GOTT NYTT ÅR!  2023 ÄR HÄR

Det nya året är inte så nytt längre. Faktum är att det redan har gått mer än en vecka, så man har hunnit vänja sig vid att skriva 2023. Jullediga människor har börjat att jobba igen, och eftersom även vårterminen -23 har gått igång , är det en massa barn och ungdomar som har släpat sig till skolan de senaste dagarna.

Här sitter jag och blickar ut genom mina fönster och ser att det är högst ordinärt vinterväder, dvs det snöar. I morse, när jag inte kunde sova, gick jag ut och motionerade lite med snöskyffeln, och det här berättar jag inte för att ni ska tycka att jag är väldigt duktig och så, nej, jag hade hellre sovit ett par timmar till, men nu är det så att jag oftast vaknar allt för tidigt, och sängen på ett obarmhärtigt vis nästan kastar mig ur värmen, så vad ska jag göra?

Det är ganska skönt att vara ute och röra på sig lite före morgonkaffet, särskilt om det bara är ett par grader kallt. Ingen trafik på vägen, men vid halvsju ungefär kom plogbilen, så jag förstod att det fanns fler morgonpigga än jag i trakten. Nåja, när jag varm i kroppen och med rosiga kinder gick inomhus, dröjde det inte länge förrän snöröjaren dök upp och tog bort de ömkliga snöhögar jag skyfflat ihop, när jag försökte röja upp på gården.

Nu hade jag fint både på gårdsplanen och uppfarten och det lagom till morgonfikat och nya nättidningen. Snart blev klockan åtta, och eftersom jag varit verksam i tre och en halv timme, kände jag för att ta mig en lur nu. Det var så det var att ha en ettåring, drar jag mig till minnes. Men det var för snart 45 år sedan, och på den tiden skottade jag inte snö tidiga morgnar, utan då broderade jag tavlor, när min lille son somnat om. Jag har de fyra årstiderna som minnen på väggen i hallen.

Julen kom och gick, som den plägar göra. En vecka med barn och barnbarn går så fort, och plötsligt står man där, lite snopen, med en välklädd plastgran och ett tomt hus och tomma kakburkar. Trots att alla familjer inte kunde komma på grund av sjukdom, var vi fjorton personer, som tillbringade julafton tillsammans. Det var kaffe och kakor till Kalle Anka, precis som min son vill ha det, och stor julmiddag, där alla deltagare hade bidragit med något. Julklappshögen under granen var gigantisk, fastän vi bara skulle ge ett paket i år. Det var förstås många klappar till barnen. Eivor, som snart fyller elva, är det minsta barnet i vår krets, så då förstår ju var och en att huset är fullt av tonåringar, när vi träffas. Det var varmt, stökigt och mysigt, precis som det brukar vara. Många paket innehöll stickade saker, särskilt de som var från tomtemor, som tydligen specialiserat sig på sockar och grytlappar.

Jodå, jag fick en bok av Annie Ernaux, och den läste jag under juldagarna, och jag har redan bestämt att jag ska läsa fler av henne. En annan mycket uppskattad julklapp var ett stort paket fullt med garn och stickor, så nu kan jag sticka mig en varm tröja i vinter. Det var mina påhittiga brorsdöttrar, som stod bakom den gåvan.

Tyvärr var jag lite trött på grund av en ovälkommen förkylning under julen, så jag deltog inte särskilt mycket i utomhuslivet, när mina älskade ”stockholmare” var här, men det blev många tillfällen att umgås ändå. De små älvorna växer och sover samma tider som sina föräldrar nu, så jag fick lite egentid att ägna åt min nya bok tidiga morgnar.

Ibland blir jag lite nostalgisk, när jag minns den tid då jag fick göra i ordning ”mysfika” till de små flickorna framför TVn, innan jag kunde ta fram datorn och hälla upp en kopp kaffe till mig själv. Nu kan de ordna ett glas eller en mugg O`boy själva, om de vill. Men fortfarande är det någon som sätter på barnkanalen på morgonen, och sen halvligger de där under var sin pläd och myser. Fast nu har de också mobiltelefoner och en padda framför TVn. Bäst att passa på innan föräldrarna vaknar och lägger sig i med tjat om skärmtid och annat. Nog är det skönt att bara vara farmor och inte ha huvudansvar för uppfostran, känner jag, som inte förstår hur jag orkade leka så mycket med de små barn, som de här långbenta och hårfagra flickorna var för tio år sedan.

Tur att jag noggrant skurade golvet till jul, för det dansas och gympas mycket. De älskar att sjunga och dansa, och jag tror att de får nyttigt utlopp för detta intresse i skolan där de går. Dessutom spelar Ingeborg fotboll på fritiden och Eivor, som är en överdängare i att hjula och gå på händer, har extra gymnastik på kvällarna. Jag gläds åt de möjligheter de har och tänker tillbaka på min egen barndom, då jag lyssnade på en skraltig radio och fick spela alla rollerna i t ex Askungen själv med endast mamma som åskådare.

Jag har alltid tyckt att januari är årets minst attraktiva månad; kall, snöig och mörk. Man går ut och vill bara gå in igen. Hur man än klär på sig, fryser man. Att vakna de 7 januari, efter ett jullov då man vänt på dygnet, för att gå till skolan i arla morgonstunden! Fy, så förfärligt! Skönt att den tiden är förbi, även om man inte kan sova länge numera.

För att motarbeta de obehagliga känslorna lusläser jag TV-programmet och tittar på varje sen film, som kommer i min väg. Så här i juletider är det mest repriser som går på de kanaler jag har, men bra filmer kan man se hur många gånger som helst. En kväll tittade jag på The Graduate med Dustin Hoffman, en film med mer än 50 år på nacken, men det var nästan som om jag aldrig hade sett den förut, och det jag kom ihåg, fanns inte med, så det måste nog ha varit slutsatser, som min hjärna dragit första gången jag såg den.

Förresten, är det någon som tittar på video numera? Jag har massor av gamla vhs-filmer och en gammal video, som jag för länge sedan glömt hur den fungerade. Det finns även en dvd-spelare och massor av dvdar, som ingen tittar på längre. Det finns på datorn, men man ska ju ha tid för allt detta också. Jag vägrar titta på TV o dyl före halv sex på em, utom i vissa fall, för jag måste ju läsa böcker också.

STRÖMAVBROTT I 30 TIMMAR!

Jag hade varit uppe mellan tre och fem på natten och bland annat städat undan utegranen på altanen, sedan hade jag lyckats somna om. Klockan var väl halv nio, när jag vaknade. Glad i hågen försökte jag tända sänglampan, men ganska snart förstod jag, att det inte skulle bli något morgonkaffe och läsning av morgontidning på nätet. Så mörkt det kan vara en tisdagsmorgon i första halvan av januari!

Tur att man inte städat bort alla juleljus och batteridrivna slingor! Tur också att ingen visste att vi skulle återfå strömmen först vid halv två nästa dag. Så det var väl inte så farligt, kunde jag kosta på mig att tycka de närmaste timmarna. Jag kunde elda i kaminen, och medan jag väntade på ljuset kunde jag gå ut och skotta av gårdsplanen. Det hade snöat en hel del, och det var ingen lättskottad snö utan tung och svårjobbad.

När jag kom in och det fortfarande var mörkt, letade jag fram den lilla batteriradion och lyckades få igång den, fast den hade inget behagligt ljud precis. Jag borde nog skaffa en bättre ”prepradio”.

Ute fortsatte det oväder, som pågått en stund och inte verkade avta, så det var bara att fortsätta göra ingenting.

Tiden blir lång, när man ingen el har. Ganska snart upptäcker man hur begränsad man är utan de bekvämligheter, som elektriciteten medger.

Desto större blev glädjen då vi fick tillbaka strömmen nästa dag. Det var en närmast euforisk känsla som behärskade mitt hem. Visserligen hade jag letat fram ett Trangia-kök, men det stoppade jag tillbaka och skyndade mig brygga kaffe, medan tider var. Man vet aldrig…

Och ändå hade jag haft det varmt och ombonat. Jag hade inte direkt lidit. Och jag visste hela tiden att det var folk ute och jobbade för att fixa felet. Vilken pärs! Och ändå har jag vuxit upp utan el, så någonstans i ryggmärgen finns kunskap om hur man sköter ett hushåll utan ström. Skillnaden är bara att jag nu inrättat mitt liv enligt moderna tider med vatten, värme, radio, TV och dator, som kräver elström för att fungera.

Fulvädret har upphört och faran är över för den här gången, och jag kan krypa upp i mitt älskade soffhörn med en bok, kanske blir det Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten”, en kriminalhistoria med trettio år på nacken, men som nu blivit aktuell igen genom TV-serien med Pernilla August och Rolf Lassgård. Boken har höjts till skyarna, liksom serien, men jag har läst det mesta av K Ekman, och det finns romaner av henne, som berört mig mycket mer, t ex trilogin ”Vargskinnet”.

Det är i alla fall skönt att den grå vardagen är här igen, för då börjar alla intressanta gamla och nya serier på TV, det blir några minuter ljusare varje dag, och snart har man sportlov i Stockholm.

Vi hörs

Barbro Lucia

Decemberbetraktelsen

Äldre betraktelser