SEPTEMBER 2022

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

Klimatkris, energikris, pappersbrist, inflation, krig, jakt, snöröjning, Svts kulturutbud, pandemin osv.

”Det e mycke nu”, ”ja, jag tycker de”, för att citera skådespelaren Stefan Sauk, när han för många år sedan uppträdde i ett TV-program, som jag för länge sedan glömt titeln på.

Hur ska man som den lilla enkla människa man är kunna ta in allt? Kan man påverka situationen? Ja, man kan rösta, och det har jag gjort. Det är min rättighet men också min skyldighet som medborgare, och det är beklämmande att så många människor inte lägger sin röst i valurnan, för att de inte tror att det gör någon skillnad.

Andra tar på sig finkläderna innan de går till vallokalen på valdagen, och de kanske firar med något extra gott att äta och dricka den dagen. Det är rätt, tycker jag, för man bör verkligen fira att man bor i ett land, där man efter många års kämpande äntligen fick rättighet att utöva demokratiska handlingar. För kämpa fick man, inte bara i Sverige, utan i många andra länder innan det blev en självklar rättighet - Och det är inte särskilt länge sedan även kvinnor började räknas som fullvärdiga medborgare med rösträtt. Hundra år är en kort tid i ett längre perspektiv. Det känner man, när man har minnen, som sträcker sig över sjuttio år bakåt i tiden.

Mina föräldrar, som båda var utmärkta berättare, delade gärna med sig av sina barn - och ungdomsminnen, något som jag varit uppriktigt tacksam för under hela mitt liv. Det var inga sorgesamma litanior om fattigdom och umbäranden, de hade alltid ätit sig mätta, haft skor på fötterna under den kalla årstiden, men de hade fått göra rätt för sig i familjen. Pappa och hans syskon fick gå ut i skogen som ”getare” från fem års ålder (visserligen med något äldre syskon på kanske sju år, men ändå), och mamma fick hjälpa till i hushållet med städning, matlagning och bakning.

De hade båda ljusa minnen från barndomen, men de hade inte fått någon utbildning utöver den knappa folkskola, som tillhandahölls på den tiden, och det var arbetslöshet på trettiotalet, då de var unga.

Ändå har min mor berättat om den lycka de kände som nygifta. Med husgeråd, som fick plats i en zinkbalja, en ko och ett par getter fick ta sin gård (köpt på auktion för 1000 kronor) i besittning. I bagaget fanns även min ganska nyfödda storasyster, och pappas mormor i åttioårsåldern fick de på köpet. När vintern kom upplevde de den bistra verkligheten bland annat att vattnet frös till is i hinken under nätterna, och det lilla barnet fick man bylta på yllekläder för att hon skulle kunna vistas på golvet, när hon skulle lära sig krypa. Men de hade ett eget ställe – och de var unga!

Med tiden utökades familjen med ett par barn, nytt boningshus och ny ladugård. Med den stigande välfärdtakten under årtiondena efter andra världskriget började mina föräldrar försiktigt drömma om utbildning för oss barn. Vi skulle utbildas i ordentliga yrken, det var ambitionen. Eftersom vi knappt hade sett en student och hade väldigt lite kunskap om den akademiska världen, trodde jag länge att det var en särskilt begåvad sort av människor, som hade tillträde till det livet.

Många år senare och efter mycken ilska i mitt sinne, förstod jag att man kan ta både real -  student - och lärarexamen utan att vara ett geni. Man kan ta examina vid universitet/högskolor, och man kan disputera och bli promoverad med doktorshatt eller lagerkrans, om man råkar vara född, där medlen finns: t ex justa förmåner till studielån och lite studietradition i familjen.

Vi hade lyckan att få växa upp i den bästa tid, som vårt land har haft. Vi fick utbildning, hälso- och sjukvård och en någorlunda tryggad ålderdom. Dessutom har vi kunnat resa fritt runt om i världen. Våra barn har fått gå i en bra skola och oftast har de fått en högre standard på livet än föregående generationer. Men det är ingen självklarhet att det ska vara så. Alla måste hela tiden kämpa för en välfungerade demokrati och ett fritt samhälle.

Inte hjälper det invånarna i Ukraina att vi väljer oss till en ny regering i Sverige. Även om jag för någon dag sedan hörde att man tagit tillbaka ett område stort som halva Skåne från ryssarna, verkar det vara mycket kvar att göra innan Putin ger sig.

Som om det inte var nog med dramatik i världen, händer det oerhörda: Den urgamla och nästan odödliga drottning Elizabeth II avlider, och i London bildas 7 km långa köer av människor, som uthärdar höstrusket för att få en skymt av sin drottning, där hon ligger på lit de parade. Man häpnar!

Och hur ska det bli med elen i vinter? Mitt avtal går ut i januari -23, såg jag på senaste fakturan, och frågan är hur högt man kommer att gå för att man ska få binda avtal, och om man nu får det. Man bävar!

Lyckligtvis har jag en vedleverantör, så jag kan elda i min gamla kamin, fast om jag ska tro vedeldningsexperten på radio igår, gör jag nog minst ett par tre fel, då jag eldar. Tur att jag har luftvärmepump och en försäkring på den. Dessutom har jag hemstickade koftor och sockar att tillgå, om kölden slår till.

Det blir till att bunkra toapapper, för det kommer att bli svindyrt. I värsta fall får man hålla vägen till utedasset öppen, när snön kommer, för där duger det med skrynklat tidningspapper, för det gjorde det förr. Fast bäst var ju telefonkatalogen, som hade tunt och lättskrynklat papper, och den finns ju inte längre, så vad har man att använda? Papperet i de tidskrifter jag håller mig med, går inte att bruka, för det är alldeles för blankt.  Få se nu, kanske Lokaltidningen skulle duga.?  Det papperet går ju i alla fall tända upp med, om det inte finns björknäver.

Björnjakten verkar ha gått bra, och nu är det visst älgjakt. Hur det går har jag inte hört, för jag har så få kontakter åt det hållet numera, men grannen med hundar försvinner till skogen varje dag och återkommer i skymningen. För egen del håller jag mig till de vegetariska alternativen, som bär och svamp. Krusbären är plockade och snoppade, kokade och gömda i en förvånansvärt god rulltårta. Trattkantarellerna är på gång och lingonsylten finns i hyllan på Coop.

Det dröjer väl förhoppningsvis några veckor än, men vintern och snön kommer. Var så säker på det! Men hur blir det med snöröjningen?! Ryktet säger att den som haft sysslan hittills, tänker lägga av. Och det har han säkert skäl att göra. Om man får tro det gamla tecknen, kommer det inte att bli så mycket snö, för det är väldigt lite rönnbär i höst. Eller var det tvärtom? Lite rönnbär och mycket snö? Det är lite osäkert det där. Det har kanske med klimatförändringarna att göra.

Och hur blir det med TVs kulturutbud i vinter? Blir det några bra serier att se fram emot? Det återstår att se. Först ska landet ha en ny regering, så får vi väl se hur det blir sen. Om sd får så stort inflytande, som de tycker att de gjort sig förtjänta av, kommer det mesta från public service -TV att rensas bort. Visserligen kan jag tycka att en del program inte är värdiga, men man blir ju lite orolig. Mitt behov är inte så stort, men jag vill ju gärna behålla både Babel och en del ”nonsensprogram”, för jag tror att man behöver lite av varje för att må bra.

Den omtalade masten på kärrnässkogen är nu synlig från mitt köksfönster: rätt över sjön och rakt över skogen på en höjd över Mullnäsmyren har den dykt upp med en lysande knopp på toppen. Vad den egentligen står för, och vilka digitala behov den kan tänkas uppfylla återstår att se. Jag har min ytterantenn på väggen och har läst dagstidningen varje morgon i sju veckor nu, så jag känner mig nöjd. Peppar, peppar…

Nu ska jag gå ut och ta ner den humle, som växer upp mot vedbodväggen. I går klippte jag gräset, kanske sista gången innan snön kommer. Det känns ganska skönt att avrusta efter sommaren, för nu vet man att det kommer en årstid utan krav på värme och sol. De vackra höstdagarna, som förhoppningsvis ändå kommer, får man se som en extra bonus.

Vi hörs om en månad.

Barbro Lucia

Augustibetraktelsen

Äldre betraktelser