JANUARI 2020

NYTT ÅR, MEN INTE BARA DET, ÄVEN ETT NYTT DECENNIUM FICK VI FÖR EN TID SEDAN. Klart att det var lite extra noga med hur det skulle firas. Det är så skönt nu när ens barn inte bara vuxit upp, utan även fått egna barn, och som farmor kan man lugnt ta på sig nyårsklänningen och sätta sig med fötterna högt i soffhörnet och bara vänta på att det ska börja. Firandet, alltså.

Först var det lite snack hit och dit om var firandet skulle äga rum, men så var det någon klok människa, som tyckte att eftersom den äldsta (jag) och den yngsta (Eivor) fanns hos mig, skulle alla komma hem till oss. ”Det blir bra”, svarade jag på frågan om det passade, för jag visste att jag inte skulle behöva röra en fena för att allt skulle bli bra. Mitt på dagen anlände första matleveransen per snöskoter, och efter ett par timmar började man laga mat i mitt kök. Tidigare hade bestämts att det skulle vara libanesiskt stuk på maten, som för övrigt påminde om grekisk och annan medelhavskost. Eftersom det fanns både vegetarianer, veganer och köttätare i sällskapet passade det bra med en blandning av olika ingredienser; kött och grönsaker i olika rätter.

Efter att ha frånsagt mig allt ansvar med orden: ”Gör vad ni vill!” slog jag mig alltså ner i favorithörnet med ett goduko och mådde gott. En av de stiliga mullnäsmågarna rumsterade om i kökskåpen tillsammans med min son, och brorsdöttrarna och sonsambon letade efter lämpligt dukningsmaterial i linneskåpet. Det var så hemtrevligt med alla halvmedlålders och yngre ungdomar, som ordnade och stökade.

I ett rum möblerades för spel och dobbel. Man trodde att det skulle bli svårt för vissa att hålla sig vakna till tolvslaget, så man måste vara rustad för aktiviteter för alla åldrar. Plötsligt var huset fullt av folk i olika åldrar och storlekar. Det kan stundom bli nästan öronbedövande när 18 personer pratar, skojar och trivs.

Så var allting klart och vi fick gå till det dukade bordet, eller borden, ska jag säga, för vi fick sitta i grupper. Det var intressant med lite utländsk mat, som någon sa, och vissa saker var särskilt goda. Det är klart att allt inte var så främmande, för en del sorts röror t ex hummus, har väl alla ätit förut. Färsspetten påminner ju också om sådant vi ätit förr, särskilt som de var gjorda av älg och inte lamm. Det som jag personligen har lite svårt att vänja mig vid är vinlövsdolmarna (dolmades, tror jag de heter i Grekland). Men om man koncentrerade sig på det man gillade, fanns det mycket gott att äta. Jag har gett mig sjutton på att jag ska lära mig att tycka om spiskummin och koriander. Det gick ju bra med vitlök en gång i tiden.

Efter maten blev det ett par kritiska timmar, innan klockan blev tolv. Det var åtminstone vad som förmodades i förväg, men med några roliga julklappsspel, som alla kunde delta i gick timmarna fort och efter champagnen var det som att alla fått ny energi, så klockan var närmare fyra på årets första morgon innan vi kom i säng här i huset.

Klockan ett på nyårsdagen samlades hela gänget för att äta restlunch. Men sedan var nyårsfirandet över för den här gången. Nu återstår att se hur det nya året ska bli. En del är påverkbart, annat måste vi genomgå vare sig vi vill eller inte. Så är det ju, som vi vet, alltid. Men nog har man sina farhågor, inte minst när man hör om det av Iran (av misstag) nedskjutna ukrainska flygplanet med bland annat 17 svenska medborgare ombord.

Bäst är det när livet går sin gilla gång, och varken ekorren eller skatorna verkar bry sig om att vi har nytt år. Inte heller talgoxar, blåmesar, trädkrypare, eller vad de nu heter, bryr sig ett dyft. Huvudsaken är för dem att det finns mat i och omkring fågelbordet. Ny för säsongen är en ”lekatt”, inte för att jag har sett den, men spåren visar tydliga tecken på närvaro. Bara det nu inte är en sådan som tycker att han måste pinka revir, för den lukten vill jag inte ha kring knuten. Förresten äter lekatter småfåglar? Jag tycker det var så mycket mat kvar, när jag fyllde på solrosfrön igår.

Visst känns det lite ödsligt, när släkten åkt tillbaka till Mälardalen igen, men då får man sysselsätta sig på olika sätt. Jag har under en vecka läst en julklappsbok, som jag önskat mig. Jag har läst Styr din plog över de dödas ben av 2018 års nobelpristagare Olga Tokarczuk. Det är en märkvärdig bok på flera sätt. Den innehåller för ovanlighetens skull illustrationer. Det är svartvita stilrena bilder av djur och natur. Ganska många, som en slags kommentar till texten. Man får anledning att stanna upp en stund och tänka över det man nyss läst, samtidigt som man betraktar bilden.

Jag har inte läst så många böcker från Polen och jag har inte varit där, så jag var lite nyfiken på vad författarinnan skulle skriva om. Jag har fått reda på en del intressanta saker som att det är lika svårt med mobiltäckning i den polska landsglesbygden som här, och att många busslinjer är nedlagda, så att man måste ha bil, för att ta sig fram. Vidare ska man inte tro att små förvirrade tanter alltid är vad de verkar vara. I det sammanhanget kan jag säga att jag kände stor släktskap med jaget tillika huvudpersonen i boken.

Till slut ska jag ge er ett tips, som jag fick från boken jag berättat om. Alla vaknar någon gång av mardrömmar, och det vet man att det kan vara svårt att bli kvitt dem. Då ska man gå på toa och berätta drömmen ner i toastolen. Sen ska man spola efter sig. Enkelt, va? Tala om för mig om det funkar. Själv har jag inte hunnit pröva än, för jag har haft en lugn period när det gäller nattliga upplevelser.

God fortsättning på det nya året, så hörs vi nästa månad igen.

 Barbro Jönsson Åslund

Äldre betraktelser