NOVEMBER 2024

Utanför köksfönstret råder en ogenomtränglig dimma denna morgon. Enligt reklamen i våra media ska vi fira far idag. Det var länge sedan vi hade anledning att fira någon far i det här huset, minst 25 år sedan, skulle jag säga och fortsätter i tankarna till min egen barndom på 50-talet. 1950-talet alltså. Det var aldrig tal om några presenter, fast nog skulle han ha behövt nya strumpor eller kalsonger, men vi barn hade varken pengar eller tillfälle att handla saker. Min mor hade förberett med en tårta, som stod färdig i källaren. Det är inte lätt för en åttaåring att fixa fika tidigt på morgonen, när man måste få eld i spisen för att koka kaffe. Min storasyster var förmodligen på annat håll, för jag minns bara mitt eget slit denna morgon. Och tidigt var det, för min far var av någon anledning alltid uppe i arla morgonstund, så att säga.

Kanske höll mor fast honom i sängen, så att jag och min lillebror skulle få tillfälle att fira vår far denna dag, som fortsatte med en tur till Kil´n, där vi skulle uppvakta morfar med ännu en tårta bakad av min mor.  Morfar älskade mammas farsdagstårta, som innehöll både mandel och choklad. Det var alltid roligt att hälsa på morfar och mormor, om än lite strapatsrikt att ta sig dit denna årstid; Kallt och ruggigt med båt, om sjön fortfarande var öppen eller med något fordon längs den nya vägen. Någon morbror kanske hämtade oss på byn. Mina tre ogifta morbröder brukade ha någon slags bil på den tiden. Det var inte så noga med årsmodeller och utförande, bara de gick att köra. Jag tror det var en slags lastbil ett tag. Man var inte så bortskämd med komfort, bara en sådan sak som att ha en väg att köra på var storartat.

Jag vet inte hur man firade far på andra ställen, men hemma hos oss tog vi firandet på allvar, fast några pengar spenderade vi aldrig på presenter. Vi kanske ritade kort och skrev små dikter, och så skulle vi vara snälla. Morfar blev väldigt glad över besöket, och det var hur lätt som helst att vara snäll i den miljö, som fanns i det hemmet. Mormor lagade mat och mamma hjälpte till, medan morfar bjöd till bords och underhöll gästerna. Inget konstigt i det – det bara var så, och stämningen var gemytlig. Morfar talade inte som vi andra. Nej, man kunde höra att han inte hade den dialekt som kom från Äspnäs (mormor kom därifrån) eller Reinåa. Han talade svenska, vilket var ovanligt i våra trakter. Hans mor var född i södra Lappland och träffade hans far i Strömsund, där hon var piga i prästgården, tror jag det var. Varför frågade man inte mer, medan det ännu fanns folk som kunde svara?

 Kanske smög man en trappa upp, där morbröderna Erik, Pelle och Anders huserade. Det var så intressant där uppe. Kanske hade morbror Erik något vin på gång i den stora glasdamejeannen eller så kunde man titta in i mörkrummet, som inrättats i den oinredda delen av övervåningen. Det fanns åtminstone en kamera i huset. Om jag hade tur kunde jag smuggla någon spännande bok från ”pojkrummet”, för någon av morbröderna, Pelle, tror jag köpte böcker ibland. En gång fick jag med mig Mark Twains Tom Sawyer hem, och det blev en stor läsupplevelse för mig. Rakt in i det rasistiska amerikanska samhället, där det var skillnad på svarta och vita människor och det verkade helt naturligt att en snorvalp som Tom stod över svarta i rang, fastän han var en liten lat pojke utan föräldrar. Det var nog den första bok, som lärde mig något om samhället utanför min lilla hemby.

Dimman lättar inte fast klockan är halv elva snart. Det blir inte ljust denna dag, förstår jag. Men man måste byta ut morgonklädseln mot något mera söndagsmässigt innan man går ut och hämtar in mer ved. Fåglarna ska få ett par skopor solrosfrön att knapra på. Alldeles nyss såg jag ”fjellsköra” i en av de höstruggiga björkarna. Den måste ha kommit nyss, för den var inte här i går. För närvarande har jag bara ett gäng talgoxar och en nötväcka som gästar mitt fågelbord.

En morgon var det mycket is på sjön, men framåt mitt på dagen (som en av meteorologerna på TV säger) blåste den bort. Vattnet är nog lagom kallt för att frysa, när det blir minusgrader igen. Hoppas det blir blankis i år, så man får nyttja sparken, som nu fått sin plats under taket som tidigare skyddade fjolårsveden. ”Spikskorna” står redo i garderoben och väntar på isföret.

Än så länge går mina promenader oftast i skogsmiljö, dvs i den skog som ligger närmast bortom Bos och Magnus´ ägor, men man får gå försiktigt, så att man inte snavar på någon regnhal granrot, som sticker upp. Det är väldigt mysigt i denna skog med det trolska gröna dunkel, som bildas av mossor och olika sorters ris på marken. Har man tur kan man få diskret sällskap av en lavskrika, som röjer sig genom sitt karakteristiska läte medan den seglar mellan träden.

Lavskrikan eller ”röfola/rötjoxa”, som vi sa förr, är en trevlig kråkfågel, lätt att komma inpå livet, om man lägger an på det. Jag har hört berättas att den ofta på ett nästan tamt sätt gärna delade matsäcken med skogsarbetare förr i tiden. Själv har jag mina erfarenheter mest från livet i den lilla stugan på Storsjöns strand i Härjedalen, där fåglarna susade mellan trädtopparna bakom stugan, kanske i hopp om att hitta matrester, som vi bjöd på. Nu aktade vi oss för att lägga ut något riktigt gott, för det ryktades om att även björnar lufsade omkring i närheten.

Vi har haft årets sista möte i byföreningen, och vi kunde konstatera att det varit ett bra år, men nu orkar vi inte mer utan behöver vila lite. Vi tar nya tag med nya krafter nästa år.

Snart ska vi ge oss i kast med julplaneringen. Tiden går fort och ett tu tre är det advent, och då är det tillåtet att tända extra ljusslingor och ljus. Alla ska komma hem till julen i år är det planerat, och vi ska samlas för det stora julaftonsfirandet hos mig med knytis och hemlig tomte. Det kommer att bli trevligt, stojigt och pappersprassligt. Själv kommer jag förmodligen sitta djupt nedsjunken i någon soffhörna och låta någon yngre generation jobba med sån´t som är nödvändigt en sådan afton. Vi ska även fira en 50-åring. Kan inte få in i min skalle att syskonbarnen har blivit så stora.

Jobbet inför julen ska jag ha gjort en bra bit före själva helgen. Man behöver inte stöka så mycket, när man är pensionär. Och det man finner vara nödvändigt att göra börjar man med i god tid. Det finns ju både frysar och andra lämpliga hjälpmedel nuförtiden, men den gigantiska ugnsomelett med stuvade trattkantareller, som jag plockat själv, kan jag inte tillaga förrän strax innan vi ska äta.

 Nu kommer jag att tänka på att någon i den yngre generationen hostade något om brödbakning, dvs tunnbrödsbakning i december. Tror att det var en liten hint till min bror och mig. Vi bakade faktiskt av ett par tre liter för två år sedan, och det uppskattades. Få se hur det blir framöver. Vi har ju tid, men har vi ork? Tror inte det.

På tal om brorsbarn; Johanna har varit hemma och uppmuntrat sin far, och som vanligt spiller glädjen och trevnaden över på mig också. När Johanna är i farten händer det grejer, brukar vi säga. Så vi har varit på hyllningskonsert i kyrkan. Det som hyllades var hårdrock, och de som utförde musiken var lokala förmågor under ledning av en f d kollegas son, som är kyrkomusiker. Det var en intressant upplevelse, för när jag satt där med öppnade sinnen och det hela började, kunde jag inte få till ljudet i mina hörapparater, och då kom jag ihåg hur det brukar vara i kyrkan. Det lät som om kören sjöng på något afrikanskt språk och killen som presenterade programmet talade swahili på tåsjömål, och som vanligt missade jag de roligheter, som den övriga publiken skrattade åt.

Jag tyckte ändå att jag kände igen låtar från förr och nu vet vi i alla fall vad Marlen sysslar med, när hon har körövning. Det var en positiv upplevelse, och jag trivdes med att sitta bland folk i olika åldrar omgiven av hög musik, även om det skrällde i mina öron.

Tiden går fort vare sig man har roligt eller inte, och under de veckor jag knåpat med den här texten, har isen lagt och det har varit många minusgrader, så nu är det fint före på sjön. Jag ska ut på en liten sparktur lite senare på dagen. När det ljusnat och jag ätit min havregrynsgröt ska jag släpa ner en spark till sjön. Min bror ska få koka förmiddagskaffe och bjuda på idag. Jag tror det kommer att bli solsken, så jag ska passa på utnyttja de sneda strålarna, för det hemska snöovädret, som man hotat med och varnat för, kommer nog vad det lider, och då får man hålla sig inomhus.

Nu ska jag dricka påtår och läsa ett kapitel i Lars Myttings Skrapenatta, innan jag tar itu med dagens göromål.

Vi hörs närmare jul.

Barbro Lucia

Oktoberbetraktelsen

Äldre betraktelser