2020_07-24                                        Månadens betraktelse

               

Augusti 2020

 

 

Jag stickar och stickar och stickar. Och jag läser och läser och läser. Faktum är att jag börjar bli trött på soffhörnet.

När det blir för tråkigt inom mina väggar går jag ut och promenerar. Mina nya joggingskor får verkligen vara med. Sällan har jag köpt något så användbart som dessa skor. Jag flänger kilometervis, nästan som den gamle grekiske guden Hermes på sin tid, fast jag har inga vingar på mina skor. Nåja, det är väl inte så att jag flyger fram precis, men med hjälp av mina vid det här laget ganska slitna gåstavar har jag tagit mig åtskilliga kilometer och t o m mil i sommar. Bäst att försöka hålla i gång, så att man är i form när det här eländet tar slut. För det gör det väl?

Det sägs ju att vi svenskar är rent besatta av vädret, och att vi alltid pratar om det med kända och okända. Inte undra på det, så intressant väder, som vi har. I morse, då jag tog mina första stapplande steg i riktning mot kaffebryggaren, råkade jag kasta en blick ut genom köksfönstret. Alldeles vitt! Dimman låg tung över nejden. Jag kunde inte ens se Magnus´ hus, nej inte ens över gården och min egen jordkällare. Det var sex grader varmt klockan halv sju. Det var svårt att föreställa sig, att det innan kvällen kan bli värmebölja och olidligt hett ute.

Härom kvällen, då jag satt i allsköns ro och stickade i min favoritstol på altanen, drog det ihop sig till regn. Vilket regn! Det inte bara forsade ner, nej det small mot taket och det blev nästan mörkt. Åskan stack fram sitt fula tryne, och jag beslöt att strunta i kvällens begivenheter på teve. Jag fortsatte sticka på en av mina eviga retrogrytlappar en stund till, medan det värsta ovädret drog förbi. Nästa morgon var allt som vanligt, som om ingenting hade hänt. Det hade det inte heller, kunde jag nöjt konstatera, när jag kollade om telefon och internet fungerade.

Ja, fungerade. Det är lite si och så med telefonen. Det har varit väldigt osäkert hela sommaren. Om jag lyckas ringa eller ta emot ett samtal, bryts det efter några minuter. Tacka vet jag den gammaldags koppartrådstelefonen! Då kunde man exempelvis ringa och anmäla ett strömavbrott, för telefonen fungerade alltid.

Så här års lever jag det mesta av mitt liv på min inglasade altan. Oftast har jag dörren och något fönster öppet, dels för att få in frisk luft, dels för att kunna ta del av livet utanför. Trafiken har varit tät i flera månader, ibland hör man barnröster från fritidsgrannarna, som springer ner till sjön för att bada på den nyröjda badplatsen, eller så är det bara trasthonan, som är ute och lär sina ungar hur man hittar mask i den nyklippta gräsmattan.

Fast nu är jag lite osäker på vad mitt uterum egentligen är. Jag hörde en definition på altan på radion en dag, och det gjorde mig väldigt förvirrad. Folk bygger ju altaner hejvilt i sommar, som alla andra somrar skulle jag säga, och då menas enligt radiorösten ett lite upphöjt golv utan tak. Om det har tak och fönster, som min altan, är det ingen altan utan en veranda. Typ punschveranda, som man hade på husen vid förra sekelskiftet ungefär. Det var väldigt inne att bygga altan direkt på huset i slutet på sjuttiotalet, så därför fick det här huset en präktig altan längs hela långsidan. På nittiotalet skulle man glasa in sina balkonger och altaner, och för att kunna använda altanen utan att frysa och utan att möblerna blåste ut på grannens åker, gjorde vi det. Ganska snart upptäckte vi att man måste bygga in och bygga om lite för att undvika drag, och vips hade vi ett helt nytt och användbart sommarrum. Men nu hade vi tydligen inte en altan längre utan en veranda.  Strunt samma, jag älskar mitt uterum och använder det året om. Det är helt perfekt som förvaringsrum för både julkrusa och en del mat på vintern till exempel.

Jag läste i tiningen i morse att trubaduren Kjell Höglund från Rossön, boende i Västerås, fått Cornelis- stipendiet. Jättekul, tycker jag, som alltid tyckt väldigt mycket om hans underfundiga och ibland verkligt skarpa texter. ( Jag har faktiskt varit klasskamrat med Kjells lillebror) På senare tid har jag lyssnat väldigt mycket till Bjärmeflickan Ellen Sundbergs utmärkta tolkningar av just Kjell Höglunds texter. (För övrigt har jag en gång åkt tåg till Stockholm i sällskap med Ellen, som hade sin gitarr med sig). Det känns roligt att tänka tillbaka på sådana saker nu, när man inte träffar så många obekanta eller bekanta med,  för den delen. Dyrbar tid går till spillo, känns det som, och jag undrar hur det ska gå med den sociala kompetensen, när man inte får umgås med folk annat än utomhus och med på en kos avstånd. En fjällko, tror jag det ska vara: kovidd. Uttrycket ska visst vara myntat av doktor Nils Simonsson, har jag snappat upp på FB.

Det pågår en del intressanta evenemang i trakten, trots pandemin. För en tid sedan avgjordes en spännande brännbollsturne mellan Bonäset och Renålandet. Det var ett roligt initiativ tagit av våra bygrannar sex km bort vid Vattudalens strand. Jag har hört att det var en strid på kniven, men att Renålandet vann till slut. Glädjande nog var det många yngre förmågor som identifierade sig som Renå - respektive Bonäsbor den dagen. Det bådar gott för framtiden, tycker många med mig. Vi, som av olika anledningar inte kan spela brännboll, kan i alla fall sitta vid sidan om och heja på våra lag. Vi kan även delta i festligheterna efteråt. Nästa år är det Renålandets tur att bjuda till kamp.

I mitt numera ganska nersuttna soffhörn ägnar mig dessa varma augustidagar åt Jan Guillous senaste del av släktsagan ”Det stora århundradet”, som jag haft stort nöje av i flera år. Det här är väl den nionde delen och behandlar 1980-talet. Det var under den tiden gymnasieelever på det ekonomiska programmet lite nonchalant slängde upp sina svarta dokumentportföljer på bänken, när de kom in i klassrummet. Man skulle bli lyckad och tjäna pengar inom affärsvärlden, och de gamla stofilerna inom litteraturen och annan kultur var ute. Det fina ordet ”solidaritet”, som brukades så flitigt på 1970-talet, försvann och har inte hörts av sedan dess.

Jag väntar med spänning på nästa del i sagan om familjen Lauritzen, som i första delen handlade om tre fiskarbröder från Norge. Rekommenderas!

När jag stickar lyssnar jag sedan några dagar på en CD med folkmusik från Sverige, Norge och Canada, som det står på omslaget. Bland en massa annan fin musik framförd på fiol och dragspel finns Renåvalsen, som komponerades av min farfars yngste bror Anders O. Mårtensson (Annesch Måscha). Det är en vacker melodi, kanske lite svårspelad, och väldigt svår att sjunga. Det kan jag intyga, för min kusin Gunvor skrev en text till låten för många år sedan, och vi har sjungit den bl a i Bystugan många gånger.

Var det någon som vaknade av tranornas trumpetkonsert i morse eller någon annan dag i sommar? Två tranor tycks ha sitt bo någonstans i omgivningarna, för man kan dagligen se dem flyga förbi här. Strax efter sex i morse lyfte de majestätiska fåglarna utanför mitt sovrumsfönster. Häromdagen sprang ett rådjur från skogsbrynet i samma riktning ner mot sjön. När jag ändå är inne på djuren i naturen, kan jag nämna lite om fågellivet. För en tid sedan observerade jag en underlig sak. En, vad jag uppfattade som mindre hackspett, tycktes synnerligen intresserad av en holk i en av björkarna utanför altanen. Det såg ut som den stack in huvudet och matade någon i holken. ”Konstigt”, tänkte jag, ”det brukar ju bo blåmesar eller flugsnappare i den holken”. I nästa ögonblick avbröts jag i mina tankar, då hackspetten övergick till att hacka runt hålet så flisorna sprutade åt alla håll. Hålet skulle tydligen utvidgas. Vad meningen med det hela var, fick jag aldrig veta, för nästa dag låg holken på marken.

Nu börjar det bli varmt på min altan, förlåt veranda skulle jag säga, så nu kan jag ta med mig stickning och bok till soffhörnet en stund, innan det är dags att göra i ordning ”postkaffe”, som mina närmaste släktingar dricker med mig de dagar då de kommer cyklande från Mullnäset för att hämta posten.

 

Med hopp om bättre tider på Coronafronten

Barbro Jönsson Åslund

 
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Betraktelse juli

 Äldre betraktelser