DECEMBER 2024

Utanför mitt köksfönster är det full vinter.

Vem kunde tro det för några veckor sedan? Kung Bore behövde inte stort mer än en vecka, nej kanske bara ett dygn på sig för att fixa fram både snö och kyla. Det känns fint på något sätt och visar att tiden inte är alldeles ur led.

Halv sex i morse var jag ute och skottade och sopade fram mitt hus ur den hårda snödriva, som samlats under den gångna natten. Det  kändes skönt: frisk luft och alldeles vindstilla. Den här tiden på dygnet får man verkligen ha för sig själv, för under den timme jag var ute och jobbade med mina ”snöfliingsredskap” såg jag inte en bil på vägen. Plogbilen hade redan svängt iväg mot Bonäset, då jag fått på mig kläderna och gått ut.

Och julen kom. Det var tre intensiva dagar, och så var den slut. Tre dagar höll ”alla” på att resa hit, och tre dagar tog det för ”alla” att åka tillbaka till Uppsala och Stockholm. Det finns inga små barn i familjen längre, men det är roligt att se hur stora de har blivit; från 22 till 12 år, men det var verkligen inte färre paket under granen än förr. Och på alla paket var det mer eller mindre knasiga verser. Många paket innehöll förstås böcker. Själv fick jag bl a Han Kangs Vegetarianen, vilken berett mig många roliga stunder i julhelgen. Men längre in i storyn fattade jag att det var ett allvarligt fall av anorexia, som delvis poetiskt, beskrevs.  Ett TV-program som roat har varit Whiskey on the rocks med Rolf Lassgård som en underbar Torbjörn Fälldin i sex avsnitt. Vad jag lärt mig av den serien är att det tydligen är de stora männens sekreterare (kvinnor) som styr världspolitiken.

Nu när ”alla” är på plats i Uppsala och Stockholm igen, känns det lite ödsligt i mitt hus. Fast jag skulle nog inte orka med den takt, som allt går i, när ”alla” är hemma någon längre tid. Det blir som att man vänder på dygnet precis som när man hade jullov i ungdomen. Dagarna är så väldigt korta så tonåringarna, som behöver sova till halv två, hinner inte ut i dagsljuset, men en kväll lånade de varsin pannlampa och gick ut och åkte spark i backen Västat. Det var spännande, tyckte barnbarnen, som inte har något sparkföre och inga sparkar heller för den delen i Enskededalen. En annan kväll gjorde de en snögubbe i skenet av utebelysningen.

Åka skidor får de göra nästa gång tågresan går hit upp, troligen i slutet av februari på sportlovet. Jag har sett på Face Book att byskidspåret är befintligt nu. Synd att man blivit en gumma, som inte vågar åka skidor längre, för jag längtar faktiskt ut i spåret ibland. Jag som haaatade skidåkning, när jag var barn! Det skulle alltid tävlas, och jag var inte så duktig, och inte tordes jag kasta mig utför backarna. Dessutom måste man ta sig fram till skolbilen på skidor hela vintern. Jobbigt. När jag blev vuxen och kunde bestämma själv, tyckte jag om skidåkning.

Men igår upptäckte jag att det fanns ett jättefint skoterspår, t o m sladdat, tror jag, i skogen, så det blir nog många sparkpromenader där i vinter.

När jag skriver det här, är det nästan slut på året 2024, och det är två långa helger kvar innan skolan och jobben börjar på allvar. Det bryr jag mig förstås inte om, bara det blir bra på TV, för mat och godis har jag hittat i skåpen, och häromdagen kunde jag konstatera att jag kan titta på svt play utan större hinder. Jag har även ett par böcker olästa och en korsordstidning, som är nästan ny. Dagarna blir längre och det gäller att jobba på att hålla sig frisk och se till att få ett visst mått av dagsljus varje dag. Men nu är det natt och jag känner att det är dags för en kopp te och en skinkmacka före sänggåendet.

Vi hörs på nya året, om ni vill. Hejdå!

Barbro Lucia

Novemberbetraktelsen

Äldre betraktelser