MARS 2021

               UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET OCH I STORA VIDA VÄRLDEN ÄR DET SNART PÅSK

Men vad i hel….! Diskhon svämmar över av disk, och en intorkad stekpanna står övergiven på spisen. Här ser ut som om det har varit fest, fast det finns inga glas eller tomflaskor på någon köksbänk. Inte ens en urdrucken aluminiumburk av något slag. Hm… Medan jag funderar på vad som kan ha tilldragit sig i mitt hem i går kväll, ägnar jag mig åt de vanliga morgonsysslorna.

Ja visst ja. Det var ju Mello på TV igår. På bästa sändningstid, då det borde ha varit en fin konsert, teaterföreställning, en film eller varför inte något av alla de ”tramsprogram”, som både Sv t och jag är så förtjusta i? Eftersom jag inte har någon familj omkring mig, hade jag varken bakat mellotårta eller laddat med andra godsaker att avnjuta inför denna vinterns största TV-begivenhet.

För att kunna delta i, eller åtminstone förstå lite av den kommande debatten, bänkade jag mig, eller rättare sagt slängde jag mig ner i min slitna soffa under en pläd för att avnjuta den stora finalen. Vem skulle få äran att åka till Rotterdam och tävla med den bästa låten i maj? Skulle det bli Perelli, Saucedo, Saade eller någon annan? Efter upphaussningen inför denna musiktävling förstod jag, att det här var jätteviktigt, så efter den enkla (stekt falukorv med potatis och ägg) lördagsmiddagen i mitt lugubra hem, slog jag mig som sagt ner i den gamla hörnsoffan från förra seklet.  Ensamheten var mitt enda sällskap.

Danny Saucedo sjöng och dansade bland en massa bruna kartonger, Måns och Shima var trevliga på scenen. Nästa artist presenterades…

Vid tiotiden, kanske, vaknade jag upp till en TV-ruta fylld av en gråtande, sötlockig men till synes lycklig pojke i klarrött, klamrande fast någon slags statyett under armen, medan han genomgick en lite tafflig intervju med kvällens programledare. Så småningom framgick att den gullige lille pojken hette Tusse och var kvällens vinnare. Men låten då? Är det inte den bästa låten, som vinner?

Nu var det enligt mina appande unga släktingar den bästa låten som vann, så då är väl allt frid och fröjd, och jag får sälla mig till ”lycka till i Rotterdam – kören”, Tusse! Framtiden med karriären utstakad?

En gång i tiden hette det Eurovisionsschlagern, och det behövdes bara ett tillfälle för att kora den bästa melodin. Sverige skickade det bästa vi hade då, nämligen Lill-Babs, men hon kunde inte vissla, så det blev ingen vinst i, var det nu var. Jag kommer inte ihåg vilket land och vilken stad, men jag kommer ihåg söndagspromenaden med min syster, och diskussionen vi hade rörande ämnet. Varför hade inte Siw fått tävla istället? Hon hade ju vunnit i Sverige. Och hon kunde vissla. Någonting i den stilen var det på 60-talet. Notera att jag inte påstår att det var bättre då!

Nu är det långt framskriden söndag förmiddag, och jag tänker att jag ska titta på en repris av programmet om Nationalteatern, som jag missade i fredags, då jag för att få tillfälle att använda mina ihoptorkade skrattmuskler, valde att titta på tramsprogrammet ”Bäst i test”. Få se nu, var har jag Jämtlandstidningens TV-bilaga?  Den brukar ligga till hands på soffbordet tillsammans med boken jag läser för tillfället och omkopplaren, som min älskade Åke kallade fjärrkontrollen. Nej! Visst ja! JT har slutat tillhandahålla veckoprogrammet för radio och TV. Det blev för dyrt. Visserligen kan jag ju få fram det i mobilen, men jag tycker det är så skönt att sitta där och prassla med papper.

Att den gode Rentsch slutar att tillgodose mitt behov av pappersprasslande i soffhörnan, kan jag förlåta honom, men när han ger sig på mitt husorgan radio Jämtland, blir jag ilsk. Nog har jag också ett och annat att anmärka på, när det gäller vissa personers sätt att göra radio, men att de inte ska få använda sig av sociala medier, tycker jag är fel. Det är ju ett komplement till ”ringradion”, som kan vara lite irriterande ibland. Jag brukar själv med hjälp av FB interagera med radion, i någon fråga, som jag tycker är intressant eller kul. Har man som jag nedsatt hörsel, känner man sig inte alltid trygg med telefon, och vissa dagar fungerar det mobila bredbandet bättre än den mobila fasta telefon, som vi har sedan några år tillbaka. Men jag kan hålla med om att det är svårt att uppfatta vad de unga människorna på radion säger ibland. Ofta tänker jag, att det inte var så dumt när man ”på den gamla goda tiden” fick lära sig att tala tydligt i radion. Annars verkar det som om man vinnlägger sig om att göra bra reportage i olika delar av länet, och man pratar med vanligt folk. Det kan vara besök på olika typer av näringar. Det är bra, tycker jag. Musiken är det väl lite si och så med, men jag har förstått att det är centralstyrt. Det låter oftast som en grå gröt, och eftersom man slarvar med uttalet, vet jag aldrig vad det är för musiker eller artister. Och ibland kan det faktiskt vara viktigt att skilja på u och ö. Heter skidåkaren Runngren eller Rönngren? På TV har man text till de flesta program nu för tiden, men av förklarliga skäl går det inte sända textradio. Så skärpning, när det gäller tydligt uttal, radion!

Jag är fortfarande omgiven av höga snödrivor runt huset, och efter tövädret för ett par veckor sedan har jag lite bättre, fast bara lite bättre utsikt mot grannarna. Ekorrarna tycks i alla fall uppskatta de höga drivorna när de genar iväg till fågelmaten. I förbifarten passar de på att titta in genom fönstret och vinka åt mig, där jag sitter vid köksbordet med kaffe och dator. En jäktad talgoxe visar stort intresse för Ingeborgs holk i ”stora björken”, men den passar på att inspektera Eivors holk också. Men vad nu då? Är det inte en nötväcka, som kryper in i en av holkarna nu? Undrar vad som menas. Vad har de för hemligheter för sig under den femte årstiden? Den årstid, som för övrigt kallades vindern i ett korsord jag löste igår. Fyndigt, för det har ju blåst ganska mycket senaste tiden.

Efter en liten stund överges holkarna till förmån för solrosfrön och talgbollar, som jag ganska frikostigt består med. När det gäller älvornas fågelholkar är de så där lagom patinerade av väder och vind nu, så de blir nog bebodda i sommar. Jag kommer ihåg, när farfar Åke kom hem med varsin holk till flickorna, som var här på lov, och hur de fick bestämma var de skulle placeras, så vi skulle kunna bevaka dem från verandan. Det är väl fyra år sedan, men jag har hittills inte sett särskilt stort intresse för dem, men kanske blir det hem för några blåmesar eller flugsnappare till sommaren. Jag tror det.

För ett tag sedan var jag på bokrea. Det är alltid lika trevligt. För det mesta hittar jag något, som jag inte har läst. I år hittade jag bl a Göran Greiders senaste bok, och när jag just förstått att jag hittat en ”ny” poet i min smak, försvann boken till Uppsala med släktens bibliotekarie. En annan glad överraskning var Augustprisvinnaren och debutanten Lydia Sandgrens bok Samlade verk, en tegelsten, som tog mig en och en halv vecka att läsa. Det var länge sedan jag längtade så efter att få sätta mig bekvämt och läsa en fängslande historia länge utan att somna. Den unga författarinnan har lyckats skapa en intressant roman vars handling tilldrar sig under en period av knappt fyrtio år, med personer i olika åldrar och med ett litet mysterium, som höll läsintresset uppe från pärm till pärm, så att säga. Fastän boken är skriven av en ungdom född 1987, kan jag inte ens klaga på språket. Boken rekommenderas dock till en något läsvan person.

Till min glädje har litteraturprogrammet Babel kommit igen för att förgylla mina söndagskvällar, så Johan Olsson m fl får ursäkta, jag skippar Mästarnas mästare den här säsongen. Den största behållningen av veckans Babel var nog ändå musikunderhållningen, som bestod av Ellen Sundberg från Bjärme, som sjöng en tonsatt dikt av Bodil Malmsten, även hon bjärmejänta från början.

 Nu kommer påsken snart, men innan dess ska vi visst vrida fram klockan en timme igen, åtminstone om man får tro den almanacka jag har på väggen. Innan påsk hoppas jag ha fått första vaccinationssprutan, men det är med den som med allting annat, man får ha tålamod och hålla ut. Än så länge finns det inte så mycket att göra ute, men jag försöker få till en timme utomhus varje dag. Oftast blir det en promenad med eller utan spark. Har man tur kan man träffa på någon bekant och få en liten pratstund på avstånd.

Tyvärr känns det inte så lockande att snöra på sig vandrarskorna och ge sig ut på motionsrunda alla dagar, men jag har gett mig den på att jag ska hålla mig i form, så att jag kan flänga runt med barnbarnen, för de ska väl någon gång i framtiden, när jag blivit vaccinerad , komma på besök. Jag försöker se till att min promenad med spark eller stavar blir en runda, för det är roligare än att vända och gå tillbaka samma väg.

Det får mig att tänka på Robban, en jämthund, som vi hade på den tiden jag bodde i mitt föräldrahem, och min far jagade älg. Robban var stark och älskade att springa med sele på sig dragande min bror på skidor. Det gick snabbt, åtminstone när det gällde att springa bort mot nya äventyr, får man väl tro att han tyckte, och det gick bra om skidspåret var format så att hunden inte märkte att den var på väg tillbaka hem igen. En runda, alltså. Att vända och köra tillbaka i samma spår var inte populärt. Då blev det tvärstopp.

Jag är lite som Robban, men jag har några rundor, som Mullnäsrundan, Rivallenrundan och Pernillarundan. Det beror lite på vädret, mina knän eller humöret vilken runda det blir. Ibland går turen bara ner till Renåbron för att spana efter änder och strömstarar.

Nu skiner solen, så när jag diskat blir det nog Mullnäsrundan, som är den längsta rundan, vilken innebär såväl landsväg som skoterspår över sjön.

Vårdagjämningen är här vilken dag som helst, så håll ut!

Barbro Lucia Jönsson Åslund

Betraktelse februari 2021

 Äldre betraktelser