Jennys
boktips 20210420
Hej på er!
Tänka sig, det verkar ska bli vår i år också! I helgen grävde vi fram shortsen, gjorde skogsutflykt och grejade i trädgården.
Tyvärr missade vi en grillmiddag eftersom jag satt i karantän. Först var jag hemma i fyra dagar med ont i huvud och hals. När jag äntligen fått svar på coronatest och det var negativt så hann jag inte mer än bli lite uppihejsan innan chefen ringde och berättade att en kollega fått corona och att alla som jobbat med henne veckan innan var tvungna att jobba hemifrån samt ta ett nytt test.Tack och lov gick det testet också bra och nu är jag tillbaka på mitt bibliotek. Apropå shortsen så åker de nog in i garderoben igen imorgon för då ska det bli kallt.
Ett problem som vi verkar få dras med varje vår och försommar är den hungriga kaninen som hetsäter nyuppkommet gräs så fort han får chansen och sedan får ont i magen. Igår kväll var det dags igen. Förhoppningsvis behöver vi inte åka till en veterinär den här gången utan vi tror att vi lyckades åtgärda problemet själva med tvångsmatning av vatten, magmassage, långa promenader och hödiet. Bortsett från promenaderna är det inget av det där som kaninen gillar kan man säga. Helst vill han ligga utsträckt i ”sin” fåtölj suga på en äppelklyfta med övriga familjen i soffan bredvid. Vi får se hur det går.
Jag och min bil har haft en fnurra på tråden de senaste veckorna. Så pass att jag gjorde slut ett tag.
Den gick inte igenom besiktningen och min dramatiske bilmekaniker diagnosticerade problemet över telefon och konstaterade att han förvisso kunde titta på bilen men att rost, som var problemet, är hopplöst och att jag förmodligen hade två val, skrota eller laga för ett antal tusenlappar, köra den ett år tills nästa besikting och skrota den då. Sådant här är det värsta jag vet! Bilar är sjukt ointressanta. De ska bara ta mig dit jag behöver och inte göra väsen av sig.
Nåja, lämnade in den varpå mekanikern hummade lite och sa att det kanske inte var kört trots allt. Rosthålet var mindre än han förväntat sig. Några tusenlappar kostade det allt, men igår kväll klarade den sig genom ombesiktningen och nu är vi vänner igen, jag och bilen. Tills nästa gång.
”Hur mår fröken Furukura” är en japansk bok av författaren Sayaka Murata. Jag hade aldrig sett den förut när den plötsligt låg i en boklåda på jobbet, reserverad av någon på mitt bibliotek, för drygt ett år sedan. Självklart blev jag omedelbart intresserad. För det första så läser jag inte så ofta japanska författare, för det andra förstod jag av baksidestexten att det här var något alldeles eget.
Alla mina förväntningar uppfylldes när jag läste!
Fröken Furukura är 36 år och jobbar sedan arton år i en närbutik som timanställd. Hennes omgivning är mycket bekymrad. 36 år och inte ha ett riktigt jobb och dessutom har hon aldrig haft ett kärleksförhållande. Boken är skriven i jag-form och man förstår att Furukura själv är mycket nöjd med sin tillvaro. Hon har aldrig vetat hur hon ska vara eller göra för att passa in men reglerna i närbutiken är väldigt tydliga. Här finns en manual för allt. Även privatlivet styrs av jobbet eftersom hon behöver vila, äta och sköta om sig för att kunna göra ett bra jobb.
När jag läste så tänkte jag mycket på boken ”Projekt Rosie” av Graeme Simson. Båda böckerna visar huvudpersonernas perspektiv, som är fullständigt logiskt och normalt för dem. Det är snarare omvärlden som beter sig knasigt och ologiskt. När man inte tolkar omgivningen utifrån oskrivna regler och lagar utan bara från exakt det man ser och hör så verkar folk överlag bete sig mycket underligt.
Jag rekommenderar varmt den här tänkvärda och småroliga boken till alla!
Ha det så bra! Vi ses!
Jenny