OKTOBER 2024

FRÅN MITT KÖKSFÖNSTER…

Jag började fundera på vad årets tionde månad har att ge förutom en första frosten, den första snön och gråtrist regn. En hel del, visade det sig efter en stunds tankemöda.

Månaden oktober började väldigt bra för oss, för vi hade ett lyckosamt evenemang i vår lilla Bystuga. Ca 70 människor samlades för att avnjuta Bengan Jansson och Lars Eriksson, som gav ett bejublat program i Estrad Norrs regi. Det var verkligen ös i stugan. Den som vill veta mer kan gå in på vår Hemsida, där det finns bilder, som visar hur trevligt det var.

Det är alltid lika spännande att se om publiken ska komma, när vi ordnar något, och hittills har den alltid kommit fast kanske inte lika stor alla gånger. Nu var det vår lyckokväll, för det var fint höstväder och t o m vägen var bra. Det var i alla fall vad som sas denna klara och kalla kväll den första oktober.

Så var det dags för ett mindre trevligt hösttecken! Regnet övergick i snö en eftermiddag, men som tur var regnade den bort nästa dag. Fast jag kan ändå se att den ligger kvar på ”kalytorna” på höjderna runt kring sjön. Få se om det har blivit någon ny sedan förra hösten. Jo, det tror jag nog, och om jag inte såg fel härom kvällen, pågår en ny avverkning ovanför Kil´n. Jag såg lysen, som väl visade att två maskiner var i gång och jobbade där.

Kom gjorde Jenny från Uppsala, men efter en knapp vecka med surströmming, vävning och bokprat for hon igen. Snällt av henne att förgylla några dagar för sin far och faster i höstmörkret. Nu får vi vänta ett par veckor tills andra kära släktingar från Mälardalen dyker upp.

Oktoberjakten är igång, och jag kan återigen se hur jägarna samlas hos Magnus innan det ljusnar om morgnarna. I går morse såg jag hur det rök ur skorstenen hos närmsta grannarna norrut, något som visade att den lilla familjen, som köpt stället för ett par år sedan, är här ett tag igen. Som jag förstår har de intresse för jakt.

Apropå fritid, jag gick på en liten promenad väst i byn härom söndan, och då såg jag att det var ovanligt mycket aktivitet vid Berts hus, men det var Richard  Strid med familj som stökade där, för de har nämligen köpt stället, fick jag veta.

Så roligt! Inte för att jag har något emot Bert, men det är ju trevligt att en småbarnsfamilj från trakten huserar där. De kommer förmodligen att vistas i byn mer än ett par gånger om året, som det lätt blir för en stockholmare, även om han tillbringat sin barndoms somrar här. Livet går och snart är man pensionär med husbil, som kan dyka upp om var som helst om man vill. För det verkar vara modellen; att skaffa husbil när man pensionerar sig, och då behöver man inget fritidshus längre. Likt snigeln har man huset på ryggen…

Varför har jag då en bild på kanelbullar denna månad, kan man undra. Jo, det var ju kanelbullens dag för någon vecka sedan. Och eftersom jag hade en bit jäst i kylskåpet, satte jag igång med bullbak. Det var länge sedan jag bakade vetebullar senast, kanske det var till påsk eller någon annan högtid då det brukar dyka upp långa bullälskande pojkar vid mitt fikabord. Att baka tillhör inte mina favoritsysselsättningar, men jag gör det ändå. Av kärlek, brukar jag förklara för nära och kära, som kanske satsar mer på moderna maträtter, och inte så mycket på bakverk. Men deras barn älskar bullar och kakor.

Nästan 6 minusgrader visade termometern vid mitt köksfönster i morse. Marken är alldeles vit, inte av snö utan av rimfrost, och det har varit ett förtrollande månsken i natt. Det vet jag, för som vanligt har jag promenerat några rundor under natten.

Oktober brukar vara månaden då man tar influensasprutan. Så även i år. Min bror och jag passade på att ta vaccin mot kovid häromdagen, när vi ändå var ute i andra ärenden. Så nu känns det tryggt på den fronten ett tag till. Det gäller ju att hålla sig frisk utan att blanda in sjukvården allt för mycket, när man bor i glesbygd.

Årets Nobelpris i litteraturhar tillkännagivits. Då jag inte har läst den sydkoreanska författarinna det gäller, kan jag inte yttra mig, men hon verkar intressant. Av gammal vana brukar jag läsa nobelpristagare i mellandagarna. En vana som någon kär person lade grunden till för många år sedan och förhoppningsvis ligger en liten bok i ett paket även i år.

En liten talgoxe tittade in genom altanfönstret nyss. ”Var är maten?” Såg han ut att undra med hänvisning till det lite skruttiga fågelbordet, som baxats fram ungefär halvvägs från sin sommarförvaring under häggen bakom huset till vinterplatsen framför köksfönstret. ”Du får lugna dig lite glupska fågel”, svarade jag aningen halvsnålt, för jag tycker mig minnas att det finns solrosfrön kvar sedan förra säsongen, men så länge vintern dröjer blir det ingen mat till fåglarna. Men det börjar bli dags att forsla hem en säck vinterfoder till de små vännerna, för det är allt bra trevligt när de dyker upp, även om de kan verka provocerande och uppfodrande.

Älgjägarna. som samlats hos Magnus, har åkt iväg i den ljusnande morgonen. Själv ska jag ta en påtår, sticka ett par varv på overallen till Björne, byta ut morgonrocken till lämplig utrustning för höstväder och bege mig utomhus. Det är dags att bära in ved, och så ska jag baxa fram fåglarnas hus ända till dess vinterplats framför köksfönstret.

Ja, det var väl allt för denna månad. Snart får vi tillbaka normaltiden, men det blir bara mörkare och mörkare. Tur att man har TV , böcker och garn inom räckhåll,

Vi hörs!

Barbro Lucia

Septemberbetraktelsen

Äldre betraktelser