Utanför köksfönstret står sommaren i full blom

Juli 2023

Jordgubbslandet är tyvärr nedlagt, men gurkorna utvecklas till belåtenhet.

Sommar och solsken hör ihop, eller hur? Den som inte är nöjd med vädret i sommar måste vara en gammal kärring, som inte mår bra av värme och sol längre, eller en bonde vars skörd är mycket liten på grund av torka, eller någon annan kverulant, som bara tar tillfället i akt att få klaga.

Klaga, ja det finns alltid anledningar till missnöjdhet, eller hur? Men det ger oftast ingenting tillbaka, så nu har jag utarbetat en strategi för att klara den här otroligt varma och soliga sommaren: om klockan är mer än halv fem, när jag vaknar på morgonen, kliver jag upp försöker bilda mig en uppfattning om vad dagen kan bjuda på. Att kasta sig in i ogräsbekämpning av olika slag är alltid fruktbart. På försommaren fick jag oftast arbeta oantastad, men i juli började myggor och knott anfalla från olika håll, så jag fick ändra taktik, för att klara livhanken.

Ja, det kändes så. För att få fortsätta min tillvaro flyttade jag mina omsorger inomhus. Skönt att ha huset dammsugit och ibland även våttorkade golv före morgonkaffet och tidningsläsningen. Det är inte klokt vad det blir ostädat inomhus, när man låter insekter få fri tillgång och ingång genom de öppna fönstren och dörrarna!

Själv tillbringar jag dagarna i mitt sommarrum, dvs den inglasade altanen med den nersuttna och knakande soffan med den bekanta hörnan, där jag både läser böcker, löser sommarkryss och tar mig en tupplur. Då och då förvandlas min altan till tvättstuga, då jag hänger tvätten där. Det luktar i alla fall så några timmar innan allt är torrt. Torkställningen, som hade sin plats bakom huset, dumpades på återvinningsstationen ifjol, efter att ha förolyckats av snömassorna från taket på vårvintern. Det är klart att jag saknar den speciella doften av tvätt, som vinden torkat utomhus, men det regnar ju inte in på kläderna på min altan, så allt torkar på några timmar.

Ibland förvandlas min altan till café; Vanligaste typen är Postcafé de dagar vi får post, vilket man inte vet när det är. Det är inte alltid appen säger detsamma som verkligheten. Ibland dyker någon bara upp, vilket är enormt trevligt.

Som vanligt sker bara små saker utanför mitt köksfönster, och tur är väl det, för det är ju lugnast så. Visserligen kan det ju uppstå komplicerade situationer även här; förra veckan t ex blev Wille stucken av en geting på min altan. Det var ovanligt, och lite oro uppstod; var han allergisk? Nej, det var han inte så vitt han visste, och med lite Salubrin på en bomullstuss klarades den situationen upp.

Nu uppstod en ny situation, då de yngre, 40-åringarna, i sällskapet ställde sig undrande till den lilla flaskan, som det stod Salubrin på. Nu blev jag alldeles paff, för Salubrin tillhörde mitt husapotek med en självklarhet, som stammade från min barndom, då det alltid fanns Vademekum, Vick och Salubrin hemma. Kanske fanns det även Niveakräm för den händelse att man behövde smörja in någon solbränd rygg eller så. Jag minns inte att det någonsin hände, men sommaren 1955 lär ha varit solig.

En yngre släkting tog det som sin uppgift att aktivera ett par pensionärer en dag. Hon bjöd på skjuts till sta´n och så gick vi på Jamtli, som jag inte besökt på åratal. Det hade tillkommit ett nytt område inom friluftsmuséet, och kyrkan, som var under uppbyggnad förra gången jag var där, var klar. Det nya området består av nyare tiders hus, bl a pensionärsbostäder och ett ”gröna vågenboende”. Jag vet inte riktigt varför, men det här området fick mig att bli en smula beklämd. Kanske berodde det på att det låg lite för nära i tiden för mig. Jag har ju upplevt sjuttiotalet och det var ju inte så länge sedan, tyckte jag, som för ett ögonblick glömt att mina följeslagare var födda på åttiotalet.

När vi kom till ”Per Albintorpet” kände jag mig bättre till mods. Kvinnan, som ”bodde” där med sin familj, levde sig in i rollen på ett föredömligt sätt, som fick en besökare att spela med. Tiden var 1942, och hon visade en intressant föregångare till dagens tvättmaskin, som hon hade i den närbelägna tvättstugan. De var lite dyr, 280 kr, men hon planerade att köpa den tillsammans med fem grannkvinnor, så kunde de tvätta en dag var. Mannen i familjen skulle inte få bestämma det här, sa hon, för han tvättade ju aldrig. Förresten var han ju inte hemma heller. Han var ”någonstans i Sverige”, som så många andra män den här tiden. Själv var jag ju inte född 1942 men vet ändå ganska mycket om tiden, eftersom mina föräldrar berättat så mycket och att jag läst otaliga böcker, som behandlar den tiden på olika sätt.

Innan vi lämnade Jamtli passade vi även på att titta på den utställning som Nationalmuseum ger i sommar. Det kändes fint att avsluta dagen med lite målade tavlor innan vi nöjda och belåtna åkte hem till byn.

 I dagarna har det ju även blivit klart att vi ska gå med i NATO, och ingen vet vad det kommer att innebära för oss som lever nu och för våra barnbarns barn osv. Som vanligt är det delade meningar om vad som är bra eller mindre bra för oss. En som verkar nöjd är i alla fall den nuvarande statsministern. Hela han sken som solen efter det beryktade handslaget med president Erdogan. Det såg jag på TVs Rapport, som är det enda jag tittar på när det är sommar. Ja, förutom en och annan film i repris sent på fredag/lördag då, för jag har bestämt med mig själv att jag inte får gå och lägga mig före kl tio på kvällen.

Äntligen har den kommit! Den absolut sista delen av Lucinda Rileys romansvit om de sju systrarna, alltså. Ett år efter författarinnans död, har hennes son färdigställt den planerade bok, som ska ge förklaringen till den gåtfulla historia, som intresserat många, framför allt kvinnor, i sju år. Boken hamnade på mitt köksbord i onsdags, och nu har jag läst halva och börjar förstå vartåt det hela lutar. Själva iden till romansviten är genialisk, men det är svårt att hålla intresset uppe hos läsaren under så många år. Jag började tappa tråden redan i förrförra boken, och nu känner jag att det är lite svårt att ta upp den igen. Jag har ju glömt så mycket, som hade betydelse för handlingen tidigare.

Men nu ska vi blicka framåt. Det verkar som sommarhettan har tagit lite semester och ersatts med mulet väder och lite regn ett par dagar. Det är väl bra för grundvattennivån, men jag antar att folk i de många husbilar som kör förbi, inte gillar att få bilen nedsmutsad på vår grusväg. Själva är vi ju vana, så det spelar liksom ingen roll för oss. Bilarna är nästan aldrig rena och nyvaxade efter att ha kört ett par mil på en dammig och lerig grusväg.

Inte heller köksfönstren, för att inte tala om altanfönstren, ser särskilt rena ut efter ett par månader med damm och insektsbajs, och när sen regnet kommer ska man inte inbilla sig att de blir renare av det vatten som kommer från ovan. Nej, det blir etter värre, vill jag påstå. Frågan är om man ska ödsla tankar och tid åt några smutsrandiga fönster i dessa sommartider, då så mycket annat händer i ens omgivning.? Jag förstår att det byggs och fixas lite varstans, för många fordon drar förbi med virke och annat, som tyder på något slags byggnationsarbete. En och annan altan och sommardusch tas i bruk och flottar sjösätts, har jag sett på FB. I närområdet är det intressantaste nu Mats nya farstukvist, som verkar bli stor och bra.

På min egen gård utfärdades (av mig) byggstopp redan för sju åtta år sedan, för ju fler hus man har desto mer jobb med underhåll får man. Vi har hållit på i fyra år med att måla om själva huset, men vi har flera uthus att ta itu med. Bara sonen kommer hem.

Nu är han snart på väg från storstadsstressen, och jag tyckte han mumlade något om rödfärg till garaget, när vi talades vid förra gången. Vi får väl se hur det blir, när hela familjen samlas här om någon vecka. Jag vill ju att de ska hinna uppleva de ”sommaräventyr” vi har att bjuda på också.

Om några dagar ska vi i byföreningen genomföra ett av sommarens caféer i Bystugan. Det kan vara ett äventyr i sig. Men det brukar gå bra, så vi får väl hoppas att det blir en positiv upplevelse både för oss arrangörer och våra besökare.

Regnet det bara öser ner osv. Det verkar inte bli så mycket solsken denna söndag, så jag fortsätter nog med boken ett tag till, innan jag bestämmer vad jag ska göra idag.

Till eventuella läsare säger jag som vanligt: ”Ha det så bra ni kan och så hörs vi om ca en månad.”

Barbro Lucia

Junibetraktelsen

Äldre betraktelser