APRIL 2021

 ”Vill ni ha bea på pizzan” frågade den unge mannen, som tog upp beställningen, när vi för att fira vaccinationen, dristade oss till att besöka ett av ortens näringsställen. ”Nej tack!” svarade jag snabbt, för jag vill inte ha mer fett på maten än nödvändigt. Lite kaos skapade frågan i hjärnan på mig också, för det här var något, som jag aldrig kommit i kontakt med förut.

Bearnaisesås, som jag tror han menade, hade vi inte på pizzorna förr, utan bara på finare köttbitar på 70-talet och aldrig ihop med räkor, som min capricciosa innehåller. Möjligen på en pizza med oxfilé (hemska tanke). Det får väl vara någon måtta!

Senare, när vi fått vår mat, sneglade jag lite försiktigt på de pizzor, som landat hos familjen vid grannbordet. Mycket riktigt, små plastaskar antydde att de hade bea bredvid sina pizzor! Jag kunde bara ta mig för pannan och notera ännu en sak till mitt ”du hänger inte med-konto”. ”Bea” och ”pommes” (pommes frites)? är tydligen vanliga begrepp i matvärlden numera, har jag förstått, för jag har hört de mest garvade matkreatörerna på TV, använda dem.

Kanske är det här fråga om utveckling av språket. Ett annat exempel: Ända tills för två och en halv vecka sedan har ”vaxad” haft betydelsen avlägsnat hår från kroppen, t ex på benen (och kanske i samband med den så kallade bikinilinjen). Döm av min förvåning, när jag efter första vaccindosen, möttes av glada tillrop och gratulationer till ”vaxet”. Tjoho! Till midsommar kan vi träffas!

Jag har läst en stor del av världslitteraturen under mitt relativt långa liv, och jag fortsätter läsa så mycket jag hinner, men jag kommer med all sannolikhet aldrig att bli klar. Jag försöker även orientera mig, när det gäller nya författare, men jag har svårt att vänja mig vid det språk, som används mellan personer i den yngre fiktionen. Pratar folk med varandra på det sättet nu? frågar jag mig. Jag, som vuxit upp under 50-talet och haft min första ungdom under 60-talet, upplever det som lite chockerande hur frimodigt, fram för allt 70-talisterna använder de vanligaste könsorden i sina texter. Inte ens Moberg använde de här orden, tror jag i alla fall, för det skulle jag ha kommit ihåg. Jo, när han citerade Ulrika i Västergöl (Utvandrarna), som var en obildad och illa ansedd kvinna längst ner på den sociala samhällstegen på den småländska landsbygden.

Det var bakom och i anslutning till utedasset i min skola, som de ”fula” orden hördes, bland de tjuvrökande buspojkarna. och det var väl där ”sexualundervisningen” bedrevs på den tiden, som en sorts muntlig tradition. Vilken chock det innebar, när man förstod att ens egna föräldrar och andras med ägnade sig åt sådant. Minst tre gånger, när det gällde mina, för vi var ju tre syskon. Så pinsamt!

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Nåväl, första vaccindosen är avklarad, och om några dagar får jag enligt FHM krama barnbarnen. Kruxet är att jag inte har några barnbarn att krama här. Jag får gå okramad ett par månader till, men om allt går som det ska, kan jag få krama min familj till midsommar.

Just nu har vi den ljuvligaste årstid man kan tänka sig. Solsken och skare. Fint sparkföre på sjön och inga flygfän, som stör. Det är bara att ta fram solglasögonen och ge sig ut, gärna utrustad med isborr och pimpelspö. Vill man inte fiska, går det lika bra ändå.

Häromdagen sparkade jag ända till ”Kaskholmen” i det gnistrande solskenet. På vägen dit passerade jag Långholmen och tänkte ta mig en närmare titt på Granholmen och Gunvors vindskydd, som såg så inbjudande ut. Tyvärr gick det inte att ta sig i land torrskodd, så jag fick nöja mig med att vila på sparken några minuter innan jag susade vidare. Man får vara försiktig så att föret inte ”löses upp”, senare på dagen.

Snödrivorna från årets första månader är sega, men de blir mindre och mindre för var dag som går. Bland mina matgäster vid fågelbordet kan jag numera räkna in fyra koltrastar och femton bofinkar och ett par trädkrypare, För att inte nämna alla dessa talgoxar och blåmesar. Ekorrarna ger sig inte i första laget, men de envisas fortfarande med att rusa iväg med väldig fart, ibland uppåt väggarna men oftast under huset, om jag råkar öppna ytterdörren eller skramlar vid diskbänken. Jag har inte sett några sädesärlor än, men jag tror att Gunnel väst i byn har noterat deras ankomst. I Härjedalen finns de enligt en färsk rapport från Ljungdalen.

Idag ska jag laga söndagsmiddag åt min ”flock”, dvs de enda människor jag umgåtts någorlunda normalt med, helt enligt folkhälsomyndighetens rekommendationer, under det senaste året. Kanske kan vi njuta en stund på verandan medan hasselbackspotatisen blir klar i ugnen. I går eftermiddag visade termometern på 28 grader där ute, så det är nog dags att öppna fönstren och börja använda uterummet till annat än torkskåp och vinterskafferi.

Men man får ta det lite lugnt, för än så länge är det bara april, och det vet vi ju att vädret kan ändra sig. Det kan bli snöyra igen, innan den riktiga våren och försommaren kommer.

Nu ska jag smörja in ansiktet med Nivea och gå ut i aprilsolskenet. Det har varit minst 6 grader minus i natt, så skaren bär nog i dag med.

Barbro Lucia Jönsson Åslund

Betraktelse mars 2021

 Äldre betraktelser