Sköna Maj välkommen till vår bygd igen, sköna Maj välkommen…

Utanför mitt köksfönster denna månad:

Ja, jag vet att det är maskrosor på bilden, men spelar det någon roll egentligen? Visst, det är tussilagons tid nu, men om bara några veckor är de här gula blommorna ändå här.

Men nu är det maj med det vanliga vårvädret; det blåser så jorden, man lägger på rabatterna, innan lökblommorna blir för höga och kan skadas, blåser all världens väg, och fjolårslöven virvlar omkring  planlöst för att så småningom hamna på något ställe, där man nyss krattat. Det är nu man ser resultatet av den verksamhet som pågått under snön i vinter. Här behövs ingen mossrivare innan man premiärklipper gräsmattan, för miljoners möss har tydligen tuggat mossa och gammalt gräs det senaste halvåret. Och det har de lyckats med, utan att jag haft en aning om det. Vilken tur, kan jag tycka, för då slapp jag oroa mig för det. Marken börjar redan skifta i grönt, så det finns nog en del gräsrötter kvar.

Apropå gräs, det är väl nu det är dags att se över gräsklipparen: byta olja, ladda batteriet osv. Men först gäller det att hitta batteriet, som ska laddas, fast eftersom det är själva grejen med min två år gamla gräsklippare, och som gör att jag kan sköta min gräsmatta någorlunda, har jag säkert ”gömt” det på ett både säkert och ”lätthittat” ställe.

Just det ja, bensin! Gräsklipparen, som för övrigt är det enda motorfordon jag någonsin har haft herravälde över, vill ha en liten slurk bensin då och då.

Inte så bra för miljön med bensindriven gräsklippare, men geten som alternativ verkar inte så praktiskt i år heller. Nog för att jag skulle kunna sköta om ett par getter (man måste ha två, så de har sällskap av varandra), och det skulle rent av vara trevligt med lite getlukt på tomten. Och det gemytliga bräkandet, när de ser en människa. Jag vet inga djur som är så sociala som getter. Efter mångårig erfarenhet av getskötsel anser jag mig veta vad jag talar om. Visserligen är det länge sedan nu, när jag var ung och hjälpte till hemma, men mina minnen av de här djuren är nästan enbart positiva. (Eventuellt tråkiga minnen har fallit bort).

Men drömmen om getter får vara en dröm, och jag köper min getmese av Gunilla på torget. Hennes mese är lika god, som den mamma kokade, nästan.

Jag lämnar nostalgin för en stund och tittar ut genom norrfönstret och ser på isen som kämpar för sin tillvaro. Nu är det är slut med snöskoteråkandet för i vår, och om några timmar är det fritt fram för båttrafiken. Jag vet i alla fall om två båtar, som ligger redo för sommarsäsongen.

I och med att sjön är isfri, kan man lugnt ta av sig både långkalsonger och mössor, åtminstone för några dagar. Men precis när man börjar vänja sig vid den varma årstiden, brukar ”västablåsen” sätta i gång. Har man tur slutar det blåsa efter några dagar, men det kan bli tre veckor, så man får inte ta sommaren för given. Bäst att inte lägga långkalsongerna för vinterförvaring än på ett tag.

Ett pålitligt vårtecken är det alltmer stressade livet  i träden. Igår såg jag både blåmesen och flugsnapparen flyga ut och in på inspektionsrunda bland holkarna. Än så länge finns inget lövverk, som döljer deras framfart, så man kan se hur de kivas om bostäderna. Det finns ganska många att välja mellan, men tydligen är det ett par, som anses bättre än de andra. Så nu ska de väl hålla på ett tag och bråka, innan de bestämmer sig för att bli grannar till glädje för mig och mina fikagäster på altanen i sommar.

Tyvärr har vi en del rovfåglar i grannskapet; både falkar och hökar svävar hotfullt i skyn för att rätt som det är dyka ner på ett byte. Jag har sett flera lämningar efter deras framfart på min tomt. Tråkigt, men så är ju naturens gång. Äta eller ätas är det som gäller.

Jag gick en långpromenad för ett par dagar sedan, och då både såg och hörde jag hur naturen alltmer börjar leva upp till våra förväntningar; Fyra vita svanar flöt på vattnet i den isfria viken vid skäret. De tittade ointresserat på mig och fortsatte med vad de nu gjorde. Vid Hammarn smet en räv över vägen och sprang över stenformationerna in i den sextiotreåriga tallskogen. Bara en bit före Mullnäsmyren flög en flock skogsduvor upp och stack iväg. När jag kom fram till gården såg jag två knipor simma i viken. En hare med vita öron genade vid fjösknuten och tog vägen förbi ”storstenen” ner i småskogen.

Som ett ytterligare vårtecken möttes jag av min bror iförd grillförkläde på gårdsplanen. ”Jag har just tänt grillen”, upplyste han, och nu skulle de nya grillredskapen invigas. Ytterligare ett vårtecken. Skönt för en vandrare att få slå sig ner i den bekväma altansoffan och låta sig serveras en uppfriskande dryck av husets dotter, som var hemma på ett kort besök.

För att återgå till den där tallskogen vid Hammarn, kan jag vara så exakt med tidsangivelsen, eftersom jag själv var med och planterade tallarna där. Det var en osedvanligt kall och blåsig maj det året, då jag och min syster hade jobbet inpå knutarna, så att säga.

Att träden har vuxit sig så höga under åren som gått kan tyckas vara ett av naturens under i sig, för de små tallplantorna sattes i stenig mark med en liten näve jord, som man bar med sig. Nästa, och många somrar på sextiotalet växte det hallon, lingon och blåbär, ja, till och med smultron mellan de växande tallplantorna. Det var bara att gå ut med hinkarna och ta med sig det man behövde hem på sensomrarna.

Efter den vidrigt kallblåsiga våren 1959 blev det en av de riktigt varma somrarna jag minns från min ungdom, så vem vet, det kanske blir en varm och vacker sommar i år med. Så här i maj månad kan man ju fortfarande hoppas. Men nog skulle vi väl behöva några rejäla regnskurar nu.

Vi ses, och hörs, vilket väder det än blir de kommande veckorna

Barbro Lucia

Aprilbetraktelsen

Äldre betraktelser