manadens kaseri

Tidigt på morgonen går jag ut på min dagliga promenad. Dimman har lättat och luften känns behaglig att andas in. Det kan bli en av dessa soliga septemberdagar med solsken och blå himmel. Det är dags att klippa ner humlen, som är full av kottar nu. Den ser ganska sliten ut av alla stormar, som vi haft i sommar. Kanske bör jag även ta tillfället i akt och klippa gräset innan vintern kommer…

Tyst! Vad var det? Var det inte en hunds skall långt bort i skogen? Lite dovt så där, som det bara kan låta på hösten. Jag stannar upp lite, och då hör jag ljudet av ett eller två skott lika långt bort som hundskallet nyss. När det inte hörs något mer, fortsätter jag min vandring, men jag kan inte låta bli att undra om det var en hare, som fick sätta livet till, eller om den kom undan.

Senare på förmiddagen, då jag än en gång var ute på vandring, fast nu på en liten tur på byn för att få träffa lite folk och byta några ord, erbjöds jag en stol på Margaretas uteplats, där hon hade besök av två jägare, Harald och Ronny. Då fick jag höra att haren inte kommit undan.

Det är hög tid att plocka lingon nu, men jag plockar inga bär i år. Jag har plockat en plastrulle med lingonsylt i hyllan på Coop, och det var precis vad som fyllde en gammal glasburk, som innehållit inlagd gurka en gång i tiden. Det täcker mitt behov en bra bit in på hösten/vintern. Synd på sätt och vis, för jag har bara goda minnen från bär- och svampplockarturer från förr i tiden.

Det är något visst med att sitta omgiven av mossklädda stubbar och stenar på ett lagom gammalt kalhygge med en kåsa termoskaffe och en mjukstut med getmese. På lagom avstånd kan man se hinken, som är åtminstone halvfull av röda bär, och stenarna och stubbarna är omgivna av de vackraste lingon, som bara väntar på att bli plockade. En solig dag för länge sedan låg vår gamle bekant och plockade en hink full vid en stubbe. Käppen hade han lagt på marken, på bekvämt avstånd, för han tog sig inte långt utan. Lycka kan vara en lingontuva… Här blir jag väckt ur mina funderingar av min följeslagare, som undrar, om jag vill ha påtår innan vi ger oss i kast med de oplockade bären, för man kan inte lämna något, så länge det finns plats i kärlen vi har med oss. Så är vi uppfostrade både han och jag; man ska ta reda på det som naturen ger. Våra föräldrar skulle aldrig ha drömt om att köpa sylt i mataffären. Det skulle ha varit både slösaktigt och vittnat om lathet. Fanns det ens sylt på affärn, när vi växte upp?

Nu har det gått drygt ett halvår sedan vi blev avskurna från allt meningsfullt i tillvaron, men nu ska vi i alla fall snart få hälsa på våra anhöriga inomhus på äldreboendena. Det passar bra, när det blir för kallt att sitta ute. Jag har inte själv varit drabbad, men jag har på nära håll sett hur jobbigt det kan vara att inte få komma in och se hur ens gamle make har det. Egentligen. Livet borde kunna innehålla mer än tre mål mat om dagen och TV, även om man närmar sig 90.

För egen del kan jag säga, att det var bra att man i mars inte visste hur det skulle bli. Jag levde på hoppet om att få se mina närmaste, men i juni någon gång dog det hoppet. Nu har hoppet vaknat igen, för om några veckor är det höstlov, och jag vet att det finns ombokade biljetter, så nu får alla inblandade hålla sig friska i höstrusket. Jag håller tummarna så hårt jag kan, för även om det ”appas” och telefoneras, kan det inte uppväga fysiska träffar med de närmaste. Och barnbarnen växer snabbt, så snart är de två långbenta ungdomar med intressen man inte vet ett dugg om. Gillar de fortfarande köttbullar och raggmunkar? Vad läser de, nu när de kan läsa själva? Hur går det med fotbollen och karaten? Och hjular Eivor fortfarande lika bra som hon springer? Jag är också väldigt nyfiken på den teaterkurs, som Ingeborg går på. Jag känner att avståndet växer inte bara i mil utan även med ålder och utveckling. Dyrbar tid försvinner.

I morse åt jag färsk hemodlad gurka på smörgåsen. Jag hittade fyra gurkfrön, som jag slängde ner i lite såjord, när jag städade på försommaren, och till min förvåning kom det upp fyra fina plantor, som jag satte i varsin kruka. Inte trodde jag att det skulle bli något av dem, men min bror, som fick två plantor, har skördat i omgångar hela sommaren. Och nu har även jag fått göra det – en gurka på varje planta blev det här – lagom till avvecklandet av odlingen. För det är inte annat att göra nu än att klippa, plocka och rensa inför den årstid, som är i antågande.

Äntligen är sommaren slut!!! Så där ja, nu är det sagt. Jag trivs inte med sommaren längre. Jag kan inte sova, jag hatar hög temperatur och stickande sol, och jag orkar ingenting. Så skönt att få ta fram långkalsongerna, elda brasor i kaminen och gå långa promenader i regnet. Den stora, ganska fula hatten, inköpt i Funäsdalen för tio år sedan, skyddar mitt huvud. Längst in i ”arbetsgarderoben” har jag hittat en gammal orangefärgad regnrock, som tillsammans med ett par gröna gummistövlar fullbordar utstyrseln, och jag är rustad för både trädgårdsarbete och promenad.

Det händer inte så mycket omkring mig, men eftersom jag lyssnar på radion, tittar på TV, läser tidningar/tidskrifter och dessutom håller mig uppkopplad några timmar varje dygn, kan jag ju inte undgå världshändelserna. Det händer inte många intressanta saker här, som sagt, men det är ju tryggt att bo i glesbygden. Så länge man inte behöver använda telefonen, vill säga. Vi hade en stockholmare på besök här för ett par veckor sedan, och lite häpen blev han nog, när han upptäckte att han inte hade täckning utom på vissa ställen här. Det är ju aldrig roligt att bli placerad i telefonkö, när man försöker nå sjukvård eller myndigheter, men det går an, om inte samtalet bryts, när man äntligen kommer fram. Det hänvisas till hemsidor på nätet, men om man har en dålig uppkoppling… ja, då är vi där igen. Och det finns faktiskt människor som inte har datorer eller är så duktiga i användandet av mobiltelefoner, men de måste ändå betala räkningar, kontakta sjukvård och myndigheter i olika ärenden.

Handelsbanken ska stänga hälften av sina kontor, men det ska komma fem nya bankomater till Jämtland, hörde jag. Hammerdal ska visst få en. Vilken utveckling av landsbygden! Hela Sverige ska leva! Tjohej!

Älgjakten är i gång, men jag har ingen insyn i företeelsen numer, så jag vet inte hur det går därute i skogen, inte annat än vad som syns i medierna. En sorts stjärnkock visade på TV häromkvällen hur han tillredde den ultimata älggrytan. Det är väl bara att steka köttbitar i en gryta, lägga i en del grönsaker, krydda med enbär, kanske och späda med rödvin eller grädde. Så har vi gjort sen urminnes tider, men så enkelt är det inte nu, tydligen. Kocken lade köttbiten, som såg ut som en stek, i mjölk för att möra den och få bort lite av viltsmaken. ”Vad då viltsmak?!” sa jag högt för mig själv. Är man uppvuxen med älgkött och nästan aldrig ätit nötkött, tycker man att det är normalsmak, fast jag minns ju att man försökte undvika älgkött från brunsttiden, som väl infaller i oktober. Jag undrar i mitt stilla sinne om viltsmaken kanske är en del av umamin.

Apropå mat; eftersom TVn är min bästa kompis numera, får jag se många som lagar mat i olika program, och det kan vara både trevligt och tröttsamt. Trevligt är det att lära sig lite om främmande kulturers mat. Det är oftast intressant att se på när de använder för oss ganska okända grönsaker och frukter, och i min kryddhylla börjar det bli ganska trångt nu. Det är kul med nya smaker. Tröttsamt är det när en del kockar försöker göra om gamla hederliga maträtter. Låt kams och bruna bönor vara vad de alltid varit! Och tröttsamt är det när man som en annan berömd matlagare försöker fräscha upp gamla etablerade rätter med smak av lakrits eller saffran.

Nackdelen med att bli gammal är att man tycker det är så mycket trams i samhället. Det är som att man hela tiden måste hålla på och uppfinna hjulet. men det är väl så, varje generation måste göra sina egna erfarenheter. En gång var jag själv ung och trodde jag visste, om inte allt, så ganska mycket mer än ”gammfolket”, det vill säga 50-åringarna och äldre. T ex om kärlek. Inte kunde man väl ha sådana känslor utom för sina barn då, för de levde väl för sina barn bara. Inte kunde jag väl tro, att jag skulle gifta mig av kärlek vid 63 års ålder.

Nej, nu får det vara nog med funderingar för den här gången. Det är dags att gå ut och se om man hittar någon att prata med på landsvägen.