MAJ 2021

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

En enda liten tussilago i dikeskanten och man fylls av hopp inför den sommar, som enligt almanackan snart kommer att infinna sig. Ett helt gäng av de gula blommorna, som på bilden här ovan, kan få en att inte precis dansa, men i alla fall att svänga lite extra med lövräfsan och kanske börja planera trädgårdsarbetet. Man måste sätta igång, om man ska hinna, för våren är kort, för det mesta. Så fort isen försvunnit av sjön, blir det sommar, och då ska allt vara klart för sådd och plantering.

Vintern dröjer kvar i form av isiga snödrivor så länge det är frost på nätterna, och i år är det extra segt. Jag har fortfarande en hård isklump på min örtagård, och den stackars torkvindan, som dukade under för ett takras i januari, ligger till hälften begravd under snömassorna.

Pingsten närmar sig, och tvärtemot vad jag trodde, blev sjön isfri en vecka före denna numera obetydliga och stympade storhelg. Obetydlig eftersom ingen under 60 år verkar veta när den infaller, eller varför den firas. Stympad eftersom annandag pingst inte är en röd dag numera, och varför skulle man då bry sig om den dagen? Förr kunde man i alla fall rätta nationella prov, som man låg efter med, för att hinna till betygssättningen, på denna dag. Nej, jag har inte varit kristendomslärare, och jag är inte religiös, åtminstone inte i vanlig bemärkelse, men jag tycker det hör till att veta att pingsten infaller tio dagar efter Kristi himmelsfärdsdag, eller Kristi flygardag, som jag hörde att man säger inom kyrkan numera. Det tycker konfirmanderna om, se… för att travestera Pastor Jansson (Hasse Alfredsson på 60 - eller 70 -talet någon gång), men det känner väl inte dagens unga till heller.

 Sjön gick alltså upp en dag i mitten av maj, faktiskt ungefär som vanligt, trots all snö, men isen var väldigt dålig denna vinter, så en dag, när det regnade försvann den, nästan mirakulöst. Ingen vet hur det gick till. Och i min rabatt blommar påskliljorna, men den stora drivan bakom huset ligger nog ett par veckor till. Visserligen har den blivit mindre, och den stackars torkvindan, har frigjorts, men den kommer aldrig att komma till användning igen, för den går inte att räta upp i sitt ursprungliga läge. Synd, för inget är som att torka tvätt ute i maj. Den som inte har somnat i en säng renbäddad med lakan, som torkat ute i maj, vet inte vad god sömn är.

Vad kan man då sysselsätta sig med under denna årstid? Medan naturen rustar sig för den kommande sommaren, kan man ju vårstäda. Det gjorde man ju alltid förr. Till midsommar, eller till pingst, om den var sen, skulle alla nyputsade fönster ha fräscha gardiner, kökstak - och väggar vara skurade, köksskåpen fått nya hyllremsor osv. Det var så rent och fint överallt, så att t o m min far en gång på 1960 -talet lade märke till det en tidig morgon, när han kom hem från flottningen. Det är säkert. Jag var vittne till händelsen. Min far var bra på många sätt, men hushållsarbete var inte hans område så att säga.

Så jag har tagit upp den gamla seden från min barn - och ungdom, nu när jag har tid. Jag städar ordentligt på ställen, där jag vanligtvis genar. Till exempel bokhyllor. Det är ett väldigt tidskrävande arbete, särskilt om man börjar titta lite närmare på böckerna. Man kan hitta en hel del intressant, som man inte ens visste om att man hade. Var kan man hitta verkliga visdomsord om inte hos  Falstaff, fakir (Axel Wallengren)? Till exempel: ”Ammor kallas unga mammor, som på landet varit flammor”, eller ”Vattnet är ett farligt gift, vilket omge Visby stift”. Lite motvilligt låter jag boken gå tillbaka till sin plats.

Häromdagen gav jag mig alltså i kast med barnbokhyllan. Jag fick för mig att möblera om lite bland innehållet. Småbarnsböcker med stora bilder och lite text behövs liksom inte längre, för älvorna har blivit så stora nu, och de kan läsa kapitelböcker. Så de lite tjockare böckerna med mycket text och lite bilder hamnade längre ner i hyllan. Där kan de små flickorna med de smala benen själva välja lektyr, när de tar rummet i besittning.

Det fick mig att begrunda flickornas toffelförråd, som knappt använts under de senaste två åren. Jag får nog byta ut en del, för jag har hört att den stora älvan, som gått fyra år i skolan redan, har samma skostorlek som farmor, och då måste ju den lilla älvan, som gått två år i skolan, också få något nytt. Det ska vara så rättvist som möjligt. För nu ska de ju komma till sommaren, och vi ska lära känna varandra igen. Det hänger redan ett par nya klänningar på insidan av dörren. Ja, ny och nya. Från Röda korset för några tjugor styck, förstås. Det är så bra att ha en liten garderob, som aldrig behöver åka tåg, för det blir mycket packning ändå. Fast ryggsäckarna blir större, kan det ändå vara svårt att få med allt.

Vad kan man mera göra? Jag önskar att jag hade något intressant att skriva om. Men även om man ser ljuset i tunneln, är det glest mellan upplevelser av större intresse. Det är fortfarande så, att torsdagsresan till Strömsund och matvaruaffären och ibland apoteket, är det mest spännande som händer i ens liv.

Promenaderna är fortfarande det som ger stadga i mitt liv. Det går lite lättare nu, när jag fått ta fram mina kinesiska ”joggingskor” från ifjol. Det är en massa vårljud att lyssna till, och om man är uppmärksam, kan man få se både det ena och det andra klockan åtta på morgonen; svanar som flyger längs sjön och försvinner, troligen till Kärrnässjön och sitt favoritställe där, en eller två strömstarar nere vid Renåströmmen, en ekorre, som springer över vägen vid Redelövs sommarstuga, en sädesärla vippandes på stjärten vid Långräcket eller kanske en svala, som söker ett ställe att bygga bo på. Det finns fortfarande ett par tre tänkbara ladugårdar med lämpliga takåsar, i byn.

Vägrenen lyser vackert gul av tussilago, och snart kommer de invasiva men vackra lupinerna att blomma här och där. Innan jag visste hur elaka dessa vackra blommor kan vara, försökte jag plantera dem på min jordkällare, vilket jag ångrar djupt några år senare. De är inte lätta att utrota, kan jag berätta.

Årets första båttur gick av stapeln utan större åthävor. En av min brors trevliga mågar rodde mig över sjön en sen men ljus lördagskväll, och det kändes precis som det alltid brukar göra på det öppna vattnet. Det enda kruxet var att jag inte hoppar i och ur båten lätt som en plätt numera, utan är stel och otymplig som den värsta ugnspannkaka, när jag ska äntra respektive lämna båten. Nåja, jag kunde konstatera att det nog kan bli några båtturer i sommar också.

På tal om båtturer. Under nästan femton år tillbringade jag ganska mycket tid på Storsjön i Härjedalen. Sju timmar om dagen, om det var vackert väder, var ingen ovanlighet. Det var så vackert, särskilt när man kommit en bit ut på sjön och såg alla fjällen runt omkring. En gång, när vi som vanligt hade lunchen med och Åke drog långdrag, fick jag se hur han skyndsamt samlade ihop fiskegrejorna och ökade farten på motorn. ”Vad gör du?” undrade jag lite yrvaket från min bekväma plats längst fram i båten. ”Det blir oväder”, svarade han kort och styrde mot närmsta holme.

Då såg jag att vattnet krusades på ett annat sätt än tidigare, och det verkade blåsa upp till storm. Vi hann precis i land på en av sjöns 52 holmar innan regnet började vräka ner. På bara några minuter hade det vackra solskenet försvunnit, och himlen var blygrå. Tur att vi var rustade med regnkläder, för det fanns ingenstans att få skydd mot regnet. Holmen hade visserligen ett namn, som Åke nämnde, och han kunde som vanligt berätta någon anekdot med anknytning till platsen. Jag minns att det kändes lite kusligt att vara där medan åskan mullrade och regnet smattrade mot vattnet.

Så småningom upphörde regnet och solen började lysa igen. Vi kunde slänga regnkläderna och hoppa i båten. Färden kunde fortsätta, som om ingenting hade hänt, vilket det inte heller hade gjort. Jag var lite skakad, men Åke lugnade mig, han var ju uppvuxen i den här trakten, och han hade tidigt lärt sig tecknen och visste hur snabbt vädret kan ändra sig i fjällen. Om jag inte minns fel, gick vår fortsatta båttur den dagen till ett litet loppis med sommarcafé på andra sidan sjön. Från gårdens brygga kunde man se byn Storsjö kapell med de blånande fjällen i fjärran. Så vackert att det gjorde ont i bröstet och revbenen. Vackert var det, men smärtan i revbenen kanske kom sig av att jag rott en hel del de senaste dagarna, och då hade några sovande muskler vaknat och gjort sig påminda.

Det ser ut att bli regn idag. Kanske bäst att ta på sig promenadstassen och ge sig ut på vägen innan ovädret kommer. När jag kommer tillbaka ska jag omskola mina gurkor och ge blomman för dagen en större kruka. Om några veckor ska de tillsammans med några förvuxna krukväxter få flytta ut till sommarrummet.

Glad pingst! Ta det lugnt i hänryckningens tid så hörs vi till midsommar.

Barbro Lucia

Betraktelse april 2021

 Äldre betraktelser