UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET FEBRUARI 2022

Medaljerna bara dräller in i Peking.  Varje morgon, när jag sätter på radion, får jag höra att vi fått någon ny medalj i vintersport. Det är roligt för dem som utövar sporterna och för dem som är sportintresserade. Visst är det kul att det går bra för våra duktiga vintersportare i OS, och jag har lärt mig ett och annat om skislope, puckelpist och vad det nu heter, bara genom att slölyssna på fyran.

Men så kommer det en dag då svenskarna inte levererar! Det går dåligt för skidskyttarna och ishockey. Bara sju medaljer och det har gått flera dyrbara OS-dagar.

Jag får för mig att plantera om några krukväxter, och under den timme jag jobbar med detta, hinner vi ta inte mindre än två medaljer i Kina. Radiosportens Bengt Schött och Per Kahl är alldeles till sig i trasorna, som det brukar heta i de gamla filmer jag tittar på ibland på eftermiddagarna. Ordningen är återställd, åtminstone för stunden.

OCH PANDEMIRESTRIKTIONERNA är borta! Putz weg, som man säger i Tyskland! Frågan är bara vad man ska göra med all den frihet, som man nu får. Inte kommer jag att springa på krogen eller blanda mig med okända människor på Friends Arena eller liknande. Men kanske jag vågar stanna upp och samtala med bekanta i affären vid veckobesöket på torsdag. Det skulle ju vara förödande, om man lyckats hålla sig frisk i två år och sedan åka dit vid någon oförsiktighet nu.

Nej, men allvarligt; klart att det kommer att få stor betyelse för många, att man får börja leva som förr igen. Om ett par veckor börjar sportloven i Uppsala/Stockholm, med allt vad det innebär; trängsel i fjällvärlden och framför allt på tågen. Mina stockholmare planerar några dagar i Mats’ fina skidspår bortåt Österflon och farmors trygga kost och logi med favoriträtter varje dag, och Mello på lördagskvällen. Just det ja, inte bara OS på radion, Mello huserar på TV varje lördag under överskådlig tid, och även om jag borde bilda mig lite, när det gäller  nya artister och ny musik, så vet jag inte… När jag härom kvällen fick höra vad som menas med gammal musik, fick jag en tankeställare. En expert på området gästade Go’kväll för att utreda folks musiklyssnarbeteende, och hon hävdade att människor mest lyssnar på gammal musik. Men innan jag tänkt tanken på 50/60/ 70 - talen färdigt, fortsatte hon sin förklaring att det gällde musik från några dagar, veckor eller månader tillbaka i tiden. Då kände jag att nej, jag orkar inte. Det får bli tvåan i väntan på filmen på lördagarna några veckor till. Fast inte när älvorna är här,  förstås.  Då ska vi ha chips och dip och dans framför TVn.

Som jag avslöjat vid något tillfälle har jag förfallit till eftermiddagstittande på TV. Sedan några vekor tillbaka följer jag en serie som är från 2003, men handlingen utspelar sig på 1960- talet i England. St Aidans sjukhus heter den på svenska. I ett avsnitt dog en liten flicka i kikhosta. Hennes föräldrar hade inte låtit vaccinera henne, för de hade lyssnat på konspirationsteorier och kanske missuppfattat några tidningsartiklar om  vaccinet.

Det fick mina tankar att vandra tillbaka till tidigt 1950 - tal, då jag och min lillebror var sjuka i kikhosta. Jag vet att mina kusiner på byn också hade sjukdomen, men hur var det med mina skolkamrater? Man hostade tills man kiknade och spydde, kommer jag ihåg. Min mor berättade hur hemskt det var, när vi blev blåa i ansiktet och inte kunde andas. Hon brukade rusa ut i den friska luften med oss, helt övertygad om att det barn hon hade i famnen höll på att dö.  Någon doktorskontakt hade vi nog inte, men jag kommer ihåg att syster Frida, distriktssköterskan, var på besök en gång. Små och tärda repade vi oss så småningom, men det gläder mig att det finns vaccin i våra dagar. Inte nog med att man nästan dog i hostanfallen, man kunde visst få hjärnhinneinflammation och annat hemskt som följd av sjukdomen. Inget man önskar någon.

Men åter till nutiden. Solen skiner, det är 5 grader kallt, fåglarna äter med god aptit, både solrosfrön och talgkorvar. Och många verkar glada idag, åtminstone de som uttalar sig i radion, denna bästa kompis i ensamheten, som jag har.

I går kväll missade jag både nyheter och Antikrundan på TV, för jag var så inne i en deckare av Jonas Moström, bördig från Bräcke, att jag glömde tiden. Det kändes konstigt. Nästan lite förbjudet eller asocialt. Nåväl, jag avslutade historien, och mördaren var, som någon i boken sa, den minst trolige av alla misstänkta. Det var kanske inte den bästa bok jag läst, inte ens den bästa deckare jag läst, men i alla fall en läsupplevelse.

Kanske var det på grund av spänningen i boken, som jag drömde så knäppt: Vi skulle ta tåget till Stockholn, Jakob och jag. Det var jättesvårt att hitta tåget på stationen,  och vi sprang (det skulle jag aldrig ha orkat i vaket tillstånd). Sonen, som var lite före mig, upptäckte då att det inte fanns någon räls framför loket. Väldigt upprörda konfronterade vi en SJ-man, men han hade inga uppmuntrande upplysningar att komma med. Sällan har jag varit så arg i mitt liv! Nu, när jag äntligen efter tre år, skulle besöka Enskededalen, Äppelgården och bo i Ingeborgs rum och… Med ett ryck vaknade jag. Alldeles vimmelkantig och fortfarande lite arg, beslöt jag mig för att stiga upp, trots att klockan bara var tjugo över fem. Skönt att bryggaren var laddad redan, för nu behövde jag kaffe, och det fort.

Det är väldigt skönt att stiga upp tidigt på morgonen, innan det blivit ljust ute, och man kan inte ens gissa sig till, om det ska bli en dag för uteaktiviteter, eller om man ska städa någon knivlåda inför sportlovet.

På tal om väder; väldigt vad det är mycket i medierna om norrsken nu för tiden. Man skulle kunna tro att det är ett nyupptäckt meterologiskt fenomen. Folk sticker ut på norrskensjakt med mobiler och kameror i högsta hugg. TVs meterologer ger förklaringar i lärda termer, som vi andäktigt insuper med samma intresse som när man förklarar vårdagjämningen för oss. Bilderna, som tittarna skckar in är jättevackra, men oftast inte särskilt märkvärdiga. Säger jag, som i hela mitt liv upplevt norrsken som något självklart, om det så var under en tur över sjön en kall januarikväll på 1960 - talet, eller när jag drar för gardinerna för mitt sovrumsfönster en sen kväll 2022. Fast det förstås, nutidsmänniskan lever i ett så ”upplyst” samhälle att den nästan aldrig upplever normalt vintermörker.

I går kväll upptäckte jag en ny artist, som kallar sig Gerd (efter sin farmor) men heter Elin. Hon väckte mig ur min vanliga halvslummer på lördagsaftonen, med sin ovanliga, hårdspröda röst. Enligt Beppe på Go’kväll, har hon nyss gett ut en skiva. En annan sångerska har i dagarna släppt ett album med tolkningar av den gamle låtskrivarräven Kjell Höglund från Rossön! Så kul att man äntligen upptäckt vilken enaståene kreativ poet nämnde Höglund har varit i över 50 år!!! (här kan jag påpeka att jag och, min sedermera svägerska, Ann-Mari gick i samma gymnasieklass som Kjells bror Jan- Erik, vilken inte på något sätt påminde om sin bror). En annan kvinna, Ellen Sundberg, upptäckte K Höglund redan för flera år sedan. Jag rekommenderar varmt hennes tolkningar, särskilt Genesarets sjö eller Man vänjer sig.

Just nu har en person önskat sig den sistnämnda låten, och den spelas på radion, med Kjell Höglund själv. Mitt i OS-referaten från Peking. Så roligt att man inte bara minns En stor stark, som låg på listorna på 1970 – talet.

Till sist ska jag rekommenera en liten anspråkslös bok, som gjorde intryck på mig och fick mig att förstå ett och annat, bl a hur det kan vara att ligga i gipsvagga. Boken heter Flickebarn 291, och är skriven av Ninni Schulman. I den får man veta hur det kan vara att födas med scolios, och hur det påverkar livet i framtiden, även om man får behandling av väldigt skickliga läkare.

Medan jag gått igenom det jag skrivit har vi nu tagit en guldmedalj i skidskytte. De svenska damerna är fantastiska! Med den bronsmedalj i slopestyle, som vi tog i morse, innan jag ens vaknat, har vi visst tolv medaljer nu. Fast vi har chans på en till idag, säger man på p 4. Vi siktar på femton  nu, sa en förhoppningsfull reporter på radion.

Hur det blir med OS-medaljer, sportlov, Putins eventuella intåg i Ukraina och annat viktigt i tillvaron, får vi se den närmaste tiden. Nu ska jag koka ett ägg till min frunch och gå ut och se om jag behöver ta fram snösläden och putsa efter  snöriddaren, som varit här och skottat på morgonen.

Vi hörs, om ni vill, närmare påsk.

Barbro Lucia

Januaribetraktelsen

Äldre betraktelser