ÅRET ÄR 2022. HOPPAS NI MÅR BRA OCH ATT DET BLIR GOTT NYTT ÅR FÖR OSS ALLA.

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

Jag vaknade av något slags ljud. Så småningom förstod jag att det var telefonen, men nyvaken och förvirrad som jag var, kom jag inte ihåg att jag hade en telefon på väggen bredvid sängen, så jag rusade upp för att svara i den andra telefonen, men det var för sent. Jag möttes av en ihållande ton. Klockan var åtta, och bara det var en överraskning, för jag brukar vakna mycket tidigare.

När jag förvissat mig om att allt var bra hos familjen i Enskededalen hos min son och på andra sidan sjön, hos min bror, hade det gått en kvart, och hjärtat hade slutat rusa, ringde det igen. Det var en inspelad röst, som ville tala om att det inte blir någon sophämtning på trettondagen. När jag pustat ut och fått igång kaffebryggaren, såg jag att jag även fått mejl om samma sak.

Eftersom jag är så gott som döv sedan 40 år tillbaka och inte kan sova med hörapparater, blir jag väldigt uppskärrad, om telefonen ringer tidigt på morgonen, och jag inte förstår vad det är som låter. Nu händer det inte särskilt ofta, och dessutom var det ju inte särskilt tidigt. Men bara en sådan sak som att telefonen ringer, är väldigt ovanligt numera.

Nåväl, efter två koppar kaffe och en stund med datorn, kändes allt som vanligt, och jag började fundera på vad jag skulle göra av dagen. Ute snöade det tredje dagen i rad, tror jag, men att gå ut och skotta, kändes inte som någon lockande sysselsättning. Baka bullar, för den sista bullpåsen i frysen tog slut igår, när mina kära anförvanter från Uppsala var här och fikade, fick det bli.

Häromdagen hade jag anledning att ge mig ut på en promenad genom snö och på is, och då kom dessa rader liksom av en händelse för mitt inre öra: ”Jag är en lantbrevbärare, jag går i snö och is och intet är mig kärare än gå på detta vis…” Där någonstans slutade hjärnan recitera Hjalmar Gullbergs dikt Den tänkande lantbrevbäraren och vandra vidare med mer jordnära tankar som att den där Gullberg hade nog en lite naiv uppfattning om lantbrevbärare. Nog tror jag att en man, som en gång bar posten mellan byarna här, i väglöst land, hann tänka en del djupsinniga tankar, men jag tror att det hade funnits kärare uppgifter än att pulsa i snö och is, han hade kunnat tänka sig.

Dagens lantbrevbärare sitter i en blå bil som det står Postnord på, och jag tror vi får post ungefär lika ofta nu, som på den tiden min farfar var ung. Jag vill på inget sätt svärta ner ryktet för dagens brevbärare, för de bestämmer inte när turerna ska gå, och vilka rutter de ska köra. Men, det är inte så lätt att prenumerera på en papperstidning, som Ralph Rentsch tycks tro, för här är det stört omöjligt att få Lokaltidningen på torsdagar, för vi får post på fredagar. Och en adventspresent, som skickats i god före första advent, kom inte till mig förrän på onsdagen följande vecka. Och ett julkort från Chicago landade i min brevlåda lagom till tjugondag knut. Men vad gnäller jag för?

Det var inte bättre förr, fastän vi fick våra dagstidningar sex dagar i veckan, för idag har vi radio, TV och sociala medier, och det hände på den tiden att julklapparna från kusinerna i Flykälen inte kom fram förrän till nyår.

Det nya året tycks gå lika fort som föregående år. Det har redan gått en bra bit av januari, och vi har bjudits på alla de sorters vinterväder man kan tänka sig på våra breddgrader; men så länge jag har en pålitlig vedleverantör och orkar bära in veden och elda, går det bra. Snöröjaren kommer med sin röda traktor, när han behövs, och jag får lite extra motion, när jag finputsar efter hans arbete. Plogbilen kör av och an utanför mitt fönster och fåglarna äter med god aptit allt jag erbjuder dem. Apropå fåglar – är det bara Britta och jag som matar dem denna bistra vinter?! Jag undrar för det har blivit så många runt matbordet här ute. Jag tror det var över trettio talgoxar, blåmesar och domherrar här i går. Samtidigt som en gråspett klamrade sig fast vid en hängande talgbollshistoria, som han tog stora giriga bitar ur med sin långa spetsiga näbb.

Förr om åren brukade vi rapportera antalet fåglar till Birdlife Sverige i slutet av januari, men jag slutade med det för ett par år sedan. Det var inte lika roligt att räkna fåglar ensam.

Ingen vet inriktningen för året än, men det tycks åter bli ett år i pandemins tecken. Det blir att förlita sig på TVs utbud för att få åtminstone lite kultur sig tilldelad, för stråla samman med andra människor för att tillsammans avnjuta en kulturell upplevelse, ser ut att bli en omöjlighet en bra bit framöver. Det var en febril verksamhet med provtagning av hela familjen här på nyårsafton, men sedan kunde vi fira med släkten. Alla var negativa. Vi var så glada att vi var negativa. Det är positivt att vara negativ i våra dagar!

Det blev ett fint nyårsfirande med tre generationer samlade. Farmor (jag) var den äldsta och hennes yngsta barnbarn, som fyller tio till påsk, var ytterligheterna. Däremellan var åldrarna blandade, men jag kan säga att det är inte självklart längre vilka som ska sitta vid ”barnbordet” vid middagarna.

En vecka går fort, och även om mina älskade älvor är kreativa och pigga på det mesta, är det lite svårt att få ut dem innan solen går ner under de korta decemberdagarna. Trots det hann de åka skidor i Mats´ spår och bygga en snöfästning på vår tomt. De kunde även åka kälke och tefat ända ner på sjön, som under de här dagarna erbjöd is med ca 10 cm snö på. Man kunde alltså ta sig fram med eller utan spark överallt.

Tråkigt nog blev det ingen ”mellandagskams” i bystugan, för vi vågade inte ta risken för virusspridning. Vi har ju ganska begränsat utrymme, och vi vet ju att vi lätt blir fler än 50 personer vid ett sådant tillfälle. Synd, för det hade varit roligt att träffas.

Nu kunde vi ju fylla dagarna med aktiviteter ändå och i min familj spelade vi oftast kort efter middagarna. Vi spelade fyrmanswhist och plump t ex. Och ingen unge skrek och rusade argsint från bordet och slängde igen dörrar så listerna flög. Nej, allt gick värdigt till, och farfar Sven skulle ha varit stolt över sina fina barnbarn! Även om de inte kan blanda kortleken på ett fingerfärdigt sätt än, kan de dela ut korten.

En kväll spelade vi ett spel, där man ska förklara ord med andra ord, och det gick som en dans. Så roligt att se utvecklingen hos barnbarnen! På ett par månader händer stora saker vill jag lova. Men snart har de vänt på dygnet och vill sova jättelänge på mornarna. Slut på TV och ”mysfika” från svinottan (sjutiden), och hela familjen kan sova till frukosten, som vanligen serveras vid tiotiden. Till och med jag sov till kl nio flera dagar.

Helgernas stora TV-upplevelse var varken Tareq Taylor eller Haijby för min del. Nej, under tre kvällar satt jag och stirrade in i TV-rutan på Gudfadern ett till tre. Fascinerande tyckte jag nu, särskilt film nr två. Jag har ett svagt minne av att jag såg ettan på 70-talet, men på den tiden försökte jag undvika filmer med mycket våld, blod och skjutvapen. Har livet gjort mig till en hårdare människa, eller kan det bero på att halva nöjet nu var att få se Al Pacino och Robert de Niro i yngre dagar? Kanske båda delarna, men det kan också bero på att jag tillskansat mig ett större intresse för filmhistoria under de senaste trettio åren.

Lustigt att Svt1 visade filmen Parasit häromkvällen. Det var en av de filmer vi skulle se på Filmstudion för två år sedan, då allt blev ”tillbommat” av pandemin. Kanske kommer Roy Anderssons senaste skapelse också i samma medium. Fast upplevelsen blir inte lika stor i tv-soffan som i biosalongen. Det har något med biodukens storlek att göra och ljudet, som liksom omsluter en. Och kanske viktigast; man delar upplevelsen med andra människor, utan att de pratar och kommenterar hela tiden…

Lite ledsen är jag nog, för att vårt föreningsliv tydligen får ta en paus igen. Eftersom vi inte har några aktiviteter på gång, behöver vi inte ha möten så ofta. Det är synd, för våra möten brukar vara väldigt gemytliga. Nu vet man inte hur lång tid det tar, innan smittspridningen når sin kulmen, men Tegnell tror i slutet av januari. Så vi får ha tålamod och hålla oss friska så länge.

Nu snöar det igen. Trevligt med omväxlande väderlek!

Vi hörs om ca en månad

Barbro Lucia (obotlig optimist)

Decemberbetraktelsen

Äldre betraktelser