UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET I AUGUSTI 2022

Plötsligt en dag är det augusti och sommaren är slut. Nej, den är inte slut, det är mycket kvar än, framhärdar en del optimister i min närhet, och vem vet, de kanske har rätt. Men, en titt ut genom mitt inte alltför blanka köksfönster får mig att tvivla. Det är grått, grått, grått och termometern visar på 8 plusgrader kl 7 på morgonen. Det regnar bortom Lillberget, och det ser ut som ett oväder är på väg hitöver.

Nåväl, jag klippte gräset igår, så jag behöver inte oroa mig för det än på några dagar. Snart ska jag gå ut och vattna gurkorna på altanen, och jag ska kolla om underblomman har slagit ut än. Några paprikor får jag nog inte, och fysalisplantan, jag fick av Julia för en månad sen, växer och frodas, men några frukter blir det nog inte. Det är helt enkelt inte nog varmt på min inglasade altan, för gurkor vill ha 13 grader plus, har jag hört, och det stämmer nog, för det kommer endast fyra gurkor på en planta, och kanske ett par på en annan. Så kalla nätter som vi haft i sommar, har det oftast varit bara tio grader, när jag morgonvattnat.

Min bror, som har en varmare altan, har hållit släkten med nyskördade gurkor i flera veckor nu, så man slipper de dyra köpegurkorna. Nej, jag kan inte säga att det har varit lättodlat i sommar, men det gör inget, för det går inte så mycket i mitt enpersonshushåll.

Min son och hans familj har varit här en hel månad, så jag kan inte klaga på för lite sällskap, men för ett par veckor sedan återvände de till plikterna i storstaden. Föräldrarnas semester tog slut, och för döttrarna väntade kollo och kompisar. Jag tror att stockholmarna har haft det bra här, för det har varit många aktiviteter, både jobb och rekreation, som de deltagit i. Huset är äntligen målat runt om efter tre års arbete. Den gamla aluminiumbåten från åttiotalet har fått en helrenovering, och nu saknas bara nya åror, för att den ska kännas som ny. Den senaste båtrenoveringen skedde för ca tjugo år sedan, och jag håller på att elda upp den gamla inredningen nu. Obs! Det var inte tryckimpregnerat virke, utan från präktiga träd, som min bror egenhändigt sågat och som vi fick till båten då. Träden framför huset har fått en del grenar bortkapade, så jag har utsikt över både närmsta grannarna och sjön igen. Jag har ved i vedboden inför vintern, något som jag kan tacka min leverantör Erik och min bror Orvar för. Även en del mullnäsmågar och medlemmar ur den yngsta generationen var inblandade, när veden skulle köras hem och travas i vedlidret.

Men nu har alla åkt, och vemodet rullar in, som Monica Törnell sjöng en gång i tiden. Det är nu det gäller att hålla sig sysselsatt med något meningsfullt och inse att varje dag är en gåva. Jag har ett stickprojekt på gång, som vanligt, och det finns mycket att göra utomhus, inte bara gräsklippning. Nej, ogräset har vuxit enormt i sommar. Gårdsplanen håller på att växa igen, men jag tar bort det värsta och låtsas att jag vill ha resten kvar. Det blommar riktigt vackert vid jordkällaren. Lupinerna runt källaren och i slänten mot vägen är inte riktigt utrotade, men jag har haft mina duster med dem i omgångar.

För några dagar sedan fick jag en antenn monterad på ytterväggen, och se, nu fungerar mitt internet igen. Vänliga släktingar, som hela sommaren tvingats höra på min ältande klagan, tog tag i saken, och efter ett par timmar var det klart, och om det fortsätter att fungera är jag evigt tacksam. Utan internet är jag bara en halv människa; jag kan inte läsa dagstidningen, umgås med mina vänner på face book, betala räkningar, googla mm mm. Modern teknik är fantastisk, när allting fungerar som det ska, men annars är det frustrerande.

En bra sak är att jag nu kan glädjas åt för fullt är de fönster, som jag lät sätta in i hela huset i oktober förra året. Vi har ju för länge sedan konstaterat att de nya fönstren inte släppte igenom internet. Det var som att det fanns på andra sidan rutan men kunde inte komma in. Igår, när jag ordnade lite med krukväxterna, kände jag att jag gjort rätt i alla fall. Men de finesser, som de nya sovrumsfönstren ståtar med, t ex myggnät, har inte använts på hela sommaren. Här finns nästan inte några myggor och svalorna, som ilsnabbt flög omkring här i början av juni, har nog bosatt sig hos grannarna.

Det lär bli ont om surströmming i år. Jag har inte ens sett en burk av fjolårets strömming i affären i år. Den burk som står på en hylla i jordkällaren och blir bulligare för varje år, kan nog inte vara tjänlig som människoföda längre, så frågan är vad jag ska göra med den.

Eftersom det här med gemensamt surströmmingsätande i bystugan varit lite knepigt de senaste åren, beslöt vi i byföreningen att ersätta denna måltid med något annat, som kunde ge ett tillfälle till samling och social samvaro. Kams! Sagt och gjort; en lördag kl fyra på em samlades vi och åt tillsammans. Kamsarna hade några av oss tillverkat av den gammelpotatis, som ändå skulle rensas bort inför höstens skörd. Så där kom vi kånkandes med våra kamsgrytor från olika håll och gästerna kom från andra håll. Tillställningen var tänkt för byborna, men även några hugade gäster från andra byar kom med. Det smakade bra och av det ökande sorlet att döma var stämningen hög i bystugan. Till slut tog Marlen fram de gamla allsångsbladen, och så sjöng vi några låtar tillsammans innan vi skildes.

Dagen hade blivit något av en arbetsdag i byn, för ett gäng  som brukar frekventera Mats’ skidspår, hade byggt broar och fixat inför vintersäsongen. Andra hade burit in och travat veden i Rivallens vedbod. Det känns bra att så många bybor drar åt samma håll, så att säga.

 Nej, sommaren är inte slut. Den tar bara lite paus ibland. Vi slipper i alla fall den fruktansvärda värmebölja, som torterar folk söderut. Om man får tro medierna, flyr tyskar och andra europeer värmen hemma och beger sig till Sverige och det svalare klimatet. En och annan husbil med utländska registreringsskyltar har väl synts köra förbi här, så kanske är det så.  Det är i alla fall nu man kan få se olika ungar som fötts upp i naturen under den korta men ljusa tid som kallas sommar. Någonstans har tydligen hundratals småsvalor och harungar vuxit upp i sommar, och nu kommer de fram och börjar leva på egen hand, så gott det går. Snart början skolan igen. Barnen behöver nya kläder, för de har också vuxit i sommar. Några ska börja i nya klasser och nya skolor. Nya skolväskor och annan utrustning poängterar att ett nytt läsår börjar. Spänningen och förväntningarna ligger i luften. För inte så länge sen, känns det som, var man själv en av dessa förväntansfulla ettagluttare. Nu ska jag just lägga på grattiskort till mina barnbarn, som börjar fyran och sexan om några dagar. Ensam här sitter jag och undrar: Vart tog tiden vägen?

Medan vi grubblar på detta, kan vi lika gärna ta på stövlar och regnrock och ge oss i kast med den utväxta och vissnade rabarbertuvan. Det är vad jag ska göra i alla fall. Snart är det dags att skörda både krusbär och svarta vinbär. Det finns alltid något att göra. Kanske jag kokar lite saft, men idag ska jag bara äta några mogna bär, för det är direkt från busken de smakar bäst.

Vi hörs om en månad igen.

Barbro Lucia

Julibetraktelsen

Äldre betraktelser