manadens kaseri

Utanför mitt köksfönster blommar inga vitsippor, men jag kan se att sjön ligger alldeles blå precis där den alltid har varit.

Den gick upp rekordtidigt i år, den 28 april, och dagen efter blev den isfri. Ingen nu levande människa kan minnas att det hänt någonsin. Jag minns att pappa berättade en historia, som han hade hört, men det handlade om en vinter på 1800-talet, som gjorde att isen var ”körför” vid midsommar. Men att isen någon gång försvann i april berättade han inget om. Det hade förmodligen inte hänt.

Nåja, ett litet bakslag får man räkna med. När jag tittar ut genom mitt beryktade köksfönster första måndagen i maj, får jag se att det snöar. Stora luddiga vita flingor singlar ner mot marken och lägger sig på plåttaken både hos mig och grannarna. De får emellertid inget fäste, så i samma stund som de når underlaget förintas de och lämnar inte ett spår efter sig.

Det är kyla i luften, så vem vet vad som händer om snövädret fortsätter. Kanske blir det vinter igen. Vi får vänta och se. Om en stund blir det strömavbrott, för E.On fortsätter byta stolpar i trakten. Senare idag ska jag åka till HC och få min kanske åttonde, spruta mot covid 19. Kanske hinner vi även med Peter Lukas Erixsons vernissage på bibblan. Så en vanlig måndag i maj kan bjuda på rikligt innehåll.

Men än är klockan bara halv åtta, och jag ska ta lite mer kaffe och sticka vidare på en mörkröd socka, som jag senare ska lägga i påsen, där jag samlar ett gäng ”operfekta” sockor av restgarn, som ”mullisarna” kan ha i sina stövlar, när de ska ut i mylt/svampskogen fram mot sensommaren. Eller om de ska ut och fiska. Garnet har jag fått av Julia, som stickar väldigt mycket. Det blir en massa restgarn då. En annan sysselsättning för mig är att klippa trasor till ett litet nystan, som Jenny ska få. Hon har ju både vävstuga och två vävstolar, och har lyckats sätta upp en väv med hjälp av diverse litteratur, google och sin far, sin sambo Torkel och hans bror Patrik .(Även kallad onkel P). Bra gjort, tycker jag, som vävt ganska mycket men aldrig satt upp en väv på egen hand. Jag hade en storasyster, som kunde, så jag behövde inte ta något eget ansvar för att det skulle bli en väv.

Eller om jag ska fortsätta läsa ”Stacken” av Annika Norlin, som Jakob lämnade på kökssoffan i påsk. Möjligheterna är som synes många.

Nu har det gått några dagar, men månaden maj är ännu ung. Jag kan tala om att allt planerat hanns med, och jag kände mig nöjd med både mig själv och omvärlden, när jag kröp till kojs med en ny opåbörjad ”påskäggsbok” på kvällen.

Mindre nöjd känner jag mig, när jag ser stora vita blaffor på mina nyss rengjorda altanfönster. Jag misstänker starkt att det är de stora vita skränande måsarnas verk. Klockan är ännu inte halv sju, men jag känner att jag måste ta på mig varma kläder och gå ut och göra något åt blafforna, för de gör verkligen ingen heder åt mina rengjorda fönsterrutor.

Vad får jag då se?! Dun och fjädrar på olika ställen på tomten. Till och med ett litet fågelkranium, som jag inte kan identifiera. Här månar man om småfåglarna och ger dem mat hela vintern och känner sig nöjd med det. Och så har man i själva verket fött upp slaktdjur åt rovfåglarna. Det var ju inte meningen, men jag vet ju att tillvaron är äta eller ätas. Alla behöver näring, och jag förstår ju att det är svårt för hökar och falkar att inta enbart vegetarisk föda, särskilt som grönskan inte har kommit igång på riktigt än. Men nog blir man ledsen, när man hittar dunbollar utanför farstudörren, när man varit borta ett par timmar.

Åke har namnsdag och i det som jag betraktar som hans rabatt blommar påskliljorna rekordtidigt. För att inte störa den växtlighet, som jag förväntar mig ska komma, när det blir varmare, har jag rengjort köksfönstret utifrån. På insidan av samma fönster frodas de gurkplantor, som jag fick på födelsedagen i februari.

I går skördade jag de två första gurkorna, och så åt jag upp en till frukost. Den smakade förträffligt.

Vi gjorde en snabbresa till Flata en eftermiddag, min bror och jag. Ärendet var att inhandla några säckar jord. Våra förfäder skulle inte ha trott sina ögon eller öron, om de sett oss pytsa ut en köpta jorden över våra små odlingar och rabatter. Men vad ska en stackars bybo göra, när det inte finns ett levande djur, som alstrar dynga längre? Den köpta jorden innehåller förmodligen bara en bråkdel av vad texten på plastsäcken, som innesluter den, lovar, men jag känner mig besynnerligt tillfreds med mig själv, då jag strör ut den över mina vildvuxna rabatter. Bäst att passa på innan regnet kommer och innan påskliljorna och skillorna blommar ut. Och kallblåsten fortsätter…

Årets maj månad verkar uppföra sig som maj månad ska; ömsom sol ömsom kallblåst. Hur var det nu? Kall maj fyller bondens lador all står det väl i Bondepraktikan, men vem bryr sig väl om det i dagens läge? Det grönskar i alla fall och jag ska snart ut och resa, men först måste jag fixa gräsklipparen, så att jag kan kapa de gröna strån, som växer bland mossan. Jag har bytt olja och laddat batteriet och fyllt på lite bensin, men maskinen startar inte ändå, så jag får nog skaffa ett nytt batteri. Det visar sig att det inte är bara att köpa ett nytt batteri. Nej, det måste vara exakt rätt sort, för det finns tydligen olika sorters batterier, så nu blir det att kolla nummer på gräsklipparen…

Och regnet det bara öser ner, men än så länge är det välkommet, trots att det droppar på min altan. Jag borde leja någon för att åtgärda taket, men jag vet inte vem.

En riktigt stor och vacker regnbåge visade sig nyss mellan molnen. Och solen verkar vara på gång. I morron kommer en del av våra barn hem i Julias bil, och på söndag ska de packa in sina gamla föräldrar (min bror och Jag) i nämnda bil och köra mot huvudstaden igen.

Nu är denna betraktelse i det närmaste slut, men enligt planerna kommer en ny om en månad ungefär. Till dess, ha det så bra i försommargrönskan!