Februari 2025

Utanför kösfönstret

Jag har tillbringat tre dygn i Kjell Höglunds sällskap, så nu är jag alldeles slut.

Han har funnits i mitt liv sedan jag var ung men då alltid i utkanten. Hans märkliga, lite entoniga röst har framfört egna sångtexter främst i radion. Ibland har han framstått som en smått kufisk person – men med en sällsynt förmåga att skriva intressanta sångtexter. Eftersom jag alltid tyckt att texten i framförda musikalster är viktig, har jag inte haft något emot att lyssna på ibland 14- minuters- sånger, för Höglund har inte haft för vana att hålla sig till tre minuters låtar.

Jag har alltså haft ett av och till förhållande till Kjell, men nu har jag  lärt känna honom lite närmare under några dagar. Jag har aldrig, vad jag kan påminna mig, träffat K. H. in real life så att säga. Det närmaste jag har kommit honom är väl att jag, som den uppmärksamme läsaren redan vet, varit klasskamrat med hans bror i tre år. Han var inte på något sätt lik sin äldre bror.

Men nu har jag lärt känna denna intressanta människa, som vuxit upp i Rossön, lite närmare.

Jag har läst Anders Sundelins bok om Kjell Höglund. En bok som började cirkulera i vår familj i julas. Så roligt jag har haft under de dygn boken räckte! Dels fick jag återuppleva händelser från min ungdom, dels fick mitt nyfikna jag reda på en del detaljer som det inte visste om förut.

Under tiden fick jag lust att lyssna på lite texter, och erinrade jag mig om att Ellen Sundbergs cd med nio tolkningar av Kjells låtar skulle finnas i min kaosartade ”musikhylla ”. Hyllan var ostädad sedan ett fönsterbyte för ett par år sedan, då allt flyttades omkring i mitt hem.

Så nu kom ett tillfälle att städa upp och rensa lite bland favoriterna, som följt mig genom livet. Jag hittade både det ena och det andra under den timme min städiver höll i sig. Högen med ”gamla skivbekanta” växte och innehöll såväl Muddy Waters som Lundell och Thåström. När jag så småningom tyckte det fick vara nog med städningen, lade jag på den ganska slitna Cd:n Acapulco Sunrise med Carlos Santana, men det lät inte lika hänförande som förr, tyckte jag. Det fick bli ”När tåget lämnar perrongen” med Ellen Sundberg till slut.

 Återbekanskapen med den musikskatt städningen gav höll mig inne till efter lunch, och det var nära att jag skulle missa den lilla stund av solsken en dag tidigt i februari bjuder på.

Dagarna kommer och går även denna vinter. Krigen i Ukraina och Mellanöstern pågår, och man undrar med återhållen oro vad den nygamle presidenten i USA ska hitta på härnäst. Då kommer den chockartade händelsen i en skola i Örebro och tar främsta platsen i nyhetsförmedlingen. Så avskyvärt! Det finns ingen trygghet någonstans, verkar det som. Jag undrar som drottning Silvia: ”Vart tog det fina Sverige vägen?”

En ljusning i det mörka är, att årets After work haft premiär på vårt fina bibliotek. För ett par år sedan satt jag och min bror där, oftast ensamma, på torsdagarna kl 13.00, men nu kom det nästa 40 personer på samernas nationaldag. Bibliotekspersonalen sprang med stolar, och kaffet serverades i själva biblioteket, eftersom det inte fick plats för ”minglet” efter föredraget i det lilla rum, som upplåts för denna aktivitet i vanliga fall. Föredragshållare på Jamtli denna gråmulna vinterdag var den gamle sameprästen och poeten Bo Lundmark, som för dagen skötte sig utmärkt. Klart och tydligt och med stillsam humor berättade han om en resa till fots genom Sapmi.

Nu får man alltså en stunds samvaro i kulturens tecken en gång i veckan åtminstone. Att det är viktigt för att motverka ensamheten i en äldre människas liv, har jag förstått. Det räcker inte med TV, böcker, korsord och stickning. Man måste träffa andra människor också.

Tyvärr är det inte så vanligt att det rent spontant dyker upp grannar vid ytterdörren. Men då får man själv gå ut. Alltid träffar man någon man kan byta några ord med. I söndags hann jag upp Margaretha, som kom bärandes på sina skidor. Hon hade åkt skidspåret, som några frivilliga bybor; Mats? Pernilla? fixar. Själv åker jag inte skidor längre, men gläds åt spåret, som säkert kommer att nyttjas av en del sportiovsstockholmare om några veckor. Så jag och min spark tog det fina nysladdade skoterspåret över sjön istället. Jag tror det är Fredrik, som håller det så fint, eller är det Bo? Inte lätt att känna igen skoteråkare, för de är gömda bakom hjälmar och visir.

Spåret över sjön, som går genom en ”allé” av stickningsbuskar (ett verk av Stefan), leder till Öjarn och Storåbränna, tror jag. Och används flitigt lite senare på vintern. Solen värmer inte så mycket i februari, men det är skönt att vara ute och få frisk luft. Vi måste se till att vi har lite färg i ansiktet, när våra barn och barnbarn kommer hem på sportlov eller påskferier. Vi får se till att utnyttja vårt fina läge med djup snö och skidföre runt knuten. Här byggs inga lyxfritidshus, jfr TVs Husdrömmar! Men glädjande nog finns det ägare och nyttjare av alla ställen här i byn.

Jag råkade se ett avsnitt av programmet Husdrömmar förra veckan, och ett husbygge var i Ljungdalen, en by jag hade mycket att göra med i sällskap med min, mycket saknade man Åke, ursprungligen från Storsjö kapell. Det kan jag säga att det finns ingen glesbygd i utkanten av de byarna. Kan man förstå varför täta storstadsbor väljer att bo i ett tättbefolkat område några vinterveckor om året? Jag får ångest bara av att se TV-programmen.

Teven har blivit en viktig möbel i mitt hem. Tyvärr är inte programmutbudet enligt mitt tycke så bra, men några ”pärlor” finns. En sådan ”pärla” är Babel med Jessika Gedin, och på FB har vi Babels Bokklubb, där jag lägger mig i diskussionerna av och till. Men jag känner mig bra gammal, när någon läst, låt oss säga, Vredens druvor av John Steinbeck och hänfört skriver om en som något nytt och nästan nyupptäckt. Fogelströms svit om Stockholm likadant. Naturligtvis har jag förståelse för att de inte hade en rimlig chans att läsa böckerna, eftersom de troligen inte ens var födda då de gavs ut.

Jag har just upptäckt ett nytt ställe att hämta litteratur på, nämligen innanför dörren till ABF, där man kan hämta och lämna en bok, om man känner för det, vilket jag gjorde med stort behag. Det är en hel oupptäckt värld att leva sig in i. Tiden räcker inte till, säger jag, som har all tid i världen och bara behöver läsa det jag vill.

Men nu måste jag städa kryddhyllan och diska diskstället, för om några dagar kommer de käraste jag har för att åka skidor på tvären här några dagar, Så vi hörs om någon månad, om ni vill. Till dess önskar jag er många sköna stunder i vårvintersolskenet.

Barbro Lucia

Januaribetraktelsen

Äldre betraktelser