Jag
stickar och stickar och stickar. Och jag läser och läser och läser.
Faktum är att jag börjar bli trött på soffhörnet.
När
det blir för tråkigt inom mina väggar går jag ut och promenerar. Mina
nya joggingskor får verkligen vara med. Sällan har jag köpt något så
användbart som dessa skor. Jag flänger kilometervis, nästan som den
gamle grekiske guden Hermes på sin tid, fast jag har inga vingar på mina
skor. Nåja, det är väl inte så att jag flyger fram precis, men med hjälp
av mina vid det här laget ganska slitna gåstavar har jag tagit mig
åtskilliga kilometer och t o m mil i sommar. Bäst att försöka hålla i
gång, så att man är i form när det här eländet tar slut. För det gör det
väl?
Det
sägs ju att vi svenskar är rent besatta av vädret, och att vi alltid
pratar om det med kända och okända. Inte undra på det, så intressant
väder, som vi har. I morse, då jag tog mina första stapplande steg i
riktning mot kaffebryggaren, råkade jag kasta en blick ut genom
köksfönstret. Alldeles vitt! Dimman låg tung över nejden. Jag kunde inte
ens se Magnus´ hus, nej inte ens över gården och min egen jordkällare.
Det var sex grader varmt klockan halv sju. Det var svårt att föreställa
sig, att det innan kvällen kan bli värmebölja och olidligt hett ute.
Härom kvällen, då jag satt i allsköns ro och stickade i min favoritstol
på altanen, drog det ihop sig till regn. Vilket regn! Det inte bara
forsade ner, nej det small mot taket och det blev nästan mörkt. Åskan
stack fram sitt fula tryne, och jag beslöt att strunta i kvällens
begivenheter på teve. Jag fortsatte sticka på en av mina eviga
retrogrytlappar en stund till, medan det värsta ovädret drog förbi.
Nästa morgon var allt som vanligt, som om ingenting hade hänt. Det hade
det inte heller, kunde jag nöjt konstatera, när jag kollade om telefon
och internet fungerade.
Ja,
fungerade. Det är lite si och så med telefonen. Det har varit väldigt
osäkert hela sommaren. Om jag lyckas ringa eller ta emot ett samtal,
bryts det efter några minuter. Tacka vet jag den gammaldags
koppartrådstelefonen! Då kunde man exempelvis ringa och anmäla ett
strömavbrott, för telefonen fungerade alltid.
Så
här års lever jag det mesta av mitt liv på min inglasade altan. Oftast
har jag dörren och något fönster öppet, dels för att få in frisk luft,
dels för att kunna ta del av livet utanför. Trafiken har varit tät i
flera månader, ibland hör man barnröster från fritidsgrannarna, som
springer ner till sjön för att bada på den nyröjda badplatsen, eller så
är det bara trasthonan, som är ute och lär sina ungar hur man hittar
mask i den nyklippta gräsmattan.
Fast nu är jag lite osäker på vad mitt uterum egentligen är. Jag hörde
en definition på altan på radion en dag, och det gjorde mig väldigt
förvirrad. Folk bygger ju altaner hejvilt i sommar, som alla andra
somrar skulle jag säga, och då menas enligt radiorösten ett lite upphöjt
golv utan tak. Om det har tak och fönster, som min altan, är det ingen
altan utan en veranda. Typ punschveranda, som man hade på husen vid
förra sekelskiftet ungefär. Det var väldigt inne att bygga altan direkt
på huset i slutet på sjuttiotalet, så därför fick det här huset en
präktig altan längs hela långsidan. På nittiotalet skulle man glasa in
sina balkonger och altaner, och för att kunna använda altanen utan att
frysa och utan att möblerna blåste ut på grannens åker, gjorde vi det.
Ganska snart upptäckte vi att man måste bygga in och bygga om lite för
att undvika drag, och vips hade vi ett helt nytt och användbart
sommarrum. Men nu hade vi tydligen inte en altan längre utan en
veranda. Strunt samma, jag älskar mitt uterum och använder det året om.
Det är helt perfekt som förvaringsrum för både julkrusa och en del mat
på vintern till exempel.
Jag
läste i tiningen i morse att trubaduren Kjell Höglund från Rossön,
boende i Västerås, fått Cornelis- stipendiet. Jättekul, tycker jag, som
alltid tyckt väldigt mycket om hans underfundiga och ibland verkligt
skarpa texter. ( Jag har faktiskt varit klasskamrat med Kjells
lillebror) På senare tid har jag lyssnat väldigt mycket till
Bjärmeflickan Ellen Sundbergs utmärkta tolkningar av just Kjell Höglunds
texter. (För övrigt har jag en gång åkt tåg till Stockholm i sällskap
med Ellen, som hade sin gitarr med sig). Det känns roligt att tänka
tillbaka på sådana saker nu, när man inte träffar så många obekanta
eller bekanta med, för den delen. Dyrbar tid går till spillo, känns det
som, och jag undrar hur det ska gå med den sociala kompetensen, när man
inte får umgås med folk annat än utomhus och med på en kos avstånd. En
fjällko, tror jag det ska vara: kovidd. Uttrycket ska visst vara myntat
av doktor Nils Simonsson, har jag snappat upp på FB.
Det
pågår en del intressanta evenemang i trakten, trots pandemin. För en tid
sedan avgjordes en spännande brännbollsturne mellan Bonäset och
Renålandet. Det var ett roligt initiativ tagit av våra bygrannar sex km
bort vid Vattudalens strand. Jag har hört att det var en strid på
kniven, men att Renålandet vann till slut. Glädjande nog var det många
yngre förmågor som identifierade sig som Renå - respektive Bonäsbor den
dagen. Det bådar gott för framtiden, tycker många med mig. Vi, som av
olika anledningar inte kan spela brännboll, kan i alla fall sitta vid
sidan om och heja på våra lag. Vi kan även delta i festligheterna
efteråt. Nästa år är det Renålandets tur att bjuda till kamp.
I
mitt numera ganska nersuttna soffhörn ägnar mig dessa varma augustidagar
åt Jan Guillous senaste del av släktsagan ”Det stora århundradet”, som
jag haft stort nöje av i flera år. Det här är väl den nionde delen och
behandlar 1980-talet. Det var under den tiden gymnasieelever på det
ekonomiska programmet lite nonchalant slängde upp sina svarta
dokumentportföljer på bänken, när de kom in i klassrummet. Man skulle
bli lyckad och tjäna pengar inom affärsvärlden, och de gamla stofilerna
inom litteraturen och annan kultur var ute. Det fina ordet
”solidaritet”, som brukades så flitigt på 1970-talet, försvann och har
inte hörts av sedan dess.
Jag
väntar med spänning på nästa del i sagan om familjen Lauritzen, som i
första delen handlade om tre fiskarbröder från Norge. Rekommenderas!
När
jag stickar lyssnar jag sedan några dagar på en CD med folkmusik från
Sverige, Norge och Canada, som det står på omslaget. Bland en massa
annan fin musik framförd på fiol och dragspel finns Renåvalsen, som
komponerades av min farfars yngste bror Anders O. Mårtensson (Annesch
Måscha). Det är en vacker melodi, kanske lite svårspelad, och väldigt
svår att sjunga. Det kan jag intyga, för min kusin Gunvor skrev en text
till låten för många år sedan, och vi har sjungit den bl a i Bystugan
många gånger.
Var
det någon som vaknade av tranornas trumpetkonsert i morse eller någon
annan dag i sommar? Två tranor tycks ha sitt bo någonstans i
omgivningarna, för man kan dagligen se dem flyga förbi här. Strax efter
sex i morse lyfte de majestätiska fåglarna utanför mitt sovrumsfönster.
Häromdagen sprang ett rådjur från skogsbrynet i samma riktning ner mot
sjön. När jag ändå är inne på djuren i naturen, kan jag nämna lite om
fågellivet. För en tid sedan observerade jag en underlig sak. En, vad
jag uppfattade som mindre hackspett, tycktes synnerligen intresserad av
en holk i en av björkarna utanför altanen. Det såg ut som den stack in
huvudet och matade någon i holken. ”Konstigt”, tänkte jag, ”det brukar
ju bo blåmesar eller flugsnappare i den holken”. I nästa ögonblick
avbröts jag i mina tankar, då hackspetten övergick till att hacka runt
hålet så flisorna sprutade åt alla håll. Hålet skulle tydligen utvidgas.
Vad meningen med det hela var, fick jag aldrig veta, för nästa dag låg
holken på marken.
Nu
börjar det bli varmt på min altan, förlåt veranda skulle jag säga, så nu
kan jag ta med mig stickning och bok till soffhörnet en stund, innan det
är dags att göra i ordning ”postkaffe”, som mina närmaste släktingar
dricker med mig de dagar då de kommer cyklande från Mullnäset för att
hämta posten.