APRIL utanför alla mina fönster år 2023

Som en del av er redan läst på ett annat ställe, nöjer sig inte de fåglar som matas utomhus med att vara utomhus längre. Nej, de vill in i mitt hus, så nu aktar jag mig, låter inte dörren stå öppen medan jag bär in ved till exempel. Den dödsförskräckta koltrasten, som jag lyckades fånga bakom blomkrukorna i fönstret och som jag släppte ut, flög iväg och visade sig inte på flera dagar, och hade jag inte haft ett märke kvar på min högra hand, hade jag nog trott att jag bara hade drömt. Märket på min hand var efter pippins klor, efter ett hårt grepp om min hand, vilken han inte ville släppa förrän efter flera sekunder i det fria ute på bron, på broräcket närmare bestämt.

Fågeln måste ha varit både hungrig och törstig efter det långa besöket hos mig. Jag vet inte så mycket om koltrastars vanor, men jag föreställer mig att de måste äta efter klockan tolv på dagen. Det var en renlig fågel i alla fall, för när jag påskstädade kunde jag inte hitta ett enda spår efter den, inte den minsta lilla bajs. Tur att det inte var en liten mus, som slunkit in, eller en ekorre.

Ekorrarna kan verkligen ställa till det, och jag aktar mig noga för att släppa in den förrädiskt söte kurren, som längtansfullt tittar in genom mitt altanfönster varje morgon, när jag sitter vid mitt köksbord och läser nättidningen och gör olika ”kontorsgöromål” på datorn. I uthuset tar den sig in, det har jag nog sett, för det har varit väldig oreda bland mina omsorgsfullt förpackade plastsopor, som ska till återvinningen vid tillfälle.

I höstas försökte kurre bygga sig ett bo i en gammal gummistövel, som stod på en hylla, och i en annan gammal sko hittade jag en massa fröskal. Men så fort jag kommer ut, åker ekorren kana utför snödrivan och försvinner under min altan. Den rör sig oerhört snabbt, men jag har sett att den har sällskap. Ibland är det tre svansar i fågelhuset.

Nu är det snart slut på solrosfrön och talgbollar i förrådet, så det är färdigfrossat hos mig, men jag tänker mig att naturen är full av lämplig föda för såväl småfåglar som ekorrar. Föret tog, som sig bör, slut efter påsken, och nu börjar den tid, då man aldrig vet vad man ska ha på fötterna, när man går ut. Allt är grått, smutsigt och fult ute, innan den skira vårgrönskan kommer. Vårfåglarna börjar dyka upp; igår hade jag en massa finkar på gården, och koltrasten har som sagt kommit tillbaka. Skatorna flyger bredvid varandra i par. Kanske bygger de bo tillsammans i grannskapet. För någon dag sedan såg jag en svan glida förbi och tranorna har jag också sett.

Sparkföret är definitivt slut, det märkte jag på påskdagen, när jag fick bära sparken den sista biten från sjön efter pimpeltävlingen. Eftersom jag inte har någon riktigt bra fiskarkompis längre, har jag slutat vara aktiv vid pimpeltävlingar. Jag nöjer mig med att vara iakttagare och korvätare. Glädjande nog blev allas vår Marlen bästa dam i år och hennes barnbarn Klara vann barnklassen. Mer om årets påskpimpel kan man läsa på vår hemsida.

Påsken kom och gick med ”påskfrämmande” och finväder. Mina stockholmare utnyttjade både sjön och skidspåret för sina skidturer, men det var i sista minuten, för det regnade präktigt innan de var hemma från sista påskutflykten, som för övrigt gick till Rivallen. Svens silverhorn draperades med blöta byxor, jackor, tröjor och kalsonger, medan det torkades sockor och vantar på kaminen, som för ändamålet eldades med en liten brasa. Ett påskbesök går så fort, och ett tu tre är alla hemma i Stockholm, Uppsala och andra ställen, och det är väldigt lugnt på byn igen. Alldeles för lugnt hemma hos mig, och det tar några dagar, innan jag kan andas som vanligt igen.

Men, här händer det grejer!  Magnus har tagit på sig skogsarbetarmunderingen och börjat avverka skogsdungen på myren ner mot sjön. Harald sköter traktorn, och snart ligger en prydlig trave timmer vid vägkanten. Jag är så glad, för nu ser jag sjön och Mullnäset igen.

Om det är bofinkar jag har här ute, har nog även björnen stigit upp från sitt vinterläger, för man trodde förr att bofinken övervintrade i idet tillsammans med björnen. Det läste jag i min lokaltidnig i morse. Det var den gamle sameprästen och poeten Bo Lundmark, som berättade detta för oss.

Stora delar av april har gått nu. Eivor har fyllt elva och min bror har uppnått en ännu högre ålder. Han har fått sin älsklingsrätt bruna bönor med fläsk till middag och ett par ostar i ett presentpaket. Det är nog slut på osten hemma hos honom, gissar jag, för ett tiotal barn och barnbarn har ätit frukost hos honom under påsken. Dessutom vet jag att han gillar hårdmackor med ost.

Inspirerad av vinterns stora ”snackis” Händelser vid vatten, har jag börjat läsa om gamla Ekmanböcker. Jag började med Vargskinnet (tre delar) och blev häpen över hur bra hon skriver om både jämtlänningar och samer. Nu ska jag börja läsa Häxringarna, en serie från en annan del av landet. Jag vill minnas att den också roade mig, när jag läste den på 70-talet.

Kerstin Ekman är fascinerad av varg och människors vargsyn, har jag förstått, för mycket av hennes produktion handlar om varg. Många har sett filmen Varg med Peter Stormare eller läst hennes bok Löpa varg. I vilket fall som helst anser hon att människors varghat är irrationellt. Många håller inte med henne, men nog är det sällan man hör talas om människor som kommit till skada på grund av varg. Men jag vet att får blev björnrivna förr. Det pratade mina föräldrar om. På den tiden betade ”kräka” på skogen om somrarna, och jag kommer ihåg att ett par fjolårskillingar försvann en sommar på 60-talet. Ingen vet vart de tog vägen.

Det verkar som om våren har kommit nu, men allt är så grått och fult ute. Det finns höga snödrivor kvar kring gården, så det är för tidigt att gå ut och kratta och städa. Men om ett par veckor får man börja förbereda inför sommaren, och jag tänker, nästan med förvåning: ”Vi klarade vintern i år också!”

Dagarna har blivit längre, och jag behöver inte tända lampor förrän jag ”sovit framför TVn” ett par timmar på kvällarna, och då får jag nästan genast släcka igen, för det är dags att gå och lägga sig. Men det är inte riktigt ljust, när jag vaknar i ottan, och det är fortfarande några grader kallt om nätterna. Det känns bra att elda en brasa vid morgonkaffet.

Nu får det vara slut för denna gång, för jag ska gå ut och se efter hur det har gått med rävgrytet efter avverkningen.

Vi hörs!

Barbro Lucia

Marsbetraktelsen

Äldre betraktelser