2021_01_18
Månadens betraktelse
JANUARI 2021
Det nya året kom med snö och minusgrader. Den riktiga vintern är här, och den som klagade över slask och utebliven kyla för några veckor sedan, har nu fått sitt lystmäte vad gäller vinterväder.
Det tycks mig som om årets första månad alltid kommer med köldrekord, och att kylan håller i sig en längre period. Så även i år. Halva månaden har gått, men det är flera vintermånader kvar, innan ljuset återvänder på allvar.
Kanhända känns kylan hårdare just i år, eftersom den envisa coronapandemin fortsätter, och att vi i familjen drabbats av en personlig förlust.
Vi har förlorat vår storasyster, min bror och jag. Det var inte på något sätt oväntat, men det känns ändå som ett hårt slag. Än en gång har en stark och handlingskraftig människa av sjukdomar, och i viss mån ålder, brutits ner inför våra ögon. Det är klart att det har stor betydelse, och en massa minnen har kommit till mig:
Hur spännande var det inte, när jag som elvaåring ensam fick ta tåget till ”stan” och hälsa på min syster över helgen, och jag fick gå på riktig bio för första gången?
Vem var det som sydde min konfirmationsklänning och ett par år senare den ljusblå tärnklänning, som jag bar på hennes bröllop?
Vem var det, som med sin lilla folkvagn hämtade hem mig från ett viktigt examensfirande?
Vem var det som hämtade mig och mitt pyttelilla barn på BB, när barnets far låg fjättrad i sjuksängen?
Vem var det som var mitt sällskap på vår första gemensamma utlandssemester på en solig strand vid Svarta havet?
Svaret på alla de här frågorna är naturligtvis, som alla förstått, min storasyster. Inte förrän nu har jag förstått vilken viktig roll hon har spelat i mitt liv. När jag var liten beundrade jag henne nånting så otroligt, och jag ville vara som hon. Trots detta blev vi ofta osams, och alla som har äldre syskon, vet vilken jobbig stämning det kan bli, när de börjar bestämma över en. Det var så orättvist att just jag skulle bära in veden och sopa golvet, när hon fick göra alla de roliga sakerna t ex krusa papper till julljusstakarna och sätt upp julbonaderna ovanför våra sängar. För att inte tala om hur orättvist det var, att hon fick ha julgranen kvar inne över sin födelsedag den 24 januari. Det fick ju inte jag, som fyller år en månad senare, ungefär.
Med åren visade det sig allt tydligare, att jag aldrig skulle bli som hon, och så småningom förstod jag, att det inte var någon katastrof, vi är ju lyckligtvis olika personligheter, vi människor.
Men det starka bandet mellan oss systrar kvarstod och blev starkare, särskilt de senaste åren, även om våra inbördes roller förändrades.
Telefonen ringer inte tidigt på morgonen längre, och det har gått upp för mig att jag är äldst i familjen, dvs syskon, barn och syskonbarn med familjer. Det är en viktig roll att ha, och jag försöker leva upp till den. Det är jag som är storasyster nu, men det är inte så ovant, för jag har länge känt mig som min egen mor, på något sätt.
Livet går vidare, som det heter med en sliten fras. Mina morgonvanor fortsätter tydligen. Jag vaknar i ottan, dricker mitt kaffe och startar datorn. Det är nu jag utför mina ”kontorsgöromål”: läser tidningen, kollar FB och mejl, skriver brev och krönikor mm medan det sakta ljusnar utanför mina fönster.
Senare på dagen går jag ut och skottar snö, om det behövs, bär in ved, vilket oftast behövs så här års, matar fåglarna, som är otroligt matfriska. Jag brukar köpa en strut jordnötter till dem på torsdagarna, då vi gör vår veckotur till affären. Det går mycket fågelmat, för jag föder även minst två ekorrar, vare sig jag vill eller inte. Men de blir tydligen mätta mitt i dan, för då försvinner de. Skatorna har för länge sedan ätit upp julkakorna, som jag bakade av gammal vana i december. De fick även dela en vörtlimpa och några misslyckade kanelbullar med mig.
Julen och nyåret kom och gick. Jag ska inte klaga, för jag kan umgås med min bror och svägerska, och vi gör i princip nästan allting tillsammans, så jag har inte suttit ensam hela tiden. Under adventsveckorna och dagarna före jul låg det roliga paket och brev i min låda nästan varje gång Postnord kom på besök. Folk har bultat på min dörr, en del för att önska trevlig helg och prata en stund, andra för att lämna godis eller en portion god mat på mitt verandaräcke. Jag känner mig ihågkommen och priviligierad, för jag har en son, som ringer nästan varje dag, och hans sambo skickar ofta roliga bilder på appen i mobilen. Äldsta barnbarnsälvan kan ringa egna samtal och den mindre älvan har lärt sig, att man inte kan hjula samtidigt, som man pratar med farmor i telefon.
Jag har fått ta del av julstöket i Enskededalen, och vi har utbytt erfarenheter per telefon. Och jag vet att de har kastat ut granen. Nu tror vi att det ska bli bättre tider i och med vaccinet och de längre dagarna, som siktas i fjärran.
Varje gång jag hämtar ved, ser jag barnens skidor, som står där sedan förra årets sportlov. Jag skulle önska att flickorna fick komma och prova på det fina skidföre, som bjuds utanför husknuten.
Idag vet ingen när vi kommer att kunna träffas naturligt igen. Det gäller att hålla sig frisk och att hålla sig i form, att hålla i och hålla ut, som det heter.
Vi hörs (om allt går enligt beräkningarna)
Barbro Lucia Jönsson Åslund