UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

FEBRUARI 2023

Igår, när jag var ute på min sparkpromenad i solskenet, började jag tänka på begreppet LYCKA. Vad är lycka? När är man lycklig? Är det kanske så att man inte är medveten om att man är lycklig just i lyckoögonblicket, utan att man förstår att man var lycklig vid en viss tidpunkt i efterhand?

Min promenad gick längs ett skoterspår och sedan ner på sjön för att leda upp till landsvägen och slutligen till min egen boning. Vid det laget hade jag varit ute i två timmar, kände mig ganska mör och längtade efter både brasa och en kopp nybryggt kaffe.

Men i soffhörnan med kaffet och stickningen fortsatte mina tankar att sysselsätta sig med lyckobegreppet. Jag kom fram till att mitt liv rymt många tillfällen, då jag måste ha känt mig lycklig. Låt mig nämna några; Jag var tolv år och gick i sjätte klass, när jag en eftermiddag kom hem från skolan och fann en främmande man sittandes på vår kökssoffa, när jag öppnade dörren. Nej, det var ingen främling! Det var min far, som jag inte sett på ett par månader! Att jag inte kände igen honom vid första ögonkastet berodde på att han var så blek och att de buskiga ögonbrynen var mörkare än vanligt. Min far, som alltid varit nästan korpulent, hade blivit mager under en sjukdom, som nästan tagit livet av honom. Han hade svävat mellan liv och död i flera dygn vid 43 års ålder, men äntligen var han på bättringsvägen och hade fått permission över helgen. Nu satt han i vårt kök och såg ut som ”främmande”.  Kunde man bli annat än lycklig? Han skulle överleva och så småningom komma hem till oss på riktigt. Jag var bara ett barn, när det här hände, men jag tror att min barndom tog slut den hösten, då allvaret kom in i mitt liv.

Nog var jag lycklig, när jag tog en efterlängtad examen men ännu lyckligare, när min, en gång så pyttelille son, tog en fin examen, eller när mina barnbarn föddes. Ja, det finns många tillfällen, men efter en tid känner man inte den där enorma lyckan längre, för man vänjer sig och allt blir som vanligt,

Lycka behöver inte vara någon stor och livsavgörande sak, utan oftast är det något vardagligt som ett fungerande internet eller en ny mobiltelefon med appar för olika saker. Lycka kan vara ett mjukt och bulligt paket på födelsedagen eller julafton. Det kan även vara ett bokpaket som av samma anledningar hamnat hos mig. Att det förut nämna bulliga paketet innehåller garn, kanske ni förstått redan. Jag slutade handarbeta för fem, sex år sedan, men nu tycker jag att det roligaste som finns är att sticka! Man kan ångra sig.

Lycka är att bo i ett land utan jordbävningar och krig. Man blir förtvivlad, när man tar del av nyheterna, där det rapporteras om elände i världen. Hur kan människor orka leva vidare, när familjen ligger under rasmassorna, eller har dödats av grannlandets bomber? Massor av människor får inte mat nog, det spelar ingen roll hur ofta jag swishar till Ukrainahjälpen eller Frälsningsarméns insamling för behövande familjer i Sverige.

Oändligt många lyckoögonblick måste jag ha upplevt under mitt långa liv, för jag har ju både barn, syskonbarn, barnbarn och syskonbarnbarn och alla är de någorlunda friska och lyckade. Att död och bakslag hälsat på i mitt liv då och då får man se som något naturligt, något som händer i allas liv.

Lycka kan även vara en mysigTV-kväll eller eftermiddagsbio på televisionen. Vinterns stora tevesatsning ”Händelser vid vatten” har gett sista avsnittet liksom ”På spåret”. Kvar har vi ”Mello”, som jag tänkte följa i år, men jag orkade bara med första avsnittet, och då somnade jag innan röstningen var klar. Så nu har vi ”Fråga doktorn” och ”I vår herres hage” på måndagarna och ”Bäst i test” på fredagarna. Och så om romantikhotellet i Schweiz, där pensionärer låter sig bli uthängda i sitt sökande efter en partner. Jag kan bara inte sluta titta, fastän jag tycker det är lite ”skämmigt” ibland.

Man har i alla fall upptäckt att folk över 65 är människor som alla andra, och jag kan rekommendera programmet ”65 plus”, där man tar upp allt från demens till kärlek på äldre dar.

Snart börjar årets bokrea och den gläder jag mig åt, även om jag hittat en ny ”bokkälla” med pensionärspriser, nämligen Röda Korsets rymliga korg med enkronaspocketar av olika kvalitet och skick. Jag brukar dyka ned i denna korg och få med mig en trave mer eller mindre läsbara böcker ibland. Är de inte läsbara, kan man alltid använda dem som ”eldtänne” utan att känna skuld. En amerikansk kriminalroman, helt ointressant, räckte en hel vecka, för den var över fyrahundra sidor. Lite skuldmedveten kände jag mig, då Joyce Carol Oates´ ”Blonde” gick samma öde till mötes, men den var så illa medfaren att jag knappt orkade läsa den.

Nu ser jag att det snöar ute. Bra! Då kan jag ägna mig åt att montera den grå pullovern med mönster, som jag stickade färdigt igår framför ”Landet runt”. Fast egentligen borde jag börja städa lite, för om några dagar kommer min älskade stockholmsfamilj för några dagars sportlov. Där har vi den största källan till lycka i mitt liv: min son och hans familj.

Februari är en kort månad, och de sista dagarna ska jag förhoppningsvis tillbringa med fyra storstadsbor, som längtar efter riktig vinter med snö och skidåkning. Men idag är det torsdag, och då ska vi åka till Flata och handla, äta lunch och gå på Afterwork på biblioteket. Det är trevligt att som alternativ till TV-utbudet få höra ett föredrag tillsammans med några andra pensionärsmänniskor.  Framför allt är kaffet, som serveras efteråt värdefullt för en som är ensam hemma för det mesta. Man får en liten pratstund på köpet.

Vi hörs nästa månad!

Barbro Lucia

Januaribetraktelsen

Äldre betraktelser