20221218
Månadens betraktelse
December 2022
Så är den här då. Snart. Julen alltså.
Jag har köpt en ny gran i år. Den är av plast, vilket är mycket praktiskt för en ensamstående äldre kvinna, men det sämsta man kan göra för miljön och klimatförändringarna är att köpa en plastgran, läste jag i dagstidningen dagen efter inköpet. Det tar ca tio år innan den så att säga levt upp till ”det nyttiga” Den gamla granen har hamnat på altanen, där den lyser upp adventstillvaron. Den nya granen har inbyggda ljusslingor och tog mig ett par timmar att montera ihop, men den får inte börja lysa än, någon måtta får det vara med energislöseriet. För övrigt kommer mina barnbarn, dvs älvorna, att få klä den lagom till jul.
Om nu Trafikverkets byte av it-system kommer att fungera i jultrafiken, så att tågen hinner fram i god tid. Det är ju den stående frågan varje år; ska våra nära och kära komma hem i tid för gemenskapen kring gran och julbord?
Snön formligen vräker ner denna tredje advent, och jag funderar på att skaffa mig dagens motion genom att skotta av gården i alla fall. Grötmyset med grannar och vänner i Bystugan är avklarat och nobelfesten har varit. Tre sorters kakor väntar i frysen liksom tunnbrödet och sötosten, så vad har jag mer att göra, som måste göras, i detta decembermörker?
Jo, massor av saker finns att göra. Som familjens nu äldsta och ”ställföreträdande farmor” och farmor och faster känner jag att en del traditioner vilar på mina axlar. Därför ska jag snart ta itu med bakandet av rånskålar till knytisjulbordet. Jag ska även koka myltsylt och vispa grädde till den efterrätt, som vi i vår familj haft på julafton i över 50 år. Hur mätta vi än varit, har vi alltid, ibland nästan tvingat i oss denna utsökta dessert innan vi skilts åt på julafton. Förr var det min mor och syster, som stod för det mesta av det som konsumerades på julafton, men nu är de borta och vi får klara oss själva. Med åren har vi blivit fler, så nu är vi ca 20 personer som träffas vid jul, så ofta tillfälle ges.
I år ska alla, enligt planerna, samlas, så vi får hoppas att det inte kommer något oväntat som covid eller tågkatastrofer i vägen.
Jag såg i tidningen nyss att även om allt har blivit dyrare i år och vi får dra in på lyx och annat onödigt så ”har svenskarna öppnat sina plånböcker till olika föreningar som samlar in pengar”. Det låter ju lovande, för aldrig har vi väl varit så medvetna om andra människor och folks lidande som i år.
Julklappar kan man köpa i någon av alla de secondhandaffärer som finns, eller varför inte sticka en halsduk eller en grytlapp till någon kär anförvant!? Numera kan vi ju köpa det vi vill ha och äta en mat vi vill ha, när vi behagar. Naturligtvis menar jag nu oss som haft turen att växa upp under en optimistisk tid, haft jobb under vår produktiva ålder och får uppleva en någorlunda bekymmersfri pensionstid. Sjukdomar kan vi inte alltid råda över, även om man gör vetenskapliga rön på medicinens område, och medelåldern ökar bland våra medborgare.
På tal om nobelfesten, det har varit särskilt intressant att stifta bekantskap med årets pristagare, mycket beroende på att en svensk blivit belönad. Det är inte mycket man förstår, när man förklarar vad pristagarna får belöning för, men Pääbos forskning kan man ju förstå något av. Har man gener från neanderthalare eller denisovamänniskor i sitt DNA? Och hur har det i så fall påverkat ens personlighet? Och nästa gång jag stänger låset på min ryggsäck och det säger klick kanske jag kommer ihåg kemipristagarna, av vilka en glädjande nog är kvinna. Kvantmekanik är lite begripligt när man får förklaringar, men jag är glad att ingen begär av mig att jag ska kunna förklara något inom det området. Jag har alltid haft svårt för fysik.
Litteraturpristagaren Ernaux passade på att hylla sin föregående pristagare Camus, i sitt tal under festligheterna. Det är mera mitt område, om man säger så. Camus har jag läst, men Ernaux får nog vänta till efter nyår, tror jag. Det beror lite på vad tomten har med sig till mig.
Opassande nog har en snuvbacill slagit klorna i mig i julstökets sista skälvande minuter. Hur det blir med resten av julbaket eller julstädningen, vet jag inte, men så länge jag orkar bära in ved och elda i kaminen, går det bra. Så besprutad, konspirationsteoretikernas ord, som jag är kom den här rinnsnuvan och bronkiten, min egen diagnos, som en fullständig överraskning. Snuvan har sin gång och bronkiten kan lindras med en munfull whisky mot hostan i midvinternattens mörker. Något litet barn har vi ju inte i familjen numera, så vi kanske inte behöver frukta RS-viruset, som doktorn varnar för. Långsamt har det gått upp för mig att jag själv kanske är den där äldre sköra personen i riskzonen, som de yngre uppmanas inte smitta ner. Det känns konstigt, och jag kan inte fatta när det hände! När blev jag den där tröttsamt ömtåliga personen, som tycker att det finns alldeles för få sittplatser, där man kan vila sina sätesmuskler, ute i samhället? Jag känner mig precis likadan som tidigare, Bara det att jag tycker ungdomarna i ”På spåret” är pinsamt okunniga om vissa allmänbildande saker. Jaja, de kan mer om t ex musikartister än jag, men vadå?
Som läget är nu, får man väl anse att det är inom kontroll här hemma. Inte skulle jag vilja byta med Ukrainas befolkning eller de ensamstående mödrar, som måste få hjälp av Frälsningsarmén, för att kunna köpa julmat och ge sina barn en julklapp. ”Det är inte normalt att en fjortonåring önskar sig schampo och tandkräm i julklapp” som en mamma med gråt i rösten uttryckte det.
Så är läget mellan Lucia och Julafton i min lilla by, där man kan se rökpelarna rikta sig mot skyn; måhända är det tunnbrödsbak på gång lite här och var. Jag tänker göra det bästa av den här julen också. De yngre generationerna får ta ansvar i alla fall sedan man gjort grovjobbet.
Ha det bra i helgerna som kommer! Rapporter om hur det blev kommer i januari.
Barbro Lucia