om halv sex på morgonen. När jag vaknar vid åttatiden, känns det som om jag har försovit mig, och jag får bråttom att göra i ordning min kaffefrukost, tända en brasa och placera mig i myshörnan. Lite förstrött sänder jag en tanke till de personer, som kör förbi på vägen. Några måste ju jobba också, så att jag får sitta här och må gott i vinterkylan.

Jag blev trött på boken, och den lata delen av mig ville helst ta en liten lur i soffhörnan, men då var det som att den lite aktiva delen av mig sa: ”Ryck upp dig”, och tror ni inte att jag tog på mig extra kalsonger, ylletröja och andra varma kläder och gick ut! Solen sken och det var väl omkring 20 minusgrader, men som barnen i Åsele sa på TV häromdagen: ”Bara man har varma kläder kan man vara ute”. Jag tog sparken och styrde mina steg ner mot sjön. När jag kom ner tog jag det fina spår, som Marlen kört upp över sjön fram till Mullnäsbryggan, där jag vände. När jag kom hem såg jag att jag varit ute 50 minuter, och jag var lite kall om rumpan, men jag hade ved inne, så jag kunde elda och ta en kopp av mitt goda julklappste för att värma mig.

Inte nog med att jag fick solsken och motion, jag kände mig väldigt nöjd med mig själv också. En känsla, som är ganska viktig för en för att man ska orka med den tunga årstid, som årets första kvartal utgör.

Jag har varit på biblioteket och lånat några böcker, så nu känner jag mig trygg igen. När jag kom hem började jag omedelbart läsa en roman om Hilma af Klint, en konstnär, som intresserat mig en tid. Men jag började ju omläsning av Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen i januari, så jag ska väl ta och läsa den sjunde och sista boken i serien, innan jag fördjupar mig i de nya låneböckerna. Dessa romaner från 1930-talet skulle, om inte de gamla pluralformerna fanns, lika gärna kunnat vara skrivna idag, och jag blir inte det minsta chockerad, när jag läser. Kanske att jag reagerar lite på synen på judar, som förekommer i släkten von Pahlen, men det verkar inte vara antisemitism utan snarare en allmän uppfattning om hur judar upplevdes. Ungefär som synen på samer, tänker jag.

I brist på annat, satt jag och tittade på invigningen av OS i Milano en kväll. Denna slags spektakel kan ju bjuda på ett riktigt fint skådespel, om det vill sig väl, tänkte jag och väntade i flera timmar innan det äntligen blev ”Svenska nyheter” med Messiah Hallberg.  OS invigningen var tämligen blek i mitt tycke, men det gick ju väldigt bra för de längdskidåkande damerna redan nästa dag, då vi fick både en guld  och – en silvermedalj. Nästa dag var det herrarnas tur att visa upp sig, men det gick inte lika bra. Men så blev det damernas tur att göra en skräll igen!  Man behöver inte vara särskilt het feminist för att konstatera att det är damerna som ska ta medaljerna. Jag har läst och hört att det går ganska bra i curling också, men jag tittar inte på matcherna. Jag är dålig på regler, och jag ids inte lära mig dem heller.

En kul grej i den smällkalla vintern är i alla fall fettisdagen eller fettis-dagen, som någon skrev på Face book. Det har blivit som en sorts högtidsdag i all enkelhet. Nja, kanske inte så enkelt om man har lika stor släkt som grannen Britta Jonsa. Jag såg stora hopar bege sig till hennes lilla stuga i skymningen. Själv fick jag denna fettisdag bege mig över sjön och njuta av min brors väl tilltagna kamsar med stekt fläsk, smör och getmese. För att ge kamsen en västerbottnisk touch serverade han även lingonsylt till. Genast blev det en en helt annan rätt, nämligen palt. Som jag minns från min tid i Umeå för många herrans år sedan, kunde man där få avnjuta palt (smakade som kams) med lingonsylt till. Tillbaka till min brors kams nu. Eftersom jag sportat ganska mycket under dagen, var jag rejält hungrig och satte i mig två stycken, så när sedan semlan serverades till kaffet var jag ju mätt, men det ska man ju vara efter en fettis-dagsmiddag, eller hur.?Semlan hade en mycket god fyllning av hemgjord mandelmassa. Smaskens!

Som tur var skjutsade min snälle bror hem mig med bil, så att jag inte skulle villa bort mig i mörkret. Efter denna matorgie var jag mätt ett helt dygn, men nog skulle jag kunna få i mig en uppstekt kams efter någon dag. Fast det får nog bli när mina barnbarn kommer på sportlov. Då ska vi äta kams igen.

Jag har varit och handlat inför stockholmarnas  sportlov. Det blev coca cola till barnbarnen, kalaspuffar till barnbarnen och kanske något annat onyttigt också. Inget av detta fick min son , när han var liten, för på den tiden skulle allting vara så nyttigt. Man fick inte använda smör och grädde i maten, och man skulle helst äta sallad i stället för potatis. Inte konstigt att min sambo älskade mammas söndagsmiddagar! Min mor snålade varken med smör eller grädde!!!

Vi skulle ju vara smala också på den tiden jag var någorlunda ung. En sommar, när jag var hemma i sju veckor , gick jag upp ett kilo i veckan, och jag kunde inte få på mig kläderna, som jag kom hem i, när jag skull åka hemifrån igen. Jag tror det var den sommaren jag hade varit svårt sjuk och fick gå och köpa kläder på barnavdelningen på den affär i Uppsala, som jag anlitade. Fast efter den sjukhusvistelsen bestämde jag mig för att hellre vara lite fet och frisk än att vara smal och sjuk.

Nu har vi kommit till slutet av denna gråa månad. Det har varit många nyanser av grått de här 28 dagarna. Fast i ärlighetens namn måste jag ju medge att vi haft några dagar solsken också. Mina tonåriga barnbarn åkte skidor varje dag de var här, så man måste ju säga att det var lyckat. Nu är de redan tillbaka i huvudstaden, och det är tomt och tyst hos mig. Fast igår hade vi dubbel kulturdag, vilket var mycket trevligt. Vi hann äta lunch på Fjällfiket, gå på bokrea, lyssna på föredrag från Jamtli, gå på Filmstudions årsmöte, och se film . Puh! Årsmötet var en lättsam tillställning, och jag ”lyckades” bli styrelsemedlem, något som inte verkar alltför betungande. Smörgåstårtan var mycket god liksom stämningen runt bordet.

 Vi kom hem halv tio och efter en kopp av mitt goda julklappste stöp jag i säng. I dag gör jag ingenting. Jag tillåter mig själv att mysa med en bokreabok i soffhörnan. Jo, jag har varit ute i gråmyset en och en halvtimme också. Det blev ingen långpromenad idag utan femhundra  steg längs min uppskottade balansstig.

 Nu ska jag steka upp en kams från i tisdags och när jag ätit den med messmörsås (Jakobs recept) ska jag pusta ut framför TVn så länge jag orkar.

Vi hörs, om ni vill närmare påsk.

Barbro Lucia

Januaribetraktelsen

Äldre betraktelser