Maj 2020

I Havamal, dvs Odens visdomsord och levnadsregler, finns en strof vars innebörd är att man inte ska ligga och dra sig på morgonen, om man är ute efter andras liv och egendom. I denna Eddadikt finns faktiskt annat, som man kan applicera på vår tid t ex att man inte ska vara en tärande gäst, utan ha vett att tacka för sig efter rimlig tid, att man ska leva så att man inte får ett dåligt eftermäle och så vidare.

Nu var det ju inte så att jag traktade efter grannars liv och egendom, när jag tidigt på morgonen greppade skaklarna på min skottkärra för att göra ett par timmars trädgårdsarbete. Det var helt enkelt omöjligt att stanna inne, när vädret var så strålande. Dessutom vet jag av erfarenhet att det inte börjar blåsa förrän en bit in på dagen, och det passade alldeles utmärkt att frakta bort fjolårslöv och gammalt gräs, utan att allt virvlade omkring.

Jag hade vaknat i ett kvavt sovrum, där solen ligger på, efter en orolig natt med en massa konstiga drömmar. Solen sken för fullt och jag behövde bara kasta en blick genom norrfönstret för att se att isen var borta från sjön. Härligt! Nu kanske den snö, som fortfarande ligger kvar, försvinner. Det har varit en kall och torr vår hittills. Jag kan se flera stora vita kalytor på andra sidan sjön, och vissa grannar har stora drivor kvar på sina gårdar. Själv har jag några präktiga snöhögar utanför sovrumsfönstren. Vi väntar fortfarande på ett stilla vårregn, som vi nästan desperat skulle behöva för både gräs och löv. Men det kommer nog bara vi har tålamod. Och tålamod har vi ju.

De senaste månaderna har varit som ett enda stort tålamod. När ingenting annat hjälper kan man ju alltid städa, och när man städar brukar man hitta saker man gömt och glömt. Jag hittade en del tygbitar och en massa bomullsgarn. Så jag har stickat, virkat och sytt. I flera veckor höll jag mig sysselsatt, men så lät det väldigt pessimistiskt på pandemifronten en dag ,och det gick plötsligt upp för mig, att jag kommer kanske att vara ensam här utan stockholmsbesökare ända till jul eller nästa påsk! Så jag slutade handarbeta. Barn växer ju så fort, tänkte jag.

Trots den tråkiga ensamheten har jag skrattat mycket i vår, mest beroende på olika typer av divertissement på sociala medier. Främst skulle jag vilja hylla Jacke Sjödin och hans oftast genialiska texter framförda till kända melodier. I morse såg jag nr 11, som var ”power balladen Social distansering” I kommentarfältet på Facebook var det någon entusiast, som ville nominera honom till Karamellodiktstipendiet, och jag skulle gärna tillstyrka det, om jag hade någon talan i fallet.

Kristina Lugns plötsliga död, fick mig att plocka fram boken Samlat Lugn, så nu läser jag någon till synes nonsensvers då och då. Lugn är också genialisk, fast av ett annat slag än Sjödin.  Som kvinna i övre medelåldern har jag kunnat känna igen mig i hennes satirer genom åren.

Jag är glad att jag inte är elev eller lärare i dessa tider med distansstudier. Jag har mycket erfarenhet av att studera på distans, och det är inte bara att sitta hemma och läsa i en bok lite då och då. Att det är viktigt med struktur och fasta rutiner, det kunde man höra gymnasieelever från Östersund vittna om på radio och TV häromdagen. Att det drabbar en del hårt, kan jag förstå, för hur ska man som omotiverad elev få till det hemma, då man inte gör det så bra i skolan, där man är övervakad och peppad att göra uppgifterna. Och inte är det väl så kul att inte få fira studenten ordentligt med fester och röj! Kanske får de unga dansa enligt Sjödins antydan i ”Social distansering ” med plexiglas mellan sig.

Den andra sidan av distansstudier har jag väldigt lite erfarenhet av, men jag förstår ju att det kräver extra mycket av både lärare och elever, om det ska bli ett gott resultat.

Mycket är förändrarat, ja nästan allt. I veckan fick vi höra om en ny utbildning, nämligen plantsättarutbildning.  Jag kommer osökt att tänka på min egen karriär inom plantsättaryrket. Utbildningen bestod av att en plantsättarbas instruerade den femtonåring, som jag då var, i hur man skulle använda hackan för att göra en grop att sätta den planta, som bars i en korg på höften, i jorden. Jätteviktigt var  att med klacken trampa till, så att plantan satt fast  Så gjorde man hos ett skogsbolag. Hos ett annat använde man ett spett och i ett tredja en borr av något slag. Plantsättarlivet var hårt och nästan outhärdligt för killar, och vuxna män hade också svårt att stå ut med detta arbete, så det utfördes till stor del av kvinnor och unga flickor. Hur det var på andra ställen vet jag inte, för min tonårssfär var ganska snäv. Var man beroende av utländsk arbetskraft även på 60-talet? Det senaste jag hörde var i alla fall att nu hade en del arbetslösa kulturarbetare och andra Coronadrabbade gett sig in i branschen, som arbetare. Hoppas bara att de tjänar bättre än vad jag gjorde.

Så kom då den där kvällen, som jag väntat på i flera veckor. Solen hade värmt upp min altan, så att man kunde sitta där och betrakta bylivet, men hur kul är det att dricka rosévin i sin ensamhet? Isen rörde sig, och om några timmar skulle den vara ett minne blott. Trafiken var som man säger lågintensiv denna kväll före helgdag, då den vanligtvis brukar vara  mycket livlig. Det roligaste den här kvällen var att de nyinflyttade barnen Klara och Melker cykade förbi i sällskap med sina föräldrar, och en av byns ungkarlar motionerade sin hund. Inte så dåligt, men…

 Det blir av förklarliga skäl ingen riktig fart på vare sig konversation eller diskussion hos den som sitter ensam med ett glas rosé. Efter ett tag tröttnade jag på mitt sällskap och förflyttade mig inomhus och tittade på TV-nyheterna i hopp om att få något positivt på coronafronten till livs.

Håll ut! Det kommer en ljusning, sägs det.

Barbro J Åslund

Extra april

 Äldre betraktelser