UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET januari 2025

SITTER JUST NU en ensam domherre på fågelhusets tak.

Som en kung eller kanske kejsare eller tsar sitter han där i sin upphöjda position och väntar på sina undersåtar.

Snart kommer de flygande; domherrar, talgoxar, blåmesar, ett par nötväckor och andra hungriga småfåglar, som gästar mitt fågelbord. Men den goda ”fettkorven”, som jag satte upp dagen före julafton, den försvann en kall natt i slutet av december. Först skyllde jag på skatorna, de s----s odågorna, men så såg jag spåren. Spåren var förmodligen rävens, för jag tror inte några hundar springer lösa på byn.

Synd på den goda korven, som skulle ha förnöjt talgoxar och co en vecka till i den bistra januarikylan. För kallt är det, och jag har som vanligt börjat oroa mig för att veden inte kommer att räcka vintern ut.

Julen gick väldigt fort, som vanligt. Men jag kan inte klaga, för jag hade 20 personer i mitt hus både på julafton och juldagen. Det var mycket mat (alla bidrog), värme och pappersprassel, så jag har eldat julpapper i en vecka nu. Det får man kanske inte med tanke på miljön, men…

Lagom till Nyår tog mina favoritstockholmare tåget tillbaka till storstaden och de vänner och kompisar som också är viktiga i deras liv. Så det blev väldigt lugnt över helgen. På nyårsdagen bjöd jag min bror på lunch och vi drack upp de sista julbrygderna medan kölden rasade utomhus. I övrigt försökte jag hålla mig vaken i soffhörnan med TVns sällskap, men det var ett förvånansvärt tråkigt utbud! En konsert med Tommy Körberg räddade min nyårskväll. Men annars var det mest program att sova till. Vem tycker att Grevinnan och betjänten är rolig i våra dagar? Jag har hört att släktens tonåringar tyckte synd om betjänten, och för övrigt förstod de inte skämten. Inte att undra på, tänker jag som mest skrattat åt satirer på senare år, Men nu har den satiriska humorn gått så långt att en ”pensionerka” från förtitalet inte alltid förstår roligheterna.

Jag hittade en för mig okänd bok av Anne Brontë på biblioteket för ett tag sedan. Historiens intrig var som vanligt en variation av den gamla storyn om kärlek som berättats sedan Gilgamesh och Homeros för flera tusen år sedan. Men vad som slog mig som nytt (eller gammalt, snarare), var den uppfriskande frånvaron av sociala medier och ingående tröttsamma kärleksscener. Mobiltelefoner, ja telefoner var för övrigt inte uppfunna under den här tiden och kärleksscenerna fick man tänka sig själv med hjälp av fantasi och erfarenhet. Det måste ha varit en begåvad översättare, som tagit sig an verket, för trots många och ganska långrandiga miljöskildringar tog jag igenom den bastanta boken. Nu ska jag ge mig i kast med Middlemarch (George Eliot, pseudonym för Mary Ann Evans), som legat halvläst på mitt soffbord sedan maj förra året. Men däremellan har jag läst Joyce Carol Oates (en av mina favoriter) Snitt, som gav svidande kritik av läkarvetenskapen. Visserligen 1800-talets amerikanska psykiatrikunskaper och behandling av främst ”kvinnliga dårar”,  barnmorskor och undersköterskor, men en stark läsupplevelse och upplysande. Jag var alldeles slut, när boken tog slut. Men vad kan man annat göra än att läsa böcker, när vintern på olika vis piskar oss att hålla oss inomhus? Är det inte minus 25, så är det regn och ishalka, väder som inte främjar en stelbent pensionärs utomhusvistelse. Fast nu var jag väl orättvis, för det har varit otroligt fint vinterväder flera dagar på nya året.

Nu gäller det att framför allt ta sig igenom årets första månader, så kan man börja sola ansiktet i mars/april och så kommer våren… ja man kan ju alltid drömma…

Som alltid är jag tacksam över att få bo i en liten by i det norrländska inlandet, där inget extremväder överraskat oss än så länge. Värre är det för invånarna i Kalifornien, som drabbats av eld. Jag vet inte riktigt hur läget är, när jag skriver det här, men för ett par dagar sedan såg jag på FB att en av byns avlägsna släktingar där, mist sitt hem i branden. Det är lite svårt att tänka sig känslorna de drabbade människorna hyser. För vi matas ju hela tiden med bilder från krigshärjade länder och människomassor som lämnar sina hem. Men nog måste det kännas hemskt att mista allt man byggt upp under lång tid, även om snälla medmänniskor erbjuder sin hjälp, vilket tydligen hade hänt i Kalifornien. Såg jag igår på FB.

Vilken tur att jag fick en modern pannlampa i julklapp! Den kom verkligen till användning under det 17 timmar långa strömavbrott, som förorsakats av den orkanartade stormen härom natten/dagen. Jag hann läsa nästan en hel enkronas kriminalpocket från Röda korset i skenet av den starka lampan. ”Vad ska jag göra nu?” frågade jag rakt ut i luften när boken tog slut, och jag kände för att byta sysselsättning. Svaret jag fick från någonstans var ganska väntat. Jag fick rådet att undersöka mitt garnförråd, men knappt hade jag börjat sticka resåren på mitt femtielfte bäddsockpar, förrän det började lysa i farstufönstret. Klockan var fyra på eftermiddagen och vi hade varit strömlösa sedan halvelva kvällen innan.

Vad är det första man gör i en sådan situation? Tja, det kan ju vara lite olika, men i mitt fall blev det att fixa kaffe. Halv fem på lördagseftermiddagen blev det frukost hemma hos mig. Och det blev en våldsam fart på WhatsApp. Barnen i Mälardalen ville ha kontakt med sina gamla föräldrar.

Jag blev aningen euforisk, när jag förstod att jag skulle kunna få både varm mat och TV på kvällen, så jag tände alla lampor i huset. Efter en stund fanns det t o m varmvatten i kranarna. Och efter ytterligare en stund slutade mobilen meddela : ”utan täckning”. När jag kollade, märkte jag att även datorn och internetet fungerade, så jag kunde läsa dagens tidning. Frid och fröjd, alltså.

Man är bra beroende av den elektriska strömmen! Jag hoppas det dröjer innan vi får ett så långvarigt elavbrott igen. Och att det sker under en varmare årstid.

Sa jag frid och fröjd alldeles nyss? Där satt jag intet ont anande med min varma lunch, en skalad apelsin och ett väl avpassat tankepyssel för min hjärna, när det blev alldeles tyst och mörkt i mitt kök. Strömmen, den oumbärliga, var borta igen. Kanske för någon timme bara, försökte jag intala mig själv. Men när det verkade dröja, letade jag motvilligt fram ljusstakarna med de långa herrgårdsljusen, för övrigt de dyraste ljus jag någonsin köpt och sände en flyktig tanke till klass7b, som sålt dem till mig för något år sedan.

När min bror dök upp efter någon timme, kunde han upplysa om att enligt säkra källor (en app i hans mobil?) skulle vi få ström vid elvatiden på kvällen. Så istället för postfika blev det en enkel whiskey där vid mitt köksbord mitt på blanka måndagseftermiddagen. Posten kom med den blå bilen så småningom, och jag började inställa mig på en lång kväll i pannlampans sken. Jag skulle sticka färdigt den andra sockan med fint spetsmönster och läsa ett kapitel i min bok… Plötsligt blev det ljust! För andra gången på ett par dagar greps jag av arbetslust och vad det nu var. Lycka, kanske. Jag vet inte om jag klarar av denna bergochdalbana av känslor. Det kan bli lite för mycket för mitt känsliga inre, men nu fick jag både korvpytt och te med mjölk innan jag satte mig tillrätta i soffhörnan igen.

Teven bjöd mig denna kväll, när jag ratade idrottsgalan och tittade på rovgiriga blomväxter på grannkanalen i stället, nyheter med Donald Trump, som svor presidenteden som 47e … hoppsan! Där for strömmen igen – men den kom åter lagom till läggdags. Eftersom man håller på att rensa bort alla omkullblåsta träd över ledningar, har vi drabbats av elavbrott flera gånger de senaste dagarna.

Men vad gör det att vi får strömavbrott ibland så länge vi inte drabbas värre? I USA har man fått sin 47e president, och man avundas dem inte. Men man bävar.

Ingen har sprängt grannens hus i natt vad jag vet, och här röjer de som kan snö, och det verkar blåsa lite, men allt är fredligt här. Jag ska snart gå ut och putsa lite, som min snälle snöröjare inte kunde ta i morse, och sedan ska jag bära in lite ved, så jag kan fortsätta elda. Ännu har jag inte hört om några nya sprängdåd eller skjutningar där våra barn bor. Häromnatten sprängde man i Johannas grannhus, och förra veckan sprängde någon vettvilling i närheten av Globen, enligt min son. Det är otrevligt, tycker en farmor och hoppas att tonårsbarnbarnen har samlats i det egna boet inför natten.

Årets jobbigaste månad är snart till ända, och snart är våren här. Men först kommer sportlovsveckorna och påsken. Stockholmarna har sitt lov före oss, och nu är biljetterna bokade. Om fyra veckor kommer de. De veckorna går fort. Dagarna blir längre och solens strålar börjar värma igen. Som den optimist jag är, hoppas och tror jag att vi har slagits mot vinden och strömavbrotten nog för år. Nu kan åtminstone vädret bara bli bättre. Och så länge man eldar med förstånd, räcker veden, och man kan hoppas att det nya elavtalet inte är värre än det gamla. Maten blir allt dyrare, så någon oxfilé lär det inte bli, men bönor är också gott. Och mycket nyttigare. Så det blir väl någon råd med den här vintern också.   

Ha det så bra alla!

Barbro Lucia

Decemberbetraktelsen

Äldre betraktelser