JANUARI 2024

  Utanför köksfönstret

”Ur led är tiden”, som en känd 1600-talsdramatiker lät en dansk prins utbrista i ett lika välkänt teaterstycke. Det är inte utan att man frestas upprepa denna fras, när man blickar ut genom fönstret och ser att snödrivorna är lika höga som under ”storsnöåret” 2017 eller om det var 2018. Fast då kom det väldigt mycket snö sent på vintern, i mars eller april. Nu är det bara några dagar in i januari, och jag är helt insnöad – ser inga grannar där jag befinner mig vid köksbordet.

Den nye snöröjaren är både pålitlig och nitisk, och mina stockholmare har varit ute och motionerat med snösläde och snöskyffel, skottat tak och liknande, men vad hjälper det, när det snöar varje dag?

Just nu är det minus 18, och det är på tredje dygnet nu, så man får elda både element och i kaminen, för att få till rimlig rumstemperatur. Jag borde inte klaga, för mitt hus är ordentligt isolerat och byggt, gjort av en rejäl snickare, men det börjar bli gammalt nu, över 40 år, och fastän jag bytt fönster, kan det dra lite vid köksfönstret. Och jag har blivit så frusen på äldre dar! Här sitter jag i dubbla yllekoftor under en filt och läser, eldar och fryser!

Men det är väl det som är största felet! Att jag sitter så mycket nu för tiden, jag är inte ute och jagar runt i Mats´ skidspår och det blir inga milslånga sparkturer eller stavpromenader längre. Ganska trist!

Min älskade familj har varit hemma, men de åkte tillbaka till plikterna i Stockholm redan på nyårsdagen. De långbenta tonårsälvorna med blont hår skulle visst göra något roligt med kompisar också, innan skolan börjar igen. Jag förstår att de har ett roligt och intressant liv, som jag bara ser små glimtar av, och så ska det vara. Jag är en lycklig farmor, som får besök ca fem gånger om året, och ett flitigt appande och bilder på mobilen däremellan. Vi har spelat spel och kort på kvällarna, och flickorna har uppfört dansnummer från sina skolshower, så jag kan tänka mig deras liv som musikalstjärnor i framtiden…

Nåja, mycket vatten kommer att flyta under både Renåns och Stockholms broar innan dess, och jag säger som jag sa, när min son hade planer på en professur i historia en gång i tiden; ”bara du kan försörja dig så”.

Själv ville jag bli konstnär i den åldern, men så upptäckte jag att det var roligt med främmande språk och att skriva, och på något sätt kom jag inte ur skolans värld förrän efter 57 år. Så kan det gå.

När jag lyfter blicken från mina skrivbordsgöromål, tittar jag rakt ut genom köksfönstret och möts av en hänförande syn: bortom träden i vitaste vinterskrud har himlens moln antagit en obeskrivlig rosa ton blandad med grågrönt. Om jag försöker titta högre upp på himlen ser jag att det sakta mulnar på. Är det kanske tecken på att ett mildare väder är på gång?

Moder Natur jobbar både snabbt och effektivt. På bara ett par dagar har hon fått fram både töväder och hård blåst. Finns det inget normalt vinterväder numera? Nej, svarar klimatexperterna, och jag tror ju på vad de säger, samtidigt som jag bidrar till klimatförändringarna med min rök från kaminen. Men hur ska en stackars gumma klara av den hårda vintern utan att elda en brasa då och då? De elektriska elementen kan man ju inte slå på, så dyr som elen har blivit.

Nåja, det blev till att slå på ett element till i alla fall, när termometern visade på minus 33 grader, när jag vaknade på morronen. Jag kan inte erinra mig, när vi senast hade en så gruvlig vinter.  Föräldrarna berättade om krigsvintrarna på 40-talet, då de fortfarande inte hade byggt nya hus på gården, och pappa var beredskapsman vid finska gränsen och allt det där om andra världskriget. Det går väl inte att jämföra, men nog är det fler än jag, som oroar sig, inte för egen del, men för yngre nära och kära med tanke på framtiden. Om man får tro de styrande i landet, ligger kriget och lurar bakom nästa hörn. Vi får hoppas att de har fel, men jag funderar skarpt på att skaffa mig en vevradio.

Tills vidare försöker jag få upp värmen inomhus med fyra element, brasa i kaminen, värmepump, dubbla kalsonger, yllesockor i tofflorna och en stickning i händerna. Och nybryggt kaffe, så klart!!

Ha det så bra i vintervädret! Låt oss inte ge upp utan kämpa på i snödrivorna! Om mindre än fem månader börjar vårvindarna smeka våra kinder, när vi vågar sticka ut våra ansikten igen.

Barbro Lucia

Decemberbetraktelsen

Äldre betraktelser