UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET NOVEMBER 2025

 Nu är den här, årets tråkigaste månad. Svinnovember. Hur ska det bli i år? Ska det gråfuktiga plusgradsvädret fortsätta, eller ska det bli kyla, krispig luft och is på sjön?

 I vilket fall som helst tänker jag sluta plocka trattkantareller. Jag skickade årets torkade svampar till Stockholm med min sons familj häromdagen, och vi har ätit både svamptoasts och svampcrepes, så nu vill jag inte ha mer i år. Jag har aldrig sett så många trattisar på de tre, fyra ställen jag vet om i den närbelägna skogen som i år.

 För några dagar sedan kom det lilla och numera lite slitna fågelhuset på plats framför köksfönstret. Några vilsna talgoxar, en blåmes  och en helt vanlig hackspett flaxar omkring med besvikna miner, eftersom de inte kan  hitta någon mat, för jag tänker inte mata fåglarna förrän det blir vinter inte bara i almanackan, utan även i realiteten.

 En morgon var naturen vit och vacker utanför mitt köksfönster. Det hade snöat lite, lite grann. När det snöat ytterligare lite grann, och det hade gått ett dygn, bestämde jag mig för att lägga lite  lite mat i det lilla fågelhuset. Nästa dag var det fullt med talgoxar där men även en domherre. Men skatan, som också ville ha solrosfrön, var inte inbjuden till måltiden. Denna, i och för sig, vackra fågel dyker upp i olika sammanhang, särskilt när det vankas något ätbart. Den skrämmer småfåglarna, och den tycks trivas särskilt bra här hos mig. Den har byggt bo i min enda tall bakom huset, och tydligen har det vuxit upp en kull ungar i detta bo i sommar. Jag har i alla fall sett dessa barn ett antal gånger, så jag vet att de finns. Å andra sidan har jag även haft kråkungar på tomten och ett antal rovfåglar har setts sväva olycksbådande över byn. Jag gillar inte att hökar och falkar svävar omkring här och väntar på att ett lämpligt byte ska uppenbara sig. Och jag har sett spår som visar att de lyckas med jakten ibland.

 Efter min en och en halv timmes långa söndagspromenad åt jag som vanligt havregrynsgröt med äpple, innan jag ägnade mig åt mina vanliga sysslor, nämligen stickning och läsning av några sidor i en bok från biblioteket, Och som vanligt vaknade jag efter en stund. Jag hade drömt något om en nyckel, som var väldigt dålig att låsa upp något med, särskilt dörrar till studentrum, som den väl var avsedd till. Jag skulle tydligen börja på en ny utbildning i någon känd universitetsstad, men i vaket tillstånd förstod jag ju att jag var för gammal att göra något sådant. Jag har ju äntligen slutat drömma  mardrömmar om den stora tjocka matteboken som jag tydligen lyckats slippa på gymnasiet. Jag läste latin i stället, och upptäckte ganska snart att det inte var ett dugg lättare än matte. Man måste plugga om man ville komma någon vart.  Ingen jag vet har fått sin utbildning utan att jobba hårt under utbildningens gång.

 Kanske kom sig den här drömmen av mitt telefonsamtal med Ingeborg, som går i nian, häromdagen. Hon ringde för att tala om att hon gjort tre muntliga nationella prov den dagen, När hon berättade om uppgifterna tyckte jag att det lät väldigt avancerat, men hon trodde att det hade gått bra.  Hon har i alla fall en förälder som kan förklara matten för sig, när det blir för svår. Det hade inte jag och inte han (föräldern) heller, för den delen.

 Jag tycker mig ändå veta att det inte är omöjligt att lära sig matte vare sig i högstadiet eller på gymnasiet, men det är klart att man får traggla ibland. Det kanske går bättre om man inte är så fixerad vid mobilen. En kille, jag sett på TV, sa sig använda skärmar 14 timmar på dygnet. 14 timmar!!! Jag kan inte förstå vad man gör, men jag tycker ju mest att mobiler och datorer är till besvär. OK datorn är bra, när den fungerar. Men usch vad jag blir låg, när det krånglar, och det gör den då och då, men oftast är det något enkelt, som är lätt avhjälpt, bara man vågar trycka lite här och där. ” Det är inte farligt att trycka på knappar, ingenting går sönder”, säger min bror. Men kan man lita på det?

 Nu är isen 1,5 dm, så den är farbar för människor och kanske älgar, åtminstone rävar och rådjur. Det har varit ordentligt kallt en hel vecka, och ingen snö har förstört tillväxten. Det är väldigt vackert med rimfrost i träden, men jag kan inte se en enda människa på sjön. Annat var det när jag var i uppväxten. Vi brukade åka skridskor hela dagarna, innan den förargliga snön kom och förstörde föret för oss. Alla bybor gjorde sig ärende ner på sjön och min mamma fick många kaffegäster den dagen. För det var oftast en dag det rörde sig om, och det var en efterlängtad dag, då man fick börja fara över isen. Eftersom vi inte hade någon väg, var vi ju så beroende av föret på sjön. Så nära det blev till byn, även om det ganska snart blev en halvmeter snö på isen. Vi fick ta fram skidorna.

 Den gångna veckan har gått ovanligt fort. Vi har haft tillställning i bystugan, dvs Estrad Norrs föreställning med Thord och Olle gästade vår bystuga på måndagskvällen och de hade ett lite ovanligt, men trevligt musikprogram att bjuda på. Det kom även publik utifrån, inte så väldigt många, men så pass många så att vi inte gick back i byföreningen. Det blev en trevlig kväll i novembermörkret.

 Min svägerska och hennes tvillingbror har fyllt år, och vi har firat dem med blommor, mat och sång. Han som är min ”nästan svåger” har varit på besök från Stockholm, men han väntade sig mer uppvaktning i helgen, så han reste hem med tåg i fredags.

 Om en vecka är det advent och det ser jag fram emot. Jag har redan baxat ut flera kartonger med julgrejer från förrådet. Det behövs en massa ljuspunkter som lyser upp den här tiden. Jag råkade se mitt ansikte i en spegel igår, och fastän jag försöker förlägga mina promenader till förmiddagsljuset, såg jag en blek och grå skepnad i glaset. Inte bra, men i morgon ska jag gå ner på isen och kanske dricka förmiddagskaffe hos min bror på andra sidan. Tur att jag har ”spikskor” i garderoben.

 Idag är det första advent och när jag tittar på min adventsljusstake, ser jag att ett ljus är lite kortare än de andra. Ja visst ja, jag lät det brinna under lunchen i fredags, när jag hade utökat postfikat med lite grönkålssoppa och julmust. Allt detta till Uppsalafrämmandets ära. Julia och hennes äldsta dotter Cecilia hälsade på hos min bror över helgen, och jag tror att de hann med en hel del under de korta dagar de var här. Jag tog en stavpromenad till Rivallen i lördags, och vilka träffade jag där om inte Marlen och Sune med sondottern Svea.?  Efter en stund och en lussebulle (som Svea bakat) gick jag ner på sjön och satte kurs mot Mullnäset, där det vankades glögg och nybakta lussekatter. Det var jättefint före på sjön, för den lilla snö, som kommit under veckan, var inte alls till besvär. Julia med dotter tog sig just en skridskotur, men några andra vintersportare såg vi inte till. Jag misstänker att en del slappar framför Teves Vinterstudion, eller kanske är det julmarknaden i Strömsund, som drar.

 Nu är det en månad kvar av det här året, och jag kan inte begripa vart de elva senaste månaderna tagit vägen. Nu ska vi elda stearinljus och elektriska slingor och LED-lampor allt vad vi orkar de närmaste veckorna, för vi behöver allt ljus vi kan få. Och i morron börjar julkalendern på TV, och den ska jag med mitt barnasinne i behåll spana in. Hoppas den blir bra och att någon mer kommer att titta på den, så att jag har någon att diskutera den med. Här slutar jag svinnovember med att önska alla en trevlig och mysig adventstid och så hörs vi igen när helgerna är över.

Barbro Lucia

Oktoberbetraktelsen

Äldre betraktelser