OKTOBER 2024
FRÅN MITT KÖKSFÖNSTER…
Jag började fundera på
vad årets tionde månad har att ge förutom en första frosten, den första
snön och gråtrist regn. En hel del, visade det sig efter en stunds
tankemöda.
Månaden oktober började
väldigt bra för oss, för vi hade ett lyckosamt evenemang i vår lilla
Bystuga. Ca 70 människor samlades för att avnjuta Bengan Jansson och
Lars Eriksson, som gav ett bejublat program i Estrad Norrs regi. Det var
verkligen ös i stugan. Den som vill veta mer kan gå in på vår Hemsida,
där det finns bilder, som visar hur trevligt det var.
Det är alltid lika
spännande att se om publiken ska komma, när vi ordnar något, och
hittills har den alltid kommit fast kanske inte lika stor alla gånger.
Nu var det vår lyckokväll, för det var fint höstväder och t o m vägen
var bra. Det var i alla fall vad som sas denna klara och kalla kväll den
första oktober.
Så var det dags för ett
mindre trevligt hösttecken! Regnet övergick i snö en eftermiddag, men
som tur var regnade den bort nästa dag. Fast jag kan ändå se att den
ligger kvar på ”kalytorna” på höjderna runt kring sjön. Få se om det har
blivit någon ny sedan förra hösten. Jo, det tror jag nog, och om jag
inte såg fel härom kvällen, pågår en ny avverkning ovanför Kil´n. Jag
såg lysen, som väl visade att två maskiner var i gång och jobbade där.
Kom gjorde Jenny från
Uppsala, men efter en knapp vecka med surströmming, vävning och bokprat
for hon igen. Snällt av henne att förgylla några dagar för sin far och
faster i höstmörkret. Nu får vi vänta ett par veckor tills andra kära
släktingar från Mälardalen dyker upp.
Oktoberjakten är igång,
och jag kan återigen se hur jägarna samlas hos Magnus innan det ljusnar
om morgnarna. I går morse såg jag hur det rök ur skorstenen hos närmsta
grannarna norrut, något som visade att den lilla familjen, som köpt
stället för ett par år sedan, är här ett tag igen. Som jag förstår har
de intresse för jakt.
Apropå fritid, jag gick
på en liten promenad väst i byn härom söndan, och då såg jag att det var
ovanligt mycket aktivitet vid Berts hus, men det var Richard Strid med
familj som stökade där, för de har nämligen köpt stället, fick jag veta.
Så roligt! Inte för att
jag har något emot Bert, men det är ju trevligt att en småbarnsfamilj
från trakten huserar där. De kommer förmodligen att vistas i byn mer än
ett par gånger om året, som det lätt blir för en stockholmare, även om
han tillbringat sin barndoms somrar här. Livet går och snart är man
pensionär med husbil, som kan dyka upp om var som helst om man vill. För
det verkar vara modellen; att skaffa husbil när man pensionerar sig, och
då behöver man inget fritidshus längre. Likt snigeln har man huset på
ryggen…
Varför har jag då en
bild på kanelbullar denna månad, kan man undra. Jo, det var ju
kanelbullens dag för någon vecka sedan. Och eftersom jag hade en bit
jäst i kylskåpet, satte jag igång med bullbak. Det var länge sedan jag
bakade vetebullar senast, kanske det var till påsk eller någon annan
högtid då det brukar dyka upp långa bullälskande pojkar vid mitt
fikabord. Att baka tillhör inte mina favoritsysselsättningar, men jag
gör det ändå. Av kärlek, brukar jag förklara för nära och kära, som
kanske satsar mer på moderna maträtter, och inte så mycket på bakverk.
Men deras barn älskar bullar och kakor.
Nästan 6 minusgrader
visade termometern vid mitt köksfönster i morse. Marken är alldeles vit,
inte av snö utan av rimfrost, och det har varit ett förtrollande månsken
i natt. Det vet jag, för som vanligt har jag promenerat några rundor
under natten.
Oktober brukar vara
månaden då man tar influensasprutan. Så även i år. Min bror och jag
passade på att ta vaccin mot kovid häromdagen, när vi ändå var ute i
andra ärenden. Så nu känns det tryggt på den fronten ett tag till. Det
gäller ju att hålla sig frisk utan att blanda in sjukvården allt för
mycket, när man bor i glesbygd.
Årets Nobelpris i
litteraturhar tillkännagivits. Då jag inte har läst den sydkoreanska
författarinna det gäller, kan jag inte yttra mig, men hon verkar
intressant. Av gammal vana brukar jag läsa nobelpristagare i
mellandagarna. En vana som någon kär person lade grunden till för många
år sedan och förhoppningsvis ligger en liten bok i ett paket även i år.
En liten talgoxe tittade
in genom altanfönstret nyss. ”Var är maten?” Såg han ut att undra med
hänvisning till det lite skruttiga fågelbordet, som baxats fram ungefär
halvvägs från sin sommarförvaring under häggen bakom huset till
vinterplatsen framför köksfönstret. ”Du får lugna dig lite glupska
fågel”, svarade jag aningen halvsnålt, för jag tycker mig minnas att det
finns solrosfrön kvar sedan förra säsongen, men så länge vintern dröjer
blir det ingen mat till fåglarna. Men det börjar bli dags att forsla hem
en säck vinterfoder till de små vännerna, för det är allt bra trevligt
när de dyker upp, även om de kan verka provocerande och uppfodrande.
Älgjägarna. som samlats
hos Magnus, har åkt iväg i den ljusnande morgonen. Själv ska jag ta en
påtår, sticka ett par varv på overallen till Björne, byta ut
morgonrocken till lämplig utrustning för höstväder och bege mig utomhus.
Det är dags att bära in ved, och så ska jag baxa fram fåglarnas hus ända
till dess vinterplats framför köksfönstret.
Ja, det var väl allt för
denna månad. Snart får vi tillbaka normaltiden, men det blir bara
mörkare och mörkare. Tur att man har TV , böcker och garn inom räckhåll,
Vi hörs!
Barbro Lucia
|