NOVEMBER 2020

Så här ser det ut hemma hos mig. Vart jag än tittar ut genom mina fönster ser jag bara grått. Det är vackert på sitt sätt, om man är på gott humör. Annars kan man bli lätt deprimerad, särskilt som Tegnells senaste utsaga handlade om reserestriktioner kring jul.

Svinnovember, som Peter Swedenmark så noga planerade på ledarsidan i LT på sin tid, har redan hunnit halvvägs, när jag skriver detta. Snön som föll för tre veckor sedan, har regnat bort. Den stora snögubben, som Ingeborg och Eivor tillverkade en söndag i oktober, är också borta. Inte ens en blöt fläck finns kvar. Med glänsande ögon, röda kinder och plaskvåta vantar stormade flickorna in och bjöd mig kika ut genom fönstret och titta på deras skapelse.

Ja, mina älvor har varit här på höstlov. Efter åtta månader fick jag så äntligen samla mina kära kring middagsbordet. Konstigt nog kändes det inte som det var så länge sedan senast vi åt Mamma Scans köttbullar med potatis, lingon och brunsås tillsammans. Det var lika hjärtlöst och hysteriskt roligt då farmor förlorade i kortspel, och alla gamla öppnade chipspåsar tömdes av de långhåriga blondinerna med långa smala ben och tänder i olika stadier av utveckling.

Allt var som vanligt, och älvorna satte genast, sedan de kollat att allt var som vanligt här, i gång att leka med pappersdockorna och andra saker, som ”bott” i deras byrå sedan februari.

Tyvärr går fem dagar väldigt fort, och ett tu tre stod jag ute på bron och vinkade efter den hyrbil, som gjorde avståndet mellan mig och min familj större och större.

Allt var som vanligt, men ändå inte som vanligt. Ingenting blir som vanligt igen, men det kunde ha varit värre. Så länge man vaknar på morgonen, kan brygga och dricka kaffe, när både internet och telefon fungerar, och man kan ta en promenad före lunch, läsa några sidor i en bok efter lunch, sticka några varv på en restgarnsmössa och titta på TV på kvällen, ska man väl inte klaga. Eller?

Jag är så glad att mina förfäder lyckades hanka sig fram i Sverige eller inte fick ihop till biljetten eller inte vågade ta steget ut i det okända eller varför de inte hängde på den stora emigrationsvågen till Amerika för hundra år sedan. Ännu gladare är jag efter att ha läst Swede Hollow av Ola Larsmo.  Kan rekommendera den. Boken har några år på nacken, men den har liksom inte kommit i min väg förut. Jag minns att den väckte ganska stort rabalder, när den kom ut och det gick upp för folk att det inte var så lätt att lyckas i USA, som man hade trott. Svenskar inte var särskilt önskade immigranter, och det var minsann inte så lätt att bli rik. Nej, vem som helst kan inte bli president over there, fast ibland kan man ju tro det, när man ser vilka egendomliga resultat det kan bli. I varje fall är jag tacksam över att slippa välja president i USA. Det verkar bli en långdragen historia i år.

En nygammal serie har börjat sändas på SVT 1, och den kommer att förgylla mina ensamma lördagskvällar några veckor framöver. I vår herres hage, heter den och handlar om den unge veterinären James Herriot. Året är 1937 och handlingen tilldrar sig på den engelska landsbygden. Vad är det som gör att dessa engelska serier från den engelska landsbygden för länge  sedan förtrollar en så? Frånvaron av datorer och mobiltelefoner, kanske. Livet verkar så enkelt, fast bilarna är skruttiga och vägarna är guppiga, och man har inte ens telefon i varje gård. Att det inte alltid var så idylliskt i världen på den tiden vet vi ju, men det känns ändå så tryggt och skönt att leva sig in i den här världen för en timme eller så. Det är så befriande att få se något, som inte är en kriminalhistoria med bestialiska mord varje kvart.

Det kan väl också vara så att det känns tryggt och oförargligt med det som hände för länge sedan, vi vet ju hur det gick. Hur det ska bli i framtiden vet vi ju verkligen ingenting om. Förr var det ju ändå med ett visst mått av förväntan man såg framtiden an, men nu vete sjutton.

 Det senaste ”dråpslaget” kom alldeles nyss; vi får inte delta i allmänna sammankomster för fler än åtta personer efter den 24 nov och en månad framöver. Om man har för vana att gå på restaurang och besöka sportevenemang o dyl, kan det bli påfrestande. Det kan jag förstå, men har man inget ”uteliv”, blir det ingen större skillnad. De reaktioner jag hittills hört om, handlade mest om att man inte kan gå till gymmet. Vad är det för larv!? Var min reaktion på detta. Promenera i friska (regniga) naturen, eller gör Sofias övningar sedan i somras. De kanske finns på play, om man inte kommer ihåg dem. Dessutom ska det visst komma en serie med yoga och meditation på TV inom kort. För en 70-plussare i riskzonen blir det väl ingen större skillnad.

 Jag har fått bildbevis på att couronnespelet har kommit fram söder om söder, och det får mig att tänka på att jag har ett sådant spel i förrådet. Fast jag har ju ingen motståndare, förstås.

Dags för en liten nostalgitripp tillbaka till 1954 i december: Mamma befann sig på lasarettet i Östersund för en liten operation, och pappa var hemma hos lillebror och mig (som för övrigt var sjuk, antagligen i någon av alla dessa öroninflammationer). Då tillverkade han ett couronnespel, som blev en stor succé den julen. I många år framöver hade vi spelet bakom kammarsdörren, så att man lätt kunde ta fram det, om det kom någon spelsugen person (t ex kusin Åke från öst i byn) på besök. Ibland spelades det hela söndagar med turneringar och allt. Fast pappa och far/morbröderna brukade ta ett parti schack, när de träffades.

Det var ingen som satt och ”fipplade med mobilen” eller slogs om paddor på den tiden. Det var tider det! Eller var det det? Jag tror det är dags att stänga fönstret till nostalgihörnan för den här gången nu.

 Det är alltså mitt i november månad, och pandemin har kommit in i en andra andning, så att säga. För att inte deppa ihop alldeles, kommer jag som vanligt att ta fram aventsljusstakar och ha en gran med ljusnät på verandan. Kanske kommer det att sitta en lilltomte på broräcket, och en och annan ljuslykta kommer att pryda de snödrivor, som jag tror kommer att bildas om några dagar.

Häromdagen besökte jag bokhandeln Karamellens källare, där en spännande och intressant samling gamla böcker finns till försäljning för en mindre penning. Där hittade jag den jämtländske författaren Aksel Lindströms böcker, som jag minns från 1950-talet. Hur många läser dessa romaner om vikingatiden idag? Jag tänker ge mig i kast med Den leende guden, Österhus brinner och Husfröjornas nycklar till jul, om jag inte får något stockholmsbesök.

Men till dess är det över en månad, så vad som helst kan hända med allt vad det innebär. Man får hoppas på det bästa.

Barbro Lucia Jönsson Åslund

Betraktelse oktober

 Äldre betraktelser