MARS 2023

Utanför mitt köksfönster…

är den här gynnaren och hans kompisar de flitigaste gästerna vid fågelbordet.

Jag har ingenting emot ekorrar, men de dyra solrosfröna är ju egentligen ämnade för talgoxar, blåmesar och andra småfåglar. Vissa morgnar, när jag tittar ut, ser jag bara två eller tre yviga svansar vid det lilla fågelhuset, men ibland äter en av dem på den ”fettkorv”, som jag placerade ut i fredags, då det var jättekallt. Jag måste beundra ekorrarnas eleganta sätt att hålla sig fast vid den fritt hängande korven med väldigt lite stöd för en fot mot fågelbordets ben. En mindre hackspett är annars den som äter mest av korven. Det är inte några små tuggor den tar med sin långa kraftiga näbb, ser jag där jag lite snålt tittar på hur maten, som skulle räcka åtminstone en vecka, hastigt försvinner i glupska käftar. Just nu ser jag att de fått sällskap av en gråspett också. Han är närapå utsvulten, verkar det som. Nåja, jag svälter väl inte ihjäl precis, men nog har fågelmaten blivit bra dyr.

Det är väl inte bara fågelmaten, som ökat i pris i denna inflationens tid, utan så gott som all mat har ett pris, så man tror att det är guldtackor i förpackningarna. Nu har jag väl råd att köpa mat, så jag kan nära min rundhyllta kropp, men stackars de ensamstående kvinnor, som jobbar i vården med ett par tre hungriga växande barn, nu när både pastan och ketchupen blivit dyrare. Inte konstigt att folk byter ut oxfilén mot falukorv numera! Häpet hörde jag folk på TV besvara frågan om de ändrat sina matvanor under inflationen. Flera unga människor sa att de börjat titta efter extrapriser i butiken!!! Och att de skippade halvfabrikat numera. Det trodde jag var ett normalt beteende för att få lönen att räcka till annat än mat och hyra.

Troligen hade man gått ut och frågat folk på Östermalm eller Lidingö, för flera damer och herrar verkade helt obekanta med problemet.

Apropå dyrtider, elen har ju som bekant gått upp till häpnadsväckande prisnivåer de senaste månaderna. Med spänning väntade jag på min februarifaktura, särskilt som jag börjat på det nya avtalet. Räkningen var på 126 kr. Aldrig har jag haft en så låg summa att betala för strömmen. Jo, vi hade ett elavbrott på 32 timmar i svartaste januari, och nu kom plåster på såren i form av avdrag på fakturan. Det kändes bra, för de där hemska timmarna utan el hade man ju nästan glömt bort nu, när vårvintersolen lyser en i ögonen, då man går ut.

En milstolpe i mitt liv är att jag sagt upp den fasta telefonen och ska hädanefter klara mig med mobilen. Nu var ju den fasta telefonen också en mobil, vilken var ersättning för den fasta fungerande telefon, som försvann med kopparledning och telefonstolpar för fem, sex är sedan. Den fungerade inte så bra, men i och med att vi fick en mast rakt över sjön, kan jag använda min mobil, så nu har jag bara den, om någon skulle få för sig att slå en signal.

Det är inte så ofta någon ringer numera, och om det ringer är det ett obekant nummer från Storbritannien, med många sexor i, och när man googlar, varnas det för detta nummer. Polisen skickar brev till oss pensionärer för att lära oss att inte lämna ut viktiga uppgifter om oss själva. Jag har till och med fått två brev, och en gång för flera veckor sedan besvarade jag en enkät, som kom från samma håll. Men, man ska inte slå sig för bröstet och tro att man inte låter sig luras. När som helst, när man minst anar det, kanske man glömmer bort sig och gör något dumt.

För några veckor sedan blev vi bjudna till Hälsocentralen för att lära oss hantera en blodtrycksmätare och en app (Imagine care) för att registrera blodtrycket och få respons från en sjuksköterska. Det är tydligen ett led i den egenvård, som ska ge oss mer ansvar för vår hälsa. Blodtrycksmätaren fick vi ta med oss hem, liksom mobilen, som ju redan var vår egen. Efter en vecka var jag förväntansfull och jo, det fungerade. Jag fick tillsägelse att fortsätta registrera trycket en vecka till, eftersom det inte var riktigt bra. Så nu väntar jag med spänning på vad jag ska göra härnäst. Kommer jag att få träffa en sköterska eller till och med en läkare irl, som det heter.?

Eftersom förhöjt blodtryck och nedsatt hörsel tycks ingå i min personlighet, har jag naturligtvis en blodtrycksmätare hemma sedan många år tillbaka, och så länge jag kan hantera min dosett och utan alltför stort besvär få i mig mina piller varje dag, tycker jag att det fungerar rätt bra med eget ansvar.

Eget ansvar ja, det är lätt att koppla bort ansvaret, om man har någon yngre i huset till exempel en vuxen son, som stökar i köket. Oftast gäller det spisen. Flera gånger under de senaste åren har jag glömt stänga plattan, när jag tagit av potatiskastrullen, något som aldrig händer, när jag är ensam. Det kan ju förstås bero på att jag lagar mer mat, när stockholmarna är på besök.

Snart är det påsk, och det står två krukor med gula påskliljor i mitt köksfönster numera. Man måste unna sig något som lyser upp i tillvaron. Utanför fönstret är det en gråmulen dag, och det ser inte ut som det ska bli solsken inom överskådlig tid. Men snart ska vi byta till sommartid igen, vilket jag inte alls gillar, men det känns som jag gnällt färdigt om det, så jag kommer att foga mig, som vanligt, och klättra upp och ned på min kära stege och flytta fram klockornas visare en timme. Kanske kan jag passa på och dammtorka lite, då jag ändå är uppe i höjderna, så att säga.

Nu är klockan snart åtta, och plogbilen körde förbi nyss. Aj då! Då har den förstås lagt en massa snö i min infart, som var så nyplogad och fin igår, när jag kom hem från en heldag i S-sund. Tack, snöröjaren!

Jag läste en bok häromdagen. Det är på intet sätt anmärkningsvärt, men det ovanliga var att boken gjorde intryck på mig. Först trodde jag att det var en vanlig ”feelgoodbok” av en ung amerikanska född på 1960-talet, men efter en tredjedel förstod jag att det fanns ett djupare syfte bakom. Boken handlade nämligen om depressionen på trettiotalet, och även om den liknade John Steinbecks Vredens druvor från 50-talet hade den något att lära mig. Vad är våra vintriga snöstormar mot ettriga sandstormar i Oklahoma eller Texas? Snö tinar ju bort, och våra hus är rustade för kyla, men det går inte att klara sig på en bondgård, om det inte kommer en droppe regn på flera år och inte ett grönt grässtrå överlever i det obarmhärtiga solskenet. Historien hade inte ett lyckligt slut men ett hopp om framtiden, och det vet vi ju att det blev en bättre tid efter andra världskriget både i Amerika och Europa.

Vad vill jag nu säga med denna utläggning om mitt romanläsande, frågar ni er. Det är en bra fråga och svaren är väl flera. Ett av dem är att jag fortfarande tror att det ska dyka upp något ovanligt läsvärt på mitt köksbord, vilket det gör ibland, särskilt när ”ungarna” placerar något där. Ett annat svar är att jag försöker ”hänga med” och vara lite a jour med vad som ligger i tiden. Det har ju kommit en del nya litteraturriktningar sedan jag studerade litteraturhistoria för snart femtio år sedan.

Igår till exempel fick jag nöjet att förklara begreppet ”romance” för min f d svensklärare från gymnasiet. Hon är 95 år fyllda och den skärptaste människa jag känner. Där har jag en förebild.

Man ska vara nyfiken, sa de tre hundraåringarna i besökssoffan i TV-programmet 65+ förra veckan. Och det är klart att om man är frisk och mår bra orkar man nog vara nyfiken och ”hänga med” högt upp i ålder. Det är inte lika lätt för en multisjuk 65-åring. Jag har märkt att man lever inom snävare kretsar, om man inte mår så bra, när man blir gammal. Mycket viktigt för ens välbefinnande är att man har yngre släktingar eller bekanta, som bryr sig om en och tillför nya influenser vare sig det gäller mat, språk eller annat.

Ja, förresten, ska man tillåta ordet ”dom ” i skriftspråket? Det tycker inte Björn Ranelid. Jag vet att det är svårt för många att förstå att ”de” är subjektsform och ”dem” är objektsform och ska användas enligt denna regel. Då tycker jag att man skulle kunna få använda ”dom” konsekvent, för det nästan fulaste som finns är ”dem” i subjktsform. Dem kommer från Stockholm till påsk. Usch! Det går liksom inte att ta in det vackra innehållet i en mening med ett så groteskt språk.

Apropå Stockholm, det senaste om barnbarnen, är att Ingeborg, snart tretton (om fem månader)  har haft premiär på den musikal, som hon medverkar i på sin skola. Hon hade visst kuppat sig till extra repliker och var mycket nöjd. Enligt, den inte helt objektive, fadern var det väldigt bra. Kul, säger jag, som gärna varit i publiken.

Vi är tydligen inne i ett finvädersflow nu. Värmen och gråvädret har bytts ut mot väldigt kalla nätter och soliga dagar med takdropp, och nu undrar vi om det blir fint till påsk. Kanske ligger den senaste snön kvar i skidspåren, och kanske blir det pimpeltävling i år också. Ett är i alla fall säkert, och det är att det snart blir påsk. Och efter påsk brukar det bli vår. Så var vid gott mod!

Nu ska jag koncentrera mig på att renbädda sängar, städa lite nödtorftigt och kanske baka lite bullar till den stundande storhelgen, men först ska jag passa på att sola ansiktet lite. Det blir trevligare temperaturer framåt mitt på dagen, som meteorologerna på TV säger.

Vi hörs efter påsk

Barbro Lucia

Ps   Jag har skrivit denna betraktelse under ett par veckor. Därför förändras vädret från gråmulet till smällkallt och dagsmeja med takdropp.  Ds

Februaribetraktelsen

Äldre betraktelser