SEPTEMBER 2021

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

Hösten är här. Ingen idé att blunda för faktum. -2,3 grader visade termometern utanför köksfönstret halv sju i morse. I rabatten stod en rad stelfrusna solrosor likt soldater i givakt. Undrar vad som händer, när de tinar upp senare idag.

Utanför ett annat köksfönster lyser rönnbären i tunga klasar. Förr brukade jag koka rönnbärsgelé att ha till älgstekarna, men nu får sidensvansar och trastar dela på godsakerna. Jag lägger mig inte i vilka, som kommer först och rensopar träden. Här finns inget älgkött mer.

Jag hörde att det hade snöat i övre Norrland i går, men här kommer det nog att dröja lite, enligt den lokaltidning jag håller mig med. Om man får tro den, ska vi få ganska intetsägande gråmulet väder men ingen nederbörd resten av veckan.

Klockan är kvart över åtta denna kyliga dag i mitten av september, och tro det eller ej; solens bleka strålar börjar sprida sig över byn. Hos Britta lyser björken vid husknuten vackert guldbrun. Längre bort ligger sjön spegelblank. Hoppas att det inte börjar storma igen. Jag behöver tvätta altanfönstren inför den ”riktiga” hösten, och det är inte så lockande att stå på en stege med höstlöven virvlande kring öronen.

Tur att svalungarna tydligen har kommit iväg. Det är vad jag vill tro, men man vet ju aldrig. Borta är de i alla fall. Sist jag såg dem, var de bara två, och spåren efter den tragedi, som utspelat sig vid nedersta trappsteget, nästan mitt framför näsan på mig, var tydliga. Där låg en patetisk hög med dun och fjädrar. Hökar, eller om det är falkar, cirklar över åkrarna, och ibland dyker de ner och tar en mus eller två. Tror jag, och tänker att jag inte får ta på mig skulden, för att jag inte kunde skydda mina inneboende svalor. Än en gång får jag böja mig för det som brukar kallas ”naturens gång”.

Annars ägnar jag mig mycket åt oväsentligheter dessa dagar. Till exempel undrar jag mycket varför blomman för dagen inte har blommat på hela sommaren. Inte förrän nu, när den är farligt nära att åka ner i den naturliga komposten (stenröset ner i backen) behagar den visa lite vilja. Nyss kunde jag räkna till 23 knoppar, men det tar säkert nästan en vecka för dem att utvecklas, och hur ska det gå, om det blir fler frostnätter i närtid?

Och varför blommar inte min underblomma, fast min brors gör det? Vi fick dem ju samtidigt fint planterade i krukor i början av sommaren, och jag vet att vi gödslat med samma produkt? Kan man övergödsla och i all välmening verka negativt för en planta? Bästa solfönstret på altanen var kanske alldeles åt skogen för mina växter.

Annat dumt jag ägnat mig åt ett tag är att läsa billiga kriminalromaner, som jag köpt i förbifarten samtidigt som mat och godis i min favoritaffär. Jag undrar så hur det ser ut i huvudet på en del kriminalförfattare! De nöjer sig inte med att bara ta livet av ett antal lagom trista personer, utan det sker på de mest fantasirika sätt man kan tänka sig. Ja, det sista kanske inte stämmer helt. Inte när det gäller mig i alla fall. Min hjärna stänger av när det blir alldeles för svårt att hänga med i de raffinerade mordmetoderna. Jag kan helt enkelt inte tänka mig vissa bestialiteter. Det påminner om en del knåp och knep i tidningar och ofta på Facebook. Det verkar alldeles för tröttsamt att lägga ner någon tankemöda på problemen.

Alldeles nyss kom en utmärkt litteraturartikel från förra söndagens DN nerdimpande på mitt köksbord. Den är skriven av Anna-Lena Laurén, som menar att man inte behöver förstå allt man läser, och hon förfasar sig över alla tillrättalagda klassiker för barn. Att man utvecklas av att läsa lite svårare böcker både som barn och vuxen. Det kanske inte var så dumt att man som läshungrig tioåring var hänvisad till den arbetarlitteratur från trettiotalet, som hemmets bokhylla kunde erbjuda. En farbror till mig använde visst Mobergs Utvandrarna som godnattsaga för sin treåriga dotter, och hon protesterade tydligen inte.

Tre lördagar i rad har jag nu suttit och tittat på familjefilmer på TV, i brist på annat och något lite av lättja. Inget fel på att samla familjen kring en film till lördagsgodiset, men om man är ensam med sina skumnallar, kommer saken i ett helt annat läge. Och vad är det för dravel man tänker sig ska intressera barn och vuxna ihop? Jag tänker inte nämna några titlar, men jag tror att mina barnbarn har mycket roligare saker i sin padda, än det här.

Glädjande nog har Babel med Jessica Gedin kommit tillbaka efter sommaruppehållet. Så nu kan jag sitta kvar under TV-pläden, när Sveriges starkaste familj ockuperar ettan på söndagskvällarna. Bara att byta kanal. Förra veckan var det ett fint reportage om Kerstin Ekman och hennes senaste bok Löpa varg. Ekman är en av de författare jag har följt hela mitt liv, känns det som. Det började med böckerna om Tora Otter från 70-talet, vidare över senare tiders Vargskinnet fram till idag.

Jag tror att Jonas Gardell, en annan av mina favoriter, kommer som gäst i programmet snart. Det passar bra, för just nu läser jag Gardells bok Till minne av en villkorslös kärlek, som egentligen är en hyllning till hans mamma, som levde med en demenssjukdom i slutet av sitt liv, men som handlar  om så mycket annat också.  Den är humoristisk, filosofisk och fantasifull. Det händer titt som tätt att jag småskrattar, när jag läser.

Och nu har det hänt igen!!! Ännu ett plagg kommer att hamna längst in i garderobmörkret och glömmas bort. Varför kan jag inte förstå att den där flickspetan, som vägde lika lite som en fluglort  på 70-talet, inte har något gemensamt med den där rultan i spegeln, längre? I alla fall inte när det gäller kläder. Det är något mystiskt med det där, för innanför pannbenet känns det som det alltid har gjort. Nästan. Vad är det för fel med att vara en åldrande farmor och se ut som en sådan? Jag bara undrar! Jag får liksom Pippi Långstrump ta mig själv i upptuktelse, när jag uppför mig fel.

Felet med att bli gammal är nog inte bara det att man inte känner igen sin spegelbild, utan att tiden verkar gå så fort. Det är väldigt ofta fredag numera, tycker jag. Det är i och för sig ingen nackdel, för oftast blir det ju lite mer liv och rörelse i byn på helgerna. Det verkar vara lika mycket trafik som i augusti, men det kan ju vara älgjägarna som ränner av och an.

Det verkar som det skjuts en och annan älg i trakten, men det tar lite tid innan kunskapen om det når upp till min backe. Men jag ser hur jägarna samlas på Magnus´ gård varje morgon, och ryktet säger att Dan har skjutit en tjur och någon en kalv.

Hej, för den här gången!

Barbro Lucia

Betraktelse augusti 2021

 Äldre betraktelser