OKTOBER 2020

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET …

och alla andra fönster här i huset pågår ett färgsprakande skådespel, som tyvärr hotas av höstvindarna.

För varje dag blir träden allt kalare, medan de vackra höstlöven lägger sig som en matta på marken. Fåglarnas hus har kommit på plats, och jag har köpt mat, men det bär mig emot att börja mata fåglarna, medan det fortfarande finns mat i skogen. Jag vill i alla fall tro det, men jag lovar, att om någon vecka, eller om det börjar snöa de närmaste dagarna, kommer jag att mätta mina flygande vänner med både solrosfrön och jordnötter.

Solrosorna, som fåglarna sådde i köksrabatten förra säsongen, har prunkat till humlornas förnöjelse i flera veckor, men häromdagen tog jag bort dem. Ölandstokarna, som Åke planterade för fem år sedan, blommar fortfarande, men annars är allt klart inför vinterns ankomst.

Pandemin håller oss fortfarande i sitt grepp, och enligt folkhälsogurun Tegnell är det inte slut än på långa vägar. Eftersom vi tror på honom, fortsätter vi att umgås sparsamt och på avstånd. Även om det lättat något när det gäller vissa restriktioner, får man fortsätta leva sitt liv hemma i ensamhet.

”Tiden går och man riskerar att bli gammal i förtid”, sa jag häromdagen till min bror, men så brast vi båda i skratt, för uttalandet var så barockt. Vi behöver ju bara titta i spegeln och räkna de födelsedagar vi hittills upplevt, för att förstå att det inte är ett aktuellt uttalande längre. Däremot kan man ju oroas över att man får lite för få intryck utifrån. Risken är att man blir inskränkt och småaktig, när världen krymper omkring en. Veckans höjdpunkt är fortfarande shoppingturen till Strömsund. Är det en lyckosam dag, kan man träffa någon bekant, som man kan byta några ord med, men de flesta verkar handla på andra tider.

Det lär vara gott om svamp i år. Trattkantarellerna står välväxta och granna i skogen, sägs det. När jag var barn och under min uppväxt åt vi ingen annan svamp än toppmurklor och knappt det. Det var bara korna, som åt ”soppen” på sensommaren, när de gick i skogen. Att de älskade svamp, kunde vi se för de dröjde sig kvar ute längre på kvällarna, och avföringen var tämligen lös. Jag kommer ihåg att pappas moster Ulrika, som hade bott på vår gård före oss, brukade plocka och tillaga de läckra murklorna och bjuda på, fast det var med en viss skepsis en del personer, särskilt gubbar, tog för sig av anrättningen. Det var inte förrän på 70-80 talen vi vågade oss ut på svampplockarturer i skogen. Jag tror att min sambo hade hittat en massa svamp under älgjakten, och någon med kunskap på området, lärde honom att det var trattkantareller, och dem kunde man äta.

När vi väl kände till hur svamparna såg ut, och när vi visste att de stekta i smör och stuvade i grädde smakade bra, var det lätt att hitta dem. Plötsligt hade vi ett ställe i en gammal ”sagoskog” med mossbeklädda stenar och kullfallna träd, där vi en del år kunde hitta hur mycket som helst. För att komma in i skogen måste man visserligen kliva över en massa ris och annat skräp, men när man väl kom in i den gröna miljö, som skogen utgjorde, kände man att det var mödan värt. Även om det stormade, hörde man endast de höga granarnas sus där inne. Här och där fanns ljusa gläntor, och där kunde man hitta dem, de stolta kantarellerna med sina bruna hattar och gula fötter. Vilken fröjd!

Under några år lärde vi oss en massa om svamp, både ätliga och giftiga. Vi gick på svampkurser och lärde oss av någon, som hade kunskap, vad man kunde lägga i svampkorgen, för man skulle ha korg. En gammal konsum/icakasse dög inte, fick vi lära oss, och jag kommer ännu ihåg vilken succé jag gjorde i ett sällskap, då jag halade fram en svampkniv med borste i ena änden ur jackfickan. Det var ju onödigt att ta med en massa ”rat” hem. Dessutom var det bra att grovrensa och lämna skräp och svamprester kvar på plats.

Tänk att få sitta på en gammal stubbe, dricka termoskaffe ur en kåsa (av plast i någon fin färg, eller av mera neutral typ, försvarets) och äta en limpmacka med ost till! Det kändes som att vara i en förtrollad värld under några förmiddagstimmar, innan man gick hem och tillagade älggrytan på lördags eftermiddagen.  Ett glas rödvin, kanske. En god äppelpaj med vaniljsås till efterrätt. En sprakande brasa i kaminen. Mörkret sänker sig, och det blir svart utanför fönstren…!!!

Så kunde det vara, men säg den lycka som varar beständigt, för att dra till med ett slitet uttryck.

En vår fick ett av våra vanligaste skogsbolag, jag säger inte vilket, för sig att avverka skogen. Och med de maskiner, som utvecklats på marknaden under de senaste åren, var det inte bara granarna som rök, utan även undervegetationen, dvs mossa, lingonris och svampmycel mm. Stumma av förtvivlan och med tårar i ögonen, kunde vi åse förödelsen. Där skulle det inte bli någon svamptur till hösten.

Envisa som åsnor försökte vi dock, och lyckades, hitta ett nytt kantarellställe, inte lika bra som det förra, men vi kunde i alla fall tillbringa en del oktoberledig tid där. Till och med mitt lilla ettåriga barnbarn var med en gång, innan skogsmaskinerna slog till även här.

Sedan följde några år med andra aktiviteter, och nu har jag ingen koll på svampställen längre. Det tillhör, som så mycket annat, en förgången tid och en annan värld.

’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’

Den första snön kom i går kväll. Den ligger kvar, men det är inget övertygande snötäcke som pryder marken. Det blåser lite, vilket får de sista löven att sakta dala mot marken. Eftersom termometern redan visar några plusgrader, antar jag att det vita är borta före lunch, om inte en ny ”snögel” drar förbi. I vilket fall som helst, verkar det vara läge att fylla på med solrosfrön och jordnötter till de små bevingade vännerna i dag. Redan igår sågs en talgoxe inspektera det nyss framsatta lilla huset, för fåglarna, som traditionsenligt står framför köksfönstret. Numera är det mest till min förnöjelse, men det fanns en inte alltför avlägsen tid, då två små flickor brukade klättra upp på min stegstol och titta på fåglarna genom fönstret. Ibland gick det så snabbt, så jag inte hann med, utan en och annan blomkruka åkte i golvet. Tror någon att jag saknar det ibland?

Medan jag har suttit här och skrivit, har jag med ett halvt öra lyssnat på ett barnprogram på radion. Så nu vet jag att om alla levde som vi svenskar, skulle det behövas fyra jordklot. Där fick jag något att tänka på resten av dagen.

Så nu tar jag på min fula retrojacka från RK och går ut och matar fåglarna.

Hejdå!

Barbro Lucia Jönsson Åslund

Betraktelse september

 Äldre betraktelser