2021_10_20                                    Månadens betraktelse

 

 

 

 

OKTOBER 2021

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

Nej se det snöar, nej se det snöar… lite väl tidigt, om ni frågar mig, men om inte tecknen slår fel, kommer det att bli vanligt regnslask av det hela.

Fast det förstås, lite vit snö skulle ju lysa upp tillvaron, för nu när så gott som alla löv lämnat träden, är det väldigt gråmurrigt utomhus. Och inomhus med, för den delen. Man behöver ha eld i kaminen och fönsterlamporna tända många timmar av dygnet.

Hos mig är det väldigt ”omysigt” trots brasa och fönsterlampor, för jag har tagit ner gardiner och plockat bort mattor och annat, som kan vara ”åtför”, när Mockfjärds fönstermonterare kommer. Ja, jag ska byta fönster, men det tycks ha kört ihop sig på grund av pandemin o dyl, så nu får jag vänta.

Det är jobbigt att gå och vänta, och även om jag försöker föreställa mig hur livet kommer att bli med nya fönster, som jag förhoppningsvis ska kunna putsa utan att vingla på en stege utomhus, kan jag inte föreställa mig det. Du få ”tjôre belene”, sa dom vuxna till en, när man var liten, och det är som jag hör min mors röst säga just den repliken, när jag lite missnöjd lägger på efter ett samtal med ”Dennis”, som ska fixa jobbet.

Men, det finns ju annat att lägga energi på, än att gå och sura för att det ligger fönsterlister och annat köldkänsligt i paket på sovrumsgolven. Ingen behöver ju störas av det, för jag kan ju vara i andra rum. Men jag har som ni ser lite svårt att frigöra mig från tankarna på fönsterbytena…

Jag köpte några lökar, som jag petade ner i köksfönsterrabatten häromdagen. Sen glömmer jag bort att jag har gjort det, så till våren kommer det upp några röda tulpaner och lite annat, som en överraskning. Om jag har tur, vill säga. Vid det laget är man tacksam för minsta lilla blomma, som visar sig, och fastän det inte är som Mainau eller Keukenhof i Holland, så är det ju här hos mig det blommar.

Ingen dum idé kanske; att ta fram gamla fotoalbum och titta på bilderna från de båda nyss nämnda platserna med den överdådiga blomsterprakt, som visas under sommarsäsongen. Jag har för många år sedan besökt de båda platserna och mina ögon blev rent övertrötta av allt som blommade. Jag orkade inte ta in allt. Och inte kunde min hjärna sluta försöka räkna ut vad det kostade i pengar, det som man klippte bort av blommorna och använde till att bygga och skulptera med till den årliga paraden genom Keukenhof. Fantastiskt! Otroligt! Imponerande! Visst. Intressant att få se varifrån lökarna kommer, men mitt hjärta blödde, när jag såg hur man behandlade de vackert blommande fälten av hyacinter och tulpaner, för att komma åt de dyrbara lökarna. Som i ”pärlanne”.

Jag kunde inte sluta tänka på de ynka tulpaner och hyacinter, som min mor så omsorgsfullt skötte för att de skulle blomma lagom till julhelgen. Det var på den tiden amaryllisen inte hade blivit vår vanligaste julblomma. Hemma stod en gömd kruka full med amaryllislökar bakom en gardin i ett fönster och kom inte fram, förrän det började synas lite liv i dem. Var det på vårvintern? Jag minns inte. Men jag minns hur stolt mamma var över blommorna, som för övrigt var resultat av några lökar, som min experimentglade morbror Erik hade skickat efter från en katalog. Otroligt vackra blommor.

Nej, nu får jag slå ihop albumet och ägna mig åt nutidens verklighet i stället. Snön verkar ligga kvar på Brittas garagetak, så det har nog inte blivit plusgrader än. Jag får sticka några varv på den socka, som jag för närvarande håller på med. Förresten, jag har det lite svårt med det så kallade sss, second sock syndrom, tror jag Julia kallade det. Det vill säga, den andra socken blir aldrig den första lik. För mig blir den alltid lite mindre, för jag minns aldrig hur många varv eller maskor jag skulle ha. Och eftersom jag är en människa som inte styrs av perfektionism, antecknar jag förstås inte.

”Det dagas ren, men Fritjof kommer icke…” utbrister den väntande Ingeborg i Tegnérs Frithiofs saga. Nu väntar jag inte på någon Fritjof, men det dagas, så jag tror jag slutar för den här gången.

 

Ny dag, men samma väder som igår, fast ingen snö, bara regn. Nu ska jag faktiskt ta på mig ”utrustningen” (stövlar, regnrock och fulhatten) och gå ut i skogen och krama ett träd, annars slutar det under en filt i soffan med en bok igen. Det är skönt, men inte så nyttigt.

_________________________________________________________________


Promenad blev det. En långpromenad på över två timmar. Varför det tog så lång tid? Så här var det: Jag fick för mig att gå till det gamla kantarellstället, trots att jag vet, att det inte finns några svampar där efter en kalavverkning för några år sedan. För att komma dit gick jag åkerkanten nedanför det som en gång var Strömbergsgården på Backen, men som nu har en norsk ägare. Som sagt, inga kantareller, men jag fortsatte min promenad. Det hade sagts att det skulle bli snö, så det här var kanske sista chansen att gå just den här sträckan.

När jag åter kom ut på den välslagna ”ägan”, kom en hund rusande ner från gården och skällde som den värsta älghund. Det kanske var en älghund, jämthund, tror jag, och när jag tittade upp mot gården fick jag se att det stod två rödaktiga spetsar mot stängslet och skällde i en hundgård, som jag inte hade en aning om att den fanns ens. Jag försökte få den grå hunden att förstå, att jag bara skulle gena lite för att komma till vägen, som jag skulle ta på min vandring. Det verkade som om hunden tyckte jag var en inkräktare, men det var faktiskt på grund av eventuella hundar jag gick här i stället för över gården.

De röda hundarna fortsatte skälla hysteriskt, och det gjorde den grå också. Jag försökte ta av mig den fula hatten och tala i normal ton, men han fortsatte skälla och följde efter mig, fast på behörigt avstånd. Det hör till saken att jag efter en incident i barndomen har den största respekt för främmande hundar, men jag kunde se på den hoprullade svansen, att det inte var någon ”mördarhund ” det här, bara lite efterhängsen.

Äntligen kom jag till ”öst-i-by-vägen,” och äntligen lydde hunden mig och vände och stack iväg, som en pil. Det var härligt väder; doften av jord och gamla löv, lite vått på marken och några pölar här och där, men jag hade stövlar, så det gjorde inget. Nu var jag framme vid den gård som vi kallade Modighs, när jag var liten, för där bodde familjen Modigh hela min barndom. Nu bor Pernilla där och ”Figge” med hundar, så jag blev åter utskälld. Den här gången av en ensam älghund i hundgården, men det var inte så allvarligt, för så fort jag sneddat över gården och fortsatt vägen, tystnade den.

Bara några minuter därefter hade jag kommit till den lilla gård, som inte funnits på över 40 år, men jag minns när min farbror Torsten med familj bodde där. Huset, som revs är uppbyggt på annat ställe, men för många år sedan hittade vi en gammal jordkällare en bit in i skogen. Undrar om den finns kvar, förresten. Den lilla åker, som inte vuxit igen, har även den slagits i sommar, men skogen är borta.

Nu var jag på vägen till Bollstamyren, där jag tog till vänster och gick tills jag kom till ”Gammelbunäsvägen”. Där brukar vara en fin skoterled på vintern, alldeles utmärkt för promenader. I stället för att gå ända till Bystugan och ta landsvägen hem, gick jag förbi ”Svartbygget”, som Sven byggde på 1980-talet. Där stod han och klöv ved med yxa och lyssnade på fågelkvitter och musik från bilstereon i den Saab, som vi för tillfället hade. Med vemodigt hjärta kunde jag konstatera att huggkubben finns kvar men, blivit mossbelupen och kälken, som han körde veden i, ligger där lämnad åt sitt öde, kringvuxen av sly och ungbjörkar.

 För att inte bli stående hela dagen i tankar på flydda tider, begav jag mig över Bonäsvägen och gick stigen in i skogen. Nu hade jag bara en liten bit kvar, innan jag var hemma, men för att hinna före snön, passade jag på att plocka olika sorters ris till juldekorationer. Så påpassligt att jag hade en påse i jeansfickan att stoppa lingonriset i. Lite längre bort såg jag att det som vanligt fanns lummer, som jag brukar använda till kransar och annat.

Så bra jag har det, som kan vistas i naturen som jag vill. Skogen ligger lockande och nära. Här kan jag t o m få ihop ett par liter lingon eller …. Men vad hade jag gjort av plastsoppåsen , som jag skulle stoppa lummerrevorna i? Och stavarna? I min iver att plocka de gröna växterna och tankarna på vad jag skulle göra med dem, hade jag släppt både stavar och påse.

Vad skulle jag göra nu då? Jag hade ju inte gått så långt från stigen, så jag letade lite. Jag ville inte gärna vara utan mina stavar, och tänk om någon skulle hitta dem och tro att jag irrade omkring utan att kunna ta vara på mig! Det är ju så det brukar gå, när gamla damer går bort sig i skogen.

”F-n, f-n, fa-n!” utropade jag, föga poetiskt, och kände mig otroligt dum. Framför mig en liten bit på sidan om stigen såg jag ”farmor Annas sommarfjös” och på andra sidan den gamla kråkfällan från 1990-talet, så jag var ju hemma, men var fanns stavarna?

Inte vet jag om den åkallade hjälpte mig, eller om jag bara hade tur, men i det ögonblicket fick jag se något grått mot en murken trädstam. Mycket riktigt. Där låg både påse och stavar.

Lättad kunde jag gå över Magnus´ ägor. Grannens hund kunde troligen se mig från utsikten från sitt kojtak, men han iddes inte skälla idag. Så var jag hemma igen efter att ha gått en runda, som vanligtvis tar en timme, men nu visade det sig att jag varit ute i två och en halv timme.

Promenaden hade piggat upp mig ordentligt, så sedan jag lagt påsen med ris i jordkällaren, tog jag och baxade fågelhuset på plats framför köksfönstret. Men någon mat ska det inte bli förrän snön kommit, bestämde jag, och jag tror jag sa det högt, för koltrasten i björken tittade så konstigt på mig. ”Nu ska det bli gott med lite mat”, sa jag definitivt högt, för jag kände att det var dags för andra frukost, eller lunch som en del säger.

 

Vi hörs i svinnovember, om ni vill och datorn fungerar.

Barbro Lucia.

 
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Betraktelse september 2021

 Äldre betraktelser