UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET AUGUSTI 2023

Så står man där då, en dag i augusti och undrar: ”Vart tog sommaren vägen?” Ja, man kan undra. Ännu en sommar svischade förbi. Det är så det känns, för allt går så snabbt numera. Inga evighetslånga sommarlov längre, som det var, när man gick i skolan, och kamrater man inte sett på tio veckor hade vuxit och blivit annorlunda på den tid man inte setts mellan femman och sexan.

Ibland längtar jag faktiskt tillbaka till elvaårsåldern, särskilt som Eivor häromdagen med något som påminde om förväntan i rösten, började tala om klasskamrater och vad som ska hända i femman, som hon ska gå.

Så obekymrad man var, när man var elva år, tänkte jag, så lätt allting var. Inga problem… Stop där, farmor! tänkte jag vidare. Livet var väl inte problemfritt då heller, och det får man inte glömma; Det som vi som vuxna tycker är ett litet problem, är högst påtagligt och jobbigt, för det barn, som har det besvärligt just nu.

Hur som helst, om man ska sammanfatta sommaren, som gått, är det lite orättvist att bedöma både den och väderleken genom att bara se ut genom fönstret denna regniga augustisöndag, för det var ett rent fantastisk sommarväder i början av den korta årstid, som kallas sommar.

Fast har sommaren verkligen gått? Är det slut nu? Ska det inte komma några soliga dagar till? Det återstår att se, men nog hoppas man…

Hittills har det varit en bra sommar; I år har jag faktiskt varit på både Hillsands och Tullingsås´ sommarcaféer, och våra två cafédagar blev framgångsrika. Jag satt i kassan båda dagarna och på så vis fick jag träffa alla gästerna. Det var mycket trevligt, och glädjande nog kunde jag konstatera att somliga besökte vår lilla bystuga båda dagarna.

Som vanligt har jag haft många fikagäster på min inglasade altan i sommar. ”Alla” har varit hemma på semester från Stockholm och Uppsala, och det har varit både födelsedagar och namnsdagar som firats. Många böcker, liksom en och annan garnpåse, har hamnat på mitt köksbord, så nu varvar jag läsningen med stickning.

Den äldsta älvan, som fyller 13 i augusti, har vuxit om farmor med flera cm och den lilla älvan har åkt tåg till en kompis i Hudiksvall alldeles själv. Nu vill de skänka bort lekstugan till  andra barn, för de har själva slutat leka i den. Vi hoppas att den ska få stå på den lekplats, som håller på att formas vid bystugan, och att många barn ska vilja leka i den.

Apropå det här med sommaren och att den är så kort, och att det verkar som om vi lever för den och enbart för den, men då glömmer vi alla andra årstider och alla andra fina och meningsfyllda dagar. Så tråkigt det skulle vara, om alla dagar var soliga och som gjorda för sommarkläder och båtturer. Ibland kan det vara skönt med ett sommarregn, men om det pågår flera dagar i rad är det inte roligt längre.

Det är inte så många dagar kvar av augusti, när jag skriver det här, och det känns redan som om luften håller på att bli klarare och renare efter den fuktiga rötmånaden.

Halv sex i morse var det väldigt dimmigt, men när jag gick ut ett par timmar senare, började dimman lätta och nu, vid halv niotiden, ser det ut att bli en riktigt fin sensommardag.

Sommarens höjdpunkt var nog, när vi serverade kams med tillbehör till 60 personer i bystugan en fredagskväll för några dagar sedan. Det var föreningen Finnsam, som hade en tredagarskonferens med vår egen Mats som sakkunnig guide. Redan för några år sedan konstaterade vi med Mats´ hjälp, att vi alla härstammar från de skogsfinnar, som en gång kom till byarna i den här trakten. För snart ett år sedan började vi planera för den aktuella middagen, och nu har den alltså gått av stapeln.

Vi hade gemensamt jobbat för det här, och vi hade räknat stolar, glas och bestick för att få det att stämma, men det visade sig att vi behövde köpa till något vad gällde husgeråd.

Vår stuga är liten, och inte har vi serverat mat till så många personer samtidigt, men det skulle gå, påstod Mats. Och vi trodde på Mats, för han brukar veta…Hungriga, törstiga och trötta människor vällde ut ur bussen, och jag tänkte att detta går inte, men jag visste att vi hade 150 kamsar och 10 kg stekt fläsk, som bara väntade på att bli uppätna. Så småningom, när alla hade fått plats, en del ville sitta på verandan, för det var en vacker kväll, och Orvar i egenskap av föreningens ordförande hälsat välkommen, fick alla både tallrik, glas, bestick och mat. Byns trevliga ”flickor” Marlen och Ylva öste upp en eller två kamsar med eller utan fläsk från serveringsvagnen, och Jon assisterade medan Gunnel huserade i köket; värmde kamsar, bryggde kaffe mm. Vi andra rörde oss i mån av plats i lokalen och försökte se ut som vi var sysselsatta, vilket vi var när någon behövde vår hjälp.

Det verkade trevligt i lokalen, men ett tu tre hade gästerna även druckit kaffe och ätit Gunnels goda kaka. Det blev otroligt tyst i lokalen, när bussen med vad jag hoppas nöjda människor från både Norge och runt om i Sverige, lämnade byn.

Kvar på platsen var vi med disken, som vi som vanligt hjälptes åt med. Någon, jag tror det var Sune försökte peppa oss med: ”Skynda på, om tio minuter kommer nästa busslast.” Ganska lättade var vi att det bara var ett skämt. Skönt kändes det att uppdraget var utfört. Nästa dag samlades vi och åt kamsmiddag i bystugan, medan vi diskuterade och jämförde våra intryck av gårdagen.

Vi kan mycket om vi alla strävar åt samma håll.  Det känns bra att det finns unga bybor, sådana, som inte är pensionärer, som deltar i föreningslivet, kommer med förslag och visar hur man också kan göra. Tyvärr börjar ju krafterna tryta hos oss gamlingar, hur gärna vi än vill göra saker.

Nu ska vi samla oss ett tag. Nästa evenemang kommer inte förrän i advent, så  vi har hela hösten att plocka bär, skörda potatis och grönsaker, plocka svamp och utföra höstrengöring eller vad vi nu har på våra agendor.

Sommaren är snart slut, semesterbilarna blir färre på vägen, men på fredagskvällarna är det många, som kör till sina fritidsställen vid Björnvägen. Det känns fint att fortfarande några veckor kunna ”bo” i ”sommarrummet” med utsikt mot och och närhet till vägen. Ibland undrar jag vad det är för människor, som kör förbi. Eftersom jag inte är så bra på bilsorter, och knappt känner igen grannarnas bilar, är jag oftast omedveten om vilka som trafikerar vägen.

Även om jag hade en hunds hörsel, skulle jag nog knappast känna igen bilarnas ljud. Det gör däremot Magnus´ hundar, för en liten stund innan han kör in på gården börjar de leva rövare i sin hundgård. Sedan dröjer det inte länge förrän de får gå ut och promenera med husse. Det påminner mig om att de olika utombordsmotorer, som byns båtar var utrustade med, när jag var liten flicka, lät olika. Vår egen Delfin hade ett ljud och farbror Valters Arkemedes (kanske det var) lät på ett annat sätt. Vår gråhund började skälla, när pappa kom från jobbet på sin motorcykel, som han parkerade på byn, innan han tog båten över sjön.

På den tiden var omgivningen full av viktiga ljud, som man hörde, men jag är förhoppningsfull i denna stund, för jag besökte Hörcentralen förra veckan, och då lovade man mig nya hörapparater. Så nu väntar jag på inbjudan till hörselprov och inprovning av nya hörapparater. Kanske får jag dem till Jul. Man får så att säga ”tjöure belene”. (Hur skriver man det i jämtskan så viktiga ljudet här ovan, vet jag inte. Mest troligt därför att dialekten är ett talspråk och inte ett skriftspråk)

Det må vara hur det vill med en saken, men nu känner jag att det är dags att sluta för den här gången. Jag tror jag ska slösa lite med veden och tända en brasa i kaminen, för det gråa vädret gör att det blir lite ”omysigt” inomhus.

Till nästa gång

Ha en bra sensommar så hörs vi i september!

Barbro Lucia

Julibetraktelsen

Äldre betraktelser