September 2024

Utanför köksfönstret med mera

September kan vara en vacker månad med klarblå himmel och sommarvärme, men det är inte alltid så. Som vi vet är det ofta väldigt grått och halvregnigt denna första höstmånad.

Björnarna och älgarna har det inte lätt heller, för det finns jägare, som vill skjuta dem. Ännu. Fast det är svårt att få med de yngre ut i skogen med bössa på axeln och bogfläsk i ryggsäcken. Har jag hört. Eftersom det inte berör mig längre, har jag egentligen ingen aning om vad som tilldrar sig i jaktmarkerna. Borde inte ens uttala mig, men från mitt läge vid köksbordet har jag utsikt över Magnus´ gård, och då ser jag att jägarna samlas, när det börjar ljusna.

Nej, de unga jagar inte längre, men unga kvinnor tycker det är så fint att gå med bössa i skogen. Det ger en ro i själen, och så är det så vackert i skogen. Har jag läst i dagstidningen och sett på tevenyheterna. Men vadå? Hur många gånger har jag inte varit ute i den berömda skogen i andra ärenden än att skjuta värnlösa djur? Det är ju till exempel fullt tillåtet att gå ut och plocka bär och svamp så här års. Blåbären står där och liksom viftar med sina bär, och lingonen lyser röda kring stubbar och stenar. Trattkantarellerna gör allt vad de kan för att komma upp och få sina hattar att växa i mossan. Det gäller bara att komma ihåg var svamparna dök upp förra året, för de brukar komma tillbaka på samma ställen. Man får se till att inte ta med sig mycelet hem så går det bra.

När jag växte upp var det självklart att man skulle plocka bär. Alla i familjen tyckte väl inte att det var superkul, men eftersom det var det enda sättet att få sylt till pannkakan, fick man väl masa sig ut i skog och mark. Min föräldrageneration skulle inte ha lagt ner pengar på att köpa sylt!!!

Jag vet inte hur det går med produkterna i sylthyllan på ICA och COOP, för det lär inte ha varit så många plockare från sydostasien i våra skogar i år. Om man får tro media är det i det närmaste slut på de slavfasoner, som de thailändska bärplockarna hållits under av tvivelaktiga bärföretag. Inte vet jag, men ett vet jag: det är inte alldeles jättelätt att plocka hundra kg blåbär. Nej, inte ens ett kg fick jag ihop häromsistens, när jag tågade ut med den minsta hink jag kunde hitta. Efter en stund tröttnade jag och vände hemåt. Det blev blåbärskakor till eftermiddagsfikat den dagen. Till barnbarnens förnöjelse.

Apropå svamp. Det är tydligen ett gott svampår. Till och med i min örtagård har jag hittat små bruna hattsvampar. Fråga mig inte vad det var för sort, för den frågan kan jag inte svara på, men jag tror det var ett par fullvuxna karljohanssvampar jag helt brutalt mosade med min gräsklippare häromdagen.

Igår plockade jag 20 trattkantareller, som jag via mina regnrocksfickor tog hem och stekte till min lunchmacka. Idag ska jag ta med mig en plastpåse i fickan, när jag går min skogspromenad. Värmen och regnet tycks ha gjort susen för den här typen av växtlighet. Jo, jag vet; man ska plocka skogens hattbärare i prydliga korgar och inte tränga ihop dem i lufttäta plastpåsar, men det är så behändigt att medföra en liten påse i fickan, och man kan även intala sig själv, om man inte hittar några ätbara soppar, att det gjorde inget. Man behöver inte vifta med en stor korg!

På radio Jämtland pratar de om bär, i synnerhet om rönnbär, den här morgonen. I många år kokade jag gelé av de sura rönnbären. Man kunde ha äpplen med för att dämpa surheten, antar jag. Och ett minne från flydda tider dyker upp i min hjärna: min syster och jag skulle ta upp potatis medan karlarna var i älgskogen, men så började det regna. Eftersom regnet verkade övergå från enstaka skurar till ihållande, gick vi in till vår mamma, bytte till torra kläder och värmde oss vid vedspisen. Efter att ha druckit nykokt kaffe och ätit några nygräddade våfflor med myltsylt och grädde var vi både mätta och torra. Regnet fortsatte att komma ner i stora mängder och vi började fundera på andra sysselsättningar än ”pärhackning” resten av dagen.

Det var då, för ungefär sextio år sedan, som vi försökte göra rönnbärsgelé för första gången. Det blev riktigt lyckat, och innan dagen var slut hade vi fyllt många glasburkar med den vackra gulrödbruna massan, som passade så bra till våra älgstekar.

Numera är inte bara geléburkarna i källaren borta, utan även älgköttet i frysarna. Endast minnet av de återkommande höstgöromålen finns kvar, men nog ska jag gå ut och plocka lite svamp frampå dagen idag. Visserligen lärde jag mig minst tio sorters svamp med åren, men numera koncentrerar jag mig på ”trattisarna”.

Krukväxterna har kommit in efter sommarkollot på altanen, och lika många har fått plats i mina höstrengjorda fönster som fick gå ut i friheten i slutet av maj.

Jag ligger lite före i planeringen när det gäller rengöring av fönster och uppsättning av rena gardiner. Jag har kommit på ett sätt att städa utan att kliva på stegar och stolar, och jag talar inte om för släktingarna vad jag gjort förrän det är klart. Dumt att de ska oroa sig i onödan, tänker jag och planerar vidare när det gäller skötseln av huset.

Det är ju så att jag för ovanlighetens skull har hittat två bra böcker, som jag läser samtidigt. Är det någon mer än jag, som för några år sedan råkade på en bok som handlade om ved? Det var en prydlig bok med fina fotografier minns jag, som har ett varmt förhållande till ved, men den här boken gav väl inte mig någon större läsupplevelse precis.  Men för några veckor sedan kom jag hem från bokhandeln med en bok till sommarpris av samme författare, Lars Mytting, norrman. Systerklockorna hette boken, och den fängslade mig med sin historia om livet i 1800-talets Norge så till den grad att jag nödgades skaffa fortsättningen av den lite annorlunda släktsagan, Hekneväven som jag nu läser på dagarna. Det lär finns även en tredje del. Jag ser fram emot att få läsa den lite senare i höst.

Den andra boken är skriven av en John Green, amerikansk författare i 45-årsåldern och är betitlad ”Förr eller senare exploderar jag”. Den ligger för närvarande på min huvudkudde och väntar på kvällen, då jag ska läsa de få kapitel jag har kvar. Den handlar om några tonåringar, som genomgått/genomgår obotlig cancer, men trots ämnet är det en rolig bok. Den är både filosofisk och vardaglig till sitt innehåll, och den som trodde det skulle bli lyckligt slut a la feel good, trodde fel, kan jag väl avslöja utan att vara en förrädare. Boken, som jag hittade bland Röda korsets enkronaspocketar, förtjänar t o m en plats i ungdomshyllan, tycker jag.

Det är ju så att just bokhyllan i ungdomsrummet hemma hos mig har fått ett lite annat utseende under årens lopp. Böckerna har liksom bytt plats allt eftersom de små älvorna fått längre ben och större läskunskaper. Och når högre upp , när de letar bland de gamla godbitarna som finns kvar från jättejättelängesedan dvs då deras far växte upp.

Någon gång ibland placerar jag någon, i mitt tycke, läsvärd bok mitt i hyllan i förhoppningen om att någon ska hitta den och glädjas åt den en dag. Fast nuförtiden finns det ju en tillgänglig ungdomslitteratur för fjortonåriga storstadsflickor på ett helt annat sätt än vad som fanns när deras farmor växte upp i en karg jämtlandsglesbygd på 50-talet. Lusten att läsa och frånvaron av ungdomsböcker fick mig att läsa Martinsson, Moberg och Fridegård vid en tidig ålder, oftast utan att kanske förstå allt, men det var väldigt lärorikt. Den ryske författaren Gorkij skrev i Mina universitet m fl om sina erfarenheter. Mina föräldrars bokhylla med bokklubben Svalans utgivning av samtidslitteratur blev något av den utbildning utöver folkskolan, som stod till buds för mig som liten flicka och uppväxande tonåring.

Visst, man kan inte jämföra vår tid med 50/60-talen, för vi hade ju inga mobiler och andra skärmar att fördriva tiden med på min tid, och jag kan inte heller påstå att min ungdomstid var lyckligare än Ingeborgs och Eivors.

Plötsligt har en tredjedel av månaden gått, och rekordvärmen med tropiska nätter verkar ha ersatts av normalt höstväder så regnet vräker ner denna gråa onsdagsmorgon. Tyvärr regnar det in genom mitt altantak, vilket oroar mig, för jag vill att mitt hus ska vara välskött utan skavanker. Varför händer detta? Det har ju aldrig hänt förut! Förmodligen kommer vattnet in genom någon intrikat skarv på plåttaket. Det är väl inga större mängder, men det är inte så snyggt att ha hinkar och andra kärl utspridda på altangolvet. Det gnager i mitt sinne, fast jag har kommit underfund med att det alltid måste finnas något att oroa sig för. För ett par år sedan var det mitt dåliga internet, som fanns i mina tankar, men en antenn för 1800 kr på väggen avhjälpte detta. Och nu kan jag läsa dagstidningen och betala räkningar utan problem. Nåja, inga stora problem i alla fall.

Som slut på denna septemberkrönika ska jag berätta en liten solskenshistoria. Inte så betydelsefull i den stora världen, kanske, men i min lilla värld är den en pärla:

En dag gick jag till ett säkert svampställe i den lilla skogen utrustad med svampkniv, för att kunna rensa trattisarna, innan jag tog med dem hem. Skogen tycks vara full av svamp i år, så jag tog bara en liten del av mängderna, och så gick jag hem. Men var hade jag nu gjort av kniven? Tappat i skogen, antagligen. Nåja. Jag hade ju två svampknivar till, så förlusten var inte så stor. Jag fortsatte gå min dagliga promenad, och en dag fick jag för mig att besöka trattkantarellernas plats igen. Jodå, de var där i ymnigt överflöd, så jag reste mina stavar mot en granstam och började plocka. Efter en stund behövde jag räta på ryggen och passade på att kolla att mina stavar stod kvar. Då såg jag att min rödskaftade svampkniv satt inkilad i samma trädstam, som mina stavar lutade sig mot. Någon mer än jag går tydligen och tittar till svamparna, tänkte jag och lade kniven ovanpå dagens skörd i den blå påsen, som jag använde den dagen. Men, när jag kom hem var kniven borta!!!

Jaha! Så var det med det. Men efter ett par dagar tänkte jag mig ut igen. När jag går ut och går sätter räkneverket i huvudet igång, och så även denna dag. Efter trehundra steg, såg jag den. Kniven! Prydligt faststucken i en trädstam intill stigen fann jag min gamla svampkniv, som för med sig så många roliga minnen från en svunnen tid. Skrattande stoppade jag den i jackfickan och stängde dragkedjan ordentligt. Undrar vem som tagit så väl hand om min kniv? Finns det småfolk i skogen? Vidugast, som jag läst om i en av Eivors böcker? Vad ska man tro?

Jag låter frågan kvarstå, men funderar på den fram till nästa månad.

Barbro Lucia.

Ps.  Det var minus 1,7 grader klockan 6.00 i morse Ds.

Augustibetraktelsen

Äldre betraktelser