DECEMBER I PANDEMINS ÅR 2020

Julen är här…

Årets mest upphaussade och ångestladdade dag är över, och det är juldagsmorgon i mitt enkla tjäll. Jag har tur, som inte behöver sitta ensam under alla dessa juldagar, för jag har min bror och svägerska. Vi träffas varje dag i stort sett. Våra barn och barnbarn är trygga i sina hem i Stockholm och Uppsala, fast nog hade det varit roligt om dom varit här, särskilt som det har blivit riktig vinter nu med skidföre och 7 grader kallt.

Det blev mycket ”appande” med släktingarna i går. Vi tackade för julklappar, visade våra julbord och skrev snälla saker till varandra. Däremellan blev det Lerin, Karl Bertil Jonsson, Svensson Svensson och lite julmat. Dagen gick, och den gick fort. För min del har det inte funnits några ”vanliga” jular på minst tjugo år, och så är det väl för de flesta. Livet är föränderligt. Älskade människor kommer och går. Det gör ont, när det går upp för en att de som gått aldrig kommer tillbaka, men man lär sig att acceptera att det är så. Man lever vidare med minnen av de saknade personerna, och man får berätta för dem som inte minns. Att få prata om förlorade personer är den bästa terapi som finns. För varje gång man pratat av sig, känns det lite lättare.

December är i sig en mörk månad, som skulle vara olidligt dyster om det inte vore för julen, vår ljushögtid fram för alla andra. Det började ju redan i november, med första advent, i år. Att få anledning att tända stjärnor och slingor gör det lite lättare. Det har blivit många promenader iklädd reflexväst och på sista tiden även mössa stickad av reflexgarn. Den hemstickade mössan kom som en adventspresent från en kär anförvant. I går uppdagades att ”alla” fått liknande mössor i sina paket. Flitens lampa har lyst i Uppsala.

Min son har köpt julgran för första gången i sitt liv. Den stackarn har ju vuxit upp med en trist plastgran, för vi avråddes å det bestämdaste att ha naturgran och diverse julblommor inne när han var liten. Så det blev konstgjorda granar och blommor. För man vill ju inte ha ett astmaflämtande barn till jul. En gång tillbringade sonen och jag nyåret på sjukhus, och det var jättetråkigt. Barnet piggnade till efter en natt med professionell hjälp, men vi fick stanna kvar för observation ett par dar, och vi längtade hem. Så det gällde att hålla den älskade sonen frisk – hellre en tufsig plastgran och hyacinter av siden än ett sjukt barn.

I år lever jag ”farligt” med levande hyacinter och tallkvistar i höganäskrukor. Men den fula granen får bo på verandan, fast där gör den ett utmärkt jobb som hängare för en ljusslinga, men kartongen med julgranskulor åkte tillbaka till förrådet oöppnad för några dagar sedan. Jag har bildledes fått njuta av barnbarnens julgran.

En levande julgran är ingen billig juldekoration, minsann! Eftersom jag aldrig köpt någon, fick jag en chock när jag fick höra, vad man får betala. Annat var det när jag var liten, och pappa gick ut en söndag med lämpliga verktyg och högg en, inte alltid perfekt i formen, men dock gran, som togs in från snödrivan tidigast på sjulsmässdagen. Jag minns att han var noga med att han tagit den på bolagets skog och inte på bonnskogen.

_________________________________________________________________

Här fick jag göra ett uppehåll, för ”snöriddaren” kom med sin röda traktor, och jag hade några ljuslyktor placerade i snödrivorna sedan igår, som jag behövde ta reda på. Så nu blir det fint ute igen, och jag behöver bara finputsa lite senare idag. Hur skulle det gå, om vi inte hade snöröjare i byn?! Jag orkar inte skotta snö, inte mycket i alla fall.

Idag har jag lite julkalenderabstinens. Plötsligt är det slut på denna följetong, som engagerat hela släkten i 24 dagar. Vi har diskuterat svarta hål och tidsresor hela advent. Graden av djupsinnighet har varierat från person till person och från dag till dag. Det har verkligen funnits mycket att diskutera i årets julkalender; raden av existentiella frågor bara radade upp sig. Kan man förändra hädelseförloppet i en gången tid? Hur kan en människa aldrig ha funnits? Hur är det att vara rik och chef? Och kan en människa förvandlas till hund? Och komma ihåg det efteråt? Frågorna hopade sig, men som vanligt ordnade det upp sig i sista avsnittet. Och kvar står vi där med en kvart om dagen full av tomhet.

Nåja, jag kan alltid glädjas åt årets nobelpristagare, Louise Glück, vars bok låg i ett paket från Enskededalen. I samma paket låg förutom fina foton av älvorna och en del egentillverkade julöverraskningar, en sak som jag kommer att ha nytta av vid nästa långa strömavbrott. Jag kommer att kunna ladda min mobiltelefon, om det behövs. Fantastiskt!

Idag ska jag inte titta på den fem timmar långa filmen Fanny och Alexander på TV. Det är en bra film, men man behöver inte se den varje år, tycker jag. Nej, jag tror jag satsar på en långpromenad, eller varför inte en sparktur på den nyplogade landsvägen, innan grusbilen kommer.

Om några dagar får vi ett nytt år, och jag hoppas innerligen att det blir bättre än det år som snart går till historien.

Om allt går enligt planerna, hörs vi.

Barbro Lucia

Betraktelse november

 Äldre betraktelser