JULI 2020

EN TIDIG MORGON I MITTEN AV JULI tittar jag ut genom mitt köksfönster, och vad ser jag om inte ett gult löv i den ena rönnen? Inte kan det väl vara hösten, som är på gång redan!? Nog för att vi hade högsommar i midsommartid i år, men höst i juli?

Dagarna går, och husbilarna kör förbi på vägen. Det märks att semesterfolket håller sig inom landet i år. Det är trevligt att se hur människor stannar för på ”Eivors Camping” och t o m övernattar där. De flesta har ju sitt hem med sig, så att säga, så det är bara parkeringsplats, som behövs.

Det fanns en tid då jag var på sommarsemester med min familj. Vi besökte otaliga platser i Sverige, Norge, Danmark och t o m Finland. Ibland hyrde vi stuga och ibland tältade vi. Det var en speciell frihetskänsla att få ge sig ut på vägarna och köra dit näsan pekade. Visst hade vi någon slags plan över rutten, men om vi blev lite längre än beräknat på någon plats gjorde det inget. Vi behövde inte passa någon tid, för tältet låg i bagageutrymmet och väntade. Vi var unga då, och kunde sova även om underlaget inte var det bästa.

Det var länge sedan jag var ute och tältade, och jag vet inte om unga familjer gör det numera. Ibland bläddrar jag i familjealbumet och drömmer tillbaka till åttiotalet. Under de senare åren blev det en del utlandsresor, oftast med flyg, och efter pensioneringen några år med bussresor. Nu sitter jag här och längtar efter nästa veckas tur till Flata. Det känns som ett äventyr att åka och handla på en matvaruaffär. Om man är lite våghalsig, kan man smyga sig in på skoaffären och köpa sig ett par sommarskor. Det kan ju bli en värmebölja till, och då duger det inte med bara ”foppatofflor”  och joggingskor.

Ja, de senaste månadernas pandemi har verkligen sänkt kraven på spänning och förströelse. När jag i min ensamhet får lust att klättra på väggarna, brukar jag gå ut på byn för att se om det är någon ute, som man kan prata med. Det är lättare att komma i kontakt med folk utomhus under den här årstiden. Det gäller bara att hålla avstånden.

Som jag har väntat och längtat: efter sommaren, efter familjen i Stockholm, efter mina brorsbarn med familjer, efter att få umgås med folk igen. Ja, allt det där kan man förstås inte få i sommar, med det går en dag om sänder. Aldrig har jag lyssnat så mycket på radio, och aldrig har jag tittat så mycket på TV som i sommar. Jag har till och med hemfallit åt repristittande på förmiddagarna. När det är stiltje i ens eget liv, får man drömma sig bort med hjälp av TV-serier från Australien eller feelgoodlitteratur med handlingen förlagd till Indien eller något annat exotiskt land.

Det börjar med andra ord bli lite nervpåfrestande att vara 70-plussare och inte få umgås med folk som förr. Det hjälper inte mycket att veta att massor av människor har det mycket värre, och att jag ändå har det bra, som kan gå långa promenader, läsa och lyssna på musik mm. Mitt i all den här tristessen har jag börjat sticka igen. Det blir inga fler flickvästar/baskrar och klänningar nu, utan grytlappar, för de passar även nästa sommar och behövs alltid.

Det verkar inte bli en andra värmebölja den här sommaren i varje fall. Det är synd om julisemesterfirarna, men själv trivs jag med gråmulet och 15 plusgrader. Man kan alltid klä på sig lite till, och gräsmattan blir tät och fin av småregnandet. I går kväll var det ett riktigt skyfall. Det dånade på taket och det var nästan mörkt, när jag slog av teven och kröp ner i sängen.

I dag på morgonen är allt som vanligt igen; timmerbilarna kör förbi med tunga lass, hundägarna promenerar med sina fyrfotavänner, och jag tar mig en tretår innan jag sätter mig till rätta med min bok, eller om jag ska sticka lite på en av mina retrogrytlappar. Jag har köpt garnet på RK, ett stort spännande nystan för 20 kr. Och visst var det spännande; i början blev stickningen vit, men efter ett tag blev garnet mera beigebrunt för att sedan övergå i ”offwhite”. Det har nog repats upp från något annat handarbete innan det hamnade hos mig. Nåja, jag får väl tvätta skapelsen innan jag lämnar den ifrån mig, om jag vill göra det.

Jag har inte köpt plastkassar, när jag handlar, på jättelänge. Däremot har jag köpt en större handväska, som kan härbärgera de fyra-fem tygkassar, som behövs, när man handlar en gång i veckan. Nu har min matbutik infört papperspåsar till frukt och grönt, och det är ett bra initiativ, men vad papperspåsar tar stor plats! Det blir fortare fullt i återvinningskassen, som ska fraktas till närmaste återvinningsstation tre mil bort. När det gäller plaståtervinningen märker i alla fall inte jag någon skillnad, men det kanske märks någon annanstans. Jag hoppas verkligen det, för annars känns mitt återvinningsgnetande förgäves.

Verkar jag gnällig idag? Kanske lite, tänker nog någon. Ja, jag vet. Jag blev lite nere igår kväll, och det sitter i. För att få tiden att gå fram till sängdags och för att slippa se någon av de terrorserier, som det verkar bli fler och fler av på Svt, slog jag över till fyran för att titta på ett av de oräkneliga avsnitten av Beck. Det brukar, liksom Morden i Midsomer vara helt ofarligt, för man kan vara ganska säker på att det goda vinner över det onda, och man behöver inte grubbla på utgången. Men i går kväll blev det inte så! Medan mörkret liksom regnet föll, förmörkades även mitt sinne, när Gunvald Larsson blev skjuten i början av avsnittet. Under ett par timmar (dessa avbrott hela tiden!) låg han där på sjukhus, och det fanns ett litet hopp om att han skulle överleva. Men när klockan närmade sig halv tolv var han både död och begraven. Jag gillar inte detta!

Ur led är tiden, frestas jag utbrista. Får man göra så där? Ska inte en så hård och pålitligt kompetent polisperson som Gunvald Larsson hjältelikt resa sig och fortsätta reda upp mordfallen i all evighet? Eller var det kanske Mikael Persbrandt, som ville gå vidare? Jag är besviken i alla fall.

Kanske kommer jag i bättre balans senare idag, då jag ska ta på mig mina ganska nya joggingskor och gå en långpromenad. I går träffade jag ett gäng mopedister från Timrå vid ”Eivors Camping”, där de gjorde en fikapaus på sin tur till Stekenjokk via Gäddede. Hoppas de hann fram innan störtregnet kom.

I kväll ska jag äta surströmming tillsammans med släktingar i olika åldrar. Det blir trevligt på behörigt avstånd och utan kramar. När jag vill hem, slipper jag promenera tre km. Jag får en båtfärd över sjön, tror jag.

Det börjar kännas lite kallt bakom ryggen, så jag tror jag ska göra det lite hemtrevligare med en brasa i kaminen. Jag har ju fått hem ved, så jag behöver inte hushålla så hårt.

Ha det så bra och hoppas sommarvädret kommer åter!

Barbro Lucia Jönsson Åslund, uttråkad ensamstående 70-plussare.

Betraktelse juni

 Äldre betraktelser