manadens kaseri

Utanför mitt köksfönster är snödrivan högre än någonsin, trots att vi har tagit oss igenom den första veckan av april månad.

Påsken är över för denna gång, och alla våra barn och barnbarn har åkt hem till sina boningar i Stockholm och Uppsala. Maggotburken är tömd på snödrivan till talgoxar, blåmesar, domherrar, koltrastar och andra hungriga bevingade djurs glädje. Igår lärde jag mig en ny fågel, som helt plötsligt dök upp för att äta ett litet solrosfrö eller två. Min bror sa att det var en rödhake, och det tror jag, sedan jag konsulterat min slitna fågelbok från tidigt sjuttiotal. Dessutom är han kunnigare på djur och natur än vad jag är. Som vanligt har jag ett par ekorrar, som alltid sticker under altanen eller bakom källaren så fort jag öppnar ytterdörren, så jag förstår att de inte har rent mjöl i påsen eller hederliga avsikter eller vad man ska säga. Att de biter av snöret till den goda fettkorven med flugor i, så att den ramlar till marken, där skatorna lätt får tag i den, kan jag stå ut med, men när de tar med sig det sista av den hem till sitt, då blir jag sur. Ska jag ensam föda traktens Piff och Puff, eller? Nej, naturligtvis inte. Jag har hört att de uppträder på andra ställen också, och de är bra söta och gulliga, när de poserar utanför min altan - På den höga snödrivan, som gör att jag inte kan se vad som händer hos grannarna.

Söndag morgon och jag vaknar upp efter max fyra timmars sömn. Det blev lite sent innan jag kom i säng, för jag stannade kvar vid teven och såg två långfilmer innan jag masade mig upp från min plats i soffan. Innan dess hade jag sovit till tidernas hyllningsprogram av gruppen ABBA. Eftersom jag inte har någon relation till ABBA, berörde programmet inte mig särskilt, fast nog gjorde de en hel del bra musik. Det har jag fattat de senaste 50 åren, men jag tillhör den generation, som inte befattade oss med den här sortens kommersiell musik.

Jag har inte varit någon liten flicka som härmat idoler med hjälp av ett hopprep. Däremot tränade jag mycket för att förbättra min skicklighet i att hoppa med hjälp av hopprepet. När jag var ungefär tolv, lyckades jag komma över en rockring, och jag minns att vi sysslade mycket med bollar när jag växte upp. Vi hade två eller tre bollar, som vi försökte hantera i någon slags ”bollskola” mot en vägg. Och så snart utomhustemperaturen tillät det, spelade vi kula, ibland fick groparna göras i snö. Inte konstigt att händerna blev fulla av ”kråkhack”, men roligt var det.

Mitt äldsta barnbarn verkar gå i sin farfars fotspår, för hon är den i familjen, som intresserar sig för fotboll. Jag tror det är tredje året hon tränar någon kväll i veckan och kanske även på helgerna. Ibland spelar de även matcher, har jag hört.

Hennes lillasyster åker till gymnastikträning sena kvällar i veckorna, och för ett tag sedan hade de tävling i Åkersberga tidigt en lördagsmorgon. Men det är så roligt, tycker hon, och föräldrarna hejar på, för det är ju viktigt att ungdomarna inte bara hänger över skärmarna.

Men det ställs stora krav på föräldrarna, om det ska fungera med barnens intressen. Jag kommer ihåg hur det var under en period när sonen spelade schack, och vi fick ställa upp och hjälpa till under helgerna.

Men det är ju bara några år det gäller. Rätt som det är sitter man där blickandes tillbaka på den tid som var. Då får man passa på att odla sina egna intressen, så länge man orkar.

Aldrig har det varit så varmt, trångt och lite syre i vår bystuga som igår. Inte ens på midsommardagen brukar så många vara inne i stugan samtidigt. Vad var nu anledningen till att ca 70 personer ville vara hos oss ett par timmar på lördagseftermiddagen? Jo, upprinnelsen till det hela var väl den stora kamsaftonen i augusti 2023, då vi serverade en busslast hungriga deltagare, som åkte på sightseeingtur med föreningen Finnsam, där Mats är aktiv. En av deltagarna vid detta evenemang tyckte att Bernhard Nordhsällskapet skulle kunna ha sitt årsmöte i bystugan, och så blev det. I går kom 14 trevliga medlemmar från detta sällskap från Vilhelminatrakten och höll årsmötet, innan allmänheten släpptes in för att ta del av intressant föredrag om Bernhard Nordh, en författare, som hade skrivarstuga i Marsliden, där han skrev romaner om nybyggartiden i södra Lappland.

Efter en stunds välförtjänt fikastund med såväl mjukstutar (Mats G och Britta Jonsa hade bakat) som god mjuk kaka med glasyr (Gunnel) var det dags för trubaduren Arne Haglund att bjuda på en stunds underhållning med företrädesvis sånger på jämtska. Så gemytlig stämning!

Varifrån kom alla människor, undrar man. Svaret på den frågan är att de kom från omgivande byar från Strömsund till Öjarn och Strand. Och ingen klagade på vägen! Förmodligen för att ingen förväntar sig något bättre än lite lervälling den här tiden på året.

Mitt förhållande till författaren Bernhard Nordh går tillbaka till min barn- och ungdom, eftersom det fanns en del nybyggarlitteratur i vår ”Svalanbokhylla”. I slutet av 50-talet, kanske, kom en bok, som hette ”Mina fem söner” Den var lite mer humoristiskt skriven, och eftersom delar av vår familj uppskattade både överdrifter och humor i en väl berättad historia, blev den populär hos oss, och när det sedan kom tre böcker till i serien, införskaffades de också.

Jag kommer ihåg hur vi roade oss under regnvädersdagar, när man inte kunde göra slåtterarbete. Någon plockade fram Nordhs skrönor, och snart fnissades det lite här och där på soffor och golv i både köket och kammarn, och någon av oss läste en passage om dessa bröders göranden och låtanden. Var det kanske tvillingarna Levi och Dan, som tycktes ha en gemensam hjärna och handlade därefter, eller Simon och Ylva, som gick på bio. I Östersund eller om det var Sundsvall. Och då menar jag verkligen gick.

Det var många intressanta tankar och samtal, som utspelades på sidorna i dessa böcker, men den femte sonen,

Matti, betraktades som någon slags avart både i den egna familjen och i omgivningen, för hans intressen var mer åt det intellektuella hållet, vilket inte alls passade in i den tidens nybyggarsamhälle. Inte förrän i vuxen ålder förstod jag hur viktigt Bernhard Nordhs författarskap var för att visa på en kultur, som levde i samhällen och byar norr om Reinåa. Man kunde känna igen sig i mycket som han skrev.

Inte förrän på senare tid har man intresserat sig särskilt mycket för hur det gick till när Norrlands inland och fjälltrakter efter att någon kung med högtflygande planer beordrat om nybyggen i dessa trakter, som redan befolkades av samer. Att det blev konflikter mellan de olika parterna kan man ju förstå, och man har även gjort jämförelser med Nordamerikas befolkande från Europa. Intressant att tänka på för oss som fötts i ett samhälle där allt blivit så tillrättalagt och bra.

Men vad ska vi tro om klimatkrisen? Just nu tror jag att vintern är på väg tillbaka, fast det bara är ett par dagar kvar av april. Det snöar på söndagsmorgonen, och det såg riktigt blött och kallt ut för den grupp av individer; en kvinna, ett barn och en hund, som gick förbi här nyss. Själv blev jag rent av upplivad av att få se levande varelser ute på byn en tidig morgon i slutet av april. Min nyfikenhet gjorde att jag följde deras promenad så långt jag kunde från mitt fönster, förmodligen någon av Tore och Barbros döttrar, som är hemma och hälsar på över helgen, tänkte jag och återgick till min dator.

Snödrivorna blir visserligen mindre för var dag, men bakom huset är de fortfarande oroväckande höga. Hur ska det gå? Om knappt en vecka kommer sotaren och han ska ha en stege rest mot taket, och det får han, för den står inmurad i den stora driva, som takraset har skapat. För att ta sig till stegen får han ”tjava i djupsnö”, om inte den där utlovade värmen kommer i maj.

Jag är i alla fall glad för en utsikt över sjön, som blivit bättre sedan både Stefan och Magnus smugit omkring med sina motorsågar och avverkat skymmande granar och lövträd.

En dag för ett par veckor sedan blev jag ägare till två gurkplantor ordentligt planterade i svarta plastkrukor. Det var min bror, som delade med sig av sin gurkodling, och som förtjust konstaterade att det kunde bli färskgurka till pingst. Nu vet jag ju att gurkorna vill ha 13 plusgrader innan man kan sätta ut dem på altanen, men det kommer väl att dröja ett tag till, kan jag tro. Under tiden får krukorna ta del av den rumstemperatur jag har att erbjuda och tids nog blir det ätmogna gurkor.

Om ett par dagar är det dags att sjunga in våren, vilket kommer att bli en enkel tillställning för mig framför TVn. Min vårsnuva kanske har gett med sig till dess, för jag längtar verkligen efter att få putsa fönster och städa gården.