Juli 2024

Nu är det sommar, himlen är blå, sjön är blå, om det inte regnar förstås. Men alamönken, imörten, rallarrosen eller mjölkörten bryr sig inte om vare sig normalt regnväder eller extremväder. Den blommar oförtrutet så här års och skulle vara dubbelt så vacker, om man inte visste hur den vita ”ullen” efter blomningen sprider sig över vår vackra natur. De vita ulliknande fibrerna som fastnar på kläderna, när man försöker tränga igenom ett hallonsnår eller korsa ett kalhygge på väg till ett svampställe, ställer till mer förtret än glädje.

Sommarsemestrarna har börjat så smått och byns invånarantal ökas för var dag. Man får se till att klä på sig i något presentabelt redan på morgonen. Det är inte så kul att hasa omkring med yllesockar i stora utträngda tofflor, om någon bekant, som man inte träffat på låt säga tio år, helt oförhappandes knackar på dörren en förmiddag bara för att heja lite. För det är sådant som händer så här års, och det är jätteroligt. Man vet aldrig vilka människor man kommer att få träffa innan kvällen, även om man bara håller sig hemma.

Häromdagen, till exempel, dök min kusin Sten med fru Anne-Marie upp, och i deras sällskap var Ann-Louise från Uppsala, som jag inte träffat på många år. Och i midsomras träffade jag Larssons från Chicago. Kul med personer, som bara dyker upp för att hälsa och få sig en pratstund.

Än så länge är det mest mina närmaste släktingar som kommit, men de är ganska många och alltid är det någon kompis på besök, så vi kan vara en tio tolv stycken runt ”postfikabordet” vissa dagar. Postfika har blivit ett  begrepp i vår släkt. Det innebär att min bror och hans familjemedlemmar för tillfället, kommer hit i lämplig tid de dagar vi får post, och jag bjuder på något slags förtäring, oftast kaffe med mjuk kaka eller en enkel skorpa. Om vädret tillåter sitter vi på min inglasade altan med öppen dörr och blickar ut över vägen. Om vi har tur är trafiken livlig på vägen genom byn och vi får se husbilar, husvagnar, bilar med släpvagnar som forslar allt från cyklar till motorbåtar. Ibland syns någon cyklist på vägen eller några barn eller mammor med barnvagnar och barn på sidan om. Det är så trevligt, för med ens känns det inte som vi bor i en glesbygdsby, utan vi får vara beredda på att någon med främmande språk kan tilltala oss, och vi måste svara efter bästa förmåga.

Så har vi då fikat hos Maud i Tullingsås i sommar också. Sju personer i två bilar trotsade sommarregnet i julikvällen för att avnjuta kaffe med kakor i hennes hemtrevliga gamla gård. Och om ett par dagar ska vi ha sommarcafé i vår lilla bystuga.

Vi har redan hört att några trogna gäster tänker infinna sig.

Sommaren är inte bara kort, den är för kort. Juli borde vara dubbelt så lång, minst. Man har inte en chans att hinna med alla roliga sommartillställningar. Även barnen har det stressigt. Deras sommarlov är fyllda av besök hos kamrater och lägervistelser, och man får inte glömma farmor/mormor!  Inte undra på att de är trötta och kan sova till två på dagarna, om de får. De nyblivna tonåringarna i min familj har vänt på dygnet och är mest nattaktiva nu för tiden. Jag förstår dem och tänker tillbaka på min egen ungdomstid. Då skulle man hjälpa till med getmjölkning och slåtter. Men om man hade varit på dans i Öjarn eller något annat nöjescentrum, fick man sova ut nästa dag. Min mor var aldrig omöjlig på det sättet. Förmodligen tänkte hon på sin egen ungdomstid, då man hade för vana att gå flera mil till någon grannby på bjudningsbal. Hon sov ett helt dygn vid hemkomsten från efter en sådan helg, berättade hon.

Ett måste på sommaren är sjöturer. Och det har jag varit på även i år. Den gamla aluminiumbåten fick ny inredning och nya åror i fjol, och när stockholmarna kom hem, åkte den i sjön. En vacker kväll åkte vi till andra sidan sjön för att äta grillat utomhus, som ju också hör sommaren till. Ingeborg och hennes kompis ”suppade” bredvid båten denna vackra eftermiddag.

Alldeles nyss råkade jag titta ut genom sovrumsfönstret och fick då se det ståtliga tranpar, som tydligen hittar något värt en halsböjning bland blommorna på marken. De är mycket vaksamma, och så fort en bil kör förbi, flyger de iväg till en annan plats.

Lupinkriget fortsätter och för närvarande känner jag mig som segrare, men nu orkar jag inte kliva upp på jordkällaren mer, så till min bedrövelse kan jag konstatera att det blommar för fullt på taket igen. Fienden är mig överlägsen i det fallet. Men en sak på min tomt gör mig glad: Den s k värmlandsrosen blommar med stora ljusrosa blommor. Minst 25 knoppar har slagit ut de senaste dagarna, något som aldrig har hänt förut, vad jag kan minnas. Doften är underbar och kan inte beskrivas. Tyvärr räcker inte blommorna mer än någon dag, men vad spelar det för roll?

Nu har det gått ett par dagar sedan vi hade café i bystugan och skulle vi inte vara nöjda med den dagen, vet inte jag? Ca 100 glada besökare, och klirr i kassan. Många sa att de hade besökt vår lilla bystuga förra året också, något som väl måste uppfattas som ett gott betyg till oss som arrangörer.

Visserligen blev det både mat och kakor kvar, men vi hade rustat för att vara redo. Älgfärspajen med potatismos av Bengts gammelpotatis håller en stund i frysen, men nästa gång ska vi bjuda på soppa. Och några kakor får vi allt lov att baka.

Eftersom jag har gamla ben och inte är så bra på köksarbetet, får jag sitta i kassan, och det är kul, för då träffar jag alla. Laga mat och baka, som vi gör i våra egna kök, går bra, för då kan jag vila, när jag vill.

Bengt var så generös, när han levererade päran till mig, så jag passade på att göra en omgång kams på söndagsmorgon. Tack Bengt!

 Kamsarna har hamnat i frysen och tas fram när stockholmarna kommer nästa gång. De älskar uppstekt kams med tillbehör. Kamsen är dessutom vegetarisk, då man serverar fläsket på sidan om, och då kan alla äta den.

När Jakob kommer åter från Japan och Ingeborg har avslutat sin kollovistelse på Barnens ö, kommer mina nära och kära för att tillbringa en vecka här igen, Skönt för dem att få vila, tänker jag, för de har verkligen stressat sig genom sommarveckorna.

Jag och flera med mig, har ju fattat att sommarlovet inte är oändligt, utan ca tio veckor innan verkligheten börjar igen. Under dessa veckor ska ungdomarna både ha en meningsfull tillvaro och växa i sina kroppar. Glädjande nog kan jag konstatera att jag är vår familjs kortaste person numera. De små älvorna har blivit långa gracila skapelser, som liksom svävar omkring i tillvaron. Ja, så långa har de väl inte hunnit bli än, men de är på god väg. Av erfarenhet vet jag att det blir besvärligt att behöva klättra på stegar för att nå den enklaste kaffemugg, som placerats på fel hylla i skåpet, när man kommit till andra halvan av livet. Om man säger så.

Dagen har just börjat, men jag har redan gått en morgonpromenad, läst tidningen, druckit morgonkaffe och kommunicerat med min bror på Whatsapp. Det är fortfarande grått med regn i luften, så jag vet inte vad  jag ska fylla dagens timmar med. Antagligen kommer jag att baka något och om det inte börjar regna, går jag ut och målar lite. Vi målade Gäststugan för ett par veckor sedan, men det finns andra ställen som också behöver några penseldrag.

Jag önskar mina läsare en fin dag. Vi hörs om en månad igen.

Barbro Lucia

Junibetraktelsen

Äldre betraktelser