AUGUSTI 2021

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET har det varit febril aktivitet den senaste tiden. Svalorna har flugit kors och tvärs och ibland, om de ansett att läget har varit säkert, dvs inga obekanta föremål eller varelser vid farstudörren, rakt in i boet. För de har fortsatt att bilda familj, och nu verkar de få lön för mödan. Tre vidöppna gap har jag sett, och föräldrafåglarna matar hela tiden.

Sommaren har kommit in i andra andningen, kan man kanske säga. Det blir mörkt på kvällarna, men det bär en emot att tända utebelysningar än så länge. Man vill gärna hålla kvar känslan av den ljusa sommaren, då man kunde sitta på verandan och läsa och titta på solnedgången till sena kvällen. Men den tiden är över för i år, och efter den första augustiveckan med nordvästliga vindar, regn och åska, är det definitivt slut på den ljusa årstiden.

Det är nu vi ska skörda frukterna av årets odlarmöda. Även om man inte har ett växthus sprängfullt med tomater, physalis och annat gott och nyttigt, som en grannfru har, eller ett växthus med lovande majsplantor, som min bror har, kan glädjas åt håvorna. Jag satte fyra gurkfrön och fick fyra plantor, som jag satte i krukor i nord - och sydfönstren på min inglasade altan. I går räknade jag till femton gurkor sammanlagt på plantorna, som är uppfödda på, förutom planteringsjord, mestadels regnvatten och bokashinäring. De ser ut som små gula meloner och smakar underbart, när man skalat dem.

Dessutom har jag skördat ett par liter jordgubbar i mitt, eller rättare sagt Åkes land, för jag slutade odla utomhus för tjugo år sedan.

Det har varit ett otroligt hjortronår, men mognaden kom så tidigt, så vissa semesterplockare hann inte med. Jag hade tur för en dag landade en hink med mylta på mitt köksbord. En av mina brorsdöttrar delade med sig lika frikostigt, som hon vanligtvis ger mig sina lästa böcker.

Så tillsammans med några liter blåbär i frysen är framtiden räddad. Vi var nämligen ute på en bärplockartur häromdagen, min son, hans döttrar och jag. Oturligt nog, eller kanske var det tur, för tålamodet vid bärplockning är inte så stort när man är nio år, kom en häftig regnskur, så vi måste bege oss hem. Dessutom var myggen ovanligt ettriga den dagen.

Alltså åkte vi hem, och när vi som vanligt hängt upp alla våra blöta kläder på taggarna på farfar Svens gamla silverhorn, åt vi uppstekt kams till lunch. Sedan bakade vi blåbärskakor. Men först på med förkläden och tvätta händerna grundligt! Så snabbt det gick.

Jag satte mig på en köksstol och lekte skolköksfröken, medan mina två elever tog fram ingredienser och redskap ur skåp och lådor. Flickorna gjorde gladeligen som farmor/”lärinna” sa, och jag behövde bara sköta själva gräddningsmomentet. Efter en timme kunde vi bjuda den sovande sonen/fadern på nybryggt kaffe och nygräddade blåbärskakor. Familjeidyllen var i det närmaste fulländad. Nåja, vi skickade lite bilder till ”skolkökselevernas” mor, där hon satt fjättrad vid sin arbetsdator i hemmet, så hon fick också vara med på ett hörn.

Förutom svalornas tjattrande, ibland upprört och argt, beroende på hur nära boet man råkar befinna sig, är det lugnt på byn. Husbilarna på vägen är lite färre nu, och barnrösterna från badplatsen hörs inte så ofta. Från mitt fönster kan jag mer ana än se några enstaka supar fara omkring på det blå vattnet. Folk har börjat jobba efter semestern, men sommaren är inte slut än. Nej, vissa dagar är det nästan lika varmt som i juli, men man behöver, skönt nog, inte klippa gräset varje dag längre.

Nu väntar surströmmingspremiären, men tyvärr är det ont om själva råvaran till de efterlängtade burkarna i affärerna. Det läste jag i tidningen i morse. Så´n tur att en annan brorsdotter köpt surströmming i Uppsala och ordnade fest för släkten för ett tag sen. Den gamla strömmingen från i fjol smakade förträffligt, men barnen sprang omkring med klädnypor om sina fina näsor och lagade sin egen mat i ett angränsande hus. Förmodligen något vegetariskt.

Föreningens sommararrangemang bestod, som många vet, av en caféhelg på ”Eivors Camping”. Det var lite av ett vågspel, men vi ville så gärna prova på något nytt. Det var många som hjälpte till, och det var många, som kom och åt och fikade. Vädret var skapligt och stämningen god. Det blev riktigt fina tre dagar. Trevligt att få träffa lite folk igen.

I flera år har vi nu fått skämmas för att vi tyckt att lupiner var fina blommor, som gärna sprider sig och tacksamt förökar sig i våra diken och på vägkanter. När de äntligen tagit sig och stod där stolta och lysande blå, fick man höra att de var invasiva, det vill säga ett otyg, som sprider ut sig på andra växters bekostnad. Så nu har jag hållit på i åtminstone fyra somrar att utrota dem. Då kommer nästa dråpslag; det finns en handfull andra arter, rätt vanliga i våra trädgårdar, med samma elaka egenskap. Jag tänker mig våra intet ont anande ”förmödrar”, för det var väl mest kvinnor, som gladdes åt att något vackert rotade sig och gav lite färg och glans i vårt karga klimat. Till exempel en blå blomma, som jag tror heter toppklocka, vilken kan återfinnas bland mina växter. Den tog jag hemma hos mor och far för över 40 år sedan, och häromdagen såg jag att den hade flyttat sig ungefär 20 meter och dök upp på ett helt annat ställe i min ”trädgård”. Ska jag nu börja utrota den?

Och inte nog med att det finns invasiva växter! Häromdagen kunde man se upprörda människor på TV, för man har hittat en krabbart, som är invasiv. Men det var väl på västkusten, så det rör väl inte våra fiskevatten. Vi har väl nog med våra ”ogräsfiskar”, men är de invasiva?

Sommaren lider mot sitt slut, men jag kan tänka tillbaka på en del trevliga saker, som ska hjälpa mig att stå ut med den höst och vinter, som kommer vare sig man vill eller ej. Jag har varit på sjön många gånger de senaste tre månaderna och jag har t o m rott över sjön. Jag var visserligen inte ensam i båten, så det var väl inte riktigt som förr, men det kändes att de gamla takterna satt kvar. Jag fick inte ens träningsvärk i armarna av ansträngningen. Mina favoritstockholmare har varit här inte bara en gång, utan två gånger, Flickorna har varit på kollo däremellan. De hade mycket spännande att berätta från sina upplevelser på Barnens ö.

Dessutom har mina brorsdöttrar med familjer varit hemma i omgångar, och de är bra på att aktivera och dra med en gammal faster i gemenskapen. Det har varit roliga middagar, utflykter och födelsedagar. Och alla har lovat att komma på höstlov i år. Det är bara att vänta. Under tiden ska jag tvätta lakan och handdukar. Kanske städa lite?

Jag hoppas innerligt att svalungarna på farstukvisten hinner bli flygfärdiga i tid, så de kan göra färden söderut, innan kylan kommer.

 Vi hörs, om ni vill, om en månad ungefär.

 Barbro Lucia

Betraktelse juli 2021

 Äldre betraktelser